Emmas affär

Jag hittade en serie av Tessa Dares böcker översatta till svenska på "mitt" bibliotek, och eftersom jag läst någon av hennes böcker och tyckte mig minnas att den väl var OK så lånade jag hem de tre jag nu hittade. 
Emmas affär är rätt rolig, faktiskt. Fånig på gränsen till skämskuddevarning, absolut, men ändå kul och jag läste igenom den snabbt.

Emma Gladstone har mer eller mindre rymt hemifrån, från sin Mr Scrooge-elake pappa som är präst i en liten by på landet och som finner ungefär allt som Emma gör förfärligt, ovärdigt och skamligt. Så Emma går in till London. Bokstavligen - hon går, och det är snö, och det är förfärligt synd om. Väl i London lyckas hon skapa sig ett liv, och försörjer sig som sömmerska.

När vi kommer in i storyn har hon precis sytt färdigt en bröllopsklänning åt en ung societetsdam - men får veta att denna gjort slut med den blivande maken, en viss hertigen av Ashbury, så bröllopet kommer inte att bli av. Men Emma måste bara få ersättning för sitt arbete och material - sååå mycket tid hon lagt på denna klänning! Så hon gör det enda raka (heh); går hem till hertigen-som-skulle-varit-brudgum, knackar på, blir insläppt, stegar in på hertigens kontor och kräver att få betalt. Iförd sagda brudklänning. Som - och det är inte oviktigt - mer eller mindre ser ut som en överdekorerad gräddtårta.

Hertigen, kallad Ash av sina vänner, försöker hämta sig från denna uppenbarelse, och gör i sin tur det enda raka i en sådan här situation (ännu mer heh): han erbjuder henne äktenskap. 

Såklart. (eller... vänta nu här??)

Jo: för han behöver en fru som kan ge honom en arvinge. Och blivande frun som var tilltänkt har ju gjort slut, och att skaffa en ny av "rätt sort" dvs högre societet och bra bakgrund och allt det där, kommer att kräva jobb. Grejen är nämligen att Ash har varit i kriget och fått hemska ärr över ansikte och kropp, och den förra tilltänkta frun klarade inte av att vara nära honom utan att kräkas så att skaffa en annan känns jobbigt trots att han är hertig och rik och allt det där. Så varför inte denna sömmerska? Hon verkar ju ha den rätta andan?

Så sömmerskan med frostskadade fötter blir hertiginna. Och resten av boken är full av liknande no-way-fånigheter, men jag läser alltså ändå vidare för det ÄR kul med dialogerna mellan Ash och Emma - de ger verkligen varandra svar på tal och sånt gillar jag. De andra två böckerna ligger nu hemma och väntar på lämplig dag-när-Carolina-behöver-något-verkligt-lättsmält-och-knappt-så-hon-tycker-hon-vill-skriva-blogginlägg-om-det-fånigt-men-OK-läsning.

Titel: Emmas affär
Serie: Kvinnorna på Bloom Square #1
Författare: Tessa Dare
Originaltitel: The Duchess Deal
Översättning: Per Hagman
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

Remember Me

Jag läser vidare i Ravenswood-serien av Mary Balogh, och denna andra bok i serien handlar om Lady Philippa Ware, syster till den Devlin som i första boken blev inblandad i en Stor Skandal och sedan drog ut och krigade i många år innan han bitter kom tillbaka och hittade sin kärlek och happily ever after. Good for him. Men hans skandal drabbade även Philippa, får vi veta. Hon kunde inte dra ut i något krig. I stället fick hon vänta med sin "debut" i Londons sällskapsliv, pga skandalen och en ledsen mamma och annat sånt. Och när hon ändå vågade sig ut i det lokala nöjeslivet så gick det inte alls bra: hon råkade höra en ung lord prata om henne själv, att hon nog såg bra ut men att han inte tänkte dansa med "soiled goods". Det knäckte henne så mycket att hon helt drog sig tillbaka från allt vad sällskapsliv hette, ända tills Devlin kom hem igen och tyckte att "nu är ju jag kär och glad igen, så det finns ingen anledning för dig att sitta här hemma och tjura år efter år. Dags att du, några år försent, gör din debut i London, syrran". 

Så ja. Philippa försöker. Tänker att alla i London fortfarande kommer att känna igen henne som den där systern-i-skandal-familjen och "soiled goods", och att hon inte kommer att ha kul alls. Men... det verkar som att Skandalen är glömd, och Philippa får raskt både beundrare och vänner. En av hennes nya vänner heter Jenny, och är barnbarn till en hertig. När Philippa och Jenny sitter och pratar så kommer Jennys bror i rummet. Han heter Lucas Arden, är markis av Roath och arvtagare till hertigen av Wilby. Och... han är också exakt den som på den där sommarfesten kallade Philippa "soiled goods" och fick Philippa att mer eller mindre isolera sig från allt socialt liv.

Lucas brukar inte ens vara i London eller delta i något sällskapsliv alls. Han trivs bäst på landet hemma på sitt gods. Men nu har grandpapa (kommer inte ihåg om det är mor- eller farfar), hertigen av Wilby, aviserat akut hög ålder och beordrat Lucas att "du har ett år på dig att skaffa fru och få fram en arvinge för längre än så lär jag inte leva". Och den där unga damen som lillasyster Jenny verkar ha blivit kompis med? Hon är ju snygg, kanske hon? Han känner inte alls igen henne. Men - Philippa känner direkt igen honom. Och frågar honom "Remember me?"

Jag gillar en del i den här boken, som till exempel den där helt envise farfar/morfar hertigen som tycker att Lucas och Philippa är ett utmärkt bra par, och gift er nu fort som fasen så ni hinner fixa en arvinge snabbt, och som har absolut inga hämningar alls för att få ihop dem. Men sen är det rätt många upprepningar av alla släkt- och familjemedlemmar, vem som är med på vilken fest och var de sitter där och vem de pratar med - och alldeles för lite av själva romansen som det ju ändå blir mellan Philippa och Lucas. Trots det där han sa till henne den där gången. (och som det ältas och ältas om alldeles för många gånger)

Inte en av Baloghs bästa.

Titel: Remember Me
Serie: Ravenswood #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2023
Förlag: Berkley

I oxögat

Jag har precis börjat lyssna på Skörgossen (som är uppföljaren till I oxögat) på mina till-och-från-jobbet-resor, och kom på att jag ju ännu inte bloggat om I oxögat som jag läste tidigare i höstas. (på tal om det - antalet böcker jag läst men inte bloggat om än bara växer och växer, och mitt försvar för det är ungefär "äh, palla, jag spelar Starfield/AC Mirage/Baldurs Gate 3 och bloggandet får vänta tills jag får inspiration" och jag vet, det är en rätt dålig ursäkt men det är så det är...)

Jag gillade I oxögat. Jag tyckte inte särskilt mycket om de två huvudpersonerna Sissel och Eskil, men jag tycker om att läsa om deras vardagsslit, om de drömmar de har (han: att få bygga på glasbruket och hon: att få en egen rovåker) men framför allt tycker jag om att läsa om hur glasbruket Kosta växer fram. Det här är en sån där bok som jag läser men hela tiden måste pausa eftersom jag måste googla på olika saker. Det gillar jag!

Det är 1741 i Småland. Sissel och Eskil möts en midsommarnatt, Sissel blir gravid och de måste gifta sig. Sissel är kär i Eskil men Eskil är mest kär i Sissels syster Lovisa (och hon i honom), men nu blir det som det blir. De flyttar in i stugan Eskil byggt med egna händer på mark han fått av sin förra husbonde - men stugan är väldigt enkel och marken vill husbondens söner själva lägga beslag på. Deras liv är obegripligt hårt, och det är liksom ingen som står på deras sida känns det som. Sissel går höggravid iväg till bondgården där hon fortfarande är piga för att mjölka alla korna, och blir utskälld när hon inte fixar jobbet som hon borde. Eskil blir till sin stora lycka anställd på glasbruksbygget, och tycker om sitt jobb trots att där finns personer som motarbetar honom. Problemet är bara att han egentligen är skyldig förra husbondens söner (de som tycker de äger marken han byggt sitt hus på) många dagsverken, men han väljer att bara utebli från dem och i stället jobba vidare med att bygga glasbruk. 

Här finns fler viktiga personer i boken, som Mor Augusta, traktens "kloka gumma" som Sissel går till för att få hjälp men som Eskil varit rädd för ända sedan han var liten och nu avskyr över allt annat. Och Lovisa, Sissels syster som blev så ledsen när Sissel "tog" Eskil att hon flyttade ifrån bygden. Men i centrum är alltså glasbruket, och hur det engagerar och förändrar hela bygden. 

En riktigt bra historisk roman.

Titel: I oxögat
Serie: Glasbruket #1
Författare: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Polaris

A Witch's Guide to Fake Dating a Demon

Mariel är förutspådd (av vindarna, stjärnorna, gräset och nog lite till) att bli en mycket mäktig häxa. I alla fall enligt hennes mamma som gärna berättar om både födandet och profetian i detalj för sin dotter, dotterns vänner, sina egna vänner, ovänner och resten av världen.
Fast Mariel hunnit bli 28 år har dock den där mäktigheten låtit vänta på sig - hon är urusel på magi. Åtminstone på den sortens magi man gärna skryter med (om man är Mariels mamma), så som teleportering och lite praktisk transmogrifiering. Så fast Mariel är riktigt, riktigt duktig på det här med växtmagi, blommor, odling och natur så är hennes mamma inte nöjd och bara tjatar på henne att träna mer på den riktiga magin, den som räknas.

Nu ska Mariel baka en kaka, och försöker (för att vara jobbiga morsan till lags och öva) åkalla mjöl med med hjälp av magi i stället för att bara hälla upp det ur den vanliga påsen. Men... hon får inte rätt på ordet för mjöl på magispråket. Istället råkar hon åkalla en demon. 

Jodå. Rätt vad det är står Ozroth the Ruthless i Mariels kök. Han är stor, muskulös och farlig, hornprydd på demonvis och iförd svarta jeans och svart t-shirt. Och han vill såklart köpa Mariels själ. Det är ju sånt demoner håller på med - bevilja en önskan mot ens själ. Men Mariel ber så hemskt mycket om ursäkt för att hon klantat till sig och råkat åkalla honom, men köpslå om sin själ tänker hon absolut inte göra. Ozroth kan dock inte bara återvända till sin demonvärld - har han nu kommit hit behöver han ha en själ med sig tillbaka, annars gör han helt enkelt inte sitt jobb.

Mitt i deras diskussioner dyker Mariels mamma upp, och för att inte Mariel ska behöva erkänna att hon misslyckats med sin magi ännu en gång så trycker hon ner en mössa på Ozroths huvud (för att man inte ska se hornen) och säger att "det här är min pojkvän" varpå mamman blir helt till sig av lycka. Åh, barnbarn på gång äntligen!!
Och givetvis övergår denna "fake-dating"som det först är till kärlek och lycka och for ever after för demonen och häxan. Grunna lite på hur det där kan lösas med "odödlig, känslokall demon" + "sprudlande naturhäxa med mindervärdeskomplex" = sant, så förstår man ganska snabbt att den här boken bara måste vara en galen blandning av fantasy och romance, magi, demoner och häxor men också varulvar, najader, eldsalamandrar och allt möjligt. Och det är i "vår egen" värld med smartphones och influencers (en av Mariels vänner är en pixie som konstant tar selfies och livestreamar allt som händer)  och pumpkinspice-milkshakes. Det är knäppt, men det är kul och jag gillar det. 

Titel: A Witch's Guide to Fake Dating a Demon
Serie: Glimmer Falls #1
Författare: Sarah Hawley
Utg år: 2023
Förlag: Gollancz

Dödsdansen

Den här boken bygger på sägnen om Hårgadansen, den där djävulen utklädd till speleman lockade med sig ungdomar i dans upp på Hårgaberget där de inte kunde sluta dansa. De dansade sönder sina fötter och ben, och till sist säger sägnen att det bara var deras skallar kvar som fortsatte att hoppa runt i en ring.

Läser man hela trilogin "Bloksberg" så får man veta mer om den där Hårgadansen, nämligen det att den gick totalt fel för spelmannen. Det var inte alls meningen att ungdomarna skulle fortsätta så där länge på Hårgaberget. Nej, tanken var en helt annan... som jag inte kommer spoila här. Jag har läst hela trilogin, men tyckte inte att bok 2 (Spiritus) och bok 3 (Halvling) var lika bra som Dödsdansen, så jag nöjer mig med att skriva om den. För Dödsdansen tyckte jag väldigt mycket om!

Det är midsommar i Ytterby (kanske tio mil från Hårgaberget?), det är nutid, och det ska som varje år bli dans nere på bryggan vid sjön. Ett liveband har hyrts in, och de spelar förvånansvärt bra musik. Det festas, och dansas. Och senare, när det nästan börjar bli dags att avsluta, så ansluter det sig ytterligare en musiker till bandet. En kille helt klädd i svart, med svart hår, som spelar fiol. Och som han spelar fiol... fantastiskt bra! Det går inte att låta bli att dansa när han spelar. Så alla kommer upp på bryggan, alla dansar. Och dansar. Och dansar. Det går inte att sluta. De kommer som i ett rus, vet inte om något annat än att de bara vill och fortsätter att dansa. Efter en stund, när alla ungdomarna är helt inne i dansruset, så börjar den svartklädde spelmannen att gå iväg, fortsatt spelande. Han går längs sjön, och vidare in i det träsk som alla som bor i Ytterby vet att dit får man inte gå, för då kommer man inte tillbaka. Och de dansande ungdomarna följer honom. När midsommardagen gryr är Ytterbys ungdomar försvunna.

Bokens huvudpersoner är Heddy och hennes vänner Rachel och Eli, och deras vänskapsrelation är en viktig del av handlingen. Heddy anses av många som lite konstig - bara en sån sak som att det bästa hon vet är att gå ut i skogen, ställa sig på en fin plats där och spela fiol. Ensam. Mitt i natten. Eli förstår sig inte på Heddy men vill vara med Rachel, och då följer Heddy liksom med. Och Rachel... hon är en av dem som försvann på midsommardansen.

Det jag älskar allra mest i den här boken när när Heddy möter Arve. De dras oemotståndligt till varandra, trots att de bägge begriper att det inte går, att de inte får, att det är livsfarligt. Jag älskar att läsa deras dialoger, men ännu mer när de låter sina fioler tala med varandra. Jo, för Arve spelar också fiol. Det är nämligen han som är den svartklädde spelmannen som förde ut alla ungdomarna i träsket. Han och Heddy möts. Varför kommer han tillbaka? Och varför, varför, påverkades inte Heddy av musiken när han spelade på midsommarkvällen? För hon var ju där. Hon stod i skogskanten, men hörde musiken och såg Arve. Hur kunde hon stå emot?

Titel: Dödsdansen
Serie: Bloksberg #1
Författare: Linda Åkerström
Utg år: 2021
Förlag: Bonnier Carlsen

Imorgon och imorgon och imorgon

Den här var det en god vän som hade läst och gillat (och "Carolina, du gillar nog den, det är mycket referenser till datorspel i den") och när jag såg den på bibliotekets nyhetshylla så fick den följa med hem. Jag sögs in i den rätt snabbt - men ju längre jag läste, desto mer ledsnade jag faktiskt.

Sam och Sadie träffas första gången som barn på ett sjukhus - han är där efter en bilolycka som i princip krossat hans fot och hon är där eftersom hennes syster behandlas för cancer. Och de börjar spela tv-spel tillsammans, och går liksom helt in i det, men pratet runt och i spelet leder till att de pratar med varandra om annat och blir vänner. Grejen är att Sam inte pratat alls sedan olyckan - men med Sadie pratar han. 

Sedan händer något som gör att de två blir ovänner, och träffas inte igen förrän de är vuxna i tjugoårsåldern. Sadie ger Sam ett datorspel hon själv designat, och han spelar och blir djupt imponerad, och lyckas (efter några månader, Sadie genomgår här en livskris) övertyga henne om att de två ska skapa spel tillsammans. Vilket de gör, och vilket de lyckas med så väl att de blir typ världskändisar i spelvärlden. Men deras vänskap gnisslar och skramlar, går sönder, lappas ihop och går sönder igen - och det är deras vänskap som är bokens kärna. 

Det som får mig att sakta ledsna (men jag läste ut hela boken, vilket ju är en liten bedrift av mig eftersom jag annars är inne i en period av pallar-inte-läsa-mer-än-en-fjärdedel-av-böcker-pga-äh-orkar-inte-den-här-just-nu-vill-nog-ha-något-annat) är att jag liksom inte riktigt får grepp om deras vänskap som ska vara så djup och villkorslös och allomfattande och livsviktig. De är nämligen osams större delen av boken. De missförstår varandra eller missunnar varandra saker, gör varandra svartsjuka, sviker varandra. Det går månader och år utan att de talar med varandra. Och jag väntar och väntar på att de liksom ska reda ut alla missförstånd och åter hitta varandra, men det är hela tiden något som står i vägen för dem, och jag blir mer och mer besviken. 

Och lite på samma sätt som med en annan bok jag läste av samma författare, Livet enligt Fikry, så har jag ganska snart efter avslutad läsning glömt bort de flesta i boken, minns inte ens vad Sams andra vän hette, han som blev deras producent i spelutvecklandet och en hyfsat viktig huvudperson ändå. Jag minns bara Sam och Sadie och hur de mest är sura på varandra. I alldeles för många sidor.

Titel: Imorgon och imorgon och imorgon
Författare: Gabrielle Zevin
Originaltitel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow
Översättning: Niclas Nilsson
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Jävla karlar

Den här boken var så bra att jag längtade till bilkörandet till och från jobbet så jag kunde få fortsätta lyssna på den. (har börjat lyssna på ljudbok under pendlandet igen)

Andrev Walden har skrivit en självbiografisk roman om sin uppväxt, eller om de sju år av uppväxten då han hade sju olika pappor. Raden av pappor börjar med Växtmagikern, som Andrev när han är sju år får veta inte är hans riktiga pappa. (vilket han tycker är skönt, och övar sig i några veckor på att hata honom även de gånger då han faktiskt är snäll) I stället får han veta att hans riktiga pappa är indian. (eller, nja, mamman försöker beskriva hans utseende, och då med "har långt svart hår, som en indian" vilket Andrev fattar som att han ÄR indian, bor på prärien, rider hästar och lever ett typiskt indianer-i-äventyrsböcker-liv) Coolt! En indian! Som kanske kommer och hämtar Andrev till ett annt liv? Nope. I stället följer andra pappor när mamma ganska snart lämnar Växtmagikern. Ingen av dem är någon särskilt bra pappa, och det här är egentligen en väldigt svart bok. Ändå känns det inte som det när jag läser, tvärtom sitter jag och fnissar en hel del när jag lyssnar. Vad Andrev Walden verkligen kan, eller faktiskt är helt oslagbar i, är konsten att skriva om det svåraste med enkla ord och med humor. Han skriver alldeles fantastiskt, med formuleringar jag skulle vilja citera varendaste en för de är så infernaliskt bra. Och sedan håller han fast vid sina "uppfunna" formuleringar så att boken känns som skriven på ett eget språk - ta till exempel det här med att ordentliga familjer kör till jobbet i "raka bilar" (och vi som läser vet vad en rak bil är, och vad som inte är en rak bil, och vad det säger om dess ägare), eller det här med att vissa människor "har egenskaper" och är det nu en populär kille i klassen så blir det bara för mycket när han både ser bra ut och "har egenskaper". Andrev själv har inga egenskaper. (och detta kan alltså vara allt möjligt, typ kunna spela piano, springa snabbast, våga göra saker ingen annan vågar...) Dyker det senare i boken upp någon som beskrivs som att "ha egenskaper" så begripar jag som läsare hur begåvad eller lyckad den här personen är.

Jag har inte läst något liknande förut, och är djupt imponerad, och vill läsa mer. Jag har också läst Andrev Waldens krönikesamling Ditt lilla mörker i ljuset och gillade, men när han skriver i romanform blir det otroligt bra. Läs!

Titel: Jävla karlar
Författare: Andrev Walden
Ljudbok - uppläsare: Gerhard Hoberstorfer
Utg år: 2023
Förlag: Polaris

Thunder and Roses

Mary Jo Putney har jag inte läst något av tidigare, och nu hittade jag en bok av henne (Shattered Rainbows) i något erbjudande på Amazon för typ 0.99 dollar så jag klickade hem den till min Kindle. Bara för att upptäcka att fasen också - den var bok 5 i en serie som heter Fallen Angels. Och att börja på bok 5 i en serie klarar inte en Carolina av, ordningssinnet kräver strikt ordningsläsning av serier, så det var bara att klicka hem bok 1 i serien också. Den kostade INTE 0.99 dollar. 

Nu har jag läst denna första bok i Fallen Angels, alltså Thunder and Roses. Och jag vet egentligen inte vad jag tycker om den. Vissa delar av den var väldigt bra och då kände jag att "wow, härligt, ny serie, ny författare, hurra hurra här ska läsas" - men så segade det till sig och jag störde mig på både huvudpersoner och allt möjligt och höll på att ge upp - när det plötsligt vände och blev väldigt bra igen. Men det som var bra var oftast inte de romantiska delarna utan allt det andra. Miljön, inramningen och "bakgrundshändelserna" eller vad jag ska säga. Som att jag mest blir irriterad när Han och Hon cirklar runt varandra och Han bara: "låt oss hoppa i säng, jag vill ha dig" och Hon: "håll inte på, du vet att jag aldrig skulle drömma om sex om vi inte gifter oss först och det kommer vi aldrig att göra för du är en earl och jag är dotter till en nobody i gruvarbetarbyn" och så känner Hon ändå hur det pirrar i hela kroppen för Han äääär ju så snygg och bra och ... Men sen? När de besöker en kolgruva och vi får följa med dem ner i de mörka gångarna där och se hur gruvarbetarna har det (och barnen...!) och det blir ett gruvras och livsfarligt... då! Då kan jag inte sluta läsa! Eller när Han och Hon ger sig ut på en Väldigt Romantisk Ridtur så är det ointressant ända tills de börjar undersöka ett nedlagt stenbrott och skifferstenen som finns i den - då blir det intressant. Och då undrar jag: är detta en bra romance? Eller är det en författare som skriver bra men kanske inte är bäst på romance-biten? Eller kommer hon att bättra på den biten och bli helt oslagbart bra senare i Fallen Angels-serien? Det är det jag inte vet, och det är därför jag nog tänker läsa vidare i den.

Och herregud, Carolina, nu har du ÅTERIGEN skrivit nästan ett helt inlägg utan att skriva något om handlingen. Skäms. 

OK. Ungefär så här: Nicholas Davies, "the Demon Earl" pga har ett förfärligt rykte, har återvänt till hembygden (i Wales) och sitt arv. Han verkar ha mycket på sitt samvete. Kanske till och med mord? Men snygg är han. Och rik. Till honom kommer Clare Morgan, ogift lärare som bor i byn i närheten. I denna by livnär sig de flesta av traktens kolgruva. Ett hårt liv, och farligt, och gruvans tillsynsman snor åt sig pengar genom att spara in på säkerheten. Nu vill Clare att earlen Nicholas ska ta sitt ansvar som godsherre och sörja för traktens folk, se till att gruvans säkerhet förbättras och att byns befolkning ska få det bättre i allmänhet.
Nähänä, tycker demon-earlen, jag kunde inte strunta mer i denna dal och denna bygd och detta folks elände. Jag hatar förre earlen (hans farfar) och därför ska jag aldrig lyfta ett finger för detta folk. Jag vill leva livet, festa och ligga runt, förstöra mitt arv och på så sätt hämnas förbannade farfar som jag hatar. Hatade. Han är ju död nu, som väl är. 
Fy dig, tycker Clare då. Kan du inte tänka om? Jag tror att du är god innerst inne. Nope, svarar demon-earlen. Men... om du ligger med mig, så kanske? Absolut inte, säger Clare, tillika metodispastorns dotter. OK, tycker earlen, men om du bor hos mig tre månader ensam utan förkläde, och alla i byn alltså kommer tro att vi ligger fast vi inte gör det (och fast jag kommer att försöka övertala dig 24/7 under dessa tre månader), och du får ditt rykte förstört men offrar det för sakens goda? Då kan jag tänka mig att försöka hjälpa till lite. Deal? Deal, säger Clare, och flyttar in hos earlen och orsakar omgående skandal. 

Ja. Det är handlingen. Tillkommer sedan gruvor och familjehemligheter och så småningom även Nicholas gamla kompisar (de andra "fallen angels"). Och pingviner, som direktimporterats att simma runt i en damm på engelska landsbygden eftersom de bara är sååå mycket coolare att ha än tråkiga påfåglar. 

Alltså, jo. Jag läser nog vidare ändå. Jag har ju redan köpt bok 5 i serien (om än för 0.99 dollar).

Titel: Thunder and Roses
Serie: Fallen Angels #1
Författare: Mary Jo Putney
Utg år: 1993

En svärm av tusen bin

Dryga niohundra sidor om...ja, livet på landet i 1700-talets Amerika. Vi har Claire och Jamie, vi har Brianna och Roger och deras barn, vi har lord John Grey och William och så har vi mängder och åter mängder av människor i dessa huvudpersoners närhet. Det händer egentligen inget överdramatiskt på dessa niohundra sidor - ändå läste jag igenom dem och trivdes utmärkt i Claire och Jamie och Brianna och... alla de andras sällskap. Det är vardag och orosmoment och rädsla för ett stundande krig, det är en björn som anfaller och det är fulla soldater som överfaller och det är sår som måste rotas i (om man är Claire) och saker som ska konstrueras (om man är Brianna), det är sjukdomar och kärlek och mobbning och nattliga bränder och smuggling och egentligen...? Egentligen händer det massor. Men inga stora grejer, liksom? Det är som att läsa en säsong till av en serie man älskar och aldrig vill sluta

att befinna sig i, aldrig vill säga adjö till karaktärerna i.

Allra mest gillar jag att läsa om William och Lord John (och hans bror Hal), och om när Claire rotar runt i sår. Minst gillar jag att läsa om när Roger funderar över religion och filosofi (och det gör han rätt mycket i den här boken). Och så är Gabaldon väldigt duktig på att skriva om krig och stridscener så att de känns verkliga. Det lär bli mer av det i nästa bok, för nu är det nog dags för amerikanska revolutionen. Och det måste bli en bok till, för här är (trots de niohundra sidorna...) saker som inte fått sitt avslut. Upprörande saker. Så kan vi inte ha det. (men fasen, så länge jag lär få vänta innan jag vet hur det går)

(När Go Tell the Bees That I Am Gone gavs ut på svenska valde man att göra det i två böcker, del 1 och del 2. Det här inlägget är om bägge delarna tillsammans.)

Titel: En svärm av tusen bin (del 1 och 2)
Serie: Outlander #9
Författare: Diana Gabaldon
Originaltitel: Go Tell the Bees That I Am Gone
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2022
Förlag: Bookmark

Fourth Wing

Alltså, den här boken... jag vet knappt vad jag ska skriva om den så ni förstår i vilken grad jag älskade den. Den blev till mer än en "bra-bok-måste-läsa-vidare" - den blev till en drog. Jag kunde för det första inte sluta läsa - jag älskade varenda av de 528 sidorna - utan mer: jag kunde inte sluta tänka på den. Och när boken var slut var det enda jag ville att direkt börja om från början och läsa den igen, det kändes som ett stort tomt hål i mig att den var slut. (och som en eon av tid tills sent i höst när bok 2 i serien ska komma)(vilken LYCKA att det är en serie!!!) Istället för att direkt börja om från början fick jag tvinga mig att läsa någon annan bok för att liksom bryta beroendet... men det tog ett bra tag, och inget annat jag läste kändes bra. Och nu, när jag flera veckor efter läsningen ska skriva om Fourth Wing? Då kommer suget tillbaka! Jag skulle lätt bara kunna strunta i jobb, sömn och allt annat och börja om från början, läsa de underbara 528 sidorna igen. 

(och ni skulle bara höra mitt tjat på min dotter, nu 22 år: "du MÅSTE läsa den här boken, du bara MÅSTE, har du inte börjat än?" och hon: "men mamma, lugn, jag har ett liv, jag har skolarbete, jag har andra böcker jag måste läsa" och jag: "men släpp dem för höge farao, LÄS DEN HÄR. NU.")

OK. Nu har jag redan skrivit ett halvt inlägg och bara hunnit beskriva hur jag tokälskar den här boken på ett i det närmaste ohälsosamt vis. Borde jag kanske nämna något om vad den handlar om? Kan jag nämna något om vad den handlar om utan att återigen bara gå igång med okontrollerad lovsång? Det är högst oklart. Men jag får väl försöka:

Violet är tjugo år, liten till växten och dessutom med en kropp som lätt blir skadad, lätt får frakturer och blåmärken, och hon är så van att hantera smärta av olika slag att det är en del av henne själv. Det hon vill mest här i världen är att jobba i ett arkiv - ett lugnt och stillsamt liv, omgiven av böcker och gamla pergamentrullar, begrava sig i vetande och historia. Det var vad hennes far sysslade med, och såklart ska hon gå i pappas fotspår? Nej. Det får hon inte. För hennes mamma råkar vara general och överbefälhavare och den som bestämmer över liv och död - och nu har hon bestämt att Violet ska in på drakryttarskolan, den tuffaste utbildningen som finns, där det bara är en bråkdel av de antagna som någonsin går ut skolan som färdiga drakryttare. Många dör redan första dagen, för att ens ta sig till skolan är livsfarligt. Sedan är själva utbildningen farlig, med elever som konkurrerar mot varandra när de tävlar om vem som så småningom ska paras ihop med en drake (för det finns inte lika många drakar som elever), och såklart är utbildningen farlig också eftersom... ja, drakar. Som sprutar eld. Och som man ska sitta på när de flyger. Och som har dåligt humör och om en människa känns jobbig så eldar vi upp den människan. Eller hugger huvudet av den. 

Hit ska alltså Violet. Som hon själv säger på bokens första sida: "I'm so fucked."

Hennes storasyster och storebror har bägge gått samma skola. Storebror har nyligen dött i strid, storasyster kommer nu med goda råd inför "skolstarten": ha bra skor på dig när du ska till skolan, särskilt om det regnar och blåser (och ja, givetvis kommer det att regna och blåsa när det är dags) - annars fixar du aldrig att gå över bron. Trillar du är du död. Undvik att bli vän med någon - antingen sviker de dig eller så dör de. Och, vad du än gör, håll dig så långt borta från Xaden Riorsen som du någonsin kan. Det är inte lätt, eftersom han är wingleader (typ hög gruppledare) - men han hatar hela vår familj så kommer garanterat att försöka ha ihjäl dig så fort han bara kan.

Xaden, ja. Han är livsfarlig. Och snygg. Men livsfarlig, och tillhör definitivt fiendelaget, och den som en sån som Violet absolut ska hålla sig borta ifrån. Fast... det slår bokstavligen gnistor när de är i samma rum. 

(och ja, jo, den här bloggaren har ju såklart kärat ner sig i denne Xaden som bara finns i en bokserie, och hehe, hon är 55-årig bibliotekarie och borde verkligen veta bättre och uppföra sig mer vuxet)

Och nu får jag banne mig sluta skriva om denna älskade bok innan jag faller för frestelsen och börjar läsa om den igen.

Men jag har ju inte ens hunnit skriva något om drakarna! Åh, drakarna...! Jag älskade alltså boken redan från början - men så kom drakarna med på riktigt, och då skruvades den där kärleken upp ännu mer. Dessa drakar - det är som att få med underbare Temeraire och hans kollegor från Noviks böcker i en ny bokserie, och de fick alltså den här boken att gå från perfekt till oslagbar.

(OK, nu ska jag sluta skriva.) 

(Älskar den här boken.)

Titel: Fourth Wing
Serie: The Empyrean #1
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023
Förlag: Entangled Publishing

Vargens krig

Elfte boken om Uhtred, det är ju egentligen inte klokt att serien bara fortsätter och fortsätter, och att jag fortsätter att läsa den - och att den fortsätter att vara bra!

Och att Uhtred själv fortsätter att leva vidare, kriga och häckla präster är inte heller riktigt klokt - karln är ju över 60 nu, och vid den här tiden (800-talets England, alltså) är det ju vääldigt gammalt. Men stoppar det honom? Nope. Hur skulle det blivande England klara sig utan honom, va? Som nu, när kung Edward börjar bli mer än lovligt krasslig och skraltig (trots att han är bra mycket yngre än Uhtred ju) och nog inte kommer leva mycket längre till. Vem efterträder honom? Bråk inom kungafamiljen, och hur skulle de bara styra upp det om inte Uhtred fanns och försiktigt men bestämt styrde allt åt rätta hållet, det vill säga mot prins Aethelstan (Edwards oäkte men ändå äkte son (det är komplicerat)).

Och så kommer det förstås en ny tuff och stursk vikingahövding som tror han ska ta över delar av det som ska bli England. Nu är det en norsk en, Skoll heter han, som siktar på att bli kung av Northumbria. Till sin hjälp har han en rätt läskig besvärjare som kallas Snorri, och som kommer med allehanda profetior som alla går ut på att vikingarna ska ta över för så har gudarna sagt. Ungefär. Uhtred måste stoppa detta. Dessutom håller de där eländiga skoterna i norr också på med lömska krigsplaner och vill ta över både det ena och det andra. Det är ett evigt jobb, så hur skulle någonsin Uhtred kunna lägga ner sitt svärd och gå i pension?

Jag läser på, och förundras alltså över hur jag dras in i Uhtreds värld i bok efter bok, och att det är fortsatt bra. Här kommer dock en helt onödig och elak död som gör mig rätt irriterad - var det nödvändigt? (och jo, tydligen, författaren Cornwell förklarar i ett efterord varför det var nödvändigt att ha ihjäl just den här karaktären)(men ändå...fasen alltså)

Titel: Vargens krig
Serie: Uhtred #11
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: War of the Wolf
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2019
Förlag: Bazar

Natriumklorid

Här kommer då nästa bok som jag läste någon gång i somras och nu på ett helt orättvis sätt ska försöka skriva om när jag egentligen inte minns mycket mer än att det var Carl och de andra i avdelning Q som utredde något som snart visade sig vara seriemord och att det vid varje mordplats låg en liten hög salt (därav bokens titel). 

Allra tydligast minns jag bokens allra sista meningar, som jag inte ens får viska om här eftersom det skulle vara världens spoiler - men som alltså är en cliff-hanger. Något sker först lite i bakgrunden i den här boken men blir viktigare och viktigare och inverkar snart stort på utredningsarbetet för Carl, Rose, Assad och Gordon - och så exploderar det i detta avslut som såklart tvingar en att läsa bok 10 (som väl måste vara den sista i serien?) när den nu kommer. Jag vet inte vad jag gillar detta, jag blev helt "men...va??" när jag läste sista sidan. På ett "men vad fasen??" sätt alltså.

Det här minns jag också: att det som gör boken spännande mot slutet är att en av avdelning Q's medarbetare hamnar i en farlig situation - men att hela det upplägget påminde så mycket om första boken i serien, Kvinnan i rummet, att jag nästan blev irriterad. Det var ju liksom samma idé igen om ensam, lidande människa i ett helt isolerat rum?

Och det här: coronarestriktioner och pandemi - hela Natriumklorid utspelar sig under pandemin med ökande restriktioner och lockdown, vilket såklart också ställer till det för avdelning Qs utredning - och jag fascinerades av hur snabbt alla dessa restriktioner och mötesregler känns främmande och konstiga att läsa om. Undras hur det känns att läsa om den här coronamiljön om sisådär tio år? 

Titel: Natriumklorid
Serie: Avdelning Q #9
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Natrium Chlorid
Översättning: Helena Hansson, Djordje Zarkovic
Utg år: 2022
Förlag: Albert Bonniers förlag

Med hjärtat som insats

Gah! Jag har sackat efter med mina blogginlägg om det jag läst igen! Och det jobbiga med det är att jag glömmer böckerna - inte direkt handlingen i dem, men mer vad jag hade tänkt skriva om dem. 

Här har vi nu en sån stackars bok som jag läste någon gång under sommarsemestern. Jag vet att jag läste igenom den rätt snabbt och gillade den en hel del på vägen, men vad hade jag tänkt skriva om den, då? Hmm... var det inte så att jag inte riktigt begrep varför det först bara var "nej, nej, nej!" från henne och sen bara: OK då, let's hoppa i säng och hej och hå så bra sex vi har? Och jo! så var det det här med att huvudpersonerna både hatar och älskar varandra, har varit ihop och himlastormande kära en gång när de var mycket yngre, men att det hände något då som gjorde att de bägge kände sig sårade och förstörda och aldrig ville se varandra igen, och jag tyckte att "men PRATA om vad som hände då"? Och ja, så var det slutet på boken, som jag väl tyckte var väl dramatiskt, och med rätt långsökta kopplingar. 

Men ändå. Jag trivdes under läsningen. Jag gillar att det är hon, alltså Dessie, som får vara den tuffa och erfarna livvakten som med blixtsnabb reaktionsförmåga avvärjer farliga situationer. Det är Dessie jag minns mest efter läsningen. Sam, stormrik och framgångsrik hotellkung, minns jag mer som "jättesnygg man som känns lite för bra för att vara sann".

Och handlingen, då? Jo, Sam, hotellkungen, har haft en period där han fått ta emot hotelser och motvilligt inser att han behöver se över sin personliga säkerhet. Han anlitar en livvakt. Det blir Dessie. Och ögonblicket Sam och Dessie träffar varandra så är det för bägge: Nej! Ja! Det är hon! Nej! Ja! Det är han! Jag vill springa åt andra hållet och gömma mig! Jag vill omgående hoppa i säng med henom! Äntligen! Var har du varit? Jag hatar dig, hur kunde du göra mig så illa den gången?

Ungefär så. Och vidare genom boken, alltså.

Titel: Med hjärtat som insats
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2020
Förlag: Forum

Slutet på historien

Så har jag då läst ut hela serien "Det stora århundradet", och denna sista bok, om 90-talet, känns väldigt mycket som en upprepning på den om 80-talet, Den andra dödssynden. Det är många rättegångsskildringar, det är mycket politik och det är fortfarande Eric Letang som är huvudperson. Han har alltså varit det i de fem sista böckerna och jag hade verkligen velat haft någon annans perspektiv. Varför inte någon från nästa generation? Vi vet redan att Eric kan allt, är duktig på vin, duktig på att simma, världsbäst advokat med Rätta Åsikterna så även om han inte vinner ett mål så har han liksom ändå vunnit eftersom han har haft rätten på sin sida. Vi vet att han alltid kan rätt dresscode, vi vet att han lagar gudomlig mat, vi vet att han är bäst på handboll, och så vidare och så vidare. 

Nya inslaget här som i bokens inledning lovar lite förnyelse och spänning är onkel Harald, nu något på 80 år, och familjens svarta får eftersom han stred som SS-officer under andra världskriget och därefter har levt i exil i Argentina utan att höras av. Nu kommer han till Sverige, och i bokens intressantaste kapitel får vi läsa hans dagboksanteckningar. Det han vill är att släkten med hjälp av Eric Letang (så klart) ska stämma tyska staten på det fastighetsbestånd i Berlin och Dresden som förlorades när andra världskriget tog slut. Det handlar om miljardbelopp. Men sedan förflyttas både Harald och stämningen mot Tyskland till något som pågår lite slött i bakgrunden med diverse möten - och i stället får vi alltså mer rättegångar, vardagsliv med Eric och hans politikerfru Katarina, samt ett antal hockey- och handbollsreferat. Erics och Katarinas respektive söner har ju (självklart) blivit framgångsrika hockeyproffs i USA.

Det är ändå lättläst och rätt underhållande (fast jag skummar politikutläggningarna/föreläsningarna) men som sagt: inte mycket som skiljer från föregående del.

Av hela serien gillar jag helt klart de tre första böckerna bäst, särskilt första Brobyggarna. Bok 4 och 5, de om andra världskriget, hade jag helst sett sammanskrivna som en bok, även om de var helt OK. De sista böckerna om Eric Letang har för mig inte alls varit lika bra, men har haft sina ljuspunkter.

Titel: Slutet på historien
Serie: Det stora århundradet #10
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2020
Förlag: Piratförlaget

To Taste Temptation

Jag hittade ännu en bok av Elizabeth Hoyt i min Kindle (den rymmer hur mycket som helst, och jag har köpt på mig en hel del (heh...) böcker genom åren så här finns myyycket att upptäcka), och tänkte den skulle vara perfekt semesterläsning. Den är första boken i en serie, "Legend of the Four Soldiers", där bokkaraktärerna löst baseras på en folksaga, och varje kapitel i den här boken inleds med några rader ur sagan.

Samuel Hartley kommer från Kolonierna till London tillsammans med sin yngre syster. Utåt sett är det för att bedriva affärer - han är duktig på det och har ganska snabbt hunnit bli rik. Men han har en enkel bakgrund, uppvuxen med sin far i någon enslig stuga mitt i vildmarken, och han kan sånt som att spåra och jaga, en klassisk ranger. Han har använt sig av sina kunskaper som officer i krig - men efter ett bakhåll som ledde till en massaker lämnade han det livet och sysslar nu alltså med importvaror. Det man snabbt ska förstå är hur han vill framhäva sin bakgrund och på ytan vara helt oborstad och ointresserad av engelsk etikett: till exempel kommer han till fina tillställningar som baler iförd chaps och mockasiner tillsammans med frack och vit skjorta. Och hur käckt det där än ska vara har jag så oerhört svårt att se det framför mig så som Hoyt nog vill att jag ska se det: manligt manlig och tuff amerikansk soldat med vildmarksdoft omkring sig. Jag ser en man i kostym med sådana där chaps ryttare har, samt de mockasiner jag minns från min barndom. Och det blir... pajas.

Nå. Samuel vill att systern ska introduceras på rätt sätt i Londons societet (hur han än sägs förakta etiketten), och då behöver hon en sällskapsdam, en chaperone, som ska hjälpa till med uppförande och rätta kontakterna. Detta blir Lady Emeline Gordon, syster till en av Samuels officerskollegor. Emeline är motsatsen till allt vad Samuel är. Hon är strikt, gör allt rätt, har fin bakgrund och tillhör rätta kretsarna. 

Samuel och Emeline blir raskt kära i varandra. Det är av typen "nej, fy vad jag avskyr den där typen och allt vad hen står för, men satan-i-gatan vad jag ändå vill ha henom, och nu låter jag kroppen styra". Det är inte helt trovärdigt, särskilt inte som Samuel kör den brutalare metoden med att trycka upp Emeline i en hörna och brutalkyssa henne. (iförd de där jämra mockasinerna) Dessutom är Emeline redan förlovad med en annan man, och denne är även han en av Samuels kompisar. 

Well. Jag märker ju nu när jag skriver (det var ett par veckor sedan jag läste boken) att jag verkligen inte är helt övertygad. Då har jag ändå inte kommit till det som är bokens story (utöver romance-grejen): det här med att Samuels importaffärer i London bara är en cover-up. Egentligen är han där för att i smyg undersöka vem det var som förrådde deras regemente till fransmännen, förräderiet som ledde till bakhållet och massakern där så många dog. Så nu smyger han runt i Londons ruffigare kvarter och frågar på ett listigt vis ett antal män om detta förräderi. Låt oss säga så här: det är tur att Hoyt skriver romance och inte spänningsromaner.  

Jag gillar inte Samuel, och jag gillar inte Emeline jättemycket heller. Dock finns det ett antal andra intressanta karaktärer i boken, och jag har läst lite om seriens fortsättning och hur dessa karaktärer kommer med i dem, och läser nog vidare trots allt för jag tänker att de senare böckerna nog kan bli bra.

Titel: To Taste Temptation
Serie: Legend of the Four Soldiers #1
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2008

Rött, vitt och kungligt blått

Husbilssemester, och en Carolina som plockar upp "den där kungaboken" hon haft liggande sedan hon minns inte när. Dottern hade läst och sagt att den var rätt OK och något "alla läste" så visst - någon gång skulle den väl kanske läsas?

Noll förväntningar, alltså.

Hoppa till halvtannat dygn senare, när samma Carolina lyckligt läser de sista sidorna i sagda "kungabok" och tycker att nattens mer eller mindre förlorade sömn är ett helt rimligt offer för att få ha läst igenom denna bok i ett svep. 

För oj, som jag gillade! Det här är romance precis som jag älskar det: smarta dialoger och intressanta miljöer, och med huvudpersoner jag tycker om!

Redan på första sidorna dras jag in - för här är vi i Vita huset (men va? skulle vi inte vara vid det engelska hovet? trodde jag?), och här är det en kvinnlig president med två tonårsbarn: Alex och June. Dessa är tillsammans med sin bästa vän Nora (minns inte nu men tror hon är dotter till vicepresidenten eller liknande) superkändisar. Ständigt med i skvallerpress, ständigt påpassade. Och vi får följa med på ännu en fest: den här gången flygs det med privatjet (såklart) över Atlanten, för det är ett stort bröllop på gång i engelska kungahuset. (aha, NU kommer vi dit, alltså?) Alex är inte jättesugen på festen, för garanterat kommer apjobbige och överlägsne prins Henry av Wales vara där? Han avskyr denne stele prins.

Mycket riktigt. Prinsen av Wales är på bröllopet. De träffas och utbyter oartigheter på ett artigt vis. Men tyvärr råkar oartigheterna leda till en smärre katastrof och en hotande jätteskandal. Alex och Henry får från varsitt håll (från PR-människor och föräldrar) stränga order: hur mycket ni än avskyr varandra så måste vi rädda det här. Ni måste låtsas bli bästa vänner. Gör hur ni vill, men bilden utåt måste vara att ni gillar varandra.

Så de lyder. Och det är ungefär här det inte går att sluta läsa för yours truly - är det något jag älskar så är det witty conversations i sms eller mail, och här kommer det nu mycket sådant. Plus att Alex och Henry får se sidor av varandra de inte hade väntat sig. Och blir kära. Och... wow. Det är så härlig läsning. Och miljöerna... åh.

Du som inte läst den här boken än - sätt igång!

Titel: Rött, vitt och kungligt blått
Författare: Casey McQuiston
Originaltitel: Red, White & Royal Blue
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: Lavender Lit

Eira

Modernista har gett ut nyutgåvor av Camilla Gripes böcker om Eira, och jag ville testa första boken i serien eftersom jag inte läste dem då när de gavs ut i början av 90-talet.

Eira föds någon gång på 1600-talet i en torparfamilj med många barn. Hon är liten men överlever ändå, trots att det är flera kvinnor i byn som dystert förutspår att hon säkert kommer att dö, och det vore väl lika bra det. Hon inte bara överlever, hon blir en stark tjej med egen vilja och en helt egen bokserie, det är inte dåligt det. Hon tänker mycket, funderar och vill veta, och går ofta till byns kloka gumma, mor Alma, som lär henne om örter, ta hand om skador och bota sjukdomar.

Eira får efter ett tag en liten bror, och han är tydligen ännu mindre och svagare än vad Eira var när hon föddes, och eftersom familjen har ont om mat blir mamman väldigt svag efter förlossningen. Tur de har Eira som trots att hon inte är gammal lyckas hjälpa till. Men givetvis får detta de olyckskraxande kvinnorna i byn att muttra än mer om orättvisor och trolldom (fast de använder sig ändå gärna av mor Almas örter och salvor). En av dem är värst, och hon är mamma till en flicka som heter Ragna som Alma blir vän med, men där mamman snart förbjuder Ragna att vara med Alma.

Jag gillar att läsa om Eira, men det var rätt länge sen jag läste en Hcg-bok, så jag blev helt paff när boken tog slut mitt i alltihop (jag läste den som ebok). Va? Men det var ju först nu det skulle börja hända grejer, liksom? Jag får väl läsa vidare i serien, tänker jag. 

Titel: Eira
Serie: Eira #1
Författare: Camilla Gripe
Utg år: 1991 (original), 2021 (mitt ex, nyutgåva)
Förlag: Modernista (2021)

Den andra dödssynden

Nu är det dags för 80-talet i Guillous serie Det stora århundradet. Jag såg fram emot den här delen eftersom jag tänkte att jag skulle känna igen mycket från mitt eget tonårs-80-tal. Men jag blev lite besviken, faktiskt. Så klart: här är Palmemordet (och oj som Guillou dömer ut utredningen av det), här är Refaat El-Sayed (och så klart att Eric Letang INTE förlorar några pengar i Fermentahärvan), här är yuppies och fastighets- och börsaffärer. Men... jag ser inte mitt 80-tal här med kläderna, musiken och annat. (Eller jo: Carola figurerar.) Istället läggs stort fokus på diverse rättegångar som hölls. Visst, Eric är advokat, och visst, Guillou kan ju konsten att skriva så att jag tycker det är rafflande att läsa om en svensk rättegång. Men... jag hade nog väntat mig något annat. Oklart vad. Nu blir detta en bok i serien jag till och med har svårt att minnas innehållet i så här några veckor efter att jag läst ut den.

Eric Letang har flyttat ihop med en kvinna (har glömt namnet) som är politiker, och deras vardagspussel beskrivs när det är tonårssöner som ska köras till och från hockeyträning. De blir hockeyproffs i USA, de där tonårssönerna. Såklart - de är ännu några av Guillous alla superhjältar som alla är superduktiga på allt de tar sig för. Lite jobbigt blir vardagslivet när Erics mamma Helène flyttar in hos dem. Våningen är förvisso stor, men mamma är väldigt krävande (precis som halvbror Acke som också kommer hem från Bahamas där han och mamman bedrivit någon typ av lyxig sportfiskeanläggning som nu gått åt fanders) - och är riktigt rolig att läsa om.

Annars tillhör den här boken inte en av mina favoriter i serien, och nu läser jag vidare mest eftersom jag liksom har investerat så mycket i den och känner att jag måste läsa tionde och sista boken och bli klar. 

Titel: Den andra dödssynden
Serie: Det stora århundradet #9
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2019
Förlag: Piratförlaget

Duchess in Love

När Gina var bara 11 år blev hon bortgift med den då endast 18-årige Cam. Efter bröllopet hoppade den nyblivne maken raskt ut genom fönstret och rymde iväg till Europa, medan Gina snällt fick stanna kvar, flytta in till svärfars, hertigen av Girton, hushåll och växa upp där. Att Gina och Cam skulle giftas hade deras föräldrar bestämt, och varför vänta, liksom?

Cam kom inte tillbaka. Inte ens när hans far dog och det var han själv som övertog hertigtiteln. Nej, han levde ett bra liv, så småningom som skulptör i Grekland, tydligen. Här hemma är det sedan många år hertiginnan Gina som tar ansvar för gods och folk och allt möjligt i hertigdömet Girton. Hon kan knappt komma ihåg hur Cam ser ut ens, och klarar sig utmärkt utan honom. Men! Hon vill ha en familj! Hon vill ha en man att dela sitt liv med, och barn. Och hon har hittat en som verkar lämplig. En trygg, korrekt och stabil karl. Sebastian heter han, och är markis av Bonnington. Gina och Sebastian har förlovat sig - men det återstår ju ett litet problem:  att Gina fortfarande är gift med Camden Serrard, hertig av Girton. Hur gör vi? frågar hon Cam i ett brev (hon har fortsatt skriva brev till honom i alla år även om han är usel på att skriva tillbaka).

Äh, tycker Cam, inga problem. Jag tar mig hem till England och så låter vi advokaterna annullera vårt äktenskap, och så kan du gifta dig med din Sebastian. Det är lugnt. Jag är helt ointresserad av hela hertiggrejen och allt det där, det kan någon förvaltare ta hand om. Det ordnar sig säkert, och om ett par veckor kan jag sticka tillbaka hem till Grekland och fortsätta knacka på min senaste skulptur.

Cam reser hem, och hinner med lite nöjesliv också. På första balen han går på så ser han en strålande vacker kvinna på dansgolvet. Wow, tycker han, vem är hon?? Henne vill jag ha! Och får till svar att "men hallå, det där är ju din fru". Varpå han raskt blir kär - i sin egen fru. Och frun ifråga blir också helt överväldigad över att denne fantastiske och snygge karl som nu kommit tillbaka från Grekland är den Cam som hon växte upp med men alltså inte har träffat på tolv år eller vad det är. Hon blir kär i honom. Och det är nu det blir komplicerat. Det finns ju en korrekt och snygg markis som väntar på att få gifta sig med Gina? En trygg kille, som inte bara drar iväg till Grekland och skulpterar bystiga kvinnor?

Det är rätt underhållande, och precis som i andra böcker av Eloisa James har vi flera kärlekspar att hålla reda på (och jag gissar att kommande böcker i serien kommer att beröra dem mer). Jag läser nog vidare i serien.

Titel: Duchess in Love
Serie: Duchess Quartet #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2002
Förlag: Avon

De som dödar drömmar sover aldrig

Nu är det 1970-tal, och liksom i föregående bok i serien, 1968, är det mycket återgivande av möten, diskussioner och demonstrationer inom vänsterrörelsen. Jag kunde till en början inte riktigt engagera mig och skumläste mest genom alla stycken med olika förkortningar för de olika rörelserna och tänkte att den här boken nog inte skulle bli någon favorit i serien. 

Men sen åkte Erik Letang (för ja, det är han som är huvudperson även i denna boken, och han är fortfarande notarie hos Henning Sjöstrand) till Tyskland och hälsade på sin kärlek Gertrude och sin son Erich Maria, och lite längre in i boken blir det dramatik när Erik ska försöka föra ut sin son ur Västtyskland och få vårdnaden om honom - och här blev boken bra. Mitt i alltihop lyckas Erik också träffa nobelpristagaren Henrich Böll och ha ett intressant snack med honom... för varför inte, liksom? 

Annars handlar det mycket om Sveriges, Västtysklands och andra länders säkerhetspolisers jakt på terrorister, och hur detta drar in även oskyldiga personer i ett liv av avlyssning och övervakning. Och vi får ännu en gång veta hur man lättast skakar av sig förföljande säpo-nissar via byten av tunnelbana etc etc spioneritricks, precis som i Blå stjärnan och i 1968. Och såklart får vi läsa om turerna kring IB-affären.

Men jag gillade - den här boken har ett bra driv som gör att allt det mastiga med in- och utrikespolitik liksom bara sveps med och funkar.

Titel: De som dödar drömmar sover aldrig
Serie: Det stora århundradet #8
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2018
Förlag: Piratförlaget

1968

Jag har trasslat till det för mig: jag råkade läsa åttonde boken i Det stora århundradet (den om 70-talet) före den här (och nej, det är verkligen inte likt mig) och nu när jag dessutom låtit det gå ett par veckor innan jag skriver om bägge böckerna så har jag svårt att reda ut vilket som händer i vilken bok... Mycket politik i bägge böckerna (och de partierna skumläser jag oftast, trasslar in mig totalt i alla förkortningar på rörelser och föreningar), Eric Letang är huvudperson i bägge böckerna - och jag gillade bägge böckerna mycket mer än jag hade förväntat mig att göra.

I 1968 är Eric precis färsk jurist, och tänker sig arbete på en advokatbyrå som ska hjälpa någon typ av politiska fångar (eller om det är desertörer från Vietnamkriget?) - men i stället hamnar han på kändisadvokaten Henning Sjöstrands advokatbyrå. Här förbereds målet mot Astra för de neurosedynskadade barnen, och som förberedelse åker nu Eric ner till Västtysklands Aachen där han ska sitta med i rättegången mot det tyska läkemedelsföretaget som sålde neurosedyn/talomid i Västtyskland. Kanske kan han få med sig information som gör att målet mot Astra kan vinnas? 

Den åklagare som är utsedd till att "valla runt" Eric i rättssalarna är en Gertrude, som snart visar sig vara lika aktiv inom vänsterpolitiken som Eric själv. Och de blir kära, åker till Prag (några dygn före Sovjets stridsvagnar rullar in och abrupt avslutar Pragvåren) och Eric får lära sig hur man lever när man ständigt tror sig avlyssnad av säkerhetspolis i sitt hem, i telefon, i bilar, på jobbet, överallt.

Eric Letang är förstås ännu en av Guillous superhjältar som kan allt, vet allt, kan tala fyra språk obehindrat och alltid väljer rätt vin till maten. Men - i den här boken tillåts han faktiskt vid flera tillfällen känna sig osäker på saker och ting. Nye killen på jobbet, eller svenske unge notarien som besöker tyska rättsprocessen - känns rätt uppfriskande att läsa. Och om jag bara låter mig själv släppa att försöka förstå alla åsikter, rörelser och ställningstaganden inom vänstern 1968 (och herregud som det ska diskuteras kring detta, verkar som att alla tyckte att djupa vindränkta politiska diskussioner nätterna igenom var ungefär det roligaste man kunde ha för sig) - så gillar jag boken väldigt mycket.

Titel: 1968
Serie: Det stora århundradet #7
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget

The Naughtiest Girl in the School

Jag hade ett bokminne, en bok jag som barn läste om en flicka som gick på internatskola i England någonstans. Den där boken hade alltså stannat kvar i mitt minne som en Bra Internatskolebok (jag har alltid gillat den miljön, tydligen). Men - ju vuxnare jag blev desto mer fundersam blev jag. Gick det verkligen till som jag mindes att jag läst på den där internatskolan? Var inte det rätt konstiga regler? Men jag hade absolut inget minne av vad boken hette eller vem författaren var, bara att skolan hette något i stil med Whiteleaf, för det mindes jag bestämt det stod på huvudpersonens skoltröja. 

Så en dag för några år sedan gav jag mig fasen på att googla rätt på den där boken. Och det gick ganska lätt när jag sökte på boarding school och Whiteleaf (fast den rätta stavningen var Whyteleafe) - författaren är nämligen Enid Blyton, och serien Naughtiest Girl är en känd engelsk barnbokserie som fortfarande finns i tryck. What?! liksom? Jag beställde raskt en tre-volymer-i-en-utgåva av Naughtiest Girl där första boken Naughtiest Girl in School inledde. Boken kom, jag ställde in den i bokhyllan som ännu en av läsa-nångång-böckerna.

Nu har det gått några år till (attans vad de går, de där åren...) och jag råkade på den där glada gula boken i hyllan. Och började läsa. 

Elizabeth Allen är enda barnet, och både bortskämd och olydig får man veta. Hennes guvernanter säger upp sig på löpande band, så föräldrarna bestämmer sig för att skicka henne till en internatskola med gott rykte. Där ska det nog bli fason på henne, tänker de. Men Elizabeth vill inte alls till någon jämra internatskola. Hon vill vara kvar hemma med sin ponny och sin hund och sin kanariefågel och sina snälla föräldrar. Så hon bestämmer sig för att bära sig så illa åt i den där skolan att de inte har något annat val än att relegera henne så fort som möjligt. Då får hon komma hem, och föräldrarna inse hur dumt det var av dem att envisas med att skicka iväg sin underbara dotter till en dum skola. Tänker Elizabeth.

Men det visar sig att den här skolan, Whyteleafe, är den mest otroligt fantastiska plats som finns, där alla elever är lyckliga och glada och stöttar varandra och hela dagarna får hålla på med saker de älskar. Typ. Så kontentan blir att Elizabet efter en del konstrande i början inser att hon inte får några vänner om hon är elak och att skolan blir roligare om hon följer reglerna, och när hon inser det så blir hon snäll och duktig och lycklig, och bestämmer sig för att stanna kvar i skolan. 

Reglerna, då? Jo, man uppför sig, är artig, stör inte på lektionerna, är snäll mot sina klass- och rumskamrater - och så delar man med sig. De kakor eller det godis man fått med sig eller fått skickat hemifrån ska delas lika vid fikastunden på eftermiddagen. Alla barn gör snällt det, annars får de straff i det stormöte som hålls varje vecka där det är barnen själva som utgör jury och domare och utmäter lämpliga straff. Straffen är typ att gå och lägga sig tidigare en hel vecka i sträck, eller att få sitta ensam i klassrummet för att inte lockas att fuska, eller att få vara utan veckopeng. Elizabeth får många straff i början på grund av sitt dåliga uppförande, och får till exempel avstå från sina älskade pianolektioner och ridlektioner. Begångna fel och dåliga uppföranden rapporteras in av de tio "monitorerna", alltså elever som har som ansvar att se till så att alla regler följs och rapportera in dem som bryter mot dem.

Även pengar delas lika. Alla barn lägger alla sina pengar i en gemensam kassalåda under stormötet, alltså även om någon råkat få en extra sedel skickat från mormor på sin födelsedag. Ner i lådan ska den. Sedan får alla två pund var. Behöver någon mer pengar, t ex för att köpa frimärken eller en ny trädgårdsspade, så får de räcka upp handen och be om det så avgör stormötets jury och domare ifall de kan få extra tilldelning (nä, frimärken får du köpa för dina två pund eller OK, du får fem pund till en spade eftersom hela skolan drar nytta av ärtorna du odlar).

Så ja. Jag mindes rätt om reglerna. Vad jag inte väntade mig var att jag även som vuxen i läsningen skulle dras in i den där känslan av att allt var så rätt och riktigt på den där skolan. Alla barn är så rediga, allt är så trevligt och alla är så glada, hela skolan sprakar av lycklighet och rättvis gemenskap och jag liksom sjönk in i det där. På ett rätt läskigt sätt, känns det som nu efteråt. Här finns bara lyckade barn som alla hänger med bra i skolan och i den superperfekta undervisningen av lärarna som inte verkar ha några liv utöver att vara just lärare, får någon bild i huvudet av robotliknande barn i någon gammal Pink Floyd-musikvideo... Det är hyfsat orealistiskt - samtidigt måste det ju vara fler än jag som dras in i en där lyckliga bubblan eftersom böckerna fortfarande finns i tryck och säljs??

Jag har bara läst första boken i min tre-boks-samling, och Elizabeth har just deklarerat att hon absolut inte ska lämna Whyteleafe ever, ever, det är världens bästa skola och hon är så lycklig numera. Funderar på att läsa vidare, för jag är (osunt?) nyfiken på att läsa om fler karaktärer jag minns lite vagt, barn som ska komma som nya till skolan, bära sig illa åt men helt överväldigas av allt det förnuftiga och trevliga och bli snälla de med. Någon av dem heter bestämt Arabella - jag hade nämligen som ca 10-åring en gosedjursponny som hette just så, döpt efter de här böckerna. Och den ponnyn var tydligen ful och dum, så den fick heta Arabella, och sova i utanförskap på golvet nedanför min säng (medan de snälla gosedjuren fick sova i sängen). Ja, jag var nog rätt barnslig som tioåring, och ja, jag tog tydligen stora intryck av böckerna jag läste. (På svenska hette förresten Elizabet "Kicki" men Arabella fick behålla sitt namn i översättningen.)

Men jag får se om jag läser vidare eller om den här boken återgå till sin vila i bokhyllan.

Titel: Naughtiest Girl in the School
Serie: Naughtiest Girl #1
Författare: Enid Blyton
Utg år: 1940 (originalet), 2012 (min utgåva)

Fackelbäraren

Allas vår Uhtred torkar bort det senaste blodet från sitt svärd, viftar undan någon jobbig präst och sätter sig på en sten och blickar ut över havet. Han sitter på FEL slott. Han sitter på det i och för sig väldigt mäktiga och ointagliga (eller, ja, Uhtred har ju intagit det en gång) Dunholm. Men han BORDE sitta på Bebbanburg, det slott och det land hans farbror stal från honom när han själv bara var ett barn. Nu säger han sig:

"Nu är det banne mig tionde boken i serien om mig. Och jag är enligt min tid otroligt gammal för att hålla på med sköldborgar och svingandet av tunga svärd. Är det inte dags att äntligen ta tag i mitt livs dröm och erövra Bebbanburg? Jo! Det är det! Nu jäklar alltså!"

Ungefär så. Men hur ska det gå till? Hela bokserien igenom har ju Uhtred gjort allt han gjort eftersom han vill bli så mäktig att han har en egen armé och kan anfalla det ointagliga Bebbanburg. Men han har färre män nu än någonsin, och fler fiender än någonsin: nu har även de vilda skottarna blandat sig in i allt möjligt, tagit sig söderöver och proklamerat allt land norr om Hadrianus mur som sitt. Även Bebbanburg. Så hur intar Uhtred Bebbanburg utan en armé??

Med list, så klart! Och det är det som gör Fackelbäraren till en av seriens bästa böcker: jag älskar när Uhtred utnyttjar list och smarta planer för att få som han vill. Här kommer han banne mig ända in i Bebbanburg, men.... sen då? Oups. Tänkte inte längre än "jag ska in!" Och jag kom att tänka på scenen i underbara The Quest for the Holy Grail med Monty Python, när de ska erövra ett slott med hjälp av en trojansk kanin. En oerhört smart plan. Men sen: "hurra, vi har lyckats... men vad händer nu?":

Titel: Fackelbäraren
Serie: Uhtred #10
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Flame Bearer
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2018
Förlag: Bazar

The Luckiest Lady in London

Sherry Thomas fortsätter att imponera på mig - jag gillade verkligen duologin The Hidden Blade + My Beautiful Enemy och provade nu en mer "ren" historisk romance av henne. Och den är bra! Jag gillar karaktärerna, dialogerna, humorn och alltihop faktiskt!

Louisa Cantwell är av god familj - men en familj utan pengar. Och även om hennes största dröm är att få leva för sig själv i en liten stuga full av böcker så inser hon redan som 16-åring att det kommer ligga på henne att trygga familjens framtid. Hennes systrar kommer inte gifta sig - en av dem har låst in sig i djup depression över sitt förlorade utseende efter smittkoppor, en annan av dem har epilepsi och behöver ständig översyn. Så: Louisa måste gifta sig rikt. Grejen är att hon bara är en helt vanlig tjej, inte särskilt snygg, har ingen särskild begåvning, ingen utbildning, kan inte franska... men hon är målmedveten. Så hon släpper drömmen om bokfyllda stugan och gör upp en lista: vad behöver hon fixa till för att om några år kunna hitta en lämplig make under Säsongen i London. Hon har läst om att det finns bröstförstorare man kan använda under klänningarna, och visst har väl familjen någon avlägsen släkting som kanske kan sponsra henne under Londonsäsongen? Det går åtta år, och sedan ser vi en 24-årig Louisa som faktiskt gör succé i Londonsocieteten. Hon har sett ut tre äktenskapskandidater, lagom trista, lagom rika män inom räckhåll för henne och hennes behov. Allt verkar gå bra tills... ja, tills den snyggaste och rikaste av alla Londons gentlemen (ogift är han också!), markisen av Wrenworth, möter hennes blick vid en tillställning. Fasen också! Karln är ju så snygg att det bara inte går att se honom och  inte bli svag i knäna. Men - han är ju helt ouppnåelig för Louisa, så hon ska absolut inte låta sig tjusas av honom. Nope. Hon gör sig själv bister och ger sig av mot de där tre Lämpliga Kandidaterna i stället. 

Felix Rivendale, markis av Wrenworth, ser Louisas blick gå från "wow" till "absolut inte, jag vill inte ha med dig att göra" och undrar varför. Han har de senaste åren utnyttjat sitt utseende och sin rikedom till att på alla sätt spela rollen som Den Idealiske Gentlemannen, och han är van vid att alla kvinnor blir helt till sig när de ser honom. Men gifta sig ska han möjligen göra när han är långt över 40, och då med någon yngre och ointressant kvinna som han absolut inte ska vara kär i. Det hela har med hans eländiga barndom att göra (boken inleds med att vi får läsa om hur han hade det när han var liten, och hjärtat blöder faktiskt för honom) - men nuförtiden har han blivit ett med sin roll och blir alltså uppriktigt förvånad över Louisas reaktion. Han måste kolla upp henne. Och upptäcker den praktiska Louisa som vet vad hon vill och vad hon inte kan få.

De blir vänner innan de blir kära, och dialogerna mellan dem är genomgående helt fantastiska. Och roliga! Jag gillar alltså mycket, och ska läsa vidare både i trilogin och av författaren.

Titel: The Luckiest Lady in London
Serie: The London Trilogy #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2013
Förlag: Berkley

Warriors of the Storm

Förra boken om Uhtred, Den tomma tronen, stod ut lite mot de tidigare i serien där jag annars tyckte att varje bok tenderade att följa samma mönster, men att den var riktigt går-inte-att-släppa-bra. I Warriors of the Storm, den nionde i serien, är vi dock tillbaka i Uhtred-mönstret: ny formidabel fiende hotar det växande saxiska riket, blivande "Englaland", men Uhtred avvärjer hotet trots alla dumma präster som försöker stoppa honom. 

I den här boken heter den formidable fienden Ragnall Ivarson, kommer från Norge och har till sin hjälp också ett antal irländska legosoldater. Uhtred ska stoppa Ragnall och hans armé, men blir ifrågasatt av saxarna (både adel och prästerna) eftersom denne Ragnall är bror till en viss Sigtrygg Ivarsson. 

Och Sigtrygg? Jo, det var den norske Formidable Fiende som Uhtred i förra boken stack ut ena ögat på, men som hans dotter Stiorra blev stormkär i. Stiorra och Sigtrygg flydde till Irland, bor nu där och har fått barn. Så Sigtrygg är Uhtreds svärson. Och nu undrar såklart saxarna vems sida Uhtred står på, egentligen, norrmännens eller saxarnas? 

Intressant i allt detta är att det bland de irländska soldaterna finns familjemedlemmar till Finan, Uhtreds ständige vapendragare som funnits med i serien sedan de tidigaste böckerna. Man kunde tänka sig ett glatt återseende? Men nej. Absolut inte. Här finns en mörk historia som vi får veta mer om.

Mer krig, alltså. Fler sköldborgar, mer huggande med svärd och spjut, blod som rinner i lera och män som dunkar på sköldar med sina spjut och skriker hotelser mot fiendesidan. Jag skummar en del, faktiskt. Läser ändå vidare i serien eftersom... ja, jag måste ju slutföra? Och vill efter så många böcker verkligen veta om Uhtred någonsin återtar sitt Bebbanburg.

(och om det är någon som undrar över titelförvirringen här: jag växlar alltså mellan att läsa de engelska och svenska utgåvorna beroende på vilka jag får tag på)

Titel: Warriors of the Storm
Serie: Uhtred #9
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins

The Serpent Prince

Lucinda Craddock-Hayes bor i en liten by på landet, har bott där i hela sitt liv och är väl rätt förnöjd med det mesta för det är liksom så livet är. Hon kommer att gifta sig med byns präst bara han någonsin kommer till skott med friandet och inte bara tjatar om kyrkans takläckor på deras regelbundna veckoträffar. Och att drömma om ett liv utanför byn, eller till och med i avlägsna London flera mil bort... ja, det är och förblir en dröm.

Tror hon. Tills hon en dag på landsvägen hittar en död man. En naken död man. Och där kan han ju inte ligga, så trots att familjens mer än gnällige betjänt tycker att de bara ska låta eländet ligga så får kroppen följa med i vagnen. Eller... det visar sig att det inte är en kropp. Att mannen inte är död - bara medvetslös och väldigt skadad. 

Denne inte-så-jättedöde man visar sig vara viscount Simon Iddlesleigh. När han inte ligger hjälplös i en sjuksäng i en bortglömd by på landet så brukar han hänga med societeten i London, iförd utstuderat tjusiga kläder med brodyr och skor med röda klackar. Plus att han är en jäkel på värja. Men nu ligger han alltså utan något av det där, inte ens peruk alltså, i en säng och blir vårdad av en lantlig ängel som inte bryr sig ett dugg om att han är viscount eftersom hon först inte ens vet om det.

Jadå, så klart de blir kära i varandra.

Men Simon kan inte gifta sig med en sådan himmelsk och snäll själ, eftersom han själv bär på Oerhört Mörka Hemligheter. Han använder nämligen den där värjan, och har flera mäns liv på sitt samvete. Han är också jagad, och de som jagar honom hade alltså hunnit upp honom den där dagen när Lucinda hittade honom naken och blåslagen på vägen.

Ack.

Men vet ni: de får varandra ändå. Tråkige prästen i byn får se sig om efter en annan prästfru, och viscount Simon får hjälp att tas med sina Mörka Hemligheter. Så där som det ska vara.

En helt OK bok. Jag gillar Simon (som skymtat i tidigare böcker i Princes-trilogin), jag gillar Lucinda och jag gillar verkligen Lucindas buttre pappa. Och den där sure betjänten som inte ville bära med sig den inte-så-jättedöde Simon i bokens början? Han är verkligen fullkomligt hopplös, och jag älskar att läsa om honom. Hur det ens är möjligt att han år efter år får ha kvar sitt jobb i familjen begriper jag inte, men en underbar karaktär är det.

Titel: The Serpent Prince
Serie: Princes Trilogy #3
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007
Förlag: Forever

Oathbreakers + Oathblood

Första boken i sviten om Tarma och Kethry (Vows and Honor) hette Oathbound och var mer något av samling berättelser som jag tyckte var väl OK men inte jättewow. Jag köpte Vows and Honor i en omnibusedition så nu läste jag vidare i bok 2, för det fick jag väl liksom göra nu när jag hade köpt alla tre på en gång. Men förväntningarna var inte jättehöga.

Men tänk - Oathbreakers gillade jag! Den var inte alls lika episodisk, och nu engagerade jag mig verkligen i Tarms och Kethrys äventyr.
Nu har det gått några år sedan senaste episoden i Oathbound och Tarma och Kethry har som professionella och erfarna mercenaries blivit anställda i ett kompani för legosoldater (åh, AVSKYR svenska ordet för mercenary) som heter Sunhawks. Kaptenen för dessa Sunhawks, Idra, är egentligen prinsessa i landet Rethwellan (grannar till Valdemar) men har avsagt sig sitt hovliga liv och sitt prinsessearv eftersom hon vill ägna sitt liv åt att vara betald soldat. Nu har hon rest hem till Rethwellan eftersom pappa kungen har dött och hennes två bröder bråkar om vem som ska efterträda honom på tronen. Och... sen har inget hörts av henne. 

Tarma och Kethry tar sig an den försvunna prinsessan/kaptenen/chefen Idra och reser till Rethwellan där de blir indragna i diverse trassel och äventyr. Och ja... det är alltså en himla bra story. De får till och med resa över till Valdemar och träffa en vitklädd Herald på sin vita Companion (och de tror först de träffar ett spöke eftersom det dessutom är snö på marken och allt är vitt..) Och Kethry blir kär. Alltså inte i den där herald-killen, utan i någon annan. Bra det, eftersom hon nu är tänkt att vara stammoder för Tarmas annars utrotade klan. (Tarma kan inte själv bli någon stammoder pga avtalet hon har med sin gudinna)(det är komplicerat).

Så rätt uppeldad av att jag ju faktiskt gillade att läsa om Tarma och Kethry så läste jag vidare i sista boken i omnibusen: Oathblood - men nu var vi tillbaka till de korta berättelserna, Oathblood är en novellsamling. Två av novellerna finns faktiskt fanns med som episoder redan i Oathbound. Men den första novellen i Oathblood är berättelsen om hur Tarma och Kethry först möttes, alltså den jag hade velat läsa innan jag läste Oathbound. Trist jag inte visste att den fanns med här! De flesta novellerna handlar sedan om fler episoder från tiden mellan de först träffades tills det att de går med i Sunhawks, medan den sista är en längre berättelse, en "novella" som utspelar sig mycket senare när Tarma och Kethry sedan länge har startat sin efterlängtade skola (kombinerad magi- och stridsskola) och Kethry har fem barn.
Lite kul är också att Mercedes Lackey skriver en liten inledning till varje novell: hur hon fick idén till just den berättelsen eller någon annan bakgrundsförklaring, lite behind-the-scenes som jag gillar.

Titel: Oathbreakers + Oathblood
Serie: Vows and Honor #2 och 3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989 + 1998
Förlag: DAW