A Game of Thrones

A Game of Thrones, första boken i serien A Song of Ice and Fire, är en fantastisk bok. Men när jag ska beskriva för någon vad den handlar om så får jag problem: ”ja...det handlar om...jo..den är väldigt komplex. Väldigt. Och så är det väldigt många personer. Mycket död. Och sex. Och män som gör Viktiga Saker. Det finns också kvinnor som gör Viktiga Saker (eller i alla fall en) men mest är de bara vackra. Eller i vägen.”

Jag ska försöka ta mig samman och göra en något bättre sammanfattning. Ungefär så här:

Robert Baratheon är kung. Hans barndomskompis Eddard Stark är hans närmaste man. När kungen dör i en jaktolycka blir det fullständigt kaos eftersom alla vill ta makten och bli kung efter kungen. Det krigas, det mördas, det has ihjäl, det sägs elaka saker, huggs med yxor och svärd, det avrättas, förgiftas och has sex. Det alla egentligen borde göra är att lugna ner sig ett par hekto, sluta fred med varandra och tillsammans ge sig norrut, för på andra sidan Muren växer hotet från ett mystiskt ont som verkar helt omöjligt att bekämpa och nog skulle kunna ta över hela världen. Och dessutom borde de inte ha börjat bråka med varandra från första början, för den som borde sitta på tronen enligt alla ärva-tron-regler lever, fast i exil på andra sidan havet. Hon talar med riddare på riddares vis, med hästfurstar på hästfurstars vis men framförallt är hon en riktig fena på det här med drakar. (Och sex.)(Fast inte med drakarna.)(Vad jag vet.)(Sista två böckerna i serien har inte skrivits färdigt än.)

För att kunna få med allt detta krigande och alla dessa intriger, alla dessa namn och heraldiska symboler som rabblas upp, alla dessa dothrakiska seder, urgamla kungalängder, spioner, horhus, fylleraglande kungar och maktgalna tolvåringar på en enda gång utan det känns som att man sitter och läser telefonkatalogen så använder sig George R.R.Martin av ungefär tio olika berättarperspektiv. Olika personer, på olika platser, inblandade i olika intriger gör att man blir en slags allseende läsare som följer allt viktigt som händer överallt utan att det blir kaos utan bara spännande. Jag gillar omväxlingen det ger väldigt mycket. Och så har jag förstås mina favoriter hos berättarperspektiven (och dem som jag tycker mindre om)(hej Catelyn-som-mest-gör-konstiga-saker).

Tyrion är den jag gillar allra mest. Egentligen borde han vara en av the bad guys, eftersom han tillhör familjen Lannister som i princip står bakom allt ont på jorden. Men Tyrion är en total besvikelse för sin iskallt beräknande och maktgalne far, för Tyrion är en dvärg. Ful, dessutom. Hur smart och rappkäftad han än är (för det är han och det är därför jag gillar att läsa så mycket om honom) så kan han aldrig bli en ståtlig riddare i skinande rustning på en enorm stridshäst. Som den andre sonen Lannister är, Jaime. Alltså är Tyrion någon man mest använder som kanonmat (om kanoner hade funnits i den här världen).

Danaerys är en annan favorit. Hon, prinsessan som lever i exil, gifter sig med en storvuxen och mycket manlig hästfurste som i princip kör metoden dra-kvinnan-i-håret-till-lämplig-plats-för-att-sedan-bestiga-henne som bästa förföringsknep. Hon, som i bokens början är en liten darrande trettonåring som låter sin storebror bestämma allt, men som så småningom har ett helt folk som knäböjer inför henne. Det är också i Danaerys kapitel som fantasyinslaget i boken är som störst. (Drakar! Ja men man måste ju bara älska drakar!)

Det är andra gången jag läser A Game of Thrones. Jag påbörjade serien för ett antal år sedan, och läste då de tre första böckerna. När jag då kom till bok tre hade det gått ett tag sedan läsningen av bok två och jag hade väldiga problem med att plocka upp trådarna från läsningen av den – minnas intriger, vem som var osams med vem och vem som ville ta livet av någon annan. När bok fyra ett antal år senare kom ut blev det aldrig av att jag läste den. Nu börjar jag om från början och har köpt hela boxen med de fem böckerna som just nu finns i serien och tänkte mig härlig läsning under hela våren (och sedan ett evigt väntande på att karln ska få tummarna loss och skriva färdigt även de sista två böckerna i serien som utlovats...)

Att göra en omläsning av A Game of Thrones var faktiskt väldigt bra. OK – jag visste vilka som skulle dö (många), och vilka som man inte kunde lita på (ännu fler). Men då kunde jag känna mig som en mycket smart och vis läsare som såg Martins små hintar han lägger ut längs med vägen om vad som faktiskt kommer att hända så småningom. Se här nu, så godtrogen och hederlig den här personen är. Det kan aldrig gå väl. Se här nu, så ogint och elakt det här barnet är – bara tänk hur det skulle kunna bli om hen fick lite ohälsosamt mycket makt. Och jag kunde förstå alla trådar och händelseförlopp bättre – att han säger si eller hon gör så i den här situationen kommer ju att leda till den hämnden eller den katastrofen. Det blir inte nagelbitande spänning, men det blir något annat som också är bra. En annan slags smart njutning under läsresan.

Jag har en lång och trevlig resa kvar framför mig.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 1
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1996
Köp den till exempel här eller här