Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara så modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här