Skriv om!

Här kommer en kort rapport om mitt skrivande, som jag annars inte brukar orera så där värst mycket om här på bloggen. Men i oktober skickade jag in manus på två böcker + min idé om en bokserie för barn om monster till två förlag: Bonnier Carlsen och Rabén & Sjögren. Efter jul hade jag (förstås) ännu inte hört något från dem, utan gick vidare och skickade alltihop till ytterligare fem förlag.

Efter lång väntan (ja, jag var inställd på att få vänta länge...) har jag nu fått svar ifrån tre av de sju. Två av förlagen jag skickade till efter jul har skickat standardrefuseringar. De tre andra har ännu inte hört av sig (vilket gör att det fortfarande känns som att jag har en chans...lite i stil med att ha en oskrapad triss-lott i plånboken). Bonnier Carlsen har inte heller hört av sig ännu (trisslott, trisslott, trisslott...).

Men Rabén & Sjögren HAR hört av sig. De har läst mina manus och "tror att jag kan ha något där". Men de vill att jag skriver om i första hand min kortare bok. Förenklar, tajtar till, "tar ut svängarna". De lovar inget om utgivning, men ska läsa när jag skrivit om.

Hörni - fatta det fantastiska här: Jag har pratat med en förläggare på R&S som läst och gett respons på mitt manus! Att komma så långt är en riktigt stor grej för mig och var värt en liten glädjedans i vardagsrummet bara det. (skrev jag "liten"? nja, nå, det handlade nog mer om full galopp runt hela Vismarlöv)

Så det jag gör nu om kvällarna? Jag tar ut svängarna. Jag förenklar. Jag tajtar till. Plus att jag skriver ännu en lättläst bok om monster som jag ska skicka iväg samtidigt som den omskrivna Monster i affären. Jag darrar av upphetsning och lycka, nervositet och vånda när texten inte vill flyta som den ska - men jag skriver.

Det är lite som att ha skrapat en trisslott och vunnit en ny lott - en chans till. En bra!

Carolina skriver... om monster

Carolina läser... heter den här bokbloggen, och så har jag en blogg till om livet i allmänhet: Carolina lever... Däremot finns det ingen blogg som heter Carolina skriver... för om mitt eget skrivande har jag mest varit väldigt tyst. Men jag skriver själv också. Och nu har det blivit en bok. Två böcker! Eller faktiskt - en hel serie! Jag har alldeles precis med stor stolthet och lite darriga händer skickat iväg två manus till olika bokförlag, och nu kan jag äntligen börja vänta på...ja ni vet. Ett av tusen manus antas eller vad det är. Men jag kan åtminstone börja vänta på besked :)

Och vad är det då jag har skrivit? Jo, i ganska många inlägg här i bloggen har jag klagat över bristen på bra "mittemellanböcker" som jag kallar dem. Böckerna som i svårighetsgrad kommer efter börja läsa-böckerna men före de vanliga kapitelböckerna. Tunnare, mer lättlästa kapitelböcker, alltså.

Och när jag jobbar med barn och böcker på dagarna märker jag hur de flesta barn tycker om att läsa böcker som är i en serie. Ungefär som LasseMaja-böckerna. Inte en serie i kronologisk ordning (det blir besvärligt) - men om samma personer, med samma svårighetsgrad och ungefär i samma utformning. Barnen samlar liksom på titlarna i en serie om de gillar böckerna i den.

Det tredje jag vet om barn och böcker är att de flesta barn gillar böcker som handlar om monster. Bilderböcker eller kapitelböcker - så fort det är det minsta ludna, huggtandsutrustade monster på framsidan så går det hem.

Därför har jag börjat skriva på en bokserie om monster, där alla böckerna utom en är tänkta att vara mittemellanböcker. Bra va? Den som är lite tjockare än de andra (och mer som en vanlig kapitelbok för 7-9 år) är en slags "pilotbok" som handlar om hur det plötsligt flyttar in 143 monster till en vanlig familj. Den myllrar. Från den myllrande monsterhärvan lyfter jag sedan upp monstren ett efter ett och låter dem få varsin egen, lättare bok om sig. En mittemellanbok.

Så det jag har skickat iväg som manus nu är den där "pilotboken" som heter Monster i huset, samt manus på en mittemellanbok som heter Monster i affären och så utöver det synopsis på ytterligare en bok (Monster i skolan) och fler titelförslag. Nu återstår att se om någon nappar på idén...

Så här börjar Monster i huset:

"Du där!" morrade monstret och pekade på Elias med en av sina minst hundra armar. "Ja, du utan päls. Utan någon som helst tentakel!"

Menade det Elias? Jo, det verkade förstås som det, för Elias hade ju faktiskt ingen päls. Och inga tentakler. Inga huggtänder. Han var inte slemmig. Och han hade bara två armar, två ben och två ögon.

Annat var det med alla de andra som fanns i hans rum. Alla de som stod på golvet eller klättrade på väggarna. Alla de som hängde i taket eller hoppade i sängen. Alla som sprang fram och tillbaka, dansade eller slogs. Eller de som försökte simma fast det inte fanns något vatten på golvet. Alla de som skrek och skränade, morrade och väste och förde ett enormt oväsen. De var monster allihop.

Monster med röd päls, eller med svart päls. Monster med jättestora huggtänder och stora munnar. Monster som var slemmiga och inte hade några ben eller armar. Monster som i stället hade väldigt många ben och armar. Monster med horn, monster med hundra ögon, monster med tentakler. Små monster, stora monster, långa monster, korta monster, knasiga monster och läskiga monster.

Hela Elias rum var fullt med monster. Han kunde inte ens räkna hur många de var, så fullt var det. Allra flest monster verkade det finnas under sängen. Där var det så fullt att sängen inte längre stod på golvet ordentligt utan gungade fram och tillbaka som ett skepp på havet. I garderoben var det också alldeles fullproppat med monster. Garderobsdörren stod vidöppen och det stack ut en fot och en tentakel och några ögon ur villervallan därinne. Flera monster stod på kö utanför garderoben och väntade på sin tur för att komma in.

"Alltså...jag?" Elias pekade på sig själv med sitt alldeles vanliga klo-lösa och päls-lösa finger.

Monstret framför Elias  himlade med ögonen. "Ja, du förstås!" svarade det, och fortsatte: "Jag ska be att få klaga." [...]

Wish me luck!!