The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible