De hundra och en hundarna

Jag hade inte ens reflekterat över att det fanns en bok bakom disneyfilmen med alla de prickiga hundarna? Men det finns det ju - en riktig barnboksklassiker. I Lucy Dillons Och så levde de lyckliga som jag nyligen läste är den en av alla de böcker det pratas om och görs referenser till, och jag blev nyfiken.

De hundra och en hundarna skrevs 1956, och på många sätt märks det att det är en drygt 60 år gammal bok. "Television" (ja, det skrivs så) är nytt och otroligt fascinerande. Och jag sitter och blir smått vansinnig när jag läser om hur Pongo hela tiden får berätta saker för sin fru (INTE Perdita, återkommer till det) eftersom hon ju är så kvinnligt hjälplös och ovetande om allting. Inte kan hon hitta rätt utan honom och inte kan hon skilja på höger och vänster. Och när alla hundarna för att gömma sina pälsar rullar sig i sot tycker Missis Pongo att det är jobbigt att vara smutsig ända tills Pongo säger till henne att det mörka sotet får henne att se slankare och finare ut... jojo. Plus det att alla de små pojkvalparna är tuffa och starka, och de små flickvalparna mycket svagare och inte orkar gå så långt som pojkarna. Valpar...!

Men om jag bortser från könsrollsmorrandet så finns det så mycket humor i den här boken, och jag hade inte väntat mig att få sitta och fnissa så mycket som jag gjorde för det är precis den lite svarta humor jag älskar.

'Hör på nu', sade Cruella de Vil. 'Jag struntar i hur ni dödar de där små odjuren. Häng dem, stryp dem, kasta dem från taket - herregud, det finns ju en massa underbara sätt. Jag önskar att jag hade tid att göra det själv.' 

Cruella de Vil är så vansinnigt, överdrivet underbart ond och elak, har förutom håret en svart- och vitrandig bil (med Englands starkaste signalhorn) och låter all sin mat smaka av peppar (även glassen). För att inte tala om andra roliga detaljer som tv-programmet hennes bägge inte-så-smarta underhuggare tittar på ("Gissa mitt brott", en slags frågesport där man kan kvala in om man gjort något särskilt förfärligt brott. Kvällen när valparna rymmer är det en man med som "stulit tvåhundra badkarsproppar på olika hotell")(men hallå... badkarsproppar???)

Stämmer bokens och filmens (filmernas) handling överens, då? Nu var det en hel del år sedan jag såg den tecknade disneyfilmen senast (men tänker göra det igen någon kväll snart, plus den "riktiga" med Glenn Close), men jorå. I stort gör de väl det. Utom det här med Pongo och Perdita. I filmen är de hundpappan och hundmamman som får de första femton valparna mattes väninna Cruella är så intresserad av. Men i boken? Där är det Pongo och hans fru, som bara får heta Missis Pongo sedan hon gift sig med honom, som får femton valpar. Eftersom det är så många valpar behövs en tik till som kan hjälpa till att ge valparna di, och så hittas Perdita som en övergiven, mager hund ute på landet. Missis Pongo har en del bekymmer med att det kommer in en "fru" till i huset, och undrar en del vad Pongo och Perdita kan tänkas hitta på nere i köket medan hon själv ligger på ovanvåningen och ger hälften av valparna di:

De [husse och matte] sov med öppen dörr för att vara till hands ifall Missis skulle behöva någonting, men hon låg så lugnt - bara en gång strax innan hon skulle somna undrade hon lite över det främmande fruntimret som låg där nere i köket tillsammans med Pongo. Hon var inte precis orolig; hon undrade bara.

Stackars Missis Pongo. Hon får inte ens vara med i filmen som gör hennes barn och man så berömda...

Titel: De hundra och en hundarna
Författare: Dodie Smith
Originaltitel: The hundred and one dalmatians
Översättning: Pelle Fritz-Crone
Utg år: original 1956, mitt ex 1980 men finns i nyutgåva 2017! (och heter då De 101 dalmatinerna)
Förlag: Bonniers juniorförlag (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här