Comedy queen

Jag är lite ledsen att jag har läst den här boken på det sättet jag gjorde: lite då och då som e-bok i telefonen. Det var dumt av mig, och gjorde att det tog ganska länge innan jag kom in i läsandet. När jag sedan väl gjorde det, under en tågresa i en fullsatt vagn full av främmande människor... alltså, wow. Och det här med att läsa stark, berörande bok, förklädd till en Iphone, med strömmande tårar bredvid människor man inte känner.... lite jobbig situation ändå. Men det var den värd, boken.

Sasha har gjort en lista för att överleva. Listan handlar om att undvika mamma-grejer som att läsa böcker eller gå ut i skogen men också att aldrig ta hand om något levande. Och att aldrig få andra att gråta (som mamma gjorde och gör) - så i stället ska Sasha få andra att skratta. För gråten där inne får inte komma ut, då kan Sasha också bli som sin mamma som var så ledsen att hon inte längre klarade av att bli glad igen. Eller att leva.

Så vi får läsa om hur Sasha lär sig hantera livet. Hur hon kommer på och skriver ned skämt för att öva in dem till stand-up. Hur hon sitter på BUP och leende, leende förklarar hur hon är glad och normal och glad och normal tills pappa blir helt darrig. Hur hon klipper av sig håret så intensivt att örat håller på att ryka med, och hur hon säger nej tack till den hundvalp hon önskat sig varje jul och födelsedag och alla dagar däremellan ända sedan hon var liten.

Det här är en bok om en mamma som har dött, och trots att det borde vara nattsvart sorg sida upp och sida ned så är det roligt att läsa, för Sasha är rolig. Men den där nattsvarta sorgen anas förstås igenom allt Sasha gör med sån frenesi, och till sist sitter jag alltså där och gråter. Men på det där bra sättet?

En bra, bra bok om sorg, vardag, sorgvardag och psykisk ohälsa.

Titel: Comedy queen
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Min bästis målvakten

Ungefär samtidigt som jag började jobba som bibliotekarie kom Maria Parrs Våffelhjärtat (2007). Jag läste den, och älskade den högt. Vilken fantastisk bok, rolig och sorglig om vänskap och barnavardag, och med ett fullständigt glimrande språk! Sedan dess har jag alltid, alltid rekommenderat den som bästa högläsningsboken till alla möjliga olika åldrar, och den är, tillsammans med Tonje och det hemliga brevet (som kom 2010, också av Maria Parr), en av mina absoluta favoritböcker för barn och lyckliga högläsande vuxna. Sedan gick åren, och det kom inga fler böcker av Maria Parr. Jag väntade, och väntade, och hoppades.

Men så nu! Badang! Här är Min bästis målvakten, som är en fristående fortsättning på Våffelhjärtat. Vilken glad överraskning! Vi får återvända till den lilla norska byn Dunk-Mathilde, och träffa Trille och Lena igen. Det har hunnit gå några år även i deras värld, och de är numera på gränsen till tonåringar (och boken har följaktligen också tagit steget från Hcf till Hcg) och det ryktas att en av deras klasskompisar till och med har fått mörkare röst under sommarlovet. Och jadå, det har han. Den jobbiga attityden är dock samma, om inte värre nu när hans pappa har blivit tränare för byns fotbollslag. Lena är målvakt i det där laget (medan Trille hoppar av fotbollen nu när den helt plötsligt blir av den hårdsatsande, blodsmakande sorten) och hon får en hel del att kämpa mot nu när nya tränaren med gamla åsikterna kommit.

Precis som i Våffelhjärtat får vi följa Trille, Lena och de andra i Dunk-Mathilde under ett år. Och det året går verkligen upp och ned med fantastiska saker man blir hisnande lycklig av att läsa om, och med blodiga katastrofer som är jobbiga. Här finns storasyskon som hånskrattar åt ens flotte (som i och för sig sjunker så fort den sjösätts men det är ändå taskigt att hånskratta), här finns en Birgitte som kommer från Holland, ser ut som en ängel och som också är överjordiskt bra på att spela piano. Snäll är hon också. Här finns möjligen en gigantisk hälleflundra som skulle kunna fångas av en erfaren fiskare, här finns längtan efter ett syskon, här finns ensamhet, och trängsel, och oroliga föräldrar (de har all anledning, kan jag säga) och nothäften som kastas i diken.

Det är jobbigt när kroppen och själen ska till att bli tonåriga, och det är jobbigt att bli gammal när kroppen sviker, och det är jobbigt det där med vänskap och kärlek. Vi får läsa om allt det, men på ett sätt så att ens egen själ mår fantastiskt bra hela tiden. Detta är, återigen, den bästa sortens bok som förstås passar till 9-12-åringar, men också till många, många fler, både äldre och yngre. Läs den!

(och har du ännu inte läst Våffelhjärtat och Tonje och det hemliga brevet tycker jag verkligen att det är hög tid att du gör det. Även om du råkar vara 23 eller 14 eller 56 år gammal. OK?)

(och det här: Att Tonje och det hemliga brevet är årets julkalender på Sveriges Radio, Tonje i Glimmerdalen! Något att vara väldigt lycklig över!)

Titel: Min bästis målvakten
Författare: Maria Parr
Originaltitel: Keeperen og havet
Översättning: Karin Nyman
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Three parts dead

Inledningsvis gillade jag den här boken skarpt, trots att jag egentligen inte begrep vad som pågick. Vi har Tara, som när boken börjar faller från himlen och dråsar ner på marken mitt i någon typ av öken. Hon har blivit utkickad (bokstavligen) från skolan, förstår man (eller inte), skolan som tydligen finns däruppe i skyarna och som lär ut the Craft som är som magi, eller nekromanti, eller bara hokuspokus. Efter att ha överlevt (lite the Craft, lite jävlaranamma och lite "boken-kan-ju-inte-ta-slut-på-sidan-2-va?") tar sig Tara till sina föräldrars by där hon deltar i det allmänna arbetet och den allmänna halvsvälten. Tills tre bybor dör, och hon tycker att det vore bra med lite extra arbetskraft och via sin the Craft återupplivar dem till högkvalitativ zombisk muskelstyrka. Varpå hela byn blir skogstokiga och vill ha ihjäl Tara medelst högafflar och eld.

Då anländer en högdragen kvinna i kritstrecksrandig kostym och anställer Tara i den anrika firman Kelethres, Albrecht & Ao, som någon typ av påläggskalv i the Craft. De flyger iväg från den lätt uppretade bybefolkningen och flyger nästan till den stora staden Alt Coulumb. "Nästan" som i att deras farkost kapsejsar några hundra meter utanför stan och de handlöst faller i vattnet.

De överlever, och strax är Tara igång med sitt första jobb för firman. Det är ett stort jobb. Det är en gud som har dött, och som borde återupplivas. Till sin hjälp har hon en av gudens präster, en ganska nybliven sådan, som ärar sin gud (det var någon typ av eld- rök- och ångkraftsgud) genom att kedjeröka så intensivt att jag själv får rökhosta av att läsa om honom.

Fine. Hit är jag med. Eller nästan. Jag fattar inte guden, eller the Craft, eller Taras anställningsformer och några andra små detaljer. Eller storyn. Men sen... sen tappar boken mig, eftersom den nu övergår från att vara obegriplig men ändå rätt festlig urban fantasy till att vara juridik-porn, upphetsande för kanske advokater? Tänk kontrakts-fantasy?

Hur DÅ?? Jo. Med reservation för att jag KAN ha missuppfattat något här. Eller typ allt. Men Tara och prästen ska läsa in sig på fallet och ta reda på vad som kan ha haft ihjäl guden. De tar sig till biblioteket. Via the Craft tar de sig till bibliotekets innersta kärna i ett parallellt universum, där de kan promenera runt på gudens kropp för att på så sätt kunna tolka och bedöma kontrakten som utgjorde grunden för gudens existens. Affärsavtal, upphandlingsavtal, optioner, tull och skatter och sånt. Som vi alla vet (eller inte) är gudars kroppar byggda av detta. Den här guden samtidigt då av eld och värme och kedjerökningsalstrande faktorer.

Jahaja. Halvvägs i boken kommer en stor uppgörelse mellan Taras sida och motståndarnas sida (och ingen aning om vilken som är något god eller ond eller så där, det står väl i någon kontraktsklausul) som försiggår i en rättssal. Taras motståndare är för övrigt den lärare på osynliga skolan i himlen som kastade ut henne. Och striden är att de bägge förflyttas till en annan dimension där de kastar olika kontraktstolkningar mot varandra, i form av blixtar, aggressiva slingerväxter och typ tsunamis. Allt detta eftersom gudens död troligen orsakades av ett kryphål i något avtal någonstans. Och det är där, i rättssalen med kontraktstvisten, jag lämnar Tara att hantera sin Craft bäst hon vill. Detta är inte för mig.

Titel: Three Parts Dead
Serie: Craft Sequence #1
Författare: Max Gladstone
Utg år: 2012
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Isdrottningen

Cina tänker sluta med konståkningen. Eller, hon har egentligen redan slutat, bara inte sagt det till sin tränare än utan bara skickat dåliga sms-ursäkter till att hon inte kommer till träningarna. Hon har inte sagt till sina föräldrar heller än att hon ska sluta, för det kommer att bli jobbigt (men du är ju så duktig och tycker det är så kul?). Det är att åka runt i den där jämra tajta konståkningsdräkten som numera smiter hårt åt runt allt på kroppen som buktar, och som inte buktade förut. Cina pallar inte. Alltså går hon nu ut i skogen varje gång det är träningsdags, och så går hon där och skrotar. Petar på kottar. Kastar en eller annan snöboll. Känner sig hyfsat ocool.

Tills hon stöter på ett rymdskepp som kraschlandat. I hennes skog. (hehe... ja, lite oväntat, tycker jag också)
När hon undersökt det, och det som finns inuti, så är Cina liksom inte riktigt samma person längre. Till exempel kan hon skjuta ut snö som hårda projektiler från sina fingrar. Eller göra is under sina fötter. Isvägar att glida på. Hon är en svensk tonårs-Elsa, och/eller svensk tonårs-Iceman.

Tjoho! Här ska sättas mobbare på plats! Göras goda gärningar och räddas folk! Iförd konståkningsdräkten (minus röda volanger, plus färgad i coolare färg)(fortfarande lika tajt dock?) blir Cina "Isdrottningen", superhjälte med hemlig identitet. Ingen får veta. Inte bästisen Dyana, inte lillasyster Tillie, som annars vet allt om alla superhjältar. Tillie blir Isdrottningens största beundrare, startar en youtubekanal om henne som snabbt får många följare, och är den som berättar om Iceman för Cina (som genast levlar upp sitt transportsätt).

Men. Hur mycket är OK för en superhjälte att göra, egentligen? Skada vissa människor för att rädda andra? Och hur mycket ska hon riskera för att utföra superhjältedåd? Hon skulle behöva någon att prata med, någon att fråga, men har ju ingen utom sig själv.

Detta är en så typiskt bra Melin-bok, som blandar tonårsvardag med helt utflippade övernaturliga grejer, här med superhjältekopplingar i stället för folktro och naturväsen men det funkar ändå. En bra blandning, och en bra bok!

Titel: Isdrottningen
Författare: Mårten Melin
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Forging the Darksword

Tidigt i min fantasyläsarkarriär läste jag den sju böcker långa serien The Death Gate Cycle av författarparet Margaret Weis & Tracy Hickman. Jag tyckte väldigt mycket om den! En riktigt bra story som bara blev bättre ju längre in i bokserien man kom, och så med en alldeles särskild sorts humor som dyker upp precis lagom mycket. Efter det läste jag många andra böcker av Weis/Hickman (de är produktiva!) om drakar, draklansar och magiker (Raistlin! Zifnab/Fizban! (om det nu är samme snubbe, mycket oklart och jag gillar det). Men av någon märklig anledning så har den här serien, The Darksword Trilogy, gått under min radar fast den skrevs ungefär lika tidigt som The Death Gate Cycle.

I Darksword-världen har alla magi - det är magi som ses som själva livskraften, en människas Life. En gång i tidernas begynnelse kom de första människorna till den här världen som flyktingar från en annan värld, där det bara var en del som hade magi och därför jagades och brändes som häxor av de "vanliga" människorna. Vi får inte veta mycket om denna ursprungliga värld mer än att där fanns teknologi som påminner om vår egen värld. Men nu, i Darksword-världen, görs alltså allt med magi. En stol byggs inte - den formas, kanske ur en bit trä, med hjälp av magi. Folk går inte - de flyger. Sädesfält planteras genom att med magi öppna fåror så att frön kan flyga ner där, och sedan övertalas säden magiskt att växa uppåt och skadedjur hålls med annan magi borta. Ja, ni fattar. Alla är magiker.

Det händer att det föds barn utan Life. Det är högst ovanligt, och dessa kallas "döda" fast de rent tekniskt lever. När det upptäcks att en liten bebis inte har magi slutar man ge det mat och vatten och omsorg tills det tynar bort och dör av sig självt.

Därför är det förstås en fullständig katastrof när kejsarparets länge efterlängtade barn, ende arvtagaren och prinsen, upptäcks vara utan Life. "The prince is dead!" utropas det alltså under en sorgeceremoni i största katedralen (medan sagde prins ligger där i en vagga och skriker i högan sky)

Så börjar det. Ungefär samtidigt finns det en ung präst som tas på bar gärning när han bryter sig in i det förbjudna rummet längst in i universitetets (typ, det heter "the Font") bibliotek. Rummet som innehåller böcker om den nionde sortens magi, den allra mest förbjudna sortens magi. Den, som handlar om teknologi. Om hjul, och hammare, och skruvar och sånt.

Sedan får vi läsa om den där unge prästen som i större delen av boken är en "gammal" man på drygt 40 år, om en ung man som heter Joram och som saknar magi (men som lärt sig dölja det genom slight-of-hand, alltså trolleritrix typ fingerfärdighet, heter det illusionist på svenska?), om en mycket, mycket mystisk karaktär som heter Simkin och en mycket typisk Hickman/Weis-karaktär. När boken är slut har vi fortfarande inte fått veta vem Simkin är egentligen, och vilka hans planer är - men han är väldigt underhållande att läsa om och nog den i boken jag gillar mest.

Annars är det här en helt OK bok. Idén med att teknologi är det mest förbjudna, och att någon som saknar magi är den som står utanför samhället är intressant, men tempot i boken är rätt ojämnt och den är inte lika bra som The Death Gate Cycle. Men bra nog för att jag redan har fortsatt läsandet i bok 2, så fortsättning följer här snart!

(Grej jag blir galen på: baksidestexten på utgåvan jag har borde inte få finnas till. Den avslöjar nämligen handlingen i hela boken. Tack för det, liksom. Nu är jag varnad till bok 2 och kommer inte kasta så mycket som en blick på dess baksidestext. Jag vill överraskas när jag läser, tack så mycket.)

Titel: Forging the Darksword
Serie: The Darksword Trilogy #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 1988
Förlag: Bantam Books
Köp den till exempel här eller här

Hilda och årets kalas

Nästa gång jag träffar ett barn som vill ha en bok som "handlar om sånt som är på riktigt" - då ska jag ge det barnet boken om Hilda. För Hilda känns så riktig att jag nästan får ont i magen av att läsa om henne - precis så här är det ju att känna sig utanför! (jepp, jag var rätt mycket en Hilda när jag var liten...)

Hilda brukar vara med sina bästisar Bella och Henning som både bor i samma hus som hon och går i samma klass. Nu börjar de plötsligt prata om vad de ska ge Wilma i present när hon fyller år, när hon ska ha kalas i bowlinghallen, "årets kalas". Både Bella och Henning är bjudna. Och alla andra i klassen också, verkar det som. Men Hilda har inte fått någon inbjudan...? Har Wilma något emot henne? Varför då?
Och nu trasslar allt till sig mer och mer, samtidigt som Hilda kollar brevlådan varje dag för att se så att inte det där inbjudningskortet trillar in ändå. Bella och Henning verkar vilja vara med Wilma i stället för med Hilda, det känns inte som att Hilda kan sitta med dem hon brukar i matsalen, och på rasten får hon stå och fippla med sitt hopprep och när någon frågar henne om hon vill vara med så är det bara för att stå och slå repet, inte för att hoppa och ... ja, massor av perfekt fångade detaljer som den.

Och hemma är det också jobbigt på det där egentligen inte jättedramatiska sättet men precis så där som det skulle kunna vara: när Hilda går in till storebror Rasmus för att prata av sig så vill han vara ifred med sitt datorspel och säger åt henne att gå ut från hans rum. Plus att mamma oroar sig för att bilen som är på verkstad kommer att kosta så mycket pengar att de inte kan hyra stugan i Skåne som de tänkt på sommarlovet, så nu kanske sommaren också blir förstörd. Blöh, liksom.

Ont-i-magen-bra, alltså. Vardag, känslor och problem jag tror att många barn känner igen sig i, skrivet på ett lättläst, bra språk som snabbt drar in läsaren. Jag gillar verkligen Hilda!

Titel: Hilda och årets kalas
Författare: Christina Lindström
Illustrationer: Annika Lundholm Moberg
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

PAX - Draugen

Ett helt år är det sedan jag läste nionde boken i PAX-serien - men jag kom raskt in i handlingen ändå: Alrik och Viggo ska ju inte få stanna kvar i Mariefred. De ska inte ens få bo tillsammans längre. Väskorna ska packas och de ska säga hejdå till Anders och Laylah. Och det är så jobbigt, så jobbigt att läsa.

(Och värre ska det bli. Mycket värre. Jag har inte riktigt kommit över det än...)

Men i allt detta får Alrik, Viggo, Iris och de andra veta vad det är som hotar att vakna under det hemliga bibliotekets golv: en draug! Och vad som hände förra gången den hotade världen, och hur den då begravdes. Det är kodade gåtor som avslöjar urgamla texter och dolda dörrar, och hela tiden är det en kamp mot tiden och att hinna före Svarthäxan och hennes allierade som ju vill väcka upp draugen och bli onda på heltid.

Det är galet spännande, och galet bra. Precis som hela serien, som är något av det bästa som hänt bok-Sverige någonsin, tycker jag. Så många barn (och vuxna) som kastat sig över varje del när de kommit, och läst och läst och läst....!

Just denna sista del påbörjade jag som ljudbok, mycket bra inläst av Morgan Alling. Men efter ungefär halva kände jag att det ändå inte riktigt var samma sak utan Henrik Jonssons fantastiska illustrationer, så jag gick över till pappersboken. Vilken tur! Annars hade jag inte fått se bilden alldeles i början, den när Viggo och Alrik inte kan somna pga all oro för vad som nu kommer att ske när de inte ska få vara tillsammans längre. Den är bara så... åh! För att inte tala om att jag kanske hade missat att se bilderna som är på bakre pärmens insida. Ett vad-hände-sen-collage som också är bara så... åh!

Alltså. Hela serien är bara så... åh! Och har du ännu inte läst? Då är du att lyckönska. Sätt igång nu. Börja med den röda Nidstången och fortsätt sedan med den rosa, den blå, den turkosa, och resten av färgerna. Du kommer inte att kunna sluta förrän du stänger igen Draugen med en suck som är både ledsen och glad. Lyckliga du!


Titel: Draugen
Serie: PAX #10
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Ljudbok - uppläsning: Morgan Alling
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Sorcerer to the Crown

Detta är ett alternativt England där magi finns, där fairies finns i ett eget land och som en maktfaktor, där drakar finns och där det är helt OK att dra till med en liten trollformel för att soppan inte ska koka över. Det är dessutom ungefär regency-tid, med baler, herrklubbar, dueller och åkturer med häst och vagn i Hyde Park. Dock är magin förbehållen män. Det är stora krafter, och inte kan man förvänta sig av ömtåliga kvinnors svaga kroppar och hjärnor att de ska klara av något sånt? Oh no. (men de kan få använda sig av lite enkel husmagi till matlagning och sårvård, men inte gå i skola för att lära sig, och helst inte ens kalla den för magi) Och, ja just det ja: det är den övre klassen som håller på med magi. Inte arbetarna. De behöver ju arbeta, liksom. Hur skulle det annars se ut?

I detta England har Zacharias precis tagit över titeln "Sorcerer Royal" efter sin gamle läromästare Stephen, som hastigt avlidit. (eller mördats??) Det är oro i magikerkretsar eftersom det verkar som magin håller på att ta slut i landet, och det är Zacharias som borde reda ut det där. Så han har absolut inte tid för den lärling han nu plötsligt får på halsen: Prunella.

Den här boken började oerhört lovande. Engelska regencymiljön, och så med magi - bara det, liksom! Lägg sen till det här med att Prunella går på en skola där överklassflickor får lära sig att undertrycka sin magi, men tar sig därifrån för att bli lärling hos Zacharias och öppet utöva magi fast hon är kvinna? Och att de två ska förändra världen? Och hur extra svårt det är för Zacharias, så som varande född av afrikanska föräldrar och en gång köpt som slavpojke av sin läromästare, f. d. Sorcerer Royal, sedan frigiven och dessutom arvtagare till titeln. Alla de andra magikerna i England är 1. män och 2. vita.
Och lägg sen dessutom till detta att Zacharias verkar ha något märkligt fel med sin kropp, att han får någon slags (hemlig) värk i den varje natt vid midnatt. Och att han har sin gamle läromästare vid sin sida fortfarande, fast han är död. Och att Prunella hittar sju små stenar på skolans vind, stenar som är magiska och är värda ungefär lika mycket som hela Englands samlade förmögenheter?

Jo. Det är bra. Ett tag. Sedan blir det... liksom ingenting av allt det där lovande? Halvtrista lösningar, inga wow-avslöjanden, och ganska händelsefattigt... ända tills det i slutet blir extremhändelserikt, dessutom av arten deus-ex-machina eller som-av-en-händelse-träffa-en-kinesisk-trollkarl-som-lär-dig-flyga-på-ett-moln eller helt-plötsligt-kan-du-frammana-en-åskgud-som-kan-slåss-mot-halvguden-som-plötsligt-framträdde och allt mest blir löjeväckande i stället för spännande.

Idén alltså toppen. Utförandet icke så.

Titel: Sorcerer to the Crown
Författare: Zen Cho
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

Viggo och rädslolistan

Viggo är sju år, och har en hemlig lista som han gömmer under huvudkudden när han inte skriver på den. Eller, skriver och skriver, förresten. Han tycker det där med bokstäver och ord är onödigt jobbigt när man klarar sig så bra med bilder? SMS och sånt till mamma (som bor i Danmark) går ju utmärkt bra att fylla med långa rader av e-mojis som blir som meddelanden som alla förstår. Och den hemliga listan, rädslolistan, är alltså full av bilder på allt det som Viggo är rädd för. Det är såklart sånt som monster och spöken och mördare, men också sånt som skulle kunna hända: att mamma skadar sig i en tågkrasch, att någon kommer in i huset på natten och tar pappa, eller Nils (Viggos lillebror). Eller bägge. Och mörker! Mörker är läskigt.

Och den där listan måste hela tiden fyllas på när Viggo kommer på allt fler saker att vara rädd för. Eld. Eldgafflar! Och nu också det här: bus eller godis.

Jo, för den här nye killen i klassen, Malte, som Viggo har börjat vara med på rasterna? Han kommer på en hel del att göra. En del av det är kul. En del av det är rätt läskigt, men Viggo gör det ändå fast han är rädd. Men nu vill alltså Malte att de två ska gå bus eller godis på Halloween. Klä ut sig och gå ut i mörkret, dessutom bland andra barn som är utklädda till spöken och monster och sånt - och hur ska man kunna veta att det är barn som klätt ut sig, då? Egentligen? Hur lätt som helst för den äkta varan att trampa runt där i mörkret och bara vara sig själva, liksom. I mörkret.

Ingen får veta om rädslolistan. Särskilt inte pappa. För då kommer han att börja skratta så där som han gjort flera gånger när han fått veta andra saker som Viggo är rädd för. "Spöken finns ju inte på riktigt..."-skrattet.

Jag älskar Viggo. Fullständigt älskar. Dels för att det här är en vansinnigt bra bok som perfekt skildrar en helt vanlig barnavardag med tiokompisar, tandborstning, skypesamtal på Ipad med en frånvarande mamma och rastlekar. Dels för att jag själv har två barn som bägge har varit (är?) viggosar. Åh, som jag kan relatera till alla dessa rädslor! Att inte förminska att de är rädda samtidigt som jag måste ge dem lugn och trygghet... och så vara förtvivlad med dem när de vill halloweena men inte törs, och när skolan ibland förvandlas till rena gravkammaren fylld med läskig musik och utklädda barn och vuxna. Eller (true story) när hela klassen på lektionstid skulle kolla på film och det var skräckfilm. Förvisso på högstadiet - men är man rädd för spöken och mörker är det inte alls säkert att det har gått över bara för att man råkat bli sisådär tretton eller fjorton. Snarare tvärtom? Barnet ifråga hade dock modet att säga ifrån, och fick gå ut från lektionen med skräckfilm och göra annat.

Jag tror det kommer fler böcker om Viggo. Bra! Dem ser jag fram emot!


Titel: Viggo och rädslolistan
Författare: Lisa Bjärbo
Illustrationer: Johanna Magoria
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Läser Carolina barnböcker fortfarande....? Ja!

När jag startade den här bloggen 2012 var tanken att jag bara skulle skriva om barn- och ungdomsböcker i den - lite som ett verktyg för mig själv i mitt arbete som barn- och skolbibliotekarie, och så förstås som tips för andra som också jobbade med barn och barns läsning som råkade hitta hit.

Ganska snart skenade jag dock iväg och började skriva om en eller annan vuxenbok också som jag tyckte var för bra för att inte få vara med här, och sedan dröjde det inte länge tills bloggen fullständigt dränktes i inlägg om tunga fantasytegelstenar och smäktande romanceböcker, med eller utan bara bringor på framsidan. Jo, för det är ju mycket sånt som fyller mitt läsliv.

Men barnboksinläggen droppade ändå in då och då, liksom inläggen om ungdomsböcker. Och om högläsning.

Nu känner jag att det där har börjat tyna bort alldeles förfärligt. Särskilt senaste tiden, och det har att göra med att jag har bytt jobb. Jag är fortfarande bibliotekarie, men nu i en mer samordnande roll, och just nu har jag inte hand om några bokinköp och håller inte några bokprat (men kommer nog att ha igen om något år, förhoppningsvis). Och när jag nu inte längre läser utgivningslistor eller packar upp några lådor med nya böcker så känner jag hur min koll på vad som händer i barnboksutgivningen raskt håller på att bli direkt usel.

Så kan vi INTE ha det. Min arbetsplats är fortfarande på ett stort bibliotek, så häromdagen gjorde jag en raid inne hos barnbibliotekarierna, hittade en bokvagn full av "nya böcker" och försåg mig med tre stycken av mina bästa författare. Det kommer att bli fler - jag förstår inte hur jag kunnat tappa det här? Det finns ju så vansinnigt många bra barnböcker att läsa, och dessutom finns det inget bättre än att läsa någon snabbläst Hcf eller Hcg mellan de lite tyngre och mer långsamlästa vuxenböckerna.

Inlägg om de tre kommer snarast (ett av dem redan idag). Vilka är det då, undrar ni otroligt nyfiket??
Jo:
Viggo och rädslolistan av Lisa Bjärbo
Hilda och årets kalas av Christina Lindström
Isdrottningen av Mårten Melin

Slutet

Slutet i titeln är slutet på allting - boken handlar om några människor de sista veckorna innan jorden blir träffad av en komet ("Foxworth") och förintas på bara några ögonblick. Det finns ingen räddning, inget att göra, ingen rymdexpedition som i sista stund kommer lyckas att få kometen att ta en annan bana eller något sånt (de tittar till och med på någon undergångsfilm i boken, Armageddon (?) och är överseende bittra över hur det där inte kommer att hända i verkligheten. Nej - alla vet datum och klockslag för jordens förintelse, och frågan är nu hur livet ska levas fram tills dess.

Och det är det som gör den här boken till en av de bästa i år för mig. Människorna, och vad de väljer att göra med sina liv när de vet att de kommer att ta slut om några veckor. Klart jag engagerar mig i huvudpersonernas liv, känslor och val - men eftersom Mats Strandberg är så infernaliskt duktig på att fånga vardag mitt i en värld som inväntar katastrof så kan jag så lätt sätta mig in i hur det skulle kunna vara. Och det är... skitläskigt helt enkelt. Ransoneringskort på mat. Svårigheterna att ta sig någonstans - för vem vill jobba med att köra tågen eller bussarna? (och bensin är förstås snordyrt och ransonerat). Eller... vem vill jobba överhuvudtaget? Några gör det, som de som jobbar inom sjukvården och polisen, men vad driver dem? Pliktkänsla? (Och skulle jag jobba om jorden skulle gå under om några veckor? Nope.) Skolorna håller stängt. Det blir inget studentfirande för huvudpersonerna Simon, Lucinda, Tilda och de andra. Lucindas lillasyster får inte ens börja gymnasiet. Det festas vilt (för det finns ju ingen morgondag) och testas (för det är ju sista chansen att testa allt möjligt), det sägs sanningar. Eller, ja, så finns det ju de som inte tror på kometen alls. Kometförnekarna, som överlägset skrattar åt alla dessa oroliga människor som gått på alla lögnerna. En del hittar tröst i kyrkan medan andra vägrar leva i den där trista verkligheten som ska ta slut och begraver sig i Skyrim. Och hela tiden jämför jag med mig själv: skulle jag ha gjort så där om jag visste att jorden skulle gå under? Vad hade jag gjort? Hade mina barn velat vara med mig varenda sekund eller hade de velat dra iväg och vara med andra - och vad hade det gjort med mig?

Jadå, jag sällar mig helt klart till kören som lovsjunger den här boken - den är fullständigt lysande. Idén, genomförandet, människorna, relaterandet till deras liv - och också därför ångesten i att läsa och känna att sådär skulle det kunna kännas om jag fick veta att jorden skulle gå under om några månader. Så bra!

Vi är flera på Kulturkollo som läst boken, och igår diskuterade vi den i ett inlägg som du kan läsa här, hoppa genast över dit och läs mer!

Titel: Slutet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Att kommentera den här bloggen...

... kommer tyvärr att bli krångligt framöver. Jag är väldigt ledsen för det. Gå gärna in på min facebooksida (länk till höger) och prata med mig där om inläggen!

Jag har tyvärr behövt ta bort inställningen att anonyma användare kan kommentera, och då är det numera så i Blogger att enbart alternativen "har Googlekonto" och "medlemmar i den här bloggen" kan väljas att kommentera. Jo, för den senaste tiden har jag nämligen helt dränkts i spamkommentarer.

Och lite vill jag slå mitt huvud i väggen för detta pga att jag var så hiiiimla dum för någon dryg vecka sedan att jag råkade svara på en ganska uppenbar spamkommentar. Någon hjärtesnäll person fällde en kort kommentar att "this is such a nice blog, I have bookmarked it" eller något liknande, och jag blev så glad att jag skrev "thanks". Varpå alla lömska spionprogram och spamkoder hoppade högt av lycka pga NAPP! och började ansätta den här bloggen en masse.

Blöh.

Jag har haft mycket spamkommentarer förr, och nej, jag svarar aldrig utan plockar alltid bara bort dem. Sedan hade Blogger någon förändring i våras med kommenterandet som dels gjorde att jag ett tag inte fick notiser när någon kommenterat, dels tydligen stoppade skräpkommentarerna för ett antal månader nu har jag nästan inte fått några kommentarer alls på bloggen, vare sig skräp eller riktiga. Så jag är inte van. OK? Därför gick jag i fällan och blev glad för den där kärvänligt omtänksamma som hade "bookmarked my blog" och svarade. Känner mig urbota korkad nu efteråt.

Så. Jag skriver inläggen. Ni hoppar över till facebook och kommenterar. (Ja! jag älskar att få kommentarer!) Om ni nu inte har ett google-konto, förstås.

(och detta gäller enbart Carolina läser... på min andra blogg Carolina lever... har jag inte svarat på utländska rosenkindade oskyldiga kommentarer om erbjudanden om lån. Än.)