Lady Susan - en brevroman av Jane Austen

Jag visste inte att den här boken fanns, Austenälskare som jag ändå är. Men visst finns den! Jane Austen skrev den ganska tidigt, men den blev aldrig publicerad under hennes livstid. Eftersom den är mycket kortare än hennes senare romaner, och så helt i brevform är den förstås rätt annorlunda än "min" vanliga Austen, men jag gillar den. För visst finns här Austens ton, och visst skymtar man hennes vanliga, fina karaktärer fast de nu på något sätt måste byggas ihop i min fantasi när de bara syns genom breven vi får läsa.

Huvudpersonen, Lady Susan, är den som är bokens stora skurk. Helt moraliskt förkastlig är hon enligt den tidens rådande uppfattning och moral: hon flirtar med män. Fast hon bara har varit änka i ett par månader! Hu! Och  inte nog med det - hon är så smart, vacker och duktig på att konversera att de flesta männen hon träffar blir kära i henne (eller enligt boken blir de förstås mer duperade och förledda av hennes konster och dåliga karaktär...). Och det blir elände av det där, förstås. Boken börjar med att Lady Susan måste resa ifrån godset Langford, där hon har bott några månader, eftersom både husets herre (han är gift) och hans systers tilltänkte fästman bägge blir kära i henne. Gifte mannens hustru, som trodde att Lady Susan var hennes vän, är förstås rasande. Systern, som blir av med sin fästman, är förtvivlad. Nu reser Lady Susan i stället till sin svåger och hans familj, och hennes svägerska, mrs Vernon, är inte glad på något sätt över att denna eländiga och depraverade människa nu ska bo hos dem. Ännu värre blir det när mrs Vernons bror kommer för att hälsa på dem, och blir kär i Lady Susan han också. Fast han kände till hennes dåliga rykte!

Det är förtvivlade brev från mrs Vernon till hennes mamma, Lady De Courcy. Det är oroliga brev tillbaka till dottern från mamman. De roligaste breven är de Lady Susan själv skickar till sin väninna, mrs Johnson i London - i dem går hon rakt på sak och berättar hur fåniga folk i hennes närvaro är, och om sina "ondskefulla" planer att gifta sig med Reginald De Courcy (brodern) men ändå ha den där gifte mannen från Langford lite vid sidan av (för han är så duktig på att ge henne komplimanger).

Klart jag förstår att jag bör våndas med familjerna Vernon och De Courcy i moralisk upprördhet. Klart att jag ska vara arg på hur Lady Susan behandlar sin stackars dotter (jo, för det finns en dotter också, som mest "är till besvär"). Men det gör jag inte. Jag gillar den beräknande Lady Susan, som tar för sig av livet fast det inte är tillåtet för någon som hon.

Men oj, vad jag har problem med att hålla isär personerna från varandra! Detta skick att aldrig kalla varandra vid förnamn - det är så besvärligt. Mrs Vernon (heter Catherine, men det är inte ofta det nämns) kallar alltid sin egen man för mr Vernon. Lady Susan är egentligen också en mrs Vernon eftersom hon var gift med mr Vernons bror. Och när Catherine skriver till sin mamma kallar hon henne för efternamnet (sällan för mamma), och Catherines pappa och bror har bägge samma namn: Reginald De Courcy. Sonen har dock ett mr före sitt namn, medan pappan kallas sir Reginald. Det är sååååå förvirrande....! Som tur är finns en personförteckning med titlar och familjeförbindelser i början på boken, och den fick jag bläddra tillbaka till ett antal gånger under läsningen. Då handlar det ändå bara om en handfull personer.

Är du också en Austen-älskare får du inte missa den här lilla pärlan. Den är väldigt mycket Austen - bara i en annan form, och utan de där fantastiska dialogerna.

Titel: Lady Susan
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Lady Susan
Översättning: Eva Liljegren
Utg år: 1993 (den här utgåvan)
Förlag: Fischer & Co
Köp den till exempel här eller här (eller vänta till 2016 - det lär komma en nyutgivning av den då från Modernista)