Ett halvt ögonbrynslyft

Nu ska det bokbloggsjerkas - men den här veckan blir mitt svar på Annikas fråga rätt kort, trist och negativt. Hon frågar:

Har du gjort några fynd på bokrean i år? Om ja, vilken bok är du särskilt sugen på att läsa? Om nej, vad fällde avgörandet för att du bestämde dig för att avstå?

Jag är en bokläsare. Jag är inte någon bokägare. Jag känner inte det minsta sug efter att vilja ÄGA böckerna jag läser. Vi bo i ett litet och gammalt hus där de flesta väggarna är sneda eller låga och de flesta rummen är helt dysfunktionella pga alla dessa o så charmiga snedtak (men o så svårt att möblera). Vi har alltså inte plats för så många böcker. Den enda bokhyllan vi har är smockfull med alla de klassiker jag en gång kände att jag behövde äga, och så oäkte makens tjocka thrillerserier som han fortfarande känner att han behöver äga. Och det jag vill läsa, det lånar jag på biblioteket - så klart, jag jobbar ju på ett bibliotek och släpar hem oerhörda mängder böcker jag tror att jag ska hinna läsa. Finns de inte där jag jobbar så lånar jag friskt från grannkommunernas bibliotek - det är inga långa avstånd här i sydvästra Skåne...

Visst. Det händer att jag köper enstaka böcker. Typ tjocktjocka fantasyböcker på engelska som nästan inga bibliotek köper in. Men det är inte ofta. Och jag hittar dem med största sannolikhet inte på bokrean.

Så detta får bokrean alltså i reaktion från Carolina: ett halvt ögonbrynslyft.

Har inte kollat några kataloger, har inte kollat på e-bokhandlarna. Har jag läst om någon titel som finns på rean så är det hos mina fellow-bokbloggare. Någon titel som jag redan läst. Kanske någon titel som jag tänkt läsa någon gång i framtiden (men då som lånebok).

Antal böcker jag tänker köpa är alltså: 0
Antal böcker jag tänker tipsa om är: 0
Antal jublande reaktioner efter att någon har läst det här inlägget: 0

Joel spelar innebandy: Första träningen

En börja läsa-bok som handlar om innebandy - gissa om den är välkommen?? Om! Det finns mängder av börja läsa-böcker som är bra. Som är roliga, som är spännande, som handlar om djur, drakar, spöken, vardagsliv....Men det finns konstigt nog inte så många börja läsa-böcker som handlar om sport. Och det finns alltid några barn i varje klass som endast och allena vill läsa om sporter av olika slag. De kanske knappt kan läsa men står ändå och bläddrar längtande i tjocka böcker om NHL-hockey eller tummar på Ludde-böckerna. Klart de får låna dem ändå (och titta på bilderna om inte annat) - men för lästräningen behöver de börja läsa-böcker. Och de har ju läst alla böckerna om Kasper och Mark och de där om hockey redan, säger de.

Hur är den då, Första träningen? Jo - den håller vad den lovar. Ett fåtal textrader per sida. Ofta även pratbubblor i illustrationerna med text i versaler. Boken är precis lagom lättläst. Och den handlar om...ja, om innebandy.
Joel har testat lite andra sporter, men inte trivts. I fotbollen fick han mest sitta på avbytarbänken när det var match. I tennis saknade han att vara en av ett lag, i hockey var det jobbigt att hålla balansen på isen. Men pappa spelade innebandy när han var yngre, så nu får Joel låna hans gamla klubba och vara med på sin första innebandyträning.

Träningen skildras, rakt upp och ner. Det är uppvärmning, det är passningsträning, träning av skott på mål och träningsmatch. Det är ingen rafflande handling, ingen underfundig humor - det är bara precis just det här: en lättläst bok om sport, om innebandy. Bra det - det var precis vad jag väntade mig och ville ha.

Första träningen är den första boken i det som glädjande nog verkar bli en serie, "Joel spelar innebandy" (nästa bok heter Utvisningen). Vad bra! För jag vill ha fler böcker om Joel att sätta i händerna på de där sporttörstande nybörjarläsarna.

Titel: Första träningen
Serie: Joel spelar innebandy
Författare: Åsa Oxenmyr
Illustrationer: Ingrid Flygare
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6-9 år

Biblioteksvardag - Vad en skolbibliotekarie gör om nätterna

Jag träffar väldigt många barn när jag jobbar som skolbibliotekarie, barn i alla storlekar eftersom biblioteket där jag jobbar är både folk- och skolbibliotek. Att jobba med barn, böcker och läsning kan vara en alldeles fantastisk kombination. Visst finns det många stunder när man är frustrerad ("meh, palla läsa den tjocka boken..." eller "meh, palla lämna tillbaka biblioteksböcker...") men de flesta dagar så är det något barn som säger något som gör en så himla glad och lycklig över sitt yrkesval. Eller bara allmänt fnissig.

Det här, till exempel: Ofta, ofta får jag frågan "har du verkligen läst alla böckerna på biblioteket?" Barn ända upp i sjätte klass eller så brukar fråga mig det. "Nä, men jag jobbar på det" brukar jag svara då.

Men de yngre barnen, de som kanske är 5-6-år? De har ännu större tilltro till min allmänna begåvning. De flesta av dem är nämligen fullständigt övertygade om att jag inte bara har läst alla böckerna som står på hyllorna - det är också jag som har gjort dem. "Oj, vad många böcker du har skrivit...".

Absolut. På dagarna är hon bibliotekarie. På nätterna är hon författaren som ser till att bibliotekets bokhyllor ständigt är välfyllda.

A Clash of Kings

Det krigas vidare i "A Song of Ice and Fire". Räknar man noga så finns det i A Clash of Kings sex kungar och en drottning som alla tycker att det är de som borde bestämma. En av dem är tretton år och ganska läskig. En av dem har tre drakar lindade kring halsen. En saknar humor och tycker sig orättvist behandlad, en är känslokallare än havet och gör livet surt för sin son, en verkar mest intresserad av att ha snyggaste rustningen, en har en fräck varg som slåss vid sin sida, en verkar ha jättar och mammutar i sitt krigargäng. Fortfarande har ingen av alla dessa (och deras rådgivare och arméer) fattat att de alla borde lugna ner sig och tillsammans bekämpa hotet i norr. Undras hur många böcker det ska ta innan de fattar det? För att inte tala om hur urbota dumt det är att i krigets namn bränna städer, åkrar med gröda, hus, folk, magasin med säd, hästar och kor - när det nu är konstaterat att vintern är på väg? Vintern i den här världen kan vara upp till tio år lång. Det känns lite som att det blir tufft med maten kommande vinter.

Det ena som gör att jag gillar att läsa de här böckerna är att precis vad som helst kan hända. Till exempel tvekar inte Martin att ha ihjäl precis vem som helst av karaktärerna. Huvudpersonerna också, utan minsta dystra förebådan eller sorgliga smäktande fiolmusik i bakgrunden som förvarnar om vad som kommer att ske, som i vilken annan bok som helst. Nä nä, han hugger huvudet av dem utan vidare spisning. Eller har ihjäl dem på andra sätt, som till exempel en bra bit in i A Clash of Kings där han medelst svart läskig magi utan förvarning och dessutom på nolltid har ihjäl en hyfsat viktig person. På bara några rader har förutsättningarna för krigandet totalt ändrats.

Det andra är de intressanta karaktärerna som fyller Martins värld. Det finns ingen som är bara god, eller bara ond. Alla är lite allt möjligt - precis som vi människor för det mesta är. Ju längre man läser om karaktärerna desto mer förstår man av drivkrafterna till det de gör. Och även om de gör förfärliga saker eller vettlöst dumma saker - så kan jag som läsare ändå förstå varför de gör dem. Ta bara Cersei, till exempel, drottningen som ligger bakom många människors död och den som är den egentliga regenten bakom trettonårige kung Joffrey (sonen som hon har tillsammans med sin tvillingbror Jaime och inte med den döde kung Robert). Är inte hon alltigenom ond och lömsk? Jo, kanske. Men när hon berättar om hur hon haft det i sitt liv för lilla, naiva Sansa Stark så förstår man henne mer. En stark tjej, som älskade att fäktas och bråka med tvillingbrodern Jaime. De gjorde allt tillsammans, var liksom två halvor av en. Men när de började bli lite större så var det han som fick lära sig hantera vapen på riktigt, som fick en häst, som fick lära sig saker man faktiskt kunde ha någon nytta av. Hon fick sitta och brodera, konversera och till sist bli bortgift med en äldre, fetlagd man med stora alkoholproblem. Kungen, alltså. Hon slogs, på sitt sätt, för att få det liv hon tyckte att hon hade rätt till. Och nu när hon har tre barn, tre brickor i maktkampen, så är det förutom sig själv dem hon slåss för. Ja, hon gör vidriga saker - men jag kan se drivkraften bakom det hon gör.

En annan intressant karaktär är Theon, som får vara med ganska mycket i A Clash of Kings. Han är son till härskaren över Järnöarna, som för tio år sedan var ledare för ett uppror som slogs ner. Theon har sedan dess bott hos familjen Stark på Vinterhed som en slags gisslan. Han har behandlats väl, som en i familjen, men har alltid ändå känt sig utanför. Nu återvänder han till Järnöarna men får definitivt inget varmt välkomnande av sin far som tycker han har förvandlats till en av fienden. För att överbevisa sin far om att han faktiskt är en värdig arvtagare till Järnöarna drar han iväg på en vansinnesfärd i norr, där han i princip ensam attackerar och tar över hela Vinterhed. Han gör fullständigt vansinniga saker och blir snart hatad av precis alla - men drivkraften till allt dumt han gör är ändå tydlig.

Åh, det finns så många som jag gillar att läsa om i den här boken! Men jag får lugna mig lite nu. Måste bara nämna den här mystiske Jaqen H'ghar som Arya träffar. Vem är han? När kommer han tillbaka? Och så syskonen Jojen och Meera Reed som hjälper Bran med hans visioner. Dem vill jag läsa mer om!

Titel: A Clash of Kings
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 2
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1998
Köp den till exempel här eller här

Du & jag

Andreas blir inte klok på Alicia. När han har sällskap med henne till skolan – då är hon en slags Alicia, en man kan prata med om allt. Precis när de kommer fram till skolan så smiter hon alltid ifrån honom så att ingen ser att de kommer tillsammans, och så skyndar hon sig in på skolans toa och sminkar sig lite, och så har hon blivit Skol-Alicia. Skol-Alicia hänger med Ida och Olivia och behandlar Andreas som luft. Sen finns det en annan Alicia också, hon som är hemma hos Andreas och pratar med hans föräldrar vid middagsbordet och är artig och trevlig. Föräldra-Alicia. Och så finns det en osminkad Kompis-Alicia också, som man kan spela PS3 med. Och en uppklädd-till-tänderna Disco-Alicia. Hon är duktig på att dansa, hon. Men det Andreas undrar är vilken av alla Aliciorna som är den riktiga? Och varför hon inte kan vara den personen hela tiden?

Själv är han bara Andreas. Samma hemma som i skolan. Duktig i matte, kan alltid svaren på frökens frågor, kallad Professorn av övriga i klassen och ganska ofta utsatt för knuffar och skuffar och elakheter. Fast han är duktig på att rita. Det är en rätt OK egenskap, mycket bättre än att vara duktig på matte.

Pappa är pappa och mamma är mamma och de har det ganska bra. Ända tills Andreas upptäcker att pappa definitivt inte är den han trodde. För det första leder den upptäckten till att Andreas i resten av boken slutar kalla honom för pappa och istället benämner honom ”personen Christer”. För det andra leder den till att hela Andreas liv förändras. Vem är han själv, egentligen? Snäll-professor-Andreas som blir retad? Eller cool-Andreas som målar graffiti och säger elaka saker?

Katarina von Bredow har tidigare mest skrivit böcker för ungdomar, men Du & jag är mer tänkt till barn på mellanstadiet. Andreas och Alicia går i femte klass. Jag kan tycka att de ibland känns nästan väl mogna för sin ålder (för att inte tala om de sjundeklassare som så småningom dyker upp i boken – de känns nästan som gråhårsvuxna med stor livserfarenhet) och att det ställs höga krav på Andreas för att bara vara femte klass (plugga flera dagar inför ett matteprov – när han dessutom redan är duktig på matte..?). Men det är nog den enda lilla invändningen jag har mot den här boken, för oj vad mycket jag gillade den.

Det är så mycket som är bra. Spelet i klassen är fångat på pricken, med rangordning och roller, elaka gliringar om fel slags stövlar och suckar och ögonhimlande i klassrummet när fel person säger något eller när proven delas ut. Hemmalivet hos Andreas som först är så tryggt med gemensamma middagar och frukostar och lycka och sedan totalkrasch, olycka och sorg. Andreas funderingar om vem man ska vara, vill vara och att även vuxna kan vara osäkra på sig själva. Kevin, klassens värsting som också visar sig ha helt andra sidor än Andreas förväntar sig. Och så språket! Katarina von Bredows språk som drar in läsaren i berättelsen och vägrar släppa tag.

Det är mycket jobbigt som händer i boken (Andreas tycker att katastroferna fullständigt flockas kring hans huvud) men också en hel del som är bra och pirrigt och roligt att läsa om. Och jag blir så glad av att läsa Du & jag.

Titel: Du & jag
Författare: Katarina von Bredow
Förlag: Rabén & Sjögren
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-14 år

(det här inlägget publicerades ursprungligen i LitteraturMagazinet)

Fasanjägarna

Här återanvänder jag glatt ett av mina inlägg på LitteraturMagazinet - för jag är väldigt sugen på att snart läsa mer om Carl Mörck och avdelning Q. Så här skrev jag om Fasanjägarna:

På mitt högstadium satt det på något av klassrummens väggar uppsatt ett antal filmfoton från kultfilmen A Clockwork Orange. Jag vet inte riktigt varför men jag kände alltid ett stort obehag inför de där bilderna – jag hade ännu inte sett filmen men något i mig sa ”otäckt! otäckt!”. Senare i livet såg jag filmen och gillade den en hel del – fast fortfarande kröp det i mig av olust så fort huvudpersonen talade. Det var så läskigt, det där våldet för våldets egen skull. Att nu läsa Fasanjägarna får mig att minnas den där olusten och det där otäcka – för Fasanjägarna handlar om när ett litet gäng ungdomar gör precis som personerna i A Clockwork Orange. De slåss för att de gillar att slåss. De misshandlar och dödar andra människor eftersom de själva blir sexuellt upphetsade av det. De till och med ser på filmen A Clockwork Orange som ett slags perverst förspel till sina misshandelsorgier. Det är vedervärdigt otäckt.

Och inte nog med det – förutom att skurkarna i boken är ovanligt otäcka så är dessutom huvudpersonen, polisen Carl Mörck, en riktigt vresig typ. Han är för det mesta otrevlig mot sina två stackars medarbetare, han gör sig till fiende med resten av personalen i polishuset, han gör sig omöjlig både här och där. Han älskar att göra sånt som att röka under ett möte bara för han vet att den han har möte med avskyr cigarettrök. Han verkar ha de flesta fördomar man kan tänka sig, han vill egentligen allra helst sitta tillbakalutad i skrivbordsfåtöljen och sova sig igenom sina arbetsdagar och han har aldrig vett att säga tack till dem som gör honom tjänster. En riktig antihjälte, alltså.

Ändå slukar jag boken. Och ändå gillar jag Carl Mörck. För att inte tala om hur mycket jag gillar Assad och Rose, Carls stackars medarbetare på avdelning Q i polishusets dunkla och trista källarkorridorer. Varför? Jo, för att det är så infernaliskt roligt att läsa. Givetvis är det inte det minsta kul att läsa om de där vedervärdiga fasanjägarna och deras perversiteter – men när det är Carl och Assad och Rose som tar itu med dem så blir det hela en fantastisk mix. Det otäcka med själva brotten blandas med de roliga dialogerna mellan dessa tre Q-medarbetare, och med Carls sätt att ta sig an världen. Det är en rå och respektlös humor som får mig att sitta och läsa med något slags snett leende på läpparna. Säkert borde man inte sitta och fnissa åt Carl när han först kallar en delegation poliser från Norge för ”fjällapor” och senare ”lutfiskshejker” och ”töntar från mesostlandet” men jag kan inte låta bli. Inte heller kan jag låta bli att fnissa åt Assads krumbukter med språket och definitivt inte när Rose och Carl gnabbas om de nödvändiga beställningarna av fler kontorsmöbler.

Avdelning Q är en nystartad avdelning hos Köpenhamnspolisen för så kallade ”cold cases”, alltså nedlagda fall som inte lösts. Första boken i serien (Kvinnan i rummet, läs vad jag skrev om den här) handlar om när Carl Mörck startar avdelning Q, får Assad på halsen och tvingas ta tag i det gamla Merete Lynggard-fallet. I den här boken börjar också Rose som avdelning Qs assistent efter att mer eller mindre ha blivit utsparkad från en annan avdelning på polisen där de inte stod ut med henne.

Assad och Carl har börjat läsa rapporten om ett tjugo år gammalt fall med ett dubbelmord av två ungdomar som hittades misshandlade till döds i en sommarstuga, men där mördaren nio år senare angav sig själv och nu nästan har avtjänat hela fängelsestraffet. Det konstiga är att rapporten ens har hamnat på avdelning Q eftersom fallet är uppklarat. Assad vet inte hur den hamnade på hans skrivbord. Inte Carl heller. Men det är den här rapporten som leder till de där vedervärdiga Clockwork Orange-typerna som får mig att rysa i hela kroppen.

Böckerna om avdelning Q är riktigt bra. Och jag har många kvar!

Titel: Fasanjägarna
Serie: Avdelning Q bok 2
Orginaltitel: Fasandraeberne
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

En bok. EN bok...?!

Det är evigheter och jättelänge sedan jag var med i Annikas bokbloggsjerka. Nyhemflyttad till "Carolina läser..." är det med ett jubel jag hänger med på den idag!

Men vilken svår fråga hon ställer:

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Oj. Bara EN bok. Om och om igen. Då går ju min mesta omläsningsbok Sagan om ringen bort ganska snabbt, för skulle man bara läsa den och ingenting annat så hade man nog tröttnat redan efter sextiosjunde omläsningen eller så. Och alla mina älskade barnbokspärlor måste också gå bort pga för korta (hej då, Tonje...).

Men det finns några böcker (som jag till och med har i bokhyllan hemma) som jag har tänkt läsa någon gång när jag har sanslöst mycket tid (hej pensionering!) både för läsning och för läsförståelse och läsfunderingar. Joyce Odysseus är en. En annan, och den jag nu väljer, är Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Det är förvisso sju böcker - men de är ändå sju delar i ett verk så det räknas som EN. (bestämmer jag)

Jag har läst ungefär halva första boken. Det kändes som att jag fick stanna upp efter varje stycke, varje mening, och fundera över det som stod, över språket, över allting. Jag gillade det - men hade inte tid att försjunka i den. Då.

På spaning efter den tid som flytt, alltså. Den hade räckt länge, länge.

A Game of Thrones

A Game of Thrones, första boken i serien A Song of Ice and Fire, är en fantastisk bok. Men när jag ska beskriva för någon vad den handlar om så får jag problem: ”ja...det handlar om...jo..den är väldigt komplex. Väldigt. Och så är det väldigt många personer. Mycket död. Och sex. Och män som gör Viktiga Saker. Det finns också kvinnor som gör Viktiga Saker (eller i alla fall en) men mest är de bara vackra. Eller i vägen.”

Jag ska försöka ta mig samman och göra en något bättre sammanfattning. Ungefär så här:

Robert Baratheon är kung. Hans barndomskompis Eddard Stark är hans närmaste man. När kungen dör i en jaktolycka blir det fullständigt kaos eftersom alla vill ta makten och bli kung efter kungen. Det krigas, det mördas, det has ihjäl, det sägs elaka saker, huggs med yxor och svärd, det avrättas, förgiftas och has sex. Det alla egentligen borde göra är att lugna ner sig ett par hekto, sluta fred med varandra och tillsammans ge sig norrut, för på andra sidan Muren växer hotet från ett mystiskt ont som verkar helt omöjligt att bekämpa och nog skulle kunna ta över hela världen. Och dessutom borde de inte ha börjat bråka med varandra från första början, för den som borde sitta på tronen enligt alla ärva-tron-regler lever, fast i exil på andra sidan havet. Hon talar med riddare på riddares vis, med hästfurstar på hästfurstars vis men framförallt är hon en riktig fena på det här med drakar. (Och sex.)(Fast inte med drakarna.)(Vad jag vet.)(Sista två böckerna i serien har inte skrivits färdigt än.)

För att kunna få med allt detta krigande och alla dessa intriger, alla dessa namn och heraldiska symboler som rabblas upp, alla dessa dothrakiska seder, urgamla kungalängder, spioner, horhus, fylleraglande kungar och maktgalna tolvåringar på en enda gång utan det känns som att man sitter och läser telefonkatalogen så använder sig George R.R.Martin av ungefär tio olika berättarperspektiv. Olika personer, på olika platser, inblandade i olika intriger gör att man blir en slags allseende läsare som följer allt viktigt som händer överallt utan att det blir kaos utan bara spännande. Jag gillar omväxlingen det ger väldigt mycket. Och så har jag förstås mina favoriter hos berättarperspektiven (och dem som jag tycker mindre om)(hej Catelyn-som-mest-gör-konstiga-saker).

Tyrion är den jag gillar allra mest. Egentligen borde han vara en av the bad guys, eftersom han tillhör familjen Lannister som i princip står bakom allt ont på jorden. Men Tyrion är en total besvikelse för sin iskallt beräknande och maktgalne far, för Tyrion är en dvärg. Ful, dessutom. Hur smart och rappkäftad han än är (för det är han och det är därför jag gillar att läsa så mycket om honom) så kan han aldrig bli en ståtlig riddare i skinande rustning på en enorm stridshäst. Som den andre sonen Lannister är, Jaime. Alltså är Tyrion någon man mest använder som kanonmat (om kanoner hade funnits i den här världen).

Danaerys är en annan favorit. Hon, prinsessan som lever i exil, gifter sig med en storvuxen och mycket manlig hästfurste som i princip kör metoden dra-kvinnan-i-håret-till-lämplig-plats-för-att-sedan-bestiga-henne som bästa förföringsknep. Hon, som i bokens början är en liten darrande trettonåring som låter sin storebror bestämma allt, men som så småningom har ett helt folk som knäböjer inför henne. Det är också i Danaerys kapitel som fantasyinslaget i boken är som störst. (Drakar! Ja men man måste ju bara älska drakar!)

Det är andra gången jag läser A Game of Thrones. Jag påbörjade serien för ett antal år sedan, och läste då de tre första böckerna. När jag då kom till bok tre hade det gått ett tag sedan läsningen av bok två och jag hade väldiga problem med att plocka upp trådarna från läsningen av den – minnas intriger, vem som var osams med vem och vem som ville ta livet av någon annan. När bok fyra ett antal år senare kom ut blev det aldrig av att jag läste den. Nu börjar jag om från början och har köpt hela boxen med de fem böckerna som just nu finns i serien och tänkte mig härlig läsning under hela våren (och sedan ett evigt väntande på att karln ska få tummarna loss och skriva färdigt även de sista två böckerna i serien som utlovats...)

Att göra en omläsning av A Game of Thrones var faktiskt väldigt bra. OK – jag visste vilka som skulle dö (många), och vilka som man inte kunde lita på (ännu fler). Men då kunde jag känna mig som en mycket smart och vis läsare som såg Martins små hintar han lägger ut längs med vägen om vad som faktiskt kommer att hända så småningom. Se här nu, så godtrogen och hederlig den här personen är. Det kan aldrig gå väl. Se här nu, så ogint och elakt det här barnet är – bara tänk hur det skulle kunna bli om hen fick lite ohälsosamt mycket makt. Och jag kunde förstå alla trådar och händelseförlopp bättre – att han säger si eller hon gör så i den här situationen kommer ju att leda till den hämnden eller den katastrofen. Det blir inte nagelbitande spänning, men det blir något annat som också är bra. En annan slags smart njutning under läsresan.

Jag har en lång och trevlig resa kvar framför mig.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 1
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1996
Köp den till exempel här eller här 

Spejarens lärling 2 - Det övergivna landet

Tur att det är sportlov här och att barnen är lediga. För igår kväll blev det sen sänggång för dem och allt är "Spejarens lärlings" fel. Vi läser den som högläsning (här har jag skrivit om Gorlans ruiner som är första boken i serien) och igår kväll när vi började läsningen så satte The Gigantisk Slutstrid i Det övergivna landet igång. Allt såg hotfullt ut, huvudpersonen Will var tillfångatagen av fienden och...jag fick inte sluta läsa. Barnen satt i princip och piskade mig på låren när jag visade tecken till utmattning och ska-vi-kanske-vänta-med-resten-till-i-morgon-antydningar i rösten. För Det övergivna landet är spännande. Väldigt spännande. Särskilt de sista fyra kapitlen när man börjar ana att "nä, det här kanske ändå inte kommer att lösa sig???"
Så, ja. Jag läste ut boken. Rösten var lite hes på slutet och klockan mycket - men vad gör man inte för sina barn när de BER en läsa högt (och har sportlov...)(och man själv tycker det är himla spännande)?

Så jag fortsätter glatt att propagera för serien "Spejarens lärling" som högläsning. Fast för lite större barn. Det är lite blod och död och monster i den, och en hel del svåra ord - men från nio år och uppåt är perfekt. Givetvis ska den även sättas i händerna på barn som vill ha spännande fantasy och inte alltför komplicerade böcker (som ju fantasy ofta tenderar att vara med många personer och många olika sidointriger).

Det övergivna landet fortsätter i princip där Gorlans ruiner slutade. Den superduper-onde, elake och fule Morgarath (galen är han också konstateras det) bygger upp sina hemska arméer bestående av wargaler som han styr medelst telepati. Araluen ska invaderas! De som besegrade Morgarath för 16 år sedan ska hämnas på! Särskilt den där eländige spejaren Halt ska det hämnas på! Honom har Morgarath tänkt ut något särskilt elakt för...det var nämligen Halts fel att Morgarath förlorade då för 16 år sedan och även om Morgarath i princip hatar allt och alla (utom sig själv) på ett klassiskt ondskefullt sätt så hatar han spejaren Halt över alla andra.

Att spejaren Halt har tagit sig en lärling, Will, har Morgarath ingen aning om. Då hade han hatat Will också, av bara farten. Nu blir det denne spejarlärling Will som tillsammans med Horace och Evanlyn (som dyker upp i början på den här boken) upptäcker att Morgarath håller på att bygga en bro i bergen, för att på så sätt kunna transportera sin wargal-armé in i Araluen och kunna anfalla kungens armé i ryggen. Det är bron som är på framsidan av boken, och som man kan se blir det snart ett väldigt eldande runt den. Och Morgarath får stor anledning att sätta upp även Will på sin vill-döda-lista.

Jag hade vaga planer på att bryta av högläsandet av "Spejarens lärling"-serien med någon annan bok innan vi återvände. Matilda av Roald Dahl, till exempel, som är en fantastiskt rolig bok. Men nu får Matilda garanterat vänta ett par veckor, för ikväll ska det läsas om Will igen. Vi fortsätter förstås med I krigarkungens sal, tredje boken om "Spejarens lärling". Jag vågar inte göra annat. Det övergivna landet slutar nämligen med en av de elakaste cliff-hangers jag stött på i böcker för mellanåldern.

Titel: Det övergivna landet
Serie: Spejarens lärling 2
Orginaltitel: Ranger's Apprentice - The Burning Bridge
Författare: John Flanagan
Översättare: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-15 år, och högläsning från ca 9 år.

Spejarens lärling 1 - Gorlans ruiner

Gorlans ruiner är första delen i serien "Spejarens lärling". Det är utmärkt ungdomsfantasy, rapp handling med en hel del humor. När serien kom läste jag de tre första böckerna – hade tänkt läsa hela serien men det kommer hela tiden så många andra böcker som pockar på uppmärksamhet.

Nu började jag om serien från början eftersom barnen därhemma hade eftersökt något som var både spännande och roligt till kvällshögläsningen. Jag kan härmed rapportera att "Spejarens lärling" passar utmärkt till högläsning för lite äldre barn (mina är 12 och 14 men jag tror det funkar kanske från 9 år). De gillade Gorlans ruiner skarpt och vi har nu fortsatt med bok två: Det övergivna landet. (här kan du läsa vad jag skrev om den)

Will är föräldralös. Han har vuxit upp med en grupp andra föräldralösa på slottet Redmont, men nu ska de alla fylla femton vilket för dem innebär att det är dags att välja livsinriktning. Wills enda och största önskan är att bli soldat, att få gå på Redmonts krigarskola. Men – till sin enorma besvikelse kommer han inte in där. Han är för liten till växten. Och inte vill han bli kocklärling eller skrivarlärling eller något sådant – han vill bara bli soldat. Livet är ett elände.

Ända tills det visar sig att spejaren Halt vill ha honom som sin lärling. Will är smidig, duktig på att smyga och att klättra, och smart. Perfekt, tycker Halt. Will vet inte riktigt vad han tycker – han är lite rädd för spejare i allmänhet och Halt i synnerhet. Folk i byn känner liksom inte riktigt till spejarna och tror de är trollkarlar.

Spejarna är inte trollkarlar. På engelska heter serien ”Ranger’s Apprentice”. Spejare är väl inte riktigt samma sak som ”ranger” men kanske ändå bästa svenska motsvarigheten. Spejarna är mycket självständiga kunskapare, spioner, hemliga poliser, viltupptäckare (alltså spåra exempelvis ett vildsvin för att riddarna och adeln sedan ska få ägna sig åt slutfasen i vildsvinsjagandet). De använder sig av pilbåge och kastknivar samt specialtränade hästar som exempelvis inte tar ett steg förrän ryttaren har viskat det rätta lösenordet i deras öra.

Och visst är Halt skrämmande. Men mer på det viset att han är ganska barsk och inte gillar onödiga frågor från snutiga lärlingar. Det visar sig att spejeri-livet passar Will väldigt bra och han går fort fram i sin utbildning. Fast inte tillräckligt fort. Innan boken ens har hunnit halvvägs är Will inblandad i den ena livsfarliga situationen efter den andra. Mördar-vildsvin, skräckinjagande monster som heter kalkaraner och kan få den modigaste riddare att dö i hjärtslag med bara en blick (hej Medusa!), mobbare på krigarskolan (vet inte vilka som är värst av dem eller kalkaranerna faktiskt) och annat.

Fokus i denna första bok i serien ligger på Wills utbildning till spejare. Den innehåller trots det inga stillastående partier och det är roligt att läsa om hur den bistre och till synes humorlöse mästaren Halt och den frågvise och ivrige lärlingen Will lär känna och tycka om varandra. Bra det – vänskapen ska helst bestå i de mer än tio delar som återstår av serien.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: Gorlans ruiner
Serie: Spejarens lärling 1
Orginaltitel: Ranger's Apprentice - The Ruins of Gorlan
Författare: John Flanagan
Översättare: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-15 år, och högläsning från ca 9 år.

Jag är tillbaka!

Nämen hej bloggen! Vad trevligt att du finns kvar här! Nu kommer jag hem till dig igen efter min utflykt till LitteraturMagazinet, och tänker stanna hos dig.

Hej alla ni andra! Jag är tillbaka! Här ska skrivas högt och lågt, roligt och ilsket och mycket (för mycket brukar det bli). Men här ska skrivas!

Det som ligger på tur härnäst är min omläsning/läsning av Game of Thrones. Första boken i serien läste jag rätt raskt och skrev om här. Andra boken har liksom tagit lite längre tid...men nu har jag bara några hundra sidor kvar. (jodå, jodå, den är jättebra men den Tar Sån Tid)

Sen väntar läsning av Jonathan Strouds Den skrikande trappan, första boken i nya ungdomsserien Lockwood & Co. Ska bli så spännande att se om han skriver lika bra som han gjorde om demonen Bartimaeus i Bartimaeus-trilogin!

Välkomna tillbaka hit! Vi ses!

Game of Thrones! Boxed set! Lycka, lycka, lycka!!

För några veckor sedan skrev jag det här inlägget på LitteraturMagazinet:

Kolla! Kolla! Se vad jag har köpt och precis packat upp!! Hela boxen med alla fem Game of Thrones!! *dansar en liten lyckodans på köksgolvet*

- Men Carolina! Är du egentligen riktigt frisk? NÄR har du tänkt att läsa allt det här? Fatta att varje pocket är löjligt tjock och har löjligt liten text?

- Men...det finns ju långa nätter?

- Då borde du som alla andra ligga och sova. Inte läsa fantasy. Kan du inte helt enkelt bara se TV-serien i stället? Den sammanfattar ju handlingen rätt bra, och så är det smaskiga sexscener?

- Äsch. Jag försökte. Men jag kom någonstans till mitten av säsong 1, sen tröttnade jag och oäkte maken fick se resten själv. Även om det är aldrig så bra fantasy så är TV-formatet inget för mig. Jag måste skapa mina egna bilder.

- Och...jag råkar veta att du ju redan har läst en stor del av serien? Varför nu lägga ner löjligt många timmar på något du redan läst??

- För att det är så utomordentligt bra fantasy! Och, visst, jag läste de tre första böckerna i serien när de kom. Men jag fick problem. Game of Thrones är väldigt bra, men väldigt komplexa. Det är miljoner människor och intriger att hålla reda på. Jag hade stora svårigheter när jag satte igång med läsningen av tredje boken och det hade gått ganska lång tid sedan jag avslutade bok två. Jag kom inte in i handlingen och hade glömt bort vilka de flesta var. Fjärde boken blev liksom aldrig av att jag läste. För att inte tala om femte. Men jag ville ju! Och enda sättet (tyckte jag) var ju att köpa hela serien på en gång och sedan börja om från början. Och det ska jag göra nu! Jubel!!

Det där skrev jag alltså i början på januari. Hur går det då, det där GoT-läsandet? Ja. Jo. Det är fortfarande fantastisk läsning. Men det ÄR tjocka böcker. Och jag har verkligen haft ont om lästid den senaste tiden. Så, ja, jag har väl alldeles snart läst ut bok två. Pengarna jag gav för GoT-boxen ger långvarig underhållning för pengarna. Bra ekonomi!