onsdag 13 september 2017

Levande och döda i Winsford

Maria Anderson (som egentligen heter Holinek i efternamn) och hunden Castor kommer till den lilla byn Winsford på Exmoorheden i Somerset. De (eller, ja, Maria - Castor nickade mest och höll med) har hyrt en avsides belägen stuga över vintern och tänker sig att sitta där och skriva bok. Hon är författare, nämligen.

Säger hon. Egentligen är hon på flykt från sitt liv. Och vi får reda på vad det är som hänt och vad hon flyr från,  får veta mer om hennes liv, barn, man, jobb samtidigt som vi får läsa om hur hon och Castor går långa promenader på heden, äter middag på puben, hittar andra pubar i andra byar och lär känna några som bor i Winsford. Det händer lite oroande saker, men de ger mest lite skav i den där noggrant upplagda vardagen Maria och Castor annars upplever. Eller, ja, det är ett slags diffust hot som växer, och som Maria alltmer känner nog hör ihop med det som tidigare hänt i hennes liv. Alltihop tillsammans kan nog dra åt en thrillers uppbyggnad - men det här är ändå en mycket stillsam roman. Det är kvinnan, hunden, heden, återblickarna, ett glas vin framför brasan med dimma och mörker utanför huset.

Och det är det där jag gillar. Efter ungefär halva boken hade jag ett allvarligt samtal med min oäkte make om att vi definitivt kommer att förlägga någon av våra framtida semestrar med att vandra på Exmoorheden och bo på olika pubar/värdshus längs med vandringslederna. Han... ja, höll med. Framtiden är oskriven. Han är utlovad öl och whisky.

När jag avslutat läsningen tycker jag fortfarande om boken, just för stämningen. Däremot är jag lite irriterad - jag tycker det blev för många lösa trådar som förblev hängande. Jag har fortfarande alltför många varför. Och hela den här Samos-Marocko-historien som Maria läser om i makens anteckningar tillför inget för mig utan är bara helt trist och irriterande med namn på människor som för 30-40 år sedan suttit och haft VM i Intellektuella Samtal. Blöh.
Jag har tidigare bara läst Nortons filosofiska memoarer av Nesser (gillade!) men då tänkte jag inte alls på den här detaljen som i den här boken störde mig en hel del: vissa uttryck Nesser tycks älska. Tror jag märkte det extra tydligt eftersom jag lyssnade på boken (uppläst av Anna Maria Käll, mycket bra) men till exempel uttrycket "en smula"? Tror det användes 30-40 gånger??

Trots mina invändningar vill jag läsa mer av Nesser. Vilken får jag inte missa?

Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

6 kommentarer:

  1. Jag är ju helt såld på Håkan Nesser och du har helt rätt i allt du skriver. Han använder vissa ord/uttryck väldigt ofta, just i den här boken använder han dock inte sitt favoritord (luguber). Lösa trådar är mer regel än undantag. Men jag kan inte låta bli att älska hans böcker.

    De jag tyckt allra bäst om är Himmel över London och serien om Gunnar Barbarotti.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag satt faktiskt och väntade på "luguber"...som ju aldrig kom :)
      Himmel över London vill jag läsa! Och sen den om Berlin också.

      Radera
  2. Läste den där som sommarföljetong i SvD för några år sedan och gillade den. Jag har nu ett litet nessermaraton och lyssnar på hans serie om van Vetereen. Inne på bok 4 nu, tycker de är jättebra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får nog testa dem också, tror jag! De två jag har läst har ju inte varit så mycket åt deckarhållet, trots allt. Vill gärna läsa hans deckare också.

      Radera
  3. Måste bara läsa något av Nesser snart. Läste ett par böcker av honom för många år sedan som jag gillade. Men det har blivit ett långt uppehåll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen prova med den här?! Den är bra!

      Radera