Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Prästgårdens hemlighet

Vanessa ska tillsammans med Martin och Abbe ta sig in i ökända, spökiga prästgården i Borgvattnet, för att när det blivit mörkt spela in så läskiga filmklipp de bara kan till hennes vlogg. De tror förstås inte på spöken, men med rätt klippning, musik och bra effekter kan det bli riktigt läskigt och få många visningar.
När de väl tagit sig in (två gem funkar inte för att mickla upp lås även om Vanessa har sett ett antal youtubeklipp i ämnet för att öva - men ett öppet fönster på andra våningen med en brandstege utanför funkar fint), tassat runt lite och filmat alla rum där det sägs spöka? Ja, då packar Vanessa upp glas, stearinljus och annat ur ryggsäcken, för nu ska de göra Anden i glaset. Utmärkt idé, tycker Vanessa (och jag bara: "Nej! Dålig idé! Dålig, dålig idé!")

Och allt detta är ändå bara inledningen på det läskiga i denna bok som jag hade ytterligt svårt att släppa ifrån mig. Tobias Söderlund håller inte igen bara för futtigheten att den här boken vänder sig till 9-12-åringar. Nädå, här finns tillfällen när jag som vuxen vill blunda och snabbspola lite så det värsta går över, som när Vanessa är så ytterligt ensam om det som sker henne, hemma hos henne, och den vuxne som borde hjälpt henne är den hon minst av alla kan fråga. Och vadå hemma hos? Jo, för när Vanessa och de andra får nog av prästgården (det är mycket som händer där, men när de hör ljudet av barngråt från bottenvåningen där det inte finns några människor så flyr de hals över huvud därifrån) och cyklar hem så har de filmkameran med sig. Filmkameran, som hela tiden varit igång, och som nu visar upp det spöke de inte själva såg när de rusade nerför trappan och ut ur huset. Det spöket har nu lämnat prästgården och är med Vanessa. Hemma hos henne. Och det lämnar henne inte ifred.

Svårt att släppa boken, alltså. Grymt spännande, och nästan väl läskigt, och med ett rappt och bra språk som känns äkta, och så tycker jag om att det inte bara är det spökiga som är spännande. Nej, det är kompisrelationer också (mitt i allt måste Vanessa våndas över det svåra med att inte kunna vara samma person beroende på om hon är med sina oh-så-coola-tjejkompisar eller om hon är med de trygga-men-nog-förskräckande-töntiga killkompisarna), och föräldrar som är skilda och bär sig konstigt åt.

Stackars Vanessa som tror hon rett ut allt i slutet på den här boken - nejdå, det här är första boken i en serie, och hennes problem har tydligen bara börjat. Och jag ser fram emot att få läsa mer om henne, hennes vlogg, kompisar och den där jämra filmkameran hon omedelbums borde göra sig av med.

Titel: Prästgårdens hemlighet
Författare: Tobias Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Kaos och katastrofer - Junos vlogg

Juno har en Youtubekanal. Enda följaren är bästisen Fairy, men det är helt OK för det roliga är att göra själva filmklippen, och det är ändå de två tillsammans som gör dem för det mesta. Fast sen råkar Juno lägga upp fel klipp - i stället för att radera klippet där hon sitter och gör sig rolig över en annan tjej i klassen (Shrey) så råkar hon publicera det. Och innan misstaget upptäcks och Juno hinner ta bort klippet har det setts av ungefär hela skolan. Alla är arga på henne, trots att hon ber om ursäkt - så här får man inte göra. Och nu kommer vidrigt elaka kommentarer till vloggarna Juno lägger upp, näthatet flödar, och Juno vågar inte gå till skolan.

Jag gillar den här - den fångar miljön i skolan bra, särskilt det stora utrymme sociala media har i barnens liv. Sen kan jag tycka att den filmsnutten Juno lägger upp verkar ganska harmlös i sammanhanget (kommentarerna hon själv får är många gånger elakare men det verkar det inte vara några vuxna som reagerar på, men att hon själv har sagt att "Shrey rimmar på leverpastej" är tydligen oförlåtligt) men det är själva företeelsen som är intressant. Jag är ju inte i målgruppen, och kan för mitt liv inte begripa hur min dotter vill och kan ägna timmar åt att kolla filmklipp på hur andra tjejer i hennes egen ålder går igenom vad de köpt på stan idag och annat sånt, men i just detta är det jag som är dinosaurien. Och i den här boken är skildrandet av vloggarna snyggt gjort: de är inskrivna lite som "manus" med repliker och scenbeskrivningar, och så efteråt en sida med info om antal visningar, prenumeranter på kanalen (som bägge ökar lavinartat efter Leverpastej-gate) och kommentarer som skrivits.

Det går snabbt och lätt att läsa, katastrofvloggen vänds till något bra ("skamvloggen" startas där andra får berätta om saker de gjort bort sig med och skäms för), och jag tror att många gillar att läsa om det här. Bra, för det ska bli en serie.


Titel: Kaos och katastrofer
Serie: Junos vlogg
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

Exit Strategy (The Murderbot Diaries)

Så kastade jag mig ivrigt över fjärde boken om Murderbot, helt lugn över att det sedan fanns en femte bok när jag var färdig med denna, för det hade jag sett i bibliotekskatalogen. Trodde jag - men jag hade sett fel. Ja, det kommer en femte bok om Murderbot, dessutom en fullängdsroman den här gången (yej!), men den ges ut först i maj. Posten i bibliotekskatalogen var en vi-kommer-att-beställa-boken-men-du-kan-redan-nu-sätta-dig-i-kö-katalogpost, och det hade jag ju inte sett. Så nu står jag i kö. Eller om jag köper den direkt till min Kindle då i maj, för separationsångesten från denne mördarmaskin blev mycket stor när Exit Strategy var färdigläst.

Murderbot har armarna fulla (bokstavligen, med memory clips inlagda under skinnet) av bevis för att GrayCris (bolaget som försöker tjäna pengar på allt möjligt man inte får tjäna pengar på) gjort saker de inte får på planeten Milu i förra boken. Bevisen är av den arten att Murderbot bestämmer sig för att ta dem direkt till Dr Mensah. Denne dr Mensah var med i första boken i serien, och hon är i teorin Murderbots ägare, fast hon säger att det inte är så det är, att Murderbot är fri att göra vad hen vill, att hon vill vara dess vän.

"Vän" är jobbigt. Murderbot vet inte riktigt vad man gör med konceptet "vän", om det kan funka för någon som är hälften maskin, hälften människa, och programmerad att mörda. Och att bli en "pet robot" som Miki i Rogue Protocol kommer inte på fråga. Så hela träffa-dr-Mensah-grejen är faktiskt riktigt jobbig och något Murderbot försökt undvika sedan de skildes - men nu är det de här bevisen som måste lämnas över.

Det tråkiga är att dr Mensah har försvunnit. GrayCris krävde att få träffa henne för att försöka göra någon typ av överenskommelse om hur man skulle gå vidare med anklagelserna mot företaget - och sedan dess är hon försvunnen. Hålls förstås fången av shady-shady-GrayCris, dessutom på deras egen högkvarters-rymdstation och dit lallar man inte bara in och fritar någon, även om man råkar vara en SecUnit a.k.a mördarmaskin. Nej, man måste ha en plan. (det som är det riktigt jobbiga i detta är att man återigen måste rädda en människa som hamnat i en farlig situation, och att man för att göra detta återigen måste samarbeta med andra människor, och det funkar ju aldrig så där himla bra)

Jahaja. Bara att sätta sig ned och vänta på att det ska bli maj, och släpp av Network Effect.

Titel: Exit Strategy
Serie: The Murderbot Diaries #4
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books/St Martins Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Rogue Protocol (The Murderbot Diaries)

Jag läser vidare om min favorit-"killing-machine" som helst vill sitta i lugn och ro med alla sina megabyte nedladdade media. Nu reser den i rymden igen, men ska till någon otillgänglig plats dit det inte funkade att åka med en obemannad rymdfarkost (och erbjuda lite mediafiler till styrroboten som ersättning). Nej, den här gången måste Murderbot åka tillsammans med människor, och själv låtsas vara en "augmented human", alltså människa med lite extra elektronisk utrustning, och då som en säkerhetskonsult. Bra där, tycker människorna ombord på skeppet, och låter Murderbot få jobba hårt med att styra upp och reda ut alla gräl de själva hamnar i. Dessa jobbiga människor, tycker Murderbot, kan de inte hålla sams en enda minut? Måste de bråka? Hur orkar de ens sätta igång ett bråk om sånt som Vem-Glömde-Omslagspappret-I-Vasken-Så-Det-Blev-Stopp-I-Avloppet?

Äntligen framme på plats vid planeten Milu ska Murderbot sätta igång med det den kom för: kolla om shady-business-bolaget Gray-Cris har byggt en terraforming-anläggning här men egentligen gjort det förbjudna: grävt efter kvarlämningar efter aliens? För om de gjort det vill Murderbot skaffa bevis för det. De där GrayCris börjar segla upp som riktiga Bad Guys som ligger bakom både det ena och det andra.

Men alltså - tror man att Murderbot ska få kolla efter bevis i lugn och ro? Nej! För det måste äntligen ner en grupp människor till den där anläggningen. och ja, OK, lättaste sättet att komma ner till planeten är ju att (i smyg) följa med dem i deras shuttle, men... de hamnar förstås omgående i fara. Eländiga människor till att alltid hamna i faror, de bär sig så oförsiktigt åt. Så nu måste Murderbot kasta sig in i en kamp mot enorma stridsrobotar, förrädiska människor och annat elände.

Den enda i människornas grupp som inledningsvis vet om att Murderbot följt med dem är deras mänskligt formade robot, Miki. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl, och människorna är dess vänner säger den. Murderbot misstror såklart Miki och undrar vad den vill egentligen men får så småningom tänka om. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl. En "pet-robot" som Murderbot hånfullt kallar den. En liten snäll husdjursrobot ägd av människor - aldrig att Murderbot ska bli en sån! Murderbot vill vara en person, inte människa och inte själlös maskin som bara gör det den är programmerad att göra. Men hur uppnå detta?


Titel: Rogue Protocol
Serie: The Murderbot Diaries #3
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Wall of Winnipeg and Me

Hos Sara på bloggen Bokhyllan i Pepparkakshuset har jag många gånger fått tips om böcker jag gillat, och när hon för en tid sedan var fullständigt lyrisk över en romance-författare som heter Mariana Zapata och läste ("inhalerade dem" skrev hon) flera av dem i rask följd - så var jag absolut tvungen att testa någon Zapata-bok, jag med. Lite skeptisk var jag - det är contemporary romance, det är väldigt amerikanskt, och den jag valde, The Wall of Winnipeg and Me handlar dessutom mycket om amerikansk fotboll. Många Carolina-brukar-inte-gilla-faktorer här, alltså. Dessutom är det en tjock bok för att vara romance, pappersboken är på 672 sidor!

Och jag satte igång, och fick läsa om Vanessa som sedan ett par år jobbat som personlig assistent åt en amerikansk fotbollsspelare, proffs, känd, rik, gigantisk (alltså, bokstavligen: ett muskelberg) och fullständigt absorberad av sin träning, sin kropp och sig själv. "Personlig assistent" som i "lagar all mat, tvättar kalsonger åt, svarar på hans mail, lägger upp bilder på hans facebooksida, har kontakt med manager och press, fixar allt praktiskt". Alltså: killen är skitsnygg och har en kropp som är fullständigt fantastisk - men är som en träningsmaskin som blir mer än irriterad när saker kommer ivägen för det som är viktigt för honom: att träna, att äta, att träna och att äta. Och att sova sina 10 timmar per natt. Och träna lite till.

Jag började läsa, och blev duktigt störd på denne jättebaby som inte ens kunde få ur sig ett "hej" när Vanessa kom till jobbet på morgonen, eller ett "tack" när hon lagade mat åt honom, utan bara med ständigt samma neutrala ansiktsuttryck krävde total passning. Lite bättre blev det när Vanessa raskt sa upp sig, och ägnade sig på heltid åt sin egen firma (grafisk design) och lät Aiden (som jättebabyn heter) ta hand om sina egna kläder, eller om nu managern lyckades anställa någon mamma/assistent åt honom. Fast... efter några veckor dyker Aiden upp hemma hos Vanessa. Han vill att hon ska komma tillbaka. Hon bara: nej. Han går, men återkommer, och när han återkommer så vill han att hon ska gifta sig med honom. Jo, för han behöver ett amerikanskt äktenskap för att få permanent uppehållstillstånd. Och de kan ju göra det på pappret? Inte vara gifta på riktigt? Och i fem år innan de skiljer sig? Om han dessutom betalar hennes gigantiska studieskulder (som hon trodde var hennes hemlighet)? Och Vanessa... säger ja.

Och det är här boken vänder, och jag omvärderar min uppfattning, och får en helt annan bild av Aiden än den där IQ-befriade jättebabyn. Det går inte på direkten. Det gör inte heller romansen mellan Aiden och Vanessa - nej, det kan vara en av de långsammaste romanser jag har läst, det tar nästan alla de där 672 sidorna innan de själva har fattat. Men, och det är det som är grejen, det är så fantastiskt bra skrivet. Jag älskar hur Vanessas (och min) uppfattning om Aiden förändras, och hur de bägge utvecklas. Det är små, små saker, och det fysiska handlar ofta bara att hålla om, vara nära, sitta nära varandra och kolla på film. Det låter inte rafflande, jag vet, men när Zapata skriver så blir det det. När jag hade kanske en tredjedel kvar av boken började jag redan få separationsångest, jag ville vara med Aiden och Vanessa för alltid, så bra kändes det.

Tack Sara Pepparkaka, för att du ännu en gång tipsat om en författare jag gillar. Jag ska absolut läsa mer av (allt) som Mariana Zapata har skrivit. Om det är lika bra som den här så har jag mycket att se fram emot!


Titel: The Wall of Winnipeg and Me
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2016
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Ingen kommer undan

Sebbes och Connors klass ska på skolresa, och de har längtat länge efter den och allt som ska hända där.
Det som i stället händer är gubben på framsidan - en mer än märklig enstöring som på egen hand tänker sig bestraffa världen för dess synder, och han ska börja med de jobbiga ungarna. Särskilt dem som är dumma nog att ha lägerskola i stugbyn vid hans skog. De ska dö, allihop.

Detta inser Sebbe och Connor, eftersom de råkar förirra sig till gubbens stuga och får se alla hans förberedelser och planer. Men när de kommer till lägerplatsen är det ingen som tror på dem. I stället blir de utskällda och hemskickade.

Det där är inte så konstigt som det verkar, och det får man förklaringen till i läsningen fram tills gubben hoppar in i handlingen med sin aggressiva attityd. Jo, för Connor har problem med att få ihop sitt liv. Han har det jobbigt hemma, jobbigt i skolan, skolkar mycket och kommer på kant med de flesta. Särskilt vuxna. Men inte med Sebbe. Sebbe och Connor är vänner, och för Sebbe är Connor den ende som egentligen är riktigt OK att vara med. Hans föräldrar (särskilt pappa) vill dock inte att Sebbe ska vara med Connor pga dåligt sällskap och dåligt inflytande och dåligt allting.

Nu har det blivit så uselt att Connor som straff för sitt beteende inte får följa med på den där skolresan. Katastrof och orättvist, förstås, och därför åker han dit ändå. I smyg. Sebbe tar emot honom vid bussen, och det är när de ensamma går därifrån genom skogen mot lägerplatsen som de träffar på Mr Evil Gubbe Med Världsherraväldeplaner.

Det här är spännande läsning, och från strulpellarnas perspektiv. Och så klart måste jag nämna att boken är illustrerad. Lars Winnerbäck har bearbetat fotografier på ungdomar (modellerna är namngivna i slutet av boken) och jag tycker bilderna funkar otroligt bra med boken. Ett lyft!

Titel: Ingen kommer undan
Författare: Anna Knutsson & Ann-Christine Magnusson
Illustrationer: Lars Winnerbäck
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Artificial Condition (The Murderbot Diaries)

Andra boken/novellan om Murderbot tar vid precis där bok 1, All Systems Red, slutade: Murderbot har erbjudits en slags fristad och möjlighet att själv få bestämma hur dess liv ska vara. Men den här tillvaron verkar oroande full av människor som vill vara Murderbots vänner, och det där är jobbigt att hantera. Ska man behöva möta blicken på dem och prata med dem? Vara med dem om dagarna? Umgås...?

Tack, men nej tack, säger Murderbot ungefär i ett meddelande till Snälla-Människorna-Eventuellt-Vänner, och drar iväg till en annan rymdstation för att därifrån anonymt kunna ta sig ombord på ett robotstyrt rymdskepp med destination långt bort. Mååånga dagars och veckors resa, och åh, så skönt eftersom Murderbot har massvis med ny media nedladdad som väntar. Mängder av avsnitt av nya serier, massor av böcker och filmer...

Eller - destinationen är egentligen inte bara "långt bort" - planen är att ta sig till den planet och den gruva där det massmord skedde som Murderbot tydligen var inblandad i. Eller helt ansvarig för. Detta är oklart, eftersom minnena därifrån är delvis raderade. Och det är just eftersom det är så oklart som Murderbot vill åka dit för att se om platsen kan trigga fler minnen.

Rymdskeppet som av en tillfällighet blir det Murderbot hoppar på är obemannat, och styrs av AI. Efter en viss tvekan släpper den ombord Murderbot (som erbjuder att dela med sig av alla sina nedladdade nöjesmediafiler). Och denna AI är helt underbar att läsa om och faktiskt det som fick mig att gå ifrån "gillar den här serien skarpt" till "älskar den här serien hämningslöst". För det första: att den namnges (av Murderbot) till ART. ART står för Asshole Research Transport, och ja, det finns flera anledningar till "asshole"-delen av namnet. För det andra: att ART ganska överraskande lever sig in så totalt i Murderbots tv-serier att den får dra sig undan och "run some diagnostics" ett tag, särskilt när det är viktiga karaktärer i serierna som dör eller så.

Men "asshole" eller inte - Murderbot får hjälp av ART som följer med på den där expeditionen djupt nere i gruvan. (hur detta "följer med" går till är mystiskt och tekniskt komplicerat, obegripligt och väldigt, väldigt sci-fi)(men hallå?! rymdskepps styrsystem rider med i huvudet på en hälften maskin-hälften människa-konstruktion...?) (och det är sånt här som gör att jag älskar sci-fi av precis samma anledning som jag älskar fantasy: allt är möjligt och vad som helst kan hända)
SecUnit-specialkunskaper används, sanningar hittas, nödvändiga avkortningar av Murderbots armar och ben görs samtidigt som dess hårväxt blir kraftigare, och så småningom kan äntligen fler avsnitt i tv-serierna avnjutas i lugn och ro på nästa rymdfärd in i nästa bok. Och jag följer förstås med - det är inte bara underhållande att vara med Murderbot, utan nu börjar det anas en större, sammanhängande story bakom alltihop också som jag vill veta mer om.

Titel: Artificial Condition
Serie: The Murderbot Diaries #2
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Monsterallergi

Jag läste de första fyra delarna i serien Monsterallergi i ett svep, och kollade sen upp hur många delar det kunde tänkas bli, och om jag snart skulle få veta hur det slutar med alltihop. Men... haha... jag insåg raskt att det kan jag glömma. Monsterallergi är en italiensk serie som vad jag förstår finns i många säsonger, och de här böckerna är bara allra första början på alltihop. Hoppas förstås att Hegas fortsätter med utgivningen av dem länge - men tänk om jag hade kunnat ha en sisådär 40-50 album att läsa igenom på en gång nu? Det hade jag velat.

Ja, ni fattar att jag gillar det här. Mycket! Här finns monster, rätt komplicerade, skruvade och ibland totalt utflippade äventyr och mysterier, men här finns också fint om vänskap eller om att vara ensam och inte ha några vänner (och till och med vara mobbad). Och så finns här humor, massvis av humor!

Alltihop börjar med att Elena Potatis (jepp, hon heter Potatis i efternamn) flyttar in i den gamla stadsdelen Oldmill. Hon får direkt veta av ett par jobbiga tvillingtjejer (som lägger sig i allt) att killen i grannhuset, Zick, ska man inte umgås med. Han är knäpp på riktigt, allergisk mot typ allt, och tror sig dessutom se och kunna prata med monster. Stor varningsskylt på honom, alltså. Varpå Elena raskt stegar över till sagda grannhus och knackar på dörren - "knäpp på riktigt" är vad hon gillar. Hon tar sin katt, Prassel, med sig för att den ska bli vän med Zicks ytterst fina nakenkatt (jag älskar den här karaktären mer än vad som kan vara rimligt och hyser stora planer på att skaffa ett eget exemplar) - men nakenkatten lyfter högfärdigt på nosen och sopar till Prassel med tassen. Med klorna utfällda. Och Zick? Han stänger igen dörren mitt i ansiktet på Elena.

Det kunde alltså börjat bättre med den där vänskapen. Men sedan försvinner Prassel spårlöst. Andra katter också. Och mysteriet och äventyret är igång. Och så småningom får Elena komma in till Zick (det är alltså han som bor i titelns "monsterhus") och hon frågar honom om de där monstren andra säger att han ser. Han spelar med, och berättar roligt om hur det ligger monster i bokhyllan, står slemmiga monster bakom soffan, sitter ett glupskt monster och tuggar på hans joggingskor, och så vidare, och de skrattar tillsammans åt hans fantasi. När Elena sedan går hem - så får man se hur det egentligen är. Och då är det ju så att alla de där monstren Zick beskrev finns på riktigt. Fast det är bara Zick som kan se dem (och prata med dem). Han kan se spöken också, och pratar dagligen med sina morföräldrar trots att de är döda sedan länge.

Detta är alltså början på första boken som i sig är början på många, många episoder av denna utmärkta serie. Bra att den ges ut på svenska, och jag (och många med mig, serien är redan otroligt populär på skolorna här där jag jobbar) väntar alltså ivrigt på fler delar.

Titel: Monsterhuset + De osårbaras pyramid + Mysteriet med Magnacat + Den svävande staden
Serie: Monsterallergi #1-4
Författare/Illustrationer: Katja Centomo, Francesco Artibani, Alessandro Barbucci, Barbara Canepa
Översättning: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-15 år

All Systems Red (The Murderbot Diaries)

Jag älskar sci-fi där en AI av något slag får ha en av huvudrollerna, eller ännu bättre om AIn själv berättar - så det var klart jag var tvungen att läsa The Murderbot Diaries när jag väl upptäckte att de fanns. De är korta böcker (ca 160-170 sidor), mer "novellas" som hänger ihop, och jag läser dem i en rasande följd. Jag har nu när jag skriver detta redan läst tredje boken och har fjärde liggande, för jag har inte kunnat släppa dem.

För jadå, det var kärlek direkt. Denne Murderbot och egentligen vandrande dödsmaskin - den är så jag. (ja, jo, förutom själva dödsmaskineriet då) Vi har alltså en hälften maskin-hälften människa-konstruktion som är skapad för att skydda människor i olika situationer, och som för att kunna göra det är utrustad med inbyggda vapen och snabba datorsystem gjorda för att koppla upp sig mot kringliggande datorsystem (typ rymdstationers säkerhetssystem) för att kunna ge bättre service och skydd. Dessa SecUnit, som Murderbot alltså är en av, ser ut som människor utanpå (tänk en Terminator) fast har oftast täckande rustning och ogenomskinligt glas framför ansiktet (som på framsidans illustration) och de uppfattas absolut som maskiner och inte som något mänskligt. Reser de med rymdskepp så är det i typ bagageutrymmet med annat material. Och de är fullständigt livsfarliga.

Murderbot, då? Murderbot har hackat sitt eget system och tagit kontroll över sig själv, men det är när boken börjar fortfarande en hemlighet som inte får avslöjas för då skulle människorna omgående tömma dess minne, byta ut processorn och formatera hårddisken. En "SecUnit gone rogue" är helt omöjlig och får inte finnas.

Jahaja. Vad gör då Murderbot med sin egenhändigt hackade nyvunna frihet över sig själv? Mördar loss bland alla jobbiga människor? Nej! Hen (som helt saknar "sexual parts") använder sitt nya diskutrymme till att ladda ner böcker, tv-serier och film:

I could have become a mass murderer after I hacked my governor module, but then I realized I could access the combined feed of entertainment channels carried on the company satellites. It had been well over 35,000 hours or so since then, with still not much murdering, but probably, I don’t know, a little under 35,000 hours of movies, serials, books, plays, and music consumed. As a heartless killing machine, I was a terrible failure.

Så, ja, den ägnar sig åt det, om den själv får välja. Fast för att inte människorna ska misstänka att den är "fri" så tar den fortfarande jobb som SecUnit och vaktar människorna medan dessa tar prover på grus och växter och allt vad det nu kan vara. Murderbot har inte riktigt koll på vilken planet den är på (för kartor tar onödig plats i systemet och är väl inte så himla viktiga) eller vilka människornas uppgifter är (så länge den själv kan kolla ytterligare några avsnitt i sina favoritserier).

Tills den blir inblandad i det som händer på planeten ifråga. Och tills människorna börjar inse att Murderbot har känslor trots att den är en maskin. Då blir allt mer komplicerat. Dels för att Murderbot håller på att bli förintad ett flertal gånger (och även om delarna kan lagas så gör det ont och är jobbigt), dels för att Murderbot är väldigt, väldigt introvert och klarar det där med social interaktion mycket dåligt. (eller som den själv uttrycker det: bara av att tänka på att sitta i ett rum och umgås med människor en längre stund så går dess kapacitet ner till 86% eller lägre)

Jepp, jag kan relatera. Och jag tycker så väldigt mycket om att läsa om hur denne Murderbot bara vill sitta där i sin ensamhet och kolla på film - men som ideligen måste rädda folk som försätter sig i idiotiskt farliga situationer.


Titel: All Systems Red
Serie: The Murderbot Diaries #1
Författare: Martha Wells
Utg år: 2017
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Witchboy

Witchboy är serier för ungefär samma målgrupp som Amulett, alltså ungefär 8 år och uppåt. Och de är väldigt bra, jag slukade totalt! Det finns två i serien utgivna på svenska, och en tredje är på gång i år så den längtar jag mycket efter.

Det är Aster som är Witchboy, och han tillhör en stor familj där alla använder magi. (det finns ett släktträd på insidan av pärmen, med många familjemedlemmar att hålla reda på, och jag hade lite problem i början och tänker att det kan ställa till det för målgruppen också - men det var bara i början för sedan tar storyn över)
Grejen är att det finns två olika sorters magi: männen är hamnbytare, och väljer/blir utvalda till ett särskilt djur redan när de är pojkar, och så kan de sedan förvandla sig till det djuret. Djurformen används till att försvara familjen och människorna mot demoner och andra faror.
Kvinnorna använder trollformelsmagi, lite mer så där jag tänker mig magi, med att få saker att växa, läka sår och sjukdomar, förbannelser och att öppna dörrlås och mängder av annat.

Aster har ännu inte funnit "sitt" djur och har inte lyckas förvandla sig fast han är flera år äldre än när det normalt brukar hända. Alla kusinerna är redan hamnbytare, och det är en del tjat från dem och familjen att han ska träna och koncentrera sig. Men... Aster är bara intresserad av kvinnornas magi. Han smyger sig till att lyssna på lektionerna som tjejkusinerna får, och så tränar han i skymundan på de där trollformlerna. Han kan göra dem, fast det inte borde funka, och fast det är förbjudet.

I första boken händer nu främst två saker: Aster får en vän i "vanliga" människornas samhälle, en väldigt tuff och utåtriktad tjej som kallas Charlie. Och så är det flera av killkusinerna som försvinner helt spårlöst när de är i sin djurform. Vad har hänt dem?
I andra boken börjar det en ny tjej på Charlies skola, och Charlie blir vän med henne. Det är tydligt att den här nya tjejen har en hel del med sig i bagaget, att hon drar sig undan sällskap och vänskap och har svårt att lita på någon. Asters släktingar anar att hon kan vara en häxa, en sådan som dem fast utan att ha fått växa upp med en familjs stöd och med bara sig själv att lära sig hantera sin magi.

Det som är så bra med de här böckerna är att de förutom att vara lättlästa, fina och ha en väldigt spännande story med överraskande vändningar får in så många bra teman (utan att det någonsin blir sökt): familj och familjerelationer, vänskap, utsatta barn, ensamhet, könsroller... Riktigt, riktigt bra serier!



Titel: Witchboy + Witchboy - Den hemliga häxan
Författare: Molly Knox Ostertag
Illustrationer: Molly Knox Ostertag
Originaltitel: Witchboy + Witchboy - The Hidden Witch
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel
Utg år: 2018 + 2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Inte som du

Här har killar och tjejer bytt plats i roller och maktstruktur, och de första kapitlen ägnar jag åt att fundera över tydligt det blir att det inte är så här det brukar vara. Vi befinner oss i en liten norrländsk stad där sporterna i ishallen står i centrum, och där huvudpersonerna går på gymnasiet. Men: de som får de bästa träningstiderna i ishallen, de som har de fräscha, renoverade omklädningsrummen med egna skåp och tvättmaskin, de som drar in alla sponsorpengarna därför att det är till deras tävlingar publiken kommer - det är tjejernas konståkningslag. Killarna får sedan hålla på med sin stökiga hockey bäst de vill, på träningstiderna som blir över tidiga morgnar och sena kvällar, de får kånka hem de tunga hockeytrunkarna och tvätta träningskläderna hemma, och när duscharna i deras omklädningsrum pajar får de byta om på läktaren och inte duscha alls. Spelar roll, de är ju ändå bara de där bröliga hockeykillarna ingen tar på allvar ändå.

Vincent är en av hockeykillarna, som tränar hårt men som ändå pluggar som en galning för att få så högt betyg som möjligt för att kunna bli något. (Om tjejerna är duktiga på konståkning behöver de inte plugga så mycket pga kommer ändå att ro hem något lämpligt proffskontrakt och kunna leva på det) Han går på en fest och råkar dricka lite för mycket och blir indragen i ett rum med Amanda, fast han och alla andra vet hur hon är. Men hon är ju så snygg och hon vill ju? Så han blir av med oskulden, och nästa dag blir han så lycklig när hon faktiskt svarar på hans snap. De chattar en stund, och det slutar med att han skickar iväg en nakenbild på sig själv efter att ha blivit övertalad (och upphetsad). Vad han inte vet är att Amanda sitter med sitt tjejgäng på andra sidan, och de sprider bilden över hela skolan.

Mitt i det helvetet får Vincent extra träningstid sent en vardag - och det råkar också Ester ha fått. Ester är konståkningslagets stora stjärna, och den som alla killar är mer eller mindre kära i, den ouppnåeliga. (och med en mamma som är kändis, f.d. konståkningsproffs och numera kommunens starka kvinna som sitter i kommunstyrelsen och den som har makten över typ ishall och annat) Ester och Vincent tränar på halva isen var, men börjar snart prata med varandra och plugga ihop några kvällar. Och mer. Men det får vara i hemlighet, för det går ju inte att bli sedd med en av hockeykillarna, särskilt inte med slampige Vincent.

Det är bra gjort, det här med byte av maktstrukturer och könsroller - genomgående och trovärdigt och jag gillar det. Men efter de första kapitlen är det faktiskt mer kärleksstoryn mellan Ester och Vincent jag gillar och som får mig att sluka hela boken i ett nafs. Så på det hela taget är det en bok jag tycker många ska läsa: bra tankeexperiment, saker att diskutera och fundera vidare över, men också bra läsning för läsglädjens egen skull.


Titel: Inte som du
Författare: Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-18 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år