Liv efter liv experimenterade en hel del med form, i och med att Ursula fick leva så många gånger, göra om och göra nytt. Den här boken är inte likadan - i stället låter Atkinson den allvetande berättaren vara ovanligt mycket närvarande och allvetande och direkt berätta hur det gick med den eller den personen i framtiden, eller vad följderna av vissa handlingar kommer att bli. Plus att berättandet nästan hela tiden sker i flera tidsplan samtidigt, med associerande hopp från det ena till det andra och så tillbaka igen. I början tyckte jag det var mycket förvirrande, men jag vande mig snabbt och fick liksom samma ovanifrån-perspektiv på Teddys liv som författaren har.
Andra världskriget, när Teddy som pilot flög på nattliga bombuppdrag för RAF, formar hela hans liv efter kriget. Det var så många som dog på de där uppdragen att Teddy var helt på det klara med att han också skulle dö. Så gjorde han inte det, utan fick fortsätta leva, mot alla odds. Och när jag läser om hans fortsatta liv påminns jag en hel del om Arvid i Den allvarsamma leken (eftersom jag alldeles precis har avslutat läsningen av den): livet blir inte det vi planerar, utan livet bara blir. Förvisso gifter sig Teddy med Nancy som han var tillsammans med redan före kriget - men sedan blir allting väldigt mycket. Teddy halkar av en händelse in på journalistbanan, de hamnar i norra England, de får inte alls den stora barnaskara de tänkte sig, de får inte alls den gemensamma ålderdom de tänkt sig heller.
Det här är vansinnigt bra, förresten, glömde säga det där i början. Förutom Teddy själv lär vi känna hans fru Nancy, hans märkliga (ja, jag vet inte vad jag annars ska säga om Viola) dotter, barnbarnen som egentligen är döpta till Sol och Måne men som har blivit Sunny och Bertie, kärleken som finns i den här familjen trots svårigheterna. Kontrasterna i vardagsliv: det trygga och kanske lite tråkiga fyllt med vardagsrutiner och det fria, testande utan några rutiner alls. Jag kan bli helt galen när jag läser om hur Viola bor med barnen på det där kollektivet, och barnens pappa vistas i sin ateljé och.... ja, gör saker. Jag är en sträng rutin- och strikt-ordning-människa och får kli på hela kroppen när andra varje morgon upptäcker att oj? ska det vara mat och frukost? idag igen? Ännu fler rysningar får jag när Sunny ska bo hos sin farmor och farfar ett tag, och inser att hela han är fel vad han än gör eller säger.
Och de där bombflygningarna - att läsa om dem är som att få kramp. Så fullständigt vidrigt, och utsatt, och trångt, och panikartat, och så med döden precis intill sig hela hela tiden. Att behålla lugnet i de situationerna! I efterordet skriver författaren att allt i boken som utspelar sig under kriget är baserat på autentiska händelser hon tagit del av under sin research, även de mest hårresande och besynnerliga händelserna, och då blev läsningen ännu mer drabbande. Och blev jag sittande med telefonen i hand efter läsningen, googlandes efter flygplanstyper från andra världskriget? Ja, jo, så kan det nog vara.
En fantastisk bok om livet och vad som formar det, om kriget, och om kärlek. Läs den!
Titel: En gud i spillror
Författare: Kate Atkinson
Utg år: 2016
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här
Läste Liv efter liv för någon månad sen och älskade den! Men hade helt missat att det kommit en uppföljare eller vad man ska kalla den. Måste omedelbart upp på Att läsa-listan. :)
SvaraRaderaÅh, vad du har bra läsning framför dig! Och jag blev precis lika lycklig som du när jag insåg att Teddys bok skulle komma!
RaderaRiktigt bra! Riktigt välskrivet och riktig fröjd att läsa. Sällan har jag funnit mig så interesserad av krigsflyg som när jag läste den här.
SvaraRaderaJa, jag med! Satt till och med och bläddrade i en bok om det jag hittade på biblioteket där jag jobbar. Hon har verkligen fångat det klaustrofobiska där.
Radera