Silvervägen

 

Nu äntligen har även jag läst (lyssnat på) Silvervägen, boken som så många skrivit om och hyllat. Ofta är jag rätt skeptisk till böcker som vräks över mig och älskas av alla andra, men jag tänkte att jag testar väl att lyssna en liten stund på den här, då. Går det så går det. Jag brukar sällan bli jätteupphetsad av vare sig deckare eller män som kör bil i natten och röker ändlösa antal cigaretter.

Men jag fastnade, och lyssnade vidare om hur Lelle kör bil i de ljusa sommarnätterna i Västernorrlands inland. Det som fick mig att fastna var nog miljöbeskrivningarna, naturen, och alla dessa ensamma gårdar och hus som ligger långt från vägen och långt från närmaste granne. Ofta övergivna men ibland med någon eller några människor som lever så helt isolerat mitt i naturen. Ibland kan jag känna en stor längtan efter att bo så där själv. Men så kryper hösten och vintern på, Lelle börjar jobba som gymnasielärare igen, snön kommer, och mörkret. Och sen är jag inte alls sugen på att köpa på mig någon ödslig norrlandsgård längre.

Nå. Lelle kör alltså och letar efter sin dotter Lina som försvann för tre år sedan. Han vägrar tro något annat än att hon fortfarande lever och behöver att han hittar henne. Han bockar av plats efter plats, letar och letar, sover dåligt och missköter sig själv och sitt liv. Samtidigt får vi läsa om Meja som tillsammans med sin mamma Silje flyttar till Glimmersträsk för att bo hos Siljes senaste pojkvän Torbjörn. De har flyttat runt på olika platser i hela Mejas liv, och ju längre vi läser om Meja och Silje desto mer förstår vi hur Meja fått vara mamman och hur desperat hon söker en fast punkt och trygghet i sitt liv. Därför känns det så väldigt bra när hon nu träffar Carl-Johan, son i en familj som gjort överlevnad, trygghet och hållbarhet till en livsstil. Hembakat bröd, egenkärnat smör och en familj som alltid, alltid bott på samma plats tillsammans. 

Så småningom knyts trådarna ihop och allt blir så där ruskigt spännande som en riktigt bra deckare kan bli. Ändå är det bokens första halva, den mer stillsamma och förtvivlat sorgliga delen, som är den jag gillar mest.

Titel: Silvervägen
Författare: Stina Jackson
Ljudbok - uppläsning: Marie Richardson
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag / Bonnier Audio
Hitta den hos din lokala bokhandlare, ditt bibliotek eller via Omnible

Sagan om Isfolket 21: Vargtimmen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Heike tar sig sakta mot Norge och den släkt han aldrig träffat. I förra boken förirrade han sig till häxmarker i Östeuropa, i den här rider han runt i Skåne och letar efter Arv Grip av Isfolket. Det tar en stund innan de finner varandra, och under tiden får vi läsa om Gunilla i Knapahult som hunsas av sin nitiskt religiöse far (fast det är bara alla andra som syndar och ska straffas, aldrig han själv). Hon uppvaktas av barndomsvännen Erland som först är en störig, gänglig tonåring och ett par år senare en ståtlig och stolt soldat, och när han har blivit det blir Gunilla kär i honom. Fast samtidigt är hon helt förstörd av sin uppväxt och fars misshandel så hon vågar inte ge sig på att bli ihop med någon. Möjligen kan hon tänka sig att leva ihop med den mycket äldre Arv Grip, skrivare på godset Bergqvara, i trygghet och lugn. 

In i allt detta brakar en uthungrad och trött Heike och ställer allt tillrätta. Gunilla och Arv hindras i sista sekund att gifta sig (klassiska scenen i kyrkan, ni vet: "om någon har något att invända mot detta äktenskap, tala nu or forever be silent..." och så kommer då Heike in i kyrkan och ser ut som en demon och säger att äktenskapet måste stoppas) - jo, för de är ju släkt visar det sig. Far och dotter, till och med. Det är komplicerat. Ytterligare komplikationer blandas in med någon typ av skräck och fasa som bor i skogen i närheten, som först verkar vara spöken eller demoner men som sedan visar sig vara vanliga, elaka människor. 

Det händer en hel del i den här boken - men är ändå en av dem jag glömt bort rätt mycket av och känner som en mellanbok. Men om jag minns rätt så kommer Arv Grips förlorade barn ha rätt stor betydelse senare i serien.

Titel: Vargtimmen
Serie: Sagan om Isfolket #21
Författare: Margit Sandemo

Silke

 

Det här verkade inte som en Carolina-bok alls. Ganska tunn (120 s), inga svärd på framsidan, eller ens kärlekspar som drunknar i varandras ögon eller någon av de markörer som brukar locka mig. Men den här boken fick jag inom bara något dygn höra två olika personer prata om som "en av de bästa böcker de läst, och så otroligt berörande" och då tänkte jag att jag var tvungen att testa.

Hervé Joncour bor i staden Lavilledieu i Frankrike, där sidenspinneri är en viktig inkomst. Hervé livnär sig på handel av silkesmaskar, och reser till länder som Egypten för att köpa hem silkesmaskar till Lavilledieu. Han har en fru, Helene, som är van vid att han försvinner på sina resor några månader om året. De har inga barn men vill gärna ha det.

Så drabbas silkesmaskarna överallt av någon silkesmaskpest, och Hervé tvingas i stället resa över hela världen ända till Japan för att (olagligt) köpa silkesmaskar. Detta är alltså mitten på 1800-tal ungefär, och Japan är fortfarande stängt för omvärlden. I Japan träffar Hervé någon lokal adelsman och blir kär i dennes konkubin (vilket ju förstås är helt omöjligt och förbjudet). Det handlar på sin höjd om utbyte av blyga blickar - ändå fortsätter Hervé att vara besatt av denna kvinna trots att de eventuellt träffas någon gång om året och annars är x antal tusen mil från varandra. 

120 sidor, alltså, och varje ord är vägt med guldvåg. Det är sparsmakat och läsaren får läsa de till synes enkla meningarna, och så själv föreställa sig allt annat, alla funderingar, all vånda, all oro, all längtan, den farliga miljön, alla umbäranden en så lång resa utgör (här står liksom bara "han reser genom hela Ryssland, över Uralbergen och förbi Bajkalsjön" eller något liknande, jag har inte kvar boken nu när jag skriver inlägget, men jämför bara med exempelvis Tsarens kurir som gör samma resa på säkert tusen sidor...). Det är symbolik, och berättandet bygger en del på upprepningar (lite som en folksaga), och det är verkligen bara ytan på allt det som egentligen sker. 

Jag kan se det vackra, och imponeras av det litterära hantverket - men tyvärr så berör mig berättelsen inte alls. Jag behöver tydligen få lite fler detaljer för att kunna se och känna det som händer, lära känna människorna - här lämnar de mig helt oberörd. Så tyvärr var det som jag trodde från början, att detta inte är någon Carolina-bok. Men! Jag har nu sett att det 2007 gjordes en film, Silk, baserad på boken! Och den vill jag verkligen, verkligen se! Då tror jag att jag får de detaljer och miljöer och personer jag behöver för att kunna känna något för Hervé och hans resor och kvinnorna i hans liv. För en gångs skull tror jag faktiskt att jag skulle gilla filmen bättre än boken.

Titel: Silke
Författare: Alessandro Baricco
Originaltitel: Seta
Översättning: Viveca Melander
Utg år: 1998
Förlag: Bonnier
Hitta den på ditt bibliotek, lokala bokhandlare eller via Omnible

Sagan om Isfolket 20: Korpens vingar

 Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Heike har blivit en stor och ... inte ståtlig yngling. Han är en märklig blandning av skräckinjagande med gula ögon - och vänlighet med mjuk röst. Folk som möter honom korsar sig, eller springer och gömmer sig, fast när de vågar prata med honom så lugnar de ner sig eftersom de märker att han är artig, trevlig och allmänt rar. Han har dock lite svårt att hitta mat och husrum nu när han lämnar sin fosterfamilj i Slovenien och ska börja bege sig hemåt Norge, och svårt för att fråga folk om vägen (pga "Waaaah... en demon från avgrunden, ska jag dö nu??" *springer in och stänger dörren*). 

Så det är inte så konstigt att han förvirrar sig åt fel håll, alldeles för långt österut och in i de transylvanska bergen. Här kommer han till en undangömd by och en borg som ibland ser ut som något imponerande och ibland som något fasansfullt, och här möter han inte vampyrer även om det är det man förstås skulle tro. Nä, här handlar det om en uråldrig häxa som lever på sin egen förbannelse, suger liv (bokstavligen) ur alla resenärer som råkar förirra sig in i hennes upptagningsområde, samt stryper män med hjälp av sitt hår innan hon så länge det går efteråt låter dessa döda män tillfredsställa henne i sängen. Alltså, jo, det är en makaber historia det här, och ingenting av det Heike och hans två reskamrater Peter och Mira ser när de kommer till dalen är som det ser ut. Det är action, det är läskigt, och det är ytterligare en variant på isfolksböckerna som ju verkligen kan handla om allt möjligt. Här alltså någon typ av japansk skräcksaga som fått flytta till Östeuropa och försöka ha ihjäl vår fine Heike.

Titel: Korpens vingar
Serie: Sagan om Isfolket #20
Författare: Margit Sandemo

Tystad

 

I rasande takt har jag lyssnat igenom ljudboksserien Tystad som finns på Storytel. Det är en fiktiv dokumentärserie i 8 ungefär halvtimmeslånga delar, skriven av Lisa Bjärbo och Åsa Anderberg Strollo, dramatiserad med skådespelare och ljudeffekter, och jag tyckte väldigt mycket om den.

Fiktionen är att Milad gör en radiodokumentär som sitt specialarbete sista året på gymnasiet, om det attentat som skedde på Arlanda i maj ett år tidigare. En av de misstänkta för attentatet var Elise Björk, 16 år, och Milads flickvän. Nu gör han sin radiodokumentär för att ge sin bild av vad som hände, vem Elise var och hur det kunde bli som det blev. 

Vi får följa Elise och Milad från gulligulliga ljudklipp när de sitter och fnissar tillsammans åt att han "spelar in allting, och sluta med det där...", till aningarna om att Elise mår allt sämre av allt det hon är rädd för och oroar sig över och är vansinnigt arg på. Det är klimatet, och maten, och flygtrafiken, och folks ovilja att reagera, och hon är engagerad och smart men har inga gränser. Vi får också höra samtal med Elise mamma, som vill skydda sin dotter och göra det som är bäst för henne om det går, och vi får höra personer från det ungdomsboende Elise så småningom hamnar på, både personal och intagna. Och så kommer det inklippta nyhetssändningar och andra ljudeffekter, och så hålls alltihop ihop av Milad som är berättarrösten som känns mycket trovärdig. 

Det är tragiskt, oroande, spännande och väldigt, väldigt bra. Och det går inte att sluta lyssna när man väl har börjat.

Här kan du läsa vad Lisa Bjärbo skrev om serien på sin blogg när den precis släppts.

Titel: Tystad
Serie: Ljudboksserie del 1-8
Författare: Lisa Bjärbo + Åsa Anderberg Strollo
Ljudbok - uppläsning: Dramatiserad ljudboksserie, i rollerna: Christopher Lehmann, Mira Mitchell, Cecilia Nilsson, Siham Shurafa, Tomas Nordström m fl.
Utgivning: 2020
Förlag: Tiden, producerad av Storytel, och hittas här om du vill lyssna

Sixteen Ways to Defend a Walled City

Orhan är ingenjör, och det han gör bäst är att bygga broar. Det har han gjort i många år, och är nu överste i ingenjörstrupperna som bygger broar lite överallt i landet. Om politik och ekonomi och krigförande i stort vet inte Orhan mycket, mer än hur han ska bära sig åt för att skaffa resurser på de sätt som måste till i en av krig, politik och ekonomi korrumperad värld. 

Ändå är det Orhan som efter en serie dramatiska händelser i bokens början (piratöverfall på stad, bakhåll på armé, interna stridigheter i en stad och en kejsare som inte längre är vid sina sinnens fulla bruk - fast det är en superhemlig hemlighet) är den som måste se till att den stora huvudstaden klarar av den belägring den utsätts för. Först är det helt oklart vem fienden ens är (men den/de har samlat ihop en enorm armé och oändliga resurser), men det spelar inte någon roll så länge som denne elake fiende har fått för sig att Orhans stad ska intas, förgöras, brännas och förintas. Orhan är ingenjör. Han bygger broar. Men han kan också förstå sig på krigsmaskiner, explosioner, vattentillförsel och lite annat smått och gott, så han försvarar staden medelst uppfinningsrikedom, övertalning, lögner och envishet.

Det här är den sortens fantasy där det inte finns några magiska element, inga väsen som alver eller drakar eller ens några trollkarlar med grått skägg. Ingen vampyr, inga odöda. Det är helt "vanliga" skröpliga människor och deras relationer och makthunger det handlar om, och det är skrivet med ganska mycket humor på ett alldeles speciellt lakoniskt det-är-såhär-det-är-sätt av Orhan själv. Så fort jag kom in i det tyckte jag väldigt mycket om det och tänkte att wow! det här kan mycket väl bli en av årets bästa böcker för mig?! Och också wow! den här författaren har skrivit mängder av böcker, både under denna pseudonym och i sitt riktiga namn Tom Holt. Här ska läsas!
Fast sedan blev det lite för mycket av det, lite för upprepande av Orhans liksom oskyldiga smarthet och överlägsenhet, och när vi väl fick veta vem fienden var så tappade jag intresset helt. Jag läste ändå boken till slut - och sättet den slutade på gjorde mig riktigt förbannad. Så himla onödigt, och det är egentligen ingen lösning på någonting. 

Kanske jag ändå testar något mer av författaren, eftersom jag ju gillade boken i början, jag får se.

Titel: Sixteen Ways to Defend a Walled City
Författare: K.J. Parker
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp hos din lokala bokhandlare, eller via Omnible

Sagan om Isfolket 19: Drakens tänder

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Det här är en av mina favoritböcker i serien, och en av dem jag mindes bäst från första gången jag läste dem. Det är nämligen nu Heike kommer med, han som är en av seriens viktigaste karaktärer och som är med i en hel rad av böcker framåt. Men än så länge sitter han i en bur. Och den som har satt honom där är hans far, Sölve Lind av Isfolket, som också är en minnesvärd karaktär bara för att han är så onyanserat ond. Han är en sån där lömskt drabbad, som likt Trond i en av de första böckerna först ser helt vanlig ut men som sedan upptäcker och släpper fram sin ondska och sina övernaturliga krafter och då blir ögonen alltmer gula. 

Sölve är nu ute i Europa och bär sig illa åt på ett antal olika vis. En familj är nedlåtande mot honom, och då hämnas han genom att (genom "trolldom") locka till sig dottern, ligga med henne och sedan strunta i henne när hon blir gravid. Hon dör vid förlossningen, och eftersom det är så tydligt vem som är Heikes far (ögonfärgen...) så får helt enkelt Sölve ta hand om sin son som är en av isfolkets "drabbade" med hiskeligt utseende. Han sätter honom i bur och drar vidare. Och där får alltså Heike sitta i flera år, utan att någonsin få lära sig gå eller tala eller bli tvättad eller få ordentligt med mat, Sölve misshandlar honom dessutom regelbundet. Men! De kommer till en avlägsen bergsby i östra Europa, typ Slovenien tror jag, och där kommer snällsnälla Elena att träffa och befria Heike, och Sölve får sitt straff, trolldomskunnig eller ej.

För övrigt får vi veta att Ulvhedin nu går hädan, typ 98 år gammal eller nåt sånt, och att han gör det i ett fylleslag tillsammans med Ingrid. Alla är helt överens om att han dött lycklig och på ett passande vis.

Titel: Drakens tänder
Serie: Sagan om Isfolket #19
Författare: Margit Sandemo

Nästa! En läkarroman

 

Elin är husläkare och har sin mottagning i någon typ av läkarhus med många kollegor och en reception. När vi får läsa om henne så har hon sonika flyttat in i sitt mottagningsrum, sover i en bäddbar fåtölj och för samtal med skelettet som står i rummet, heter Tore och kommer med beska sanningar. Telefonen plingar och piper, det är messenger och sms från familjen, från Aksel och från Björn, men Elin löser det just nu på det praktiska sättet att överhuvudtaget inte svara.

Aksel är Elins man som hon levt med i många år och har två vuxna barn tillsammans med. Björn är mannen hon varit otrogen med det senaste året. De två har då mest träffats i Elins mammas lägenhet som står tom nu eftersom mamman bor på ett vårdboende. Nu har Aksel fått veta att Elin träffat Björn och allt är kaos.

Jag gillar delar av den här boken. Vi får läsa en hel del om Elins vardag som läkare, de olika patienterna som kommer till henne och kräver än det ena, än det andra av henne, remisser till MR, remisser till psykolog, remisser för aborter, recept på lugnande och allt möjligt. Och läkarromanen (som det ju står på framsidan att det är) tycker jag väldigt mycket om, den är bitsk och träffande och väldigt rolig. Väldigt bra är också skildringen av människorna som bor i samma kvarter som Elin och Aksel, deras livsvärderingar och dubbelmoral.

Sedan har vi då relationsdramat Aksel-Elin-Björn som jag ganska snabbt blir helt trött på. Elin är otrogen egentligen mest för att hon har så himla svårt för att säga nej, och sedan liksom bara fortsätter det, och jag blir ganska irriterad på att läsa om henne, och hennes fascination av Björns äktenskap och fru. Slutet på boken stör mig alldeles väldigt - jag hade velat ha något mer i stil med det i Nej och åter nej men här blir det bara väldigt mycket en fortsättning på Elins oförmåga att sätta ned foten.

Titel: Nästa! En läkarroman
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Full spredning
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2020
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp hos din lokala bokhandlare eller via Omnible

Just nu - september

Det är nu några veckor sedan vi lade ner Kulturkollo, men vissa saker bestämde vi oss för att hålla fast vid ändå. Varandra, till exempel - vår privata facebookgrupp är fortfarande väldigt aktiv. Vi tänker oss också eventuella framtida bloggsamarbeten, typ stafetter och sånt. Och så vill vi fortfarande fortsätta med våra Just nu-lördagar, att vi första lördagen i varje månad delar med oss av vad vi sysslar med i kulturväg alldeles just nu - men nu på våra egna bloggar.

Idag är det då första lördagen i september, och alltså dags för Just nu - september. Här är mitt just nu:

Just nu läser jag:

en bok från slutet av 1990-talet, Silke av Alessandro Baricco, eftersom jag bara dagarna efter varandra fick den rekommenderad av två olika personer och såg det som ett Viktigt Tecken På En Bok Jag Borde Läsa.

Just nu läser jag också:
fortfarande håller jag på med sommarens maraton-omläsning av alla böckerna i Sagan om Isfolket. Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 20, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Tystad som är en fiktiv dokumentärserie av Åsa Anderberg Strollo och Lisa Bjärbo. Den är gjord som en radiodokumentär om ett terrordåd på Arlanda, gjord av pojkvännen till en av de misstänkta till terrordådet. Det är alltså dramatiserat med skådespelare och ljudeffekter, och jag gillar det skarpt. Har precis lyssnat på 5 avsnitt av 8. Du hittar serien på Storytel.

Just nu längtar jag:
efter att fjärde boken i Brandon Sandersons mega-storverks-serie The Stormlight Archive som släpps i november och kommer heta Rhythm of War. Såååå lagom till julledighet, liksom?!

Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 

Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica och Anna.

Sagan om Isfolket 18: Bakom fasaden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Elisabet Paladin, på Elistrand och barnbarnsbarn till Ulvhedin (som fortfarande lever i den här boken fast han är över 90 år - han flyttar nu över till Ingrid (nu i 70-årsåldern) på Gråstensholm så att de kan roa varandra med hobby-häxeri, trolldryckskokeri och diverse besvärjelser) träffar Vemund Tark. Denne Vemund är oerhört förtegen om sig själv och sitt tidigare liv, men vi får veta mer och mer eftersom Elisabet får jobb som sällskapsdam åt en äldre släkting till Vemund. Släktingen har själsliga besvär, har liksom fastnat i tjugoårsåldern och väntar fortfarande på friaren som aldrig kom (likt Miss Havisham i Dickens Great Expectations), och Elisabet gräver fram sanningen som är en himla härva där en mamma snor dotterns friare, varpå dottern blir vansinnig och bränner ner hela huset. Vemund Tark är sonen som Onda Mamman fick med Trolöse Friaren, och han mår så dåligt av att ha fått veta detta att han tänker ta livet av sig. Han ska bara få sin lillebror bortgift ordentligt först, och Elisabet verkar ju vara en redig och bra tös. Grejen är bara att hon i stället tänker gifta sig med Vemund.
Detta kan vara en av seriens mer tilltrasslade relationsraffeldrama med förfärliga familjehemligheter och ondskefulla, giriga släktingar. Tur att Elisabet reder ut alltihopa, hon är en sån där som är bra på det mesta: läkekonst, psykologi, ridning och modern frejdighet. Och håret bär hon naturligt, opudrat och utan peruk, vid den här tiden (typ 1780-tal?) något som annars bara pigor och lantisar gör, men Elisabet Vågar Vägra Peruk. Och puder får henne att nysa.

Titel: Bakom fasaden
Serie: Sagan om Isfolket #18
Författare: Margit Sandemo