Vinnare av En sommar på luffen!

Nu är utlottningen av En sommar på luffen avgjord. Vinnare är:

Pernilla J
BokMamma
Hanna S

Grattis!! Skicka postadressen i ett mail till mig på landin.carolina@gmail.com så kommer er fina signerade vinnarbok hem till er i brevlådan.

The Painted Man

Den här försökte jag mig först på som ljudbok, men det gick inte för sig. Uppläsaren hade en förträffligt trevlig röst, men hade tendensen att på något sätt tystna efter halva orden, och läsa omväxlande högt och lågt, och även om jag lyssnade på högsta volym i bilen (motorvägsbrus) så hörde jag ungefär hälften av vad karln sa. Jag fattade väl vad som hände, men fick inte grepp om detaljer och tappade nog hälften av all dialog som lästes upp. Men det jag hörde fick mig att resolut gripa mig an boken i min Kindle i stället - det här verkade ju bra!

Och det var det minsann. Jag sögs in i den här världen som plågades av demoner. De kallas demoner ibland och "corelings" ibland, vilket var en del av min stora förvirring då de första kapitlen när jag fortfarande lyssnade på boken, eftersom uppläsaren uttalade dem som köörlings och jag bara tänkte mig någon slags aggressiv läsambassadör som kröp upp ur marken och ville äta människor.

Sorry - jag verkar inte kunna komma till sak idag. Men: Varje kväll när mörkret faller så stiger det demoner ur marken. Olika slags demoner beroende på terräng: gigantiska klippdemoner, flygande luftdemoner, brinnande elddemoner, vattendemoner och trädemoner. Alla med en enorm hunger efter att riva itu och äta upp människorna som är helt maktlösa.

Demonerna fanns för mycket länge sedan, men slogs en gång tillbaka av människorna i stora demonkrig. Då försvann de och höll sig borta i tusentals år, och under den tiden nådde mänskligheten framgångar inom teknologi och vetenskap. Kunskaperna om demonerna avfärdades som myter och sagor. Sedan kom demonerna helt plötsligt tillbaka, och började smart nog med att förstöra alla bibliotek så att all gammal kunskap om hur demoner bekämpades försvann. Nu har demonerna regerat i många hundra år, och människorna slåss inte tillbaka utan gömmer sig inomhus varje natt, bakom väggar målade med olika beskyddande symboler (wards). Resor är i princip omöjliga, och folk dör ofta i demonattacker.

Vi får följa tre personer: Arlen, som vid elva års ålder får se sin mamma attackerad av demoner medan pappan skräckslagen sitter på husverandan skyddad av wards men utan att våga hjälpa sin fru. Av detta blir Arlen lätt... bitter kan vi väl säga.
Leesha, som är sexton och ihop med byns snyggaste skogshuggare, men som sensationellt nog gör slut med honom när han ljuger om att han redan har fått ligga med henne. Hon blir utfryst av hela byn. I samma veva blir hon mot sin vilja lärjunge till byns läkekunniga uråldriga kvinna, som svär och spottar på golvet.
Rojer, som vid tre års ålder förlorar bägge sina föräldrar i en demonattack och som måste tas omhand av en högfärdig Jongleur (bard/stå-upp-komiker/denhärvärldensmotsvarighettillnöjestv) med alkoholproblem.

De har tre separata historier, men möts efter 2/3 av boken. Då är de alla tre ordentligt vuxna, och Arlen är om möjligt ännu bittrare, Leesha rätt duktig på det där med plåster och Rojer kan spela fiol och slå baklängesvolter samtidigt.

Och ja, det är bra. Så bra att jag redan har lånat hem del 2, The Desert Spear, för snar framtida läsning.

Titel: The Painted Man (UK), The Warded Man (US)
Serie: The Demon Cycle #1
Författare: Peter V. Brett
Utg år: 2008
Förlag: Harper Collins Voyager
Köp den till exempel här eller här

Utlottning: Vinn signerat ex av somrig feel-good!

Den här tänker jag mig mysa med någon fin kväll i uterummet, tillsammans med vin och en eller annan ostbåge kanske:

Jepp. Det är våra syrener, och vår lilla landsväg och min lilla del av försommar-Sverige du ser på bilden också. Näktergalen och göken trudeluttade som besatta i bakgrunden när jag fotade, så dem får du liksom tänka dig. Men visst andas det mys och kravfri sommarläsning? Du kan få boken hem till dig - jag har tre signerade ex att lotta ut! Det enda du behöver göra är att i kommentarerna nedan skriva vilken bok du absolut tänker dig att läsa i sommar så är du med i utlottningen.

Så här skriver förlaget om En sommar på luffen av Eli Åhman Owetz:

När trettioårskrisande Anna-Lisa Johansson ramlar över romanen "Vägen till Klockrike" på en loppis tar hennes liv en ny vändning. Hon fascineras av berättelsen om luffaren Bolle och bestämmer sig för att själv gå på luffen i sommar-Sverige. Skaffa sig mat och husrum genom att måla staket och klippa gräs. Tjäna pengar på det hon är allra bäst på, att fynda dyrgripar på loppis och sälja vidare. Fundera över vad hon vill göra med resten av sitt liv. och kanske finns där ute någonstans en kille för henne?

Jo. Det gör det förstås. Men han dyker upp i form av irriterande raggare i risig Cheva. Och vet ni? Det finns fler böcker om Anna-Lisa, och där verkar det här med loppisfynd verkligen ha blivit hennes grej eftersom de heter Anna-Lisas antik och Flickorna i speceriaffären (där Anna-Lisa är antikhandlare). En sommar på luffen är alltså en prequel till dessa.

Då så, ge mig din sommarläsning så ger jag dig (med lite tur) somrig bok med rester av syrendoft och näktergalssång...

Utlottningen håller på till och med söndag 29 maj!

Sannare än sant

När Mark var ungefär sju eller så fick han cancer. Sedan dess har han slagits mot sin sjukdom - gått i skolan ibland, gått på behandlingar och mått dåligt ibland. Fått upp hoppet ibland och fått en käftsmäll av återfall ibland. Nu är han i tolvårsåldern, och senaste beskedet från läkaren var direkt nedslående. Han mår verkligen inte bra, och frågan är om han orkar ladda om för ännu en behandlingsomgång?

Hans farfar var bergsklättrare, och lärde Mark allt om att klättra i berg och om olika berg även om de aldrig på riktigt kom iväg på någon bergsklättring pga farfar för gammal och Mark för sjuk. Men det finns ett berg som de alltid pratade om att de skulle velat bestiga: Mount Rainier. Så det Mark gör nu är att rymma hemifrån, med sina sparpengar, lite matsäck, några bussbiljetter han redan köpt på nätet och så sin hund. Han ska bestiga det där berget om det så är det sista han gör. Cancer eller inte.

Kvar hemma är hans bästa vän Jessie, som alltid har stått vid hans sida och är den enda som vet hur rädd Mark är för att dö. Hon förstår vart han är på väg, men vet inte om hon ska berätta för de vuxna (för då kommer de att stoppa honom) eller låta Mark göra sin resa (fast då kanske han dör pga umbäranden).

Det är en bra bok. Den är välskriven, och handlar om mod, vänskap och om människor. Och givetvis är den förfärligt sorglig.
Jag vet inte - det är liksom bara lite för mycket för mig. Lite som att någon har märkt boken med fet tuschpenna: "Gråt här!" De elaka människorna Mark möter är väääldigt elaka, rånar honom och slår ner honom fast han är så sjuk, och de goda människorna är såååå goda och ger honom smörgåsar och omtanke. Och hunden är otroligt hjältemodig. Och Jessie gråter. Och föräldrarna. Och alla vet att det är kört för Mark på alla sätt, men det är så vackert det där med bergsbestigandet. Och... ja, det är en fin bok. Jag vet precis vilka jag ska visa den för. (de där som vill ha något sorgligt, som senare kommer att älska BOATS och läsa om pojken som kallades Det tre gånger om)(förlåt mig för fy vad jag generaliserar och har fördomar) Men jag själv hörde alltså lite för mycket känslosam stråkmusik i bakgrunden när jag läste. Om ni fattar hur jag menar.


Titel: Sannare än sant
Författare: Dan Gemeinhart
Originaltitel: The Honest Truth
Översättning: Kersti Wittbom
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Soaré hos Strindberg

Soaré hos Strindberg är en ljudbok jag valde enbart därför att jag ville höra mer av Per Myrberg som uppläsare. Det är ett antal noveller och utdrag ur böcker, och mellan varje uppläsning spelas ett musikstycke som anknyter till texten på något sätt. Rätt roligt, faktiskt.
Jag har läst ganska sparsamt av Strindbergs verk, men det jag har läst har jag tyckt om. (Röda rummet, Hemsöborna, Spöksonaten och några noveller) Nu fick jag fler smakbitar, och insåg att jag någon gång måste läsa Svarta fanor. Utdraget ur den är "Professor Stenkåhls spökdiné", och något så vansinnigt elakt, träffande och roligt har jag inte läst på länge. Strindberg ger med några få ord en bild av hela middagssällskapet som något slags motbjudande krabbor (ja!), och får hela middagen att verka fullständigt omöjlig att äta eller lida sig igenom. Och så måste jag läsa flera av hans noveller. Ett halvt ark papper har länge varit min absoluta favoritnovell, och här fick jag också Sjusovaren och Stora Grusharpan som ger mersmak.

Däremot blev jag inte alls sugen på att läsa vare sig Inferno eller En dåres försvarstal - alldeles för mycket ångest, klagan och självupptagenhet för att jag ska stå ut med det i mer än korta utdrag.

Och uppläsningen av Per Myrberg, då? Fortfarande fullständigt mästerlig. I dikten Vid sista udden är det ren njutning att lyssna - orden i dikten, uttalandet av dem, och så Chopins musik på det...

Det här är soarén:

• Ur "Skärselden" (Inferno 1897) - Musik: Aufschwung av Schumann
• "Ett halvt ark papper" (Sagor 1903) - Musik: "Là ci darem la mano" ur Don Giovanni av Mozart
• "Stora grusharpan" (Sagor 1903) - Musik: Hej och hå (arbetsvisa)
• "Villemo" (Ordalek och småkonst 1905) - Musik: Villemo av Rangström
• "Sjusovaren" (Sagor 1903) - Musik: Andante molto och Alla menuetto av Grieg
• Ur En dåres försvarstal (1914) - Musik: Stormen D-moll sonat av Beethoven
• "Professor Stenkåhls spökdiné" (ur Svarta fanor 1904) - Musik: Vandring i skoven av Grieg, och Helan går (snapsvisa)
• "Vid sista udden" (Ordalek och småkonst 1905) - Musik: Etyd ciss-moll av Chopin

Titel: Soaré hos Strindberg
Författare: August Strindberg
Ljudbok - uppläsning: Per Myrberg
Utg år: 2010
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Eld (ja, den...)

Jag läste Cirkeln när den kom, men var inte alls lika exalterad över den som resten av min omvärld var. Men hallå, Carolina, urban fantasy, Sverige, häxor, ungdomsbok, skräck... varför gillade inte du? Nja, jag vet inte. Ibland funkar inte det där med urban fantasy för mig som helst vistas helt och hållet i helt andra världar där allt är möjligt. När magin kommer till ett kök i Sverige så lever det farligt nära löjlighetsgränsen för mig. Att färdas till en dansbana i pyjamas i natten för att delta i en witchcoventräff, eller att blanda spott i en kastrull tillsammans med ektoplasma köpt nere i köpcentrumet... funkar inte för mig. Dessutom tyckte jag de sex häxorna var alldeles för mycket stereotyper för att jag skulle ta dem till mig.

Så, jag läste Cirkeln och lade den åt sidan med ett jaha? och hade inga vidare planer på vare sig Eld eller Nyckeln. Men sedan gick åren, och detta Engelsfors blev på något sätt en del av svensk ungdomslitteratur. Man behövde liksom ha läst hela trilogin eftersom så många andra hade gjort det och gjorde referenser till den. Jag kom ju inte ens ihåg vad de sju utvalda hette... Så nu när jag bläddrade runt bland titlarna på Storytel så fastnade jag för Eld. Kanske ändå? När jag nu ändå satt i bilen på väg till och från jobbet och behövde ha något lagom engagerande att lyssna på?

Så ja. Nu har jag lyssnat på Eld. Nu vet jag vilka "Positiva Engelsfors" är och hur det gick för dem. Nu vet jag lite mer om vilka märkliga krafter Minoo verkar ha (jag kan tänka mig ett ganska stort verksamhetsområde för dem). Vilka av häxorna som fortfarande hänger med. Hur lukrativ den där new age- och magibranschen verkar vara att sälja merchandise i. Vem som är kär i vem. Hur man överlever ett fall ner i älven en novembernatt. Vilka demonerna är och vad de vill med sina liv. Eller med alla andras liv också, för den delen. ("Ordnung muss sein" kan vi väl sammanfatta det som)

Gillade jag? Jag är väl lite som jag var efter Cirkeln - helt OK bok men jag fattar fortfarande inte hypen. Tycker fortfarande huvudpersonerna är lite förutsägbara, och tycker fortfarande att det känns fånigt med seanser hemma på köksgolvet. Tycker uppläsaren läser rätt styltigt och att dialogerna innehåller på tok för många "sa Ida", "sa Vanessa" vilket blir extra tydligt vid ljudbokslyssning.
Men jag kommer nog att lyssna mig igenom Nyckeln också. För att veta hur det går och få ett avslut på den där trilogin nån gång.

Titel: Eld
Serie: Engelsfors-trilogin #2
Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Ljudbok - uppläsning: Julia Dufvenius
Utg år: 2012
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Slutet

Ursula Poznanski har verkligen sina ups and downs. Erebos gillade jag mycket, Saeculum nästan inte alls. Sedan var jag ju rätt skeptiskt avvaktande när jag började läsa trilogin om sfärerna och Ria, men blev mycket glatt överraskad av Sveket som är förstaboken, och hade svårt att släppa tvåan, Sammansvärjningen, som var grymt bra med några oväntade twister. Så jag har längtat efter trilogins avslutande del, Slutet (himla originell titel där...).

Vad händer? Jo, Poznanski rasar ner till samma kassa nivå som Saeculum. Det här är inte bra alls, och jag är riktigt besviken. Här har vi nu Ria med kunskapen om alla de bortförda barnen och vad som hände med dem, och vilken fara de utgör för alla sfärernas människor. Och vi har ett hotande krig, och vi har några intressanta karaktärer med mer eller mindre smarta och/eller onda planer. Och... det blir bara blaha blaha. Ria & Co färdas. De färdas hit och sedan färdas de dit och sedan färdas de tillbaka, och sedan färdas de till en sfär och häckar lite utanför den. Och sedan tar boken slut.

Japp. 500 sidors vi-tar-oss-fram-och-tillbaka-och-letar-efter-folk. Dessutom med Poznanskis fortfarande stora fascination för att det blir mörkt i skogen om natten, det finns ingen färdig mat i skogen och skogen är full av grenar att snubbla över, lera och jobbiga backar. Och så blir det väder. Ibland regnar det. Det är jobbigt. Det är precis samma oj-vad-det-är-jobbigt-i-naturen-tänk som i Saeculum och jag kan bli nästan tokig på att läsa om hur trötta de är och vem som går först i sällskapet och vem som går därefter och vem som går sist och vem som gör upp eld och vem som hjälper Ria. För Ria måste hjälpas hela tiden. Hon är en begåvad tjej med total emotionskontroll och väl uppövade retorikkunskaper - men hon får tydligen aldrig någon kondition eller några muskler hur mycket hon än rantar runt i skogen. De andra orkar gå långt. Ria blir trött och måste hjälpas. Dras uppför backar och bäras när hon blir trött. Alltså... nä.

Och så har vi då Det Stora Avslöjandet som det står om på bokens baksida, det som ska förändra allt. När jag hade läst fyrahundra sidor eller så, började jag inse att det där Avslöjandet nog var konstaterandet av något som jag redan förstått innan jag ens började läsa bok 3. Det blir inget Avslöjande. Det blir förflyttning, väntan och ett enda stort jaha-slut.

Gäsp.

Titel: Slutet
Serie: Sveket #3
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Die Vernichteten
Översättning: Sofia Lindelöf
Utg år: 2016
Förlag: Opal
Köp den exempelvis här eller här eller nöj dig helt enkelt med bok 2.

Billie - Avgång 9:42 till nya livet

Billie kan inte bo med sin mamma längre, mamma klarar inte riktigt av det där med livet och maten och ansvaret och rutinerna, eller att ta hand om sig själv och sin sjukdom. Eller om Billie. Så Billie får flytta ifrån mamma i Stockholm och bo med en fosterfamilj i Bokarp, ett litet samhälle ett antal timmar bort. (nordväst-ish? även om Bokarp inte finns får jag mellanSverigekänsla av det) Fosterfamiljen består av mamma Petra, som är präst, pappa Mange, som har tunn hårtofs och en lätt besserwisserattityd, Alvar som bara ser ner i marken och Tea som spelar in sminkvideos i smyg. Och så består den av iskyla, fasta rutiner och regler, tystnad, och korta utbrott av påklistrad glättighet.

Billie undrar över all kylan, förundras över de märkliga reglerna, men anpassar sig så gott hon kan. I skolan försöker hon med jämnmod umgås med alla de flockar av barn som vill bli kompis med henne, fast hon egentligen är en sån som klarar sig utmärkt bra på egen hand.

Och hon blir en katalysator, eftersom hon frågar saker och får andra att se sig själva, och det kommer förändringar, både till familjen och till klassen. Samtidigt verkar det som om hon själv får lite mer fotfäste i tillvaron.

Jadå, jag kan se att det här är en bra bok, välskriven och med ett fint budskap. Men jag blir lite trött på Billie. Hon är så hiiiimla öppenhjärtigt klok, och hon förstår sig så otroligt bra på människor - varför de uppför sig som de gör, hur de mår, vilka masker de tar på sig... ungefär som en vis gammal människokännare på sisådär nittiotre år som i hela sitt liv mött människor med problem. Men hon är tolv, och hur fritt än hennes liv varit fram tills nu och hur mycket ansvar hon än har fått ta för sig själv och sin mamma så tror jag inte på att hon kan läsa av andra människor och vara så medkännande med dem som hon är. Än. Så jag blir rätt trött på henne. Ändå är det rätt mysigt att läsa om hur Billie, tolv på utsidan och nittiotre på insidan, förlöser familjen Persson i Bokarp.


Titel: Billie - avgång 9:42 till nya livet
Författare: Sara Kadefors
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Simply Unforgettable

Jag har haft ett svep med alldeles utmärkt barn- och ungdomslitteraturläsning, men hade plötsligt akut behov av lite romance, så det blev en kort avstickare till Mary Balogh innan jag återvände till barnböckernas allvarliga värld.

Det här är första boken i the Simply-Quartet som är fyra böcker där de kvinnliga huvudpersonerna alla är lärare på en flickskola i Bath. (som för övrigt i hemlighet finansieras av lady Freyja Bedwyn, som någon slags botgöring för alla de guvernanter hon som yngre drev till vansinne...)

Först ut är Frances Allard, som bestämt sig för ett stilla lärarinneliv i skymundan efter att ha varit med om någon slags Oerhört Skämsig Skandal i London för några år sedan. Vad den skandalen gick ut på får läsaren reda på ganska sent i boken, men det är den som gör att Frances absolut inte kan gå med på att vara kär i hjälten, Lucius Marshall, viscount Sinclair, fast det är så uppenbart hur himla fint de passar ihop och hur himla kära de är i varandra redan på sidan tjugo eller vad det nu är.

Första gången Frances träffar Lucius skäller hon ut honom efter noter. Han borde steglas, kokas i olja och vändas ut och in på och allt vad det är hon tänker sig att han borde utsättas för inom en snar framtid. Grejen är nämligen den att det är snöstorm, dålig sikt och de är bägge ute och reser i varsitt häst- och vagnekipage, men Frances kusk kör långsamt och försiktigt medan Lucius kusk drar på lite, och kör om på den smala vägen. Precis som vilken nutida fartdåre som helst. Lite längre fram på vägen hamnar Frances ekipage pinsamt nog i en snödriva, och Frances får finna sig i att bli utdragen ur vagnen av den där jobbige typen i vagnen som nyss körde om henne. Klart han får veta att han lever!

Det är roande, men det är absolut inte en av de bästa Balogh jag har läst. Det börjar bra, med snöstormen och den påtvingade gemensamma vistelsen på något sjabbigt värdshus, men sedan blir det ganska segt när det enda hindret för Den Stora Kärleken är att Frances bara säger nej, nej nej och åter nej. Detta till trots kommer jag garanterat att läsa om när de andra tre fröknarna på flickskolan hittar sina enda och rätta kärlekar. Snart!

Titel: Simply Unforgettable
Serie: The Simply Quartet #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2006
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

En gud i spillror

Jag tyckte väldigt mycket om Liv efter liv när jag läste den i höstas. Då fick jag läsa om Ursulas liv (eller alla varianter på liv hon hade). En gud i spillror är inte en fortsättning på den, utan mer en pendang - det är Ursulas lillebror Teddys liv det handlar om. Fast nog har man mer glädje av den här boken om man läst om Ursula först, det tror jag.

Liv efter liv experimenterade en hel del med form, i och med att Ursula fick leva så många gånger, göra om och göra nytt. Den här boken är inte likadan - i stället låter Atkinson den allvetande berättaren vara ovanligt mycket närvarande och allvetande och direkt berätta hur det gick med den eller den personen i framtiden, eller vad följderna av vissa handlingar kommer att bli. Plus att berättandet nästan hela tiden sker i flera tidsplan samtidigt, med associerande hopp från det ena till det andra och så tillbaka igen. I början tyckte jag det var mycket förvirrande, men jag vande mig snabbt och fick liksom samma ovanifrån-perspektiv på Teddys liv som författaren har.

Andra världskriget, när Teddy som pilot flög på nattliga bombuppdrag för RAF, formar hela hans liv efter kriget. Det var så många som dog på de där uppdragen att Teddy var helt på det klara med att han också skulle dö. Så gjorde han inte det, utan fick fortsätta leva, mot alla odds. Och när jag läser om hans fortsatta liv påminns jag en hel del om Arvid i Den allvarsamma leken (eftersom jag alldeles precis har avslutat läsningen av den): livet blir inte det vi planerar, utan livet bara blir. Förvisso gifter sig Teddy med Nancy som han var tillsammans med redan före kriget - men sedan blir allting väldigt mycket. Teddy halkar av en händelse in på journalistbanan, de hamnar i norra England, de får inte alls den stora barnaskara de tänkte sig, de får inte alls den gemensamma ålderdom de tänkt sig heller.

Det här är vansinnigt bra, förresten, glömde säga det där i början. Förutom Teddy själv lär vi känna hans fru Nancy, hans märkliga (ja, jag vet inte vad jag annars ska säga om Viola) dotter, barnbarnen som egentligen är döpta till Sol och Måne men som har blivit Sunny och Bertie, kärleken som finns i den här familjen trots svårigheterna. Kontrasterna i vardagsliv: det trygga och kanske lite tråkiga fyllt med vardagsrutiner och det fria, testande utan några rutiner alls. Jag kan bli helt galen när jag läser om hur Viola bor med barnen på det där kollektivet, och barnens pappa vistas i sin ateljé och.... ja, gör saker. Jag är en sträng rutin- och strikt-ordning-människa och får kli på hela kroppen när andra varje morgon upptäcker att oj? ska det vara mat och frukost? idag igen? Ännu fler rysningar får jag när Sunny ska bo hos sin farmor och farfar ett tag, och inser att hela han är fel vad han än gör eller säger.

Och de där bombflygningarna - att läsa om dem är som att få kramp. Så fullständigt vidrigt, och utsatt, och trångt, och panikartat, och så med döden precis intill sig hela hela tiden. Att behålla lugnet i de situationerna! I efterordet skriver författaren att allt i boken som utspelar sig under kriget är baserat på autentiska händelser hon tagit del av under sin research, även de mest hårresande och besynnerliga händelserna, och då blev läsningen ännu mer drabbande. Och blev jag sittande med telefonen i hand efter läsningen, googlandes efter flygplanstyper från andra världskriget? Ja, jo, så kan det nog vara.

En fantastisk bok om livet och vad som formar det, om kriget, och om kärlek. Läs den!


Titel: En gud i spillror
Författare: Kate Atkinson
Utg år: 2016
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Offerträdet

Om ni jobbar på en skola, eller har barn, eller säkert annars också, så har ni de senaste åren hört det här måååånga gånger som det alla ska jobba mot med optimism och självklarhet:

"Alla ska nå målen!"

Eller hur?

Jag lovar: efter att du har läst Offerträdet av Magnus Nordin, så kommer du att få en lätt rysning längs med ryggraden så fort du hör talas om det där nästa gång. Särskilt om det uttalas av någon rektor som ser bestämd ut.

Offerträdet är en tunn och lättläst skräckbok för ungdomar (med illustrationer av Lars Gabel, han som också illustrerade Varelserna-serien av Magnus Nordin), och kommer att följas av flera liknande korta skräckberättelser av Magnus Nordin. Bra! Behov finns av lättläst skräck för ungdomar!

SO-läraren Torbjörn (jamen klart att han heter Torbjörn - kunde passat med Tor också, eller Styrbjörn, eller Toke. Eller Orm.) står och berättar för klass 9A på Odenviskolan om asatro och gamla seder. Ingen lyssnar, ingen bryr sig - men hallå!? de slutar nian om någon dag? Orka bry sig??

Och vad gäller Freja så är det liksom väldigt för sent att hon ska sätta igång och bry sig. Det borde hon ha gjort för ett par år sedan eller så. Nu är hennes betyg riktigt värdelösa - och nu inser hon att hon nog kommer att hamna på IV-programmet (vilket hon inte vill, eftersom "det är bara losers som går där"). Alltså har hon en listig plan: hon ska lista sig in på rektorsexpeditionen efter stängningsdags och manuellt rätta till de där betygen i betygskatalogen, eller på pappren eller hur hon nu har tänkt sig. Det är högst oklart. I vilket fall som helst så övertalar hon sin kompis Alva att följa med.

Men det går inte alls som Freja tänkt sig. För det första ligger inte betygen kvar på någon synlig plats, så de får leta. Och när de letar så hittar de andra saker där på rektorsexpeditionen. En läskig statyett, och någon skål som ser ut som att den har varit fylld med blod. Och fler saker. Dessutom visar det sig att skolan inte alls är tom fast den har stängt och det är kväll. Lärarna har kommit tillbaka. Vad ska de göra där på kvällen? Har de inga egna liv??

Alla ska nå målen. Jojo.

Titel: Offerträdet
Författare: Magnus Nordin
Illustrationer: Lars Gabel
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-16 år

Jack

Och så ka-blang! då, för här kommer det som kommer att vara en av årets bästa ungdomsböcker! Jag älskar Jack! Eller, faktiskt älskar jag inte killen Jack eftersom jag allteftersom jag läser inser att han inte är särskilt trevlig. Jag inser det samtidigt som Jack inser det själv, och det är bland annat det som gör den här boken så bra. Resan till självinsikt, viljan att förändra sig själv.

Eller, jo. Jag gillar ändå killen Jack, trots det han har gjort och trots att jag alltmer förstår hur han är nu. Det går inte att motstå honom! Hans humor, hans funderingar, den lille killen han en gång var som hade ryggsäcken packad och beredd ifall han äntligen skulle få resa och hälsa på sin pappa. Och så gillar jag Jacks mamma, och hennes eviga keyboardspelande. Och hunden, den omöjliga och hopplösa hunden Rolf... jag vill inte ha honom, men jag kunde absolut tänka mig att läsa en hel bok som enbart handlar om hunden Rolf.

Och det jag älskar allra mest med den här boken är nog språket - så infernaliskt på pricken rätt det är! Och dialogerna känns helt äkta. Och roliga!

Och... vet ni - nu har jag skrivit nästan ett helt hyllande blogginlägg om Jack och jag har inte ens hunnit komma till Freja än. Freja, som måste känna att hon lever. Som kommer på en sådan sak som att äta ett berg med isglassar en höstnatt på Slottskogens café, bara för att hon kan. Eller titta på sälar. Jack och Freja träffas på en fest, i badrummet (i badkaret!), och ungefär det första Freja ser av Jack (som för övrigt är galet snygg enligt sig själv och alla andra) är hans nakna rumpa. Och Jack och Freja blir så där tokkära i varandra. Den kärleken är också något av det bästa i den här boken - lyckopirr och knän som snuddar. Och det är den kärleken som tvingar Jack att se sig själv - den han är och den han var, och den han kanske kan bli. Det är ju så att Jack inte berättar för Freja om hur han var förr, det han gjorde - men att hon får reda på det ändå. I sämsta tänkbara ögonblick. Det är bara så jobbigt att läsa om exakt den där stunden.

Den har lite golvat mig, den här boken, och jag vill ha mer. Jag vill läsa mer om Jack och Freja och Rolf, och jag måste läsa mer av Christina Lindström. (Har redan skickat efter hennes första bok Hälsningar från havets botten eftersom jag missade den när den kom.) Så bra detta är!


Titel: Jack
Författare: Christina Lindström
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 14 och uppåt

Vi ses när vi ses

De underbara böckerna om Dunne har jag skrivit om många gånger här på bloggen, och här kommer nu den femte boken i serien. Det kan vara det allra finaste omslaget av alla på den!

I Vi ses när vi ses träffas Dunne och Ella-Frida helt oplanerat på Skansen där de bägge råkar vara samtidigt med sina respektive skolklasser. Dunne har faktiskt sprungit ifrån sin klass eftersom två av tjejerna var elaka mot henne, och är egentligen borttappad. Ella-Frida har smitit från sin stökiga klass och är väl egentligen också borttappad - och så träffar de på varandra och sätter igång med att vara borttappade tillsammans, gömma sig för lärare, vaktmästare och annat löst folk som verkar leta efter dem. De passar också på att gräva ner de två hälfterna av sitt kompishalsband under en rosenbuske (framsidan!) eftersom Ella-Frida envisas med att deras vänskap annars "är i fara".

Som vanligt med de här böckerna så är det egentligen en allvarlig underton, och läsaren förstår att vare sig Dunne eller Ella-Frida har det särskilt lätt i skolvardagen. Dunne har dessutom det här med att pappa verkar ha blivit kär att tampas med. De fantastiska bildernas ansiktsuttryck säger ofta mer än vad texten gör - älskar illustrationerna i Dunne-böckerna!

Men av alla de fem böckerna i serien om Dunne är det här faktiskt den svagaste, tycker jag. Det händer lite för mycket, är för många trådar att följa. Det är förhållandet Dunne-pappa-Vera, det är Ella-Fridas otrivsel i den stökiga klassen, det är minnet med islandshästarna, det är kompishalsbandet och Skansenbesöket, det är det där jobbiga med att de andra tjejerna i klassen inte är snälla mot Dunne... det blir spretigt. I en tjockare bok för äldre barn hade det säkert funkat bra när allt hade fått gå mer på djupet, men på den här nivån blir det för mycket zappande mellan allt som måste vara med. Plus att det blir ett måste att ha läst de tidigare böckerna om Dunne och ha dem i minnet för att hänga med på allt här. Dunne kanske ska flytta upp till Hcg-klassen (ca 9-12)? Fast helst vill jag att hon stannar kvar hos 7-9-åringarna även i fortsättningen, och med en återgång till den enklare och rakare handlingen från de första böckerna.


Titel: Vi ses när vi ses
Serie: Dunne #5
Författare: Rose Lagercrantz
Illustrationer: Eva Eriksson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Zombiefeber

Det här är mer spännande än otäckt, tycker jag. (Ja, ja, klart jag inte är i målgruppen, men har helt förutom det aldrig tyckt att zombier är så där värst läskiga - min skräck har alltid varit mer vampyrer och spöken. Zombier är liksom så... släpiga? Slafsiga? Sönderfallande?)

Men bra det. Det kan behövas skräckböcker för barn som är just mer spännande än skräckiga, för det är en hel del barn som vill läsa lagom skrämmande böcker, som inte egentligen vågar eller fixar läsa de där allra läskigaste (hej Mylingen).

Herbert bor med sin farfar, och det där är egentligen ett större problem än zombiefebern. Herbert och farfar tycker mycket om varandra, men farfar börjar bli åldrig och har nyligen drabbats av någon slags stroke. Han klarar inte riktigt av det praktiska hemma, utan det är Herbert som sköter det mesta av inköp, matlagande, trädgårdsarbete, städning och till och med att betala räkningar och sånt. Och det där går inte för sig enligt "de från kommunen" som tycker att Herbert är alldeles för liten för ett sådant ansvar. Han är bara tolv. De vill att han ska flytta till ett fosterhem, och Herbert är mer rädd för att de allvarliga människorna från "kommunen" ska komma än något annat. Farfar är den enda han har i hela världen.

Eller, ja, han har sin bästis Sally också. Kommer kommunmänniskorna för att hämta Herbert så tänker han och Sally rymma. De har redan ryggsäckarna packade. Först ska de bo i sitt hemliga krypin i den gamla kvarnen, sedan får de se.

Och det är det där hemliga krypinstället i kvarnen som blir deras räddning nu när Eldsala verkar invaderas av först getingar och värme, sedan av zombies. En efter en blir människorna i Eldsala drabbade av zombiefebern, och får då röda ögon, blek hy och en stor längtan efter blod. Först verkar de nöja sig med smådjur som kaniner, men när den verkliga blodtörsten sätter in är det nog mest människoblod de vill ha ändå.

Fortsättning följer - Zombiefeber är första boken i en trilogi.

Titel: Zombiefeber
Författare: Kristina Ohlsson
Utg år: 2016
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år

Den allvarsamma leken

Jag har lyssnat på Den allvarsamma leken som ljudbok, och nog tyckte jag mycket om boken men allra, allra bäst med den här upplevelsen var faktiskt Per Myrbergs mästerliga uppläsning. En ren njutning att lyssna på!

Om handlingen behöver jag inte prata mycket för en sådan här känd klassiker som dissekerats och diskuterats av så många andra. Arvid och Lydia blir kära i varandra som unga, men gifter sig av olika skäl inte med varandra. Tio år senare träffas de igen, då gifta på varsitt håll, och återupptar sin kärlek.

Det är för mig inte så mycket en berättelse om kärlek som en berättelse om livet självt: "man väljer inte" som redaktör Markel säger till Arvid. Istället blir det bara. Och precis så är det. Jag är snart 49, och när jag tänker tillbaka på livet som det blev, och det jag drömde om när jag var tjugo, så är det väldigt mycket "blev" istället för väljande. Men det blev bra ändå - det blev, och är, mitt liv. Arvid vill på något sätt bli en del av världssjälen, uppleva allt på en gång och också lämna ett spår efter sig i historien. Han vet inte riktigt hur det ska ske. Lärare är något han provar först, men jobbar samtidigt extra som journalist. Och det är journalist han blir, så småningom, en journalist som skriver musikrecensioner (något som bara "råkade bli" när han fick hoppa in i stället för någon annan) och också utrikesnyheter. Spåret han faktiskt lämnar efter sig i historien är några handböcker i musik som till hans egen stora förvåning säljer bra. Men del av världssjälen... nja.

Och denna skildring av Arvids liv tycker jag mycket om att läsa. Men det jag tycker allra mest om i boken är ändå bifigurerna, alla de där karaktärerna Arvid träffar på. Sångarna i kvartetten, människorna på tidningen, bekanta han träffar på stan, Markels rövarhistorier... en ren fröjd! Dessutom är det mycket intressant att höra om världshändelserna som var aktuella kring förra sekelskiftet, fast återgivna som om de vore helt nya och aktuella (vilket de ju var när Söderberg skrev). Ganska ofta hänger jag inte riktigt med på detaljerna och alla namnen  - men intressant, det är det.

Och ja! Miljöerna! Precis som i Doktor Glas kan jag se allt framför mig: de mörka oktoberkvällarna ute på Djurgården, syrenerna som blommar på den där skärgårdsön, snön på kyrkogården... Söderberg är en mästare på att återge miljö så att du som läsare stiger in i den.

Den allvarsamma leken är värd att vara en av våra stora klassiker. Ändå tyckte jag nog snäppet bättre om Doktor Glas, tror jag.


Titel: Den allvarsamma leken
Författare: Hjalmar Söderberg
Ljudbok - uppläsning: Per Myrberg
Utg år: 2012 (original 1912)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

En Myras liv

Åh, så många bra barnböcker jag läser just nu! Den här är en av dem - en av de bästa jag läst på länge till och med. Jag hoppas att många lärare i förskoleklasserna hittar den här som högläsning, och föräldrar till sexåringar, och alla andra föräldrar också för den delen. Eller barn som har lärt sig att läsa själva och fixar en hel kapitelbok och känner igen sig i Myran fast de kanske har hunnit börja tvåan eller så.

För det här är så bra om en sexårings liv, vardag, lekar, kompisar och oroliga funderingar. Korta kapitel, fina illustrationer och så mycket igenkänning!

Det är lekarna i skolan, till exempel Myrans och bästisen Hennys Snajgelländ (en snigelvärld, fast med ett häftigare namn, "något som låter mer som Star Wars eller Spiderman"...). En snigel är större än de andra och får vara Chefen, två av sniglarna tvingas vara kära i varandra och dela hus (fast de jäklarna är otacksamma och rymmer hela tiden och verkar inte det minsta kära i varandra konstigt nog). Precis ett sånt snigelland hade jag och en kompis när jag gick på lågstadiet. Vi hade det i en stor tvättbalja, och de sniglarna var precis lika otacksamma för alla våra vedermödor och rymde hela tiden de också.

Det är Diego som flyttar in i Myrans hus och som på något sätt är OK att leka med hemma men inte i skolan. Det är komplicerat, sånt där. Komplicerat är också Diegos förhållande till sin cykel.(igenkänning! igenkänning! fast nu handlar det om min son och hans snåriga väg till cyklandets konst)

Och så har vi då det där oroliga, det som gör ont i Myran-magen. Det är att hans föräldrar bråkar allt mer. Även om de gör det på engelska. Så dumt - Myran hör väl hur osams och skrikiga de är även om de säger elaka saker till varandra på ett annat språk. Särskilt eftersom det är ett annat språk och Myran då såklart fattar att han hålls utanför.

Bra, bra, bra bok!


Titel: En Myras liv
Författare: Linn Gottfridsson
Illustrationer: Emma Adbåge
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 5 år.

King of Thorns

Dags att läsa andra boken om den hyfsat skrämmande Jorg Ancrath, han som jag älskade att tycka illa om i Prince of Thorns. Nu har han blivit kung, medelst som vanligt inte helt schyssta metoder. Fast det är ju det som är grejen med Jorg - krig är inte schysst, och den som spelar enligt reglerna vinner inte och det är det han har förstått för länge sedan fast han ännu är så ung. Han förstod det ungefär då när han hängde på de där taggarna medan hans mamma och lillebror mördades.

King of Thorns berättas omväxlande i två tidsplan: dels "Wedding Day" som är nutid. Jorg är 18 år och hans borg är belägrad av en gigantisk armé tillhörande Prince of Arrow. Prince of Arrow är ljuslockig, vacker, klok och vill allas bästa, och tycker att det bästa för hela världen vore om han själv blev dess kejsare. Då finge alla fred och lycka och välstånd. Han erövrar land efter land, och nu är det alltså dags för Renar och Jorg Ancrath att vika ner sig. Men... Jorg Ancrath gör inte det. Han gillar inte att göra som andra säger åt honom. Så han kämpar emot. Grejen är att han har ungefär 800 man i sin armé, tror jag det är. Prince of Arrow har ungefär 14 000. Tror ni Jorg ger upp? Nä. Han har en plan. Han har flera planer, faktiskt. Den första är att gifta sig. Ja, just den här dagen. Med en tolvårig flicka.

Dels "Four years earlier" där berättelsen i princip tar vid där Prince of Thorns slutade, och där Jorg och hans gäng av ohyfsade "bröder" åter ger sig ut på vägarna för diverse grejer som måste klaras av. Någon eldmagiker som måste mötas, någon ohygglig nekromantiker som också behöver veta hut.

Utöver de två tidsplanen är det ganska många återblickar till sånt som har hänt ännu tidigare, och glömda minnesbilder som kryper fram och överhuvudtaget ganska mycket som förvirrar mig när jag läser. Faktiskt hade jag länge mycket svårt att komma in i boken. Mark Lawrence förklarar ingenting, utan lämnar helt åt läsaren att tänka och dra egna slutsatser, och under läsningen anade jag att alla de lösa delarna jag läste om så småningom skulle flätas ihop och få en mening. Men det var för mycket, och för spretigt och kändes mest som lösa scener och omotiverade utvikningar. Jag fick inte flyt i läsningen förrän sista tredjedelen av boken - men då blev det å andra sidan väldigt bra allting.

Jag älskar fortfarande att förfasas över Jorg Ancrath - men nu börjar det blandas upp en hel del med förståelse. Det är ju en rustning han tvingas bära, all den där hårdheten. Och på några ställen kommer det ledsna och övergivna barnet fram. Å andra sidan stör det mig till vansinne hur han redan i tonåren har blivit så livserfaren och cynisk och kan allt så mycket bättre än alla andra i sin omgivning. Han känns på det hela rätt outhärdlig, faktiskt.

Världsbygget fascinerar mig fortfarande, med rester av vår egen sedan länge utdöda civilisation. Rester som ingen av de i Jorgs tid förstår sig på och tycker är magi. Däremot blir jag riktigt irriterad när Jorg & Co är upp i något som skulle kunnat ha varit Danmark, och träffar vikingar. Säg mig varför skulle alla de som bor i Norden efter en apokalyps och tusen års förfall återgå till att vara vikingar? Slåss med yxa, ha hjälmar med horn på och festa på mjöd och gris? Och varför varför skulle kvinnorna återgå till att vara tjänande andar i bakgrunden?

Jo, så jag gillar en hel del i den här boken, tröttnar på en del annat och blir arg på några saker. Ändå måste jag förstås läsa tredje och avslutande boken om Jorg: Emperor of Thorns. 

Titel: King of Thorns
Serie: The Broken Empire #2
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här eller här