Natthuset

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig när jag började läsa den här, mer än att det absolut inte var någon Harry Hole-bok, och att det skulle vara skräckigare än vad Nesbø brukar hålla på med. Så jag började läsa, men kände redan i första kapitlet när en kille i en gammaldags telefonkiosk under stor slafsig blodighet blir uppäten av en telefonlur (ja!) att njaee..... kanske inte för mig? Fortsatte lite till, kände att jag absolut inte tyckte om huvudpersonen, och så kom vi till det där "natthuset" i bokens titel. Och det blir ännu mer nämen-pallar-jag-ens-läsa-om-det-här-det-blir-för-mycket-och-inte-läskigt-på-det-bra-sättet när huvudpersonen och hans kompis blir attackerade av en stor svärm overkliga insekter.

Så jag bestämde mig för att lägga ner boken. Men först (jag brukar göra så när jag lägger ner läsningen) läste jag sista sidorna. Och fattade ingenting. Hur kom boken dit?? Jag fattade ju att jag nu hade spoilat hela handlingen för mig själv, men nu ville jag ändå veta hur det där gick till. Så jag backade tillbaka, och läste hela boken för att se vad som ledde fram till det i sista kapitlet. Och nu när jag ju visste hur det skulle sluta så såg jag ju detaljerna som pekade mot det. Hade jag läst boken i rätt ordning hade jag kanske kunnat ana, men nu visste jag ju. "Aha, där dyker den personen upp, men hon är ju egentligen..." eller "nu vet jag varför den där makabra detaljen är med, eftersom...".

Tyckte jag om boken nu då, när jag visste hur allt hängde ihop? Nej. Det blev alldeles, alldeles för mycket av effekter, splatter och galenskaper. Blodigt slaktande och absurdheter. Även om jag nu läste hela boken så skumläste jag en hel del - det här är absolut inte min grej. Själva bokidén gillar jag, men inte utförandet och allt vältrande i det för makabra.

Titel: Natthuset
Författare: Jo Nesbø
Originaltitel: Natthuset
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2024
Förlag: Albert Bonniers förlag