Den som går "the darkest road" är Darien. Det är synd om honom, han har haft en dålig barndom. (eller, ja, den var bra i några månader, sedan blev den helt katastrofal i några dagar och sen var han stor. Så kan det gå om man är tjugofem procents gud.) Han var, som jag skrev, bitter redan i bok 2 och det har inte blivit bättre. Alla är dumma mot honom, och han är så ensam, så ensam sååå... Det är Darien ni ser på bokens omslag - om han vill så kan han förvandla sig till en vit uggla, och här är han nu, kånkandes på en stulen dolk och på väg till pappsen. Pappsen, som råkar vara Läskigt Och Onyanserat Onde Halvguden Rakoth Maugrim. Dolken ska vara som en liten hälsa-på-första-gången-gåva. Heh...
Annars är den här boken rätt fylld av krig, slag, slagsmål, combat, uppgörelser, fajter... ja, ni fattar. Stora slutstriden part 1, 2, 3 och 14. Jag tycker det är rätt trist att läsa om strider och slagsmål och brukar skumma igenom sådana partier, så gör det även här, och stannar bara upp när det verkar som om någon signifikant person ska till att dö. Eller när någon boss dundrar in på scenen och brölar om sin oövervinnerlighet.
Det jag gillar med den här trilogin och den här författaren är fantasin och allt som kan stoppas in (Arthur-legenden till exempel) och ändå få plats, att allt knyts ihop, att ingen karaktär går säker och på bästa G.R.R. Martin-vis kan has ihjäl när man minst väntar det, att det sker oväntade saker och att fantasystereotyper kan få vara med och agera fantasystereotypiskt (you know, ljusalver som sjunger överjordiskt vackert och dvärgar som är galna i ädelstenar, skägg och tunnlar) ändå utan att det någonsin blir tråkigt. Det har tagit mig igenom alla tre böckerna i trilogin i rätt halsbrytande fart eftersom jag ju var tvungen att få veta hur det skulle gå med allting.
Det jag inte gillar är svulstigheten. Gavriel Kay drar på för mycket nästan hela tiden och man blir lite matt. Karaktärerna kan liksom inte vara lite lagom ledsna och besvikna - nej, de måste Uppleva Största Sorgen Och Känna Sina Hjärtan Brista för minsta lilla, de blir inte småsura utan känner Värsta Urilskan Från Botten Av Sina Själar och håller därför nästan på att gå sönder hela tiden. Volymen är uppskruvad på 10 redan från början så därför blir avslutningen liksom inte mer storslagen än inledningen var, om ni fattar hur jag menar. Och finns det en ålderdomlig skruvning på språk att använda så använder författaren den, allt för storslagenhetens skull. Styckeinledningen "And so it came to pass..." används säkert tjugo gånger bara i den här boken.
MEN jag förlåter allt detta när det finns sådana som Imraith-Nimphais som kan ha ihjäl hela högar med svartalver med hjälp av sitt skimrande horn, eller demonen Curdardh med de oräkneliga armarna och jättefeta hammaren som möter Lancelot i single combat i skogen för att skydda Darien (och tror någon att killen blir tacksam? Nähädå. Det är ju SYND om honom. ALLA är dumma.)
Titel: The Darkest Road
Serie: The Fionavar Tapestry #3
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986
Förlag: Collins Canada
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar