Och så levde de lyckliga

Jag läste Dillons Allt jag önskade för inte så länge sedan, och i den fick jag förutom huvudpersonerna träffa Anna som jobbade i Longhamptons bokhandel, och som delade ut bokbuketter till folk och som längtade efter barn. Jag gillar det här i Lucy Dillons böcker att personer från tidigare böcker skymtar i de senare, men jag ångrar nu att jag inte läste böckerna i ordning som de kom ut (som jag ju nästan är manisk på att göra med alla böcker som ens kan anas vara i någon slags serie) - nu fick jag Annas story och happily-ever-after avslöjat i förväg för mig. Och så levde de lyckliga handlar nämligen om henne, och om hennes väninna Michelle.

Michelle lever ensam i ett radhus som invändigt ser ut som en interiör från en heminredningstidning. Det är nämligen det Michelle jobbar med - hon bröt upp från ett äktenskap och flyttade till Longhampton, renoverade raskt en lokal som tidigare sålde fisk till att bli en glassig butik för heminredning och diverse andra prylar som är vackra, och på bara två år har hon fått denna butik (med två anställda expediter dessutom) att bli glänsande framgångsrik. Jorå, i böcker händer sånt. Lokalen vägg i vägg med inredningsbutiken verkar nu bli ledig eftersom bokhandlaren där har gått i pension. Där ska Michelle sälja bäddtextilier! tänker hon... men bokhandlarens krav för att hyra lokalen är att det bedrivs bokhandel i den. Aha, tänker Michelle, kan jag väl göra men så småningom smyga in lite filtar och kuddar ändå?

Hon engagerar Anna, som hon lärde känna som nyinflyttad, och som nyligen blivit utan jobb sedan biblioteket hon jobbade på fått dra ner på verksamheten, som bokhandelsföreståndare. Och så kan spelet börja.

Vi har relationsproblemen: Anna är gift med en man som har tre döttrar sedan tidigare med sig in i boet och deras familjeliv är, ja, fullt av döttrar och deras krav. Ändå vill Anna ha ett eget barn medan Phil mest minns vaknätter och blöjor och är hyfsat osugen på fler. Michelle var gift med en polerad bilhandlare med snyggt hår och leende som hemma lade av både leende och snygghet och kontrollerade allt Michelle sa, gjorde, åt och drömde. Hon har svårt att komma ifrån honom även om hon har flyttat.
Vi har hundarna: Anna och Phil har en energisk dalmatiner som kräver mycket motion (och som heter Pongo, förstås). Michelles liv invaderas snart av en skotsk terrier vid namn Tavish, med högdraget utseende och krävande matvanor.
Och så har vi böckerna, som är speciella för denna Dillon-boken: Annas liv är böcker - i bokhandeln, på fritiden (när hon hinner) och i tankarna. Varje kapitel inleds med en liten fiktiv bokrecension av någon känd bok. Och det pratas mycket om böcker, om de ska läsas eller inte, vilka böcker som betytt något för någon, hur livet verkar vara i böckerna. Jag gillar det här väldigt mycket, och har läst många av böckerna det refereras till och blir sugen på att läsa några av dem jag inte läst. Dock suckar jag lite över att det bara, bara pratas om äldre litteratur, både för barn och vuxna. Sånt som minns från barndomens egna läsning eller som slukades när bokkaraktärerna var i tonåren. Jag tvivlar på att någon enda av böckerna som nämns är skriven efter 1998 eller så. Och visst - bokhandeln Anna jobbar i måste tydligen först sälja av sitt lager av gamla, begagnade böcker innan nya ska köpas in. Och visst - skulle det refereras till nyare böcker hade dessa referenser snabbt kanske blivit inaktuella. Men det känns lite overkligt att folk bara läser Enid Blyton eller Roald Dahl för sina barn, eller själva bara skulle läsa deckare från 40-50-talen?

Men det är en mindre invändning, och som sagt så tycker jag om de där bokliga referenserna ändå. Riktigt roligt har jag åt Annas hemliv med de tre döttrarna, varav mittentjejen Chloe kunde varit min egen dotter... :)


Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: The Secret of Happy Ever After
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här