Irresistable

Mrs Sophia Armitage lärde känna de fyra Horsemen-herrarna (Horsemen of Apocalypse som de käckt kallades då det begav sig) under Napoleonkriget. Hon var då med ute i fält, inte som soldat utan som vidhängande officersfru som "followed the drum" och levde med armén. De fyra Horsemen var då goda vänner, och ett stöd i allt kaos. Nu är kriget slut, och Sophia är änka sedan hennes man dog en hjältedöd i slaget vid Waterloo. Hon lever ensam i London, på sin änkepension, och har ett fullt nöjaktigt liv om än inte så glamoröst eller spännande. Men senaste tiden har varit allt mer jobbig eftersom hon blir utsatt för utpressning och snart inte har pengar kvar att leva för.

Och nu träffar hon på de fyra herrarna Horsemen igen vid en promenad i parken. Två av dem är numera lyckligt gifta (del 1 och del 2 i den här trilogin) men de andra två är fortfarande ungkarlar (och dessutom rika, snygga, betitlade och allt möjligt bra). Nathaniel Gascoigne är en av dessa två, och Nathaniel är den som Sophia redan i Spanien i all hemlighet var mer än intresserad av. Men det förnekade hon till och med för sig själv eftersom hon ju var gift med mr Armitage.

Nathaniel är i London dels för att återigen få festa loss med gamla polarna, dels för att gifta bort sin yngsta syster och sin kusin för att äntligen, äntligen få vara i fred i lugn och maskulin ro på godset där hemma som i alla år varit proppfullt av mängder av systrar och mammor och kvinnliga släktingar. Stackars karl. För vad händer nu? Han blir kär i Sophia förstås. Och Sophia i honom. Och givetvis kommer allt detta sluta med att det blir en kvinna i hans hus, på hans gods och i hans liv. Men fram tills dess ska vi genomgå en mängd bekymmer, för det är så romance ska vara. Sophia är ju till att börja med bara "good old Sophie", kompisen från kriget som inte riktigt är en lady. Och Nathaniel vill absolut aldrig binda sig, gifta sig eller ha någon familj alls. Och så har vi den där slemme utpressaren som ställer till det på alla möjliga sätt. 

Jag gillar den här. Särskilt gillar jag kärlekshistoria nr 2 som försiggår i bakgrunden och handlar om Nathaniels kusin Lavinia som är en ung kvinna med mycket skinn på näsan och svar på tal på allt, och den fjärde Horsemen-killen, Eden, väldigt aristokratiskt överlägsen och välklädd och helt perplex när Lavinia käftar emot honom. Jag blir grymt irriterad på Sophia när hon envist stolt ska klara sig själv och inte avslöja sina problem med utpressaren för någon, för det ställer till det så för henne. Men ändå: stark kvinna som klarar sig själv i denna tidens London vilket jag gillar. 

Titel: Irresistable
Serie: The Horsemen Trilogy #3

Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Berkley

Return of the Thief

 

I höstas kom äntligen, äntligen sjätte och sista boken i serien Queen's Thief av Megan Whalen Turner! Femte boken kom 2017 och den tog sju år att skriva så tre år för denna var väl jämförelsevis raskt marscherat. (första boken i serien kom 1996...)

Om bok fyra och framför allt bok fem skrev jag att jag hade velat läsa mer om Eugenides och de andra i Attolia, Eddis och Sounis, få veta hur det gick för dem. Det får jag nu i Return of the Thief! Men författaren fortsätter (precis som hon gjort serien igenom) att leka med berättarperspektiven: här är det Pheris som berättar i jagform. Och Pheris är sonson till baron Erondites, en av Eugenides värsta fiender, så hur blir det? Perfekt, faktiskt! Det är så att baron Erondites egentligen inte vill kännas vid sitt barnbarn, eftersom Pheris är annorlunda. Hans kropp är deformerad, och han talar inte, och de allra flesta har därför idiotförklarat honom. Men Pheris har fått lära sig att det bästa sättet att hålla sig vid liv är att fortsätta låta andra tro att han är dum - i själva verket är han smart, och har olika matematiska problem som ett av sina främsta intressen. 

Nu blir Pheris borttvingad från sitt lugna, bortglömda men trygga liv i ett hus på landet, och ska som en slags gisslan leva i kungen av Attolias hushåll. Det är nu genom honom vi får se vad som händer där och de andra hoven, och hur kriget mot Mede-imperiet fortlöper. De tre pytteländerna Attolia, Eddis och Sounis vägrar ge sig för jätteimperiet Medes armé. Hur kan de det? Jo, de har numera Eugenides som överkung. Fast han fortfarande egentligen inte alls vill vara kung, fast han avskyr att behöva klä upp sig, fast han är helt odiplomatisk. Och vi får läsa om hur Pheris utvecklas från en helt avvaktande och misstänksam inställning till fullständig lojalitet och dyrkan av kungen Eugenides. Hur? Jo, för att Gen är Gen helt enkelt, en av mina absoluta favoritkaraktärer inom fantasy.

Slutet är tillfredsställande, alla trådar knyts ihop. Ändå är det detaljerna på vägen som gör att den här boken är så bra - tänk att det kan kännas magiskt när en person lär sig att läsa? Eller får någon att diskutera matematiska problem med? Eller får lära sig att rida, att kunna ta sig fram med en kropp som hela livet igenom varit ens fiende? Och så älskar jag att själv få klura ut vad som händer där vi inte får vara med - Megan Whalen Turner är en mästare på show not tell och skriver bara precis så mycket som behövs för att vi till exempel ska förstå hur bra äktenskapet mellan Gen och Irene är. 

Detta är en fantastisk serie, en av de bästa jag läst. Författaren har tagit många år på sig att skriva den men så är det också ett hantverk där varje ord betyder något, där läsaren måste vara med och tänka själv, där handlingen är oförutsägbar även för den som läst de tidigare fem böckerna och vet att den är oförutsägbar.

Av hela serien älskade jag bok 2 och 3 mest (The Queen of Attolia och The King of Attolia) (de är helt outstanding!) men denna avslutande bok 6 är bra, motsvarade förväntningarna och är ett fint avslut på serien.

Här kan du läsa vad jag skrev om tidigare delar:

1. The Thief (1996)
2. The Queen of Attolia (2000)
3. The King of Attolia (2006)
4. A Conspiracy of Kings (2010)
5. Thick as Thieves (2017)

Titel: Return of the Thief
Serie: Queen's Thief #6
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2020
Förlag: Greenwillow Books

Sagan om Isfolket 47: Är det någon där ute?

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Så har vi då nått till sista boken i serien, och med tanke på att Margit Sandemo skrev in sig själv i handlingen en stund i bok 43 (En glimt av ömhet) är det rätt oroväckande att hon nu pryder omslaget på den här. Lika oroande är det att titeln för mig anspelar på eventuellt liv i rymden, när jag tänker på den boken när Heike hade tankekommunikation med en hund som då skulle vara en slags representant för andra livsformer i universum som nu kom in och styrde upp lite på jorden, eller hur det nu var (bok 27 Synden har lång svans). 

Men det är rätt lugnt. Margit är med, men det är faktiskt i ett slags efterord som upptar halva boken. Här berättar hon hur hela bokserien kom till, och lite om sitt eget liv (och sina tidigare liv också, hon är intresserad av själavandring), och det är väl käckt men hade nog kunnat ges ut i en egen bok för dem som är intresserade. Och detta "är det någon därute" har inget med rymden att göra, utan mer om en saknad efter alla karaktärerna i isfolket hon ju umgåtts med i så många år. De känns så verkliga, så kanske de ändå finns på något sätt? Lite så känns det för mig som läsare också efter alla dessa böcker, inte att de skulle finnas på riktigt men den där vemodiga saknaden.

Vad händer i första halvan av boken, då? Tengel är ju besegrad och allt borde vara klart? Nja, först måste förstås Nataniel räddas, han kan ju inte ligga där i snön och frysa ihjäl. Alla ska få varandra och bli lyckliga par. Och så har Lucifer rätt långt gångna planer på att ta sig "upp" till jorden och ta över, eftersom han tror att världen då skulle bli en oändligt mycket bättre plats än vad den är nu. Det där får han lägga ner, visar det sig, och dra sig tillbaka till sina svarta salar och sin fru Saga. Och så får vi förstås vara med om en jättejättestor hejdå-till-alla-fest, för nu behöver ju inte heller de sedan länge döda isfolksättlingarna finnas kvar som hjälpare och coacher till de levande, eftersom onde Tengel är död. Så det är kramar och farväl, och den läsare som inte klarar av det här utan vill ha mer Heike, Villemo och Sol får väl helt enkelt börja om på bok 1 igen.

Titel: Är det någon där ute?
Serie: Sagan om Isfolket #47
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 46: Det svarta vattnet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Näst sista boken i serien, och dags för Slutstriden. Efter fyrtiosex böckers hotfull existens ska nu den onde Tengel besegras. Nataniel ska dra nytta av alla sina fina egenskaper, ättling till Lucifer, sjunde sonen till en sjunde son, demoners blod och allt vad det nu är killen har. Men först ska vi ner i Det Stora Svalget för att äntligen rädda Ellen och alla de andra som flockas där. Som det ju ganska tydligt framgår av framsidan så är Ellen vid liv och blir helt dyrkande lycklig när Nataniel dyker upp. Men stor hjälp ges också av diverse demoner, som blir helt chockade över sin egen godhet och hjälpsamhet. Och äntligen, äntligen får Marco också ligga. (eller, ja, han får ju faktiskt inte ligga utan måste stå medan det sker) Men sen, när Marco fixat så vägen är fri och Ellen står på fast mark, då ger sig Nataniel in i någon typ av krånglig labyrint för att nå krukan med onda vattnet före Tengel. De kommer givetvis fram ungefär samtidigt (efter mycket krångel) och sedan kan Slutstriden ta vid. Och så blir då äntligen Tengel förvandlad till en hög med smuts, marken blir renad, blommorna blommar och alla är glada. Fast det är en bok kvar i serien, och det är väl bra, för när den här slutar ligger Nataniel halvt ihjälfrusen på en glaciär (alltså, nej, blommorna nådde inte riktigt hit).

Titel: Det svarta vattnet
Serie: Sagan om Isfolket #46
Författare: Margit Sandemo 

Sagan om Isfolket 45: Legenden om Marco

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda kämpar vidare för att nå den där krukan med det där onda vattnet, och även om de inte möts av lika många plötsligt inhoppande hinder som i förra boken så är det fortfarande väldigt besvärligt. Krukeländet kan ju förstås inte bara ligga där på marken, utan måste vara gömd och skyddad och kringgärdad av magi och allsköns trassel. Och nu får vi också vet mer om det där Det Stora Svalget. Hur det kom till, funkar, vilka som svävar runt där och vad som finns på botten (och här får vi träffa gamla bekantingar från böckerna på 1700-talet, de där elakingarna som Ulvhedin fick mana tillbaka ner i underjorden minsann). Marco har en stor roll i den här boken, för han behöver nämligen ta sig an den där märklige Lynx som ju stigit fram i de senare böckerna. Vem är han, och hur kan han besegras? Till sin hjälp får Marco Christa, som ju inte ens är i Isfolksdalen, men med lite tankeöverföring är det inget hinder. Christa har tillgång till bibliotek (och vi får en beskrivning av hur ett fjärrlån inte bör gå till), och hon får också till sin hjälp Linde-Lou som för en kort tid får liv. Typ. Bra, för Christa har börjat inse att alla åren med den strängt religiöse sjubarnspappan hon gifte sig med som kombinerad hushållerska/barnsköterska/alltiallo kanske inte var så där himla kul ändå, och hon får nu äntligen uppleva lite välförtjänt romantik. (även om Linde-Lou visar sig vara usel på matlagning)

Och vi får även träffa Lucifer igen som kommer och är lite mäktig i allmänhet och elak mot Tengel i synnerhet. Tengel vill ju också nå fram till sin kruka med ondvattnet, det är ju då han kan nå världsherravälde på riktigt. Men här blir han, precis på väg in i Isfolksdalen, rejält hindrad. Han kan efteråt ta sig framåt, men bara centimeter för centimeter pga att han via magi har fått väldigt mycket att släpa på. Och han är väldigt, väldigt arg.

Titel: Legenden om Marco
Serie: Sagan om Isfolket #45
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 44: Den onda dagen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.

Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).

Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo

Brightly Burning

Det är synd om Lavan. Sexton år, nyinflyttad i storstan där det inte finns några träd att klättra i, eller skog att springa i, eller ens buskar att gömma sig i. Inget kul alls finns det, och alla hans kompisar är kvar i den lilla byn Lavan bodde i med sin familj innan föräldrarna bestämde att det skulle flyttas till storstan och göras ordentlig karriär inom textilbranschen. Föräldrarna tycker inte om Lavan, de tycker bara om hans äldre syskon som har fallenhet för textilyrket och är händigare och smartare och artigare och bättre än Lavan på ungefär allt. Och det är ingen som tycker om Lavan på skolan han tvingas börja på heller. Eller, jo, kanske någon, men det är en fruktansvärd skola med dåliga lärare och ett system där de äldre eleverna bestämmer över de yngre med ren skräckterror. Så Lavan blir mobbad i skolan. Och hemma. Och alla är dumma och allt är skit. Ständig huvudvärk har han också. Till sist hamnar han i en situation där han blir instängd i ett rum med sina mobbare som ska ge honom en rejäl omgång - och då klickar något i Lavan, och han eldar upp sina motståndare. Alltså bokstavligen - han sätter eld på dem via en magisk kraft han inte ens själv visste att han hade. Och inte bara dem, utan deras kläder, möblerna runtomkring, rummet och byggnaden också. 

Och det är nu den magiska vita hästen kommer galopperande. För Lavan befinns då alltså vara en herald med den ovanliga egenskapen att han kan starta eld med viljekraft. Och en herald har alltid en companion, en häst som inte är en häst utan en magisk varelse som pratar via tankeöverföring. Lavans companion heter Kalira, och hon räddar Lavan från att bli galen av sin egen eldförmåga. Han får dessutom hjälp av en äldre herald, Pol, att hantera eldandet från grundnivån att sätta eld på små trästickor i god, kontrollerad ordning till överkursen att sätta eld på hela skogar för att förinta fienden i det ständiga kriget mot Karse.

Det här är en av få fristående böcker i Mercedes Lackeys Valdemar-universum, och det är kul att få läsa om Lavan Firestorm som så småningom blir en legend i Valdemar, en historisk herald som alla känner till (och ett varnande exempel på farliga förmågor). Jag verkar inte tröttna på konceptet ung-människa-väldigt-synd-om-befinnes-vara-utvald-får-vit-hästkompis-går-i-internatskola-räddar-Valdemar, och även om tempot dras ner lite då och då och ältar synd-om-Lavan-i-skolan och synd-om-Lavan-på-heraldskolan-pga-svårt-att-lära-sig-eldgrejen så är handlingen rätt bra koncentrerad och med driv. Jag gillar den här.

Titel: Brightly Burning
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2000
Förlag: Gollancz

Om de elva utkasten...

Semestern är slut, och här på bloggen har varit tyst, och jag har sagt till folk (ja, alla dessa horder av folk som frågar)(eller de närmaste omkring mig)(eller, ja, åtminstone några på jobbet har nog frågat i alla fall) att "jag har nästan inte läst någonting i sommar, jag har bara spelat golf och spelat datorspel". För, ja, så har det ju liksom varit? Fast nu när jag öppnade Blogger och skulle skriva inlägg på de där stackars få böckerna jag läst så räknade jag utkasten (jag öppnar ett utkast så fort jag läser en bok, annars glömmer jag). Och det var elva stycken. Elva! Alltså, jo, för att vara mig är det ju inte överväldigande med tanke på sex veckors semester, men nu när jag gått runt och tänkt att jag ju inte läst någonting?! Av de elva är det i och för sig fyra Isfolksböcker som ju är rackarns lättlästa. Och ännu en härlig romance av Mary Balogh. Men sen är det sex massiva fantasyböcker på engelska, och när jag ser det så inser jag ju att: jag har ju visst lagt en ganska stor del av semestern på läsning. Och upptäckt en ny författare (Michael J. Sullivan) vars böcker jag slukar...

Så nu ska jag väcka blogghjärnan och fylla de elva utkasten med text. Först ut blir en Mercedes Lackey jag läste typ i midsomras, ska bli spännande att se om jag minns något alls. Det lär vara en vit häst med, i alla fall. En magisk vit häst.