The Wall of Winnipeg and Me

Hos Sara på bloggen Bokhyllan i Pepparkakshuset har jag många gånger fått tips om böcker jag gillat, och när hon för en tid sedan var fullständigt lyrisk över en romance-författare som heter Mariana Zapata och läste ("inhalerade dem" skrev hon) flera av dem i rask följd - så var jag absolut tvungen att testa någon Zapata-bok, jag med. Lite skeptisk var jag - det är contemporary romance, det är väldigt amerikanskt, och den jag valde, The Wall of Winnipeg and Me handlar dessutom mycket om amerikansk fotboll. Många Carolina-brukar-inte-gilla-faktorer här, alltså. Dessutom är det en tjock bok för att vara romance, pappersboken är på 672 sidor!

Och jag satte igång, och fick läsa om Vanessa som sedan ett par år jobbat som personlig assistent åt en amerikansk fotbollsspelare, proffs, känd, rik, gigantisk (alltså, bokstavligen: ett muskelberg) och fullständigt absorberad av sin träning, sin kropp och sig själv. "Personlig assistent" som i "lagar all mat, tvättar kalsonger åt, svarar på hans mail, lägger upp bilder på hans facebooksida, har kontakt med manager och press, fixar allt praktiskt". Alltså: killen är skitsnygg och har en kropp som är fullständigt fantastisk - men är som en träningsmaskin som blir mer än irriterad när saker kommer ivägen för det som är viktigt för honom: att träna, att äta, att träna och att äta. Och att sova sina 10 timmar per natt. Och träna lite till.

Jag började läsa, och blev duktigt störd på denne jättebaby som inte ens kunde få ur sig ett "hej" när Vanessa kom till jobbet på morgonen, eller ett "tack" när hon lagade mat åt honom, utan bara med ständigt samma neutrala ansiktsuttryck krävde total passning. Lite bättre blev det när Vanessa raskt sa upp sig, och ägnade sig på heltid åt sin egen firma (grafisk design) och lät Aiden (som jättebabyn heter) ta hand om sina egna kläder, eller om nu managern lyckades anställa någon mamma/assistent åt honom. Fast... efter några veckor dyker Aiden upp hemma hos Vanessa. Han vill att hon ska komma tillbaka. Hon bara: nej. Han går, men återkommer, och när han återkommer så vill han att hon ska gifta sig med honom. Jo, för han behöver ett amerikanskt äktenskap för att få permanent uppehållstillstånd. Och de kan ju göra det på pappret? Inte vara gifta på riktigt? Och i fem år innan de skiljer sig? Om han dessutom betalar hennes gigantiska studieskulder (som hon trodde var hennes hemlighet)? Och Vanessa... säger ja.

Och det är här boken vänder, och jag omvärderar min uppfattning, och får en helt annan bild av Aiden än den där IQ-befriade jättebabyn. Det går inte på direkten. Det gör inte heller romansen mellan Aiden och Vanessa - nej, det kan vara en av de långsammaste romanser jag har läst, det tar nästan alla de där 672 sidorna innan de själva har fattat. Men, och det är det som är grejen, det är så fantastiskt bra skrivet. Jag älskar hur Vanessas (och min) uppfattning om Aiden förändras, och hur de bägge utvecklas. Det är små, små saker, och det fysiska handlar ofta bara att hålla om, vara nära, sitta nära varandra och kolla på film. Det låter inte rafflande, jag vet, men när Zapata skriver så blir det det. När jag hade kanske en tredjedel kvar av boken började jag redan få separationsångest, jag ville vara med Aiden och Vanessa för alltid, så bra kändes det.

Tack Sara Pepparkaka, för att du ännu en gång tipsat om en författare jag gillar. Jag ska absolut läsa mer av (allt) som Mariana Zapata har skrivit. Om det är lika bra som den här så har jag mycket att se fram emot!


Titel: The Wall of Winnipeg and Me
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2016
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible