Om handlingen behöver jag inte prata mycket för en sådan här känd klassiker som dissekerats och diskuterats av så många andra. Arvid och Lydia blir kära i varandra som unga, men gifter sig av olika skäl inte med varandra. Tio år senare träffas de igen, då gifta på varsitt håll, och återupptar sin kärlek.
Det är för mig inte så mycket en berättelse om kärlek som en berättelse om livet självt: "man väljer inte" som redaktör Markel säger till Arvid. Istället blir det bara. Och precis så är det. Jag är snart 49, och när jag tänker tillbaka på livet som det blev, och det jag drömde om när jag var tjugo, så är det väldigt mycket "blev" istället för väljande. Men det blev bra ändå - det blev, och är, mitt liv. Arvid vill på något sätt bli en del av världssjälen, uppleva allt på en gång och också lämna ett spår efter sig i historien. Han vet inte riktigt hur det ska ske. Lärare är något han provar först, men jobbar samtidigt extra som journalist. Och det är journalist han blir, så småningom, en journalist som skriver musikrecensioner (något som bara "råkade bli" när han fick hoppa in i stället för någon annan) och också utrikesnyheter. Spåret han faktiskt lämnar efter sig i historien är några handböcker i musik som till hans egen stora förvåning säljer bra. Men del av världssjälen... nja.
Och denna skildring av Arvids liv tycker jag mycket om att läsa. Men det jag tycker allra mest om i boken är ändå bifigurerna, alla de där karaktärerna Arvid träffar på. Sångarna i kvartetten, människorna på tidningen, bekanta han träffar på stan, Markels rövarhistorier... en ren fröjd! Dessutom är det mycket intressant att höra om världshändelserna som var aktuella kring förra sekelskiftet, fast återgivna som om de vore helt nya och aktuella (vilket de ju var när Söderberg skrev). Ganska ofta hänger jag inte riktigt med på detaljerna och alla namnen - men intressant, det är det.
Och ja! Miljöerna! Precis som i Doktor Glas kan jag se allt framför mig: de mörka oktoberkvällarna ute på Djurgården, syrenerna som blommar på den där skärgårdsön, snön på kyrkogården... Söderberg är en mästare på att återge miljö så att du som läsare stiger in i den.
Den allvarsamma leken är värd att vara en av våra stora klassiker. Ändå tyckte jag nog snäppet bättre om Doktor Glas, tror jag.
Titel: Den allvarsamma leken
Författare: Hjalmar Söderberg
Ljudbok - uppläsning: Per Myrberg
Utg år: 2012 (original 1912)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar