George är alltså den som från första början upplät sitt stora gods i Cornwall till sårade officerare från Napoleonkrigen, och själva orsaken till att de sju i Survivors Club blev vänner. Hela tiden genom serien har han stått i bakgrunden som en vänligt leende äldre man med kloka ögon och sett hur de andra hittar kärleken och återfår lyckan i livet. Men nu är det alltså hans egen tur.
Dora Debbins fanns med i en tidigare bok i serien, som storasyster till den Agnes som Flavian blev kär i. Hon var en gång en fin lady med framtidsutsikter - men sedan raserade den skandal hennes mamma blev inblandad i alla hennes egna framtidsutsikter, och nu försörjer hon sig som piano- och harplärarinna i en liten by.
Det som är lite annorlunda med den här boken är kärleksparets ålder: han är 48 och hon är 39. Himla fint att de också kan få sitt happily ever after - men tyvärr är det en av sakerna som gör den här boken till den i serien jag gillar minst. Vi får nämligen tjatat för oss sida upp och sida ner hur himla lastgamla George och Dora är, hur de inte längre har några känslostormar, hur de är rätt vackra fast de är äldre, hur de är så förnuftigt vänliga mot varandra och inte någonsin glömmer bort hur man ska uppföra sig eftersom de ju är så livserfarna och yadayadayada...
En annan sak, som är värre än åldersältandet, är det att spänningen i George och Doras förhållande helt saknas. På sidan ett i boken kommer han på att eftersom alla de andra i klubben har gift sig borde han nog också det. På sidan två reser han till Flavians gods, knallar över till Doras lilla stuga i byn, bjuder in sig själv på te och friar till henne. Hon tackar ja. Och... ja, that's it liksom. Visst har han en del trist i sitt förflutna som måste redas ut (sonen som dog i kriget och första frun som därför hoppade från en klippa och tog livet av sig som vi redan visste flera gånger om sedan de tidigare böckerna). Och visst vet vi att Dora har ett jobbigt förhållande till sin mamma (men det fick vi ju veta redan i Flavian/Agnes-boken Only Enchanting). Men deras inbördes förhållande är så lamt - de flyttar ihop, blir stillsamt kära i varandra och trygga i varandras sällskap. De grälar inte, är sams om allt, anpassar sig till allt. Inga rappa dialoger, ingen humor. Inga fula hundar eller irriterande fastrar, eller upprörande scener i sexlivet utan bara beige, beige, beige... och det är ganska astråkigt att läsa.
Nå. Vi får i alla fall säcken ihopknuten och alla Survivors' Club-medlemmar gifta, en massa happily ever afters och mängder och åter mängder av barn till alla dessa lyckliga par. Slutkapitlen är så sprängfyllda av namn att jag blir helt nervös. Nu är jag sugen på någon helt annan Balogh-serie, men tror jag hoppar bakåt i produktionen till något äldre.
Titel: Only Beloved
Serie: The Survivors' Club #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Piatkus
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar