King of Thorns

Dags att läsa andra boken om den hyfsat skrämmande Jorg Ancrath, han som jag älskade att tycka illa om i Prince of Thorns. Nu har han blivit kung, medelst som vanligt inte helt schyssta metoder. Fast det är ju det som är grejen med Jorg - krig är inte schysst, och den som spelar enligt reglerna vinner inte och det är det han har förstått för länge sedan fast han ännu är så ung. Han förstod det ungefär då när han hängde på de där taggarna medan hans mamma och lillebror mördades.

King of Thorns berättas omväxlande i två tidsplan: dels "Wedding Day" som är nutid. Jorg är 18 år och hans borg är belägrad av en gigantisk armé tillhörande Prince of Arrow. Prince of Arrow är ljuslockig, vacker, klok och vill allas bästa, och tycker att det bästa för hela världen vore om han själv blev dess kejsare. Då finge alla fred och lycka och välstånd. Han erövrar land efter land, och nu är det alltså dags för Renar och Jorg Ancrath att vika ner sig. Men... Jorg Ancrath gör inte det. Han gillar inte att göra som andra säger åt honom. Så han kämpar emot. Grejen är att han har ungefär 800 man i sin armé, tror jag det är. Prince of Arrow har ungefär 14 000. Tror ni Jorg ger upp? Nä. Han har en plan. Han har flera planer, faktiskt. Den första är att gifta sig. Ja, just den här dagen. Med en tolvårig flicka.

Dels "Four years earlier" där berättelsen i princip tar vid där Prince of Thorns slutade, och där Jorg och hans gäng av ohyfsade "bröder" åter ger sig ut på vägarna för diverse grejer som måste klaras av. Någon eldmagiker som måste mötas, någon ohygglig nekromantiker som också behöver veta hut.

Utöver de två tidsplanen är det ganska många återblickar till sånt som har hänt ännu tidigare, och glömda minnesbilder som kryper fram och överhuvudtaget ganska mycket som förvirrar mig när jag läser. Faktiskt hade jag länge mycket svårt att komma in i boken. Mark Lawrence förklarar ingenting, utan lämnar helt åt läsaren att tänka och dra egna slutsatser, och under läsningen anade jag att alla de lösa delarna jag läste om så småningom skulle flätas ihop och få en mening. Men det var för mycket, och för spretigt och kändes mest som lösa scener och omotiverade utvikningar. Jag fick inte flyt i läsningen förrän sista tredjedelen av boken - men då blev det å andra sidan väldigt bra allting.

Jag älskar fortfarande att förfasas över Jorg Ancrath - men nu börjar det blandas upp en hel del med förståelse. Det är ju en rustning han tvingas bära, all den där hårdheten. Och på några ställen kommer det ledsna och övergivna barnet fram. Å andra sidan stör det mig till vansinne hur han redan i tonåren har blivit så livserfaren och cynisk och kan allt så mycket bättre än alla andra i sin omgivning. Han känns på det hela rätt outhärdlig, faktiskt.

Världsbygget fascinerar mig fortfarande, med rester av vår egen sedan länge utdöda civilisation. Rester som ingen av de i Jorgs tid förstår sig på och tycker är magi. Däremot blir jag riktigt irriterad när Jorg & Co är upp i något som skulle kunnat ha varit Danmark, och träffar vikingar. Säg mig varför skulle alla de som bor i Norden efter en apokalyps och tusen års förfall återgå till att vara vikingar? Slåss med yxa, ha hjälmar med horn på och festa på mjöd och gris? Och varför varför skulle kvinnorna återgå till att vara tjänande andar i bakgrunden?

Jo, så jag gillar en hel del i den här boken, tröttnar på en del annat och blir arg på några saker. Ändå måste jag förstås läsa tredje och avslutande boken om Jorg: Emperor of Thorns. 

Titel: King of Thorns
Serie: The Broken Empire #2
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här eller här