Himmelsberg - ny skräckserie från P3

För något år sedan gick jag en mörk kväll på landsvägen som går utmed Hyby kyrka och lyssnade på sista avsnittet av De dödas röster. Jag är inte mörkrädd (nuförtiden), och tror inte på mycket av spöken och andra övernaturligheter... men den podden höll ärligt talat på att skrämma skiten ur mig där och då. Så bra! (och har du ännu inte lyssnat på den så bara se till att göra det, NU, exempelvis HÄR)(om du inte är mörkrädd av dig...)

Nu finns det en ny skräckserie på P3 serie, en podd i 8 avsnitt som heter Himmelsberg. Jag har (alltför) raskt lyssnat mig igenom dem, och det enda jag har att invända är att avsnitten är så väldigt korta (12-15 min de flesta av dem) och att det roliga tar slut alltför fort. Jag ville ha mer!

I Himmelsberg får vi lyssna på tre ungdomar på gymnasiet Himmelsberg som ska göra en podd som ett fördjupningsarbete "för att få bättre betyg och göra lärarna glada" typ. Ivrigt påhejade av skolans rektor (spelas av Johan Ehn) som förstås vill lyfta Himmelsberg som bästa skolan och främja "Himmelsbergsandan" vill de i podden fördjupa sig i själva skolans historia. Den har nämligen inte alltid varit skola utan var förr en del av universitetet.

Ju mer de rotar i vad byggnaderna användes till förr (hyfsat oetiska experiment), desto mer baxnar de (men... fick man verkligen göra så där? Snacka om övergrepp?). Men det är inte bara vedervärdig kvinnohistoria som avslöjas - det verkar som att minnen från det som hänt stannat kvar i väggarna på skolan. Det händer oförklarliga saker. Och... det spelas in oförklarliga ljud och störningar på poddavsnitten.

De där störningarna får vi också lyssna på (och hur kan elektriska störningar vara så otäcka?), och vi får lyssna på när Fanna, Victor och Miranda gnabbas, fnissar, spelar in, blir osams, och så på telefonsamtal och intervjuer. Precis som i De dödas röster låter alla dialoger helt autentiska och det känns som att det är på riktigt. 

Jag gillade alltså, mycket. Men hade velat ha längre avsnitt och lite mer fördjupning, känner mig nästan snopen när sista avsnittet är färdiglyssnat. Jaha? Va? Men...??

Här hittar du alla avsnitten av Himmelsberg. 

Och här är en kort trailer:

Nevernight

Jay Kristoff  är ena halvan av författarparet som skrivit the Illuminae Files som jag har jublat över här i bloggen. Eftersom det är på tok för länge till mars nästa år då sista delen i den trilogin kommer ut så har jag så länge tagit mig för att undersöka vad Jay Kristoff mer har skrivit. Och jag hittade en steampunkaktig fantasy i Japanmiljö (jomenhallåva?) som börjar med boken Stormdancer som ligger högt uppe på min vill-läsa-lista. Och så hittade jag The Nevernight Chronicle som jag nu läst första boken i, Nevernight. Gillar jag? Oh, ja! Älskar!

Vi har Mia Corvere, som bor i staden Godsgrave - The City of Bridges and Bones. Godsgrave är lite av italiensk historisk miljö, är byggd på ett antal öar (broarna...) och sägs enligt legenden vara rest på platsen där någon slags gud störtat i tidernas beynnelse, så därför kallas alla stadsdelar för till exempel The Heart, The Spine, Eastern Nethers, The Sword Arm och så vidare. De förnämaste och rikaste familjerna bor i The Ribs, som faktiskt ser ut som (eller är??) gigantiska revben som då alltså är som skyskrapor med lägenheter i. Jag älskar detta Godsgrave, som inte verkar vara någon vanlig stad (nästa bok i serien heter just Godsgrave så kanske jag får veta mer?), och påminns mycket om Locke Lamoras stad Camorr (och så förstås verklighetens Venedig). Kristoff ger oss mycket bakgrund om både Godsgrave och Itreyaimperiets historia men också om annat i sitt världsbygge som till exempel Ashkah, imperiet som inte längre finns mer än som ruiner och spöken - men han gör det på ett eget sätt: genom fotnoter till texten. Det stoppar upp läsandet lite samtidigt som det ger roliga detaljer och jag kan absolut inte låta bli att läsa allt i varenda fotnot.

Nå, Mia Corvere växte upp i de fina kvarteren, dotter till mäktiga föräldrar, ända tills den dagen hennes far blev gripen och hängd för förräderi (Mia tvingades se på), och hennes mor och lillebror blev inslängda i fängelset The Philosopher's Stone som ingen rymmer ifrån, någonsin. Då var Mia sisådär tio år, och skulle också dödas, men lyckades sticka en stilett i ögat på centurionen som jagade henne, och fly.

Sedan dess går hennes liv ut på hämnd - hon ska ha ihjäl de som är ansvariga för mordet på hennes familj. Grejen är att det är Itreyas mäktigaste män, och hon äger bara en kniv och kläderna hon har på kroppen, Alltså måste hon lära sig mördandets konst från grunden, helt förutom det att hon måste hitta något sätt att överleva överhuvudtaget.

Vad lyfter nu denna bok från andra barn-växer-upp-lär-sig-saker-och-tar-världen-med-storm-böcker? För det första älskar jag Jay Kristoffs humor. Dialogerna är underbara - särskilt mellan Mia och en viss Tric hon kommer att träffa på när hon ska försöka lista ut hur man tar sig till yrkesmördarskolan Red Church. Och så de mellan Mia och hennes... eh, katt. Fast det är inte en katt. Det är en skugga son liknar en katt, och som nog inte borde kunna prata alls. Men det gör den, och himla lärd är den också. (borde nämna här att Mia är en darkin vars skugga är svartare än andras men att hon inte själv riktigt vet vad det innebär att hon är en darkin. Än.)
För det andra fantasin... sandkraken? Vita havsdrakar? Ett bibliotek som består av böcker som dött, och som ständigt förändras, blir större, mindre, och som det inte riktigt går att hitta böcker i? Transportsystemet...?? (utgången behöver av nödvändighet ligga i ett slakthus pga att Väldigt Mycket Blod måste till) Och så det här: fullständigt livsfarliga bookworms. Man bara måste älska en bok där de värsta monstren av alla är bookworms. Eller hur??
Och för det tredje: detta är så väldigt välskrivet. Jay Kristoff är skicklig - lämnar inga lösa trådar, har inga döda partier, överraskar via ett antal plot-twists, och ibland fullständigt glänser han. De inledande kapitlen är rätt förvirrande att ta sig igenom, men när man läst dem? Briljant! Två olika situationer, men i stora drag samma ordval, om hur Mia på olika sätt förlorar sin oskuld.

Jag har Godsgrave i min ägo. Jag ger mig nästan omgående på den, eftersom jag definitivt inte vill sluta läsa om Mia och de andra när Nevernight är utläst.

(och det här: Jay Kristoff bara måste ha spelat Skyrim. Att läsa om The Red Church, salarna, ritualerna, lagar och regler för lönnmördare.... alltihop? The Dark Brotherhood! Som för övrigt var det absolut roligaste och smartaste i hela Skyrim.)

Titel: Nevernight
Serie: The Nevernight Chronicle #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: St Martin's Press/HarperCollins UK
Köp den till exempel här eller här

Selfies

När jag läste förra boken om avdelning Q, Den gränslöse, var jag tydligen inte på deckarhumör. Det var jag nog nu, för den här sjunde boken om Carl Mörck och de andra på avdelning Q gillade jag. Kanske lite för att jag som läsare låg steget före polisutredningen och visste vem som körde ihjäl unga kvinnor i smitningsolyckor, och varför? Det kändes inte alls som att jag fastnade i polisutredningsdetaljer den här gången. Och så gillade jag att vi fick veta mer om Rose och hennes liv och bakgrund.

Jomen, redan när jag läste de föregående böckerna i serien förstod jag ju att Rose inte mådde särskilt bra inombords (ta bara tiden när avdelning Q plötsligt fick jobba ihop med "schabraket Yrsa"). Nu kraschar hon fullständigt och går in i en psykos. Det är en katastrof på många sätt, inte minst för hennes medarbetare på avdelning Q som verkligen behöver henne (och som anklagar sig själva för att inte ha förstått hur dåligt hon faktiskt haft det och hur hon har mått).

Fallen som är aktuella spretar väldeliga, men hänger till slut ihop ändå. Vi har den där skogstokiga socialarbetaren som anser att hon ska ha ihjäl så många bidragstagare som möjligt för hon verkligen, verkligen har ledsnat på att hjälpa dem. Vi har också den äldre damen som blir mördad i parken, och där Mörcks gamle chef Markus Jacobsen ser likheter i ett gammalt ouppklarat fall med en lärare som mördades för ganska många år sedan. Dessutom har vi ett rån och ett hoppsan-var-inte-meningen-mord på en dansklubb. Och ja, så har vi den gamle nazisten som tycker om att sitta och se på sig själv på gamla foton från kriget där han gör fasansfulla saker mot andra människor.

Men... allt knyts ihop. Och det är spännande. Och jag väser åt Carl och Assad att "gå inte därifrån! Ni missar det viktigaste!"

En invändning, och det är om ljudboken: Snälla herr Stefan Sauk. Jag gillar ditt sätt att läsa om avdelning Q. Men kan du inte bara överge rösten du har gett Assad? Den funkade i början av serien, men till allt det han säger nu, när han på alla sätt är en av de skarpaste hjärnorna i teamet? Nej. Det blir bara så himla fel-och-absolut-inte-kul-alls. Och om nu nästa bok ska fokusera på Assad och hans bakgrund (som jag har läst att den ska)? Med fåniga rösten? Snälla, nej. Släpp den. Ingen kommer att sakna den.


Titel: Selfies
Serie: Avdelning Q #7
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Behind Her Eyes

Sarah Pinborough är en ny bekantskap för mig som jag förut bara hade hört om när min kulturkollo-kollega Helena hyllat henne. Efter att ha läst den här boken anmäler jag mig raskt till Pinboroughs fanclub, och kommer att läsa allt hon skrivit. Behind Her Eyes golvade mig. Inte bara var den så spännande att jag helt enkelt inte kunde slita mig förrän jag läst färdigt - jag gillade också karaktärerna, Londonmiljön och så den magiska realismen som för mig lyfte den från vanliga thrillers. Jag älskar när allt är möjligt i en bok!

Googlar man lite på den här boken upptäcker man raskt att den ska ha "the most shocking ending you'll read all year" och det finns till och med en hashtag för den: #WTFthatending. Och vad tyckte jag, då? Utan att spoila? (för det är givetvis straffbart att spoila en sån här bok) Jo, jag gillade, och drog efter andan, och nä, jag kunde inte räkna ut att det var så det skulle sluta. Jag grunnade på ett antal lösningar under läsningens gång men hade inte helt rätt (även om jag tänkte åt rätt håll någon gång). Och jag älskar att bli lurad på det sättet!

Det handlar om Louise, som bor med sin son Adam i London och jobbar som sekreterare på en psykiatrisk klinik. På kliniken börjar en ny läkare: David. Och, aj då, det är ju just den killen Louise träffade på en bar häromkvällen, som hon nästan gick i säng med. Och nu kommer han här och ska vara hennes nye chef. Sin omöjligt vackra fru har han med sig också: Adele. Louise gör det enda raka i den situationen: hon flyr in på toaletten och låser om sig.

Men där kan hon ju inte sitta i all evighet - hon måste komma ut och möta chefen/mannen-i-baren. Han är väldigt chefig. Frun, Adele, verkar helt uppfylld av att vara vacker och smal och laga perfekta middagar och vara en Stepford-fru på alla sätt. Och märkligt nog blir Louise och Adele vänner. Samtidigt som Louise och David fortsätter att vara intresserade av varandra. Och ju längre man läser desto mer undrar man över David och Adele - hur är deras äktenskap egentligen? Vad har hänt före de kom till London för "a new start"? Varför blir Adele så himla glad över att David ger henne ett kreditkort och en gammal mobiltelefon? Varför shoppar hon sedan loss så att kreditkortet glöder? Vad hände i Skottland med Adeles föräldrar? Vem dödade katten? Varför? Varför? Varför?? 

Jodå, jag får alltså veta allt. Och jag får veta att jag trodde fel. Och sedan trodde jag på något annat, som också var fel, liksom det jag trodde jag hade listat ut efter det. Och... ja, så kommer slutet då. Och då? Då var det bara att bläddra tillbaka till de första sidorna för att kolla igen - stämde det i början i så fall? (ja, det gör det) Hur funkar det slutet ihop med det, och det och det i boken? Jodå, det funkar, alltihop, inga lösa trådar, och jag är alltså golvad.


Titel: Behind Her Eyes
Författare: Sarah Pinborough
Utg år: 2017
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här. Den ska komma på svenska våren 2018!

Queen of the Night (The Revanche Cycle, book 4)

Fjärde och avslutande delen i The Revanche Cycle och det är ett bra avslut. I det närmaste alla trådar knyts ihop, och de som inte gör det hänger vad jag nu förstår lite ihop med författarens övriga böcker. Kanske jag läser vidare i dem, fast de lär vara mer urban fantasy om jag fattar det rätt. Men det hade varit intressant att få veta lite mer om en viss lönnmördarorder med beslöjade kvinnor med onaturligt långa fingrar.

Bra, alltså, men det är inga nya personer eller sanslöst spännande avslöjanden som görs, utan det handlar bara om att reda ut alla hämnder och intriger och maktkonspirationer och ondskefulla planer som hopat sig i de tre tidigare böckerna. Som jag skrev redan om bok 2 och 3 kunde jag känna mig lite trött på att folk i de här böckerna inte verkade kunna slappna av och leva normala liv utan att alla, alla, verkade leva genom intrigmakandet och det ondskefulla gnidandet av sina händer över förtjusning över listiga planer. Nu fick jag alltså läsa om vilka som var listigast, vilka som överlevde och vilka som dog (spektakulärt eller inte), vilka som raskt bytte sida till det vinnande laget och vilka som Faktiskt Fick Varandra Och Levde Lyckliga I Alla Sina Dagar (jomen, faktiskt...).

Och nu är det så att jag inte längre kan skriva om vilka personer som är med i den här boken, eftersom redan det skulle spoila handlingen i de tre föregående böckerna där det dör folk till höger och vänster och då vill man inte veta vilka det är som inte redan hunnit dö pga alla kan räkna och uteslutningsmetoden och allt det där. Och det är klart att ni vill testa att läsa från början, med Winter's Reach? Om ni är fantasyintresserade som vill läsa om intressanta karaktärer, politiska intriger blandat med svart magi och häxor, allt i renässansmiljö? Klart ni vill.


Titel: Queen of the Night
Serie: The Revanche Cycle #4
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2016
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige men till exempel här

Övergångarna

Åh, den här gillade jag! Jag läste den i ett svep, och kunde inte slita mig pga spännande. Men inte bara spännande - här finns mycket mer att tycka om, som till exempel Anton, och hur hans förhållande till morfar verkade ha varit fram till när morfar nyligen dog. Varannanveckasbarn som Anton är har morfar varit hans fasta punkt i tillvaron, dit han gått efter skolan och fått middag och hjälp med läxorna. Riktigt engagerad hjälp, där morfar har berättat, hämtat böcker, visat, brytt sig. Inte konstigt då att Anton på begravningen väser fram ett "hur fan hade du tänkt att jag skulle fixa skolan nu då?" åt morfar där i kistan. Gråta kan han inte, men livet utan morfar är ett svart hål, eller som att en svart orm ringlar sig inne i bröstet.

På begravningen, och kort efter, är det olika människor som tar kontakt med Anton och säger att de kände morfar, men Anton har aldrig träffat dem förr. Det verkar som att morfar hade hemligheter, och att de här människorna tror att Anton vet det morfar visste. De vill att han ska berätta var morfar ska ha gömt undan en person, eller att han åtminstone har fått ledtrådar av morfar till var den här personen kan finnas. Dessutom verkar de tro att Anton nu ska ta morfars plats och göra vad det nu var morfar tydligen gjorde. Men Anton varken vill eller kan, och han tycker de verkar helt galna allihop.

De påstår nämligen att morfars död inte var någon olycka. Att morfar var jagad av någon slags säkerhetspolis? Dessutom yrar de om att morfar nu finns i Verdisia, landet dit alla kommer när de dör. Men hallå? Verdisia är ju landet morfar och Anton fantiserade ihop när Anton var liten? Det finns ju inte. Inte på riktigt. Eller? Tydligen ska det råda hemska förhållanden i det där Verdisia nu, med diktatur, och med människor som fråntagits sina minnen och får jobba som slavar. Och att den där säkerhetspolisen kommer därifrån, och personen morfar tydligen gömde också gjorde det. Fast de är döda allihop. De är övergångare. Och när Anton snart själv både får se, träffa och bli jagad av övergångare så förstår han att det är på riktigt, alltihop.

Även om övergångarna väl kan sägas vara spöken så är detta inte en läskig bok på spöksättet. Säkerhetspoliserna är otäcka, men mer på vem-som-helst-kan-vara-säkerhetspolis-krypiga sättet. Det är mer urban fantasy (med mängder av stockholmsreferenser, och lite från Skåne också), fast allra mest är det ett riktigt, rejält äventyr, med jakter, ledtrådar, hemligheter som avslöjas. Plus att det alltså får plats ett antal intressanta karaktärer. Faktiskt var det så att när jag började skriva om den här boken kom jag på hur mycket den rymmer av detaljer, personer, handlingar och miljöer - men det tänkte jag absolut inte på när jag läste. Det är nämligen en mycket välskriven bok, som direkt drar in dig i Antons liv, och allt som händer känns konstigt nog ganska logiskt trots att det handlar om sånt som verkligen inte borde finnas.

Stora plus för detaljer som polsktalande lastbilschauffören, blåhåriga tjejen, FantasticArt (var faktiskt tvungen att kolla om det fanns på riktigt...) och så förstås de motorcykelburna änglarna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa en fortsättning om Verdisia!


Titel: Övergångarna
Författare: Andreas Kundler & Lisa Linder
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

The Crimson Fairy Book, OCH The Lilac Fairy Book, OCH... allihop!

Åh, jag är så himla glad!

Jag tittade in på Projekt Gutenberg där man kan hämta hem gratis e-böcker eftersom de är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller. Jag vet ju om att det finns, det där projektet, men glömmer det ändå oftast eftersom jag mest läser nyare böcker. Men nu var jag på jakt efter P.G. Wodehouse, och jadå, jag hittade en hel del där av honom, bara att lasta rätt in på min Kindle.

När jag var där kom jag på att jag kunde kolla efter sagosamlingar. Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo där jag skrev om min kärlek till gamla dammiga samlingar med folksagor, och blev då sugen på att gå in i den där sagoskogen igen. Alltså kollade jag nu efter bröderna Grimms sagosamlingar på Projekt Gutenberg - och jadå, det fanns!

Hm... jag kanske skulle passa på att kolla efter alla de där som jag funnit vara de allra bästa sagosamlingarna? Andrew Langs böcker, alla med olika färger i titlarna (Den brandgula sagoboken, Den gröna sagoboken osv) som är så svåra att få tag på nuförtiden. Jag sökte... och JA! DE FANNS DÄR! Allihop!

Så nu är de allihop inlagda i min Kindle. Det kommer nu att bli en höst och vinter fyllda av folksagor för just den här bokbloggaren. Tjohooo!!

Equilibrium

Vilken otroligt vacker bok detta är! Framsidan först, som verkligen lockar till läsning (jag kunde inte hålla mig många dagar sedan jag fick den i min hand), men också innehållet: Porto du Luando, tygmönstren, tatueringarna, beskrivningarna av maten de äter. det faktum att det är personligheter som blir kära i varandra oavsett kön... Jag läste raskt igenom och gillade den mycket även om jag har några invändningar.

Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.

I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.

Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.

Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.

Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.

Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.


Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det var en kille i femman som var inne och lånade den här av mig i skolbiblioteket häromdagen. Redan dagen efter lämnade han tillbaka den:
- Du bad ju mig berätta om jag gillade den?
(det hade jag nämligen, jag hade inte hunnit läsa den själv än men sneglat ett par gånger åt den där den stod i hyllan för läskiga böcker)
- Ja, gjorde du det?
- JA. Den var jättebra. Verkligen! Du måste också läsa den!
- Ja, det ska jag nog. Vad var det som var så bra med den?
- Jooo... den var spännande. Och rolig. Och... eh... spännande. Och bra! Och spännande och rolig på samma gång. Lovar du att du läser den?

Klart jag gjorde, efter denna vältaliga bokrecension. (killen kom dessutom tillbaka redan dagen efter och kollade om "jag hade läst den än?") Och jag gillade den också. Väldigt mycket, faktiskt! Och, OK, den var rolig (att sätta fast blodiga ben och armar som trillat av med hjälp av synål, tråd och kardborrband??) Men mest läskig. Dock fick jag säkert inte rysningar av samma saker som killen i femman fick. Nej, det läskiga för mig var hur synd det är om Lilla Hon, hur ensam hon är, hur elaka de andra barnen är mot henne, hur ingen av de vuxna ser henne, hur inte ens bokens författare låter henne få ett eget namn...? Och så slutet. Nä, jag vill inte spoila, men: Va? Näää....?!

Nå. Det roligaste Lilla Hon vet är att hoppa runt bland färggranna kuddar och samtidigt äta bokstavskex och vissla. Då känner hon sig helt trygg. Det finns annars så mycket hon är rädd för. Alltså skulle hon så väldigt, väldigt gärna vilja vara i skolans kuddrum och hoppa bland kuddarna där. Men det får hon inte för de andra barnen. Istället roar de sig själva med att skrämma upp Lilla Hon med spökhistorier: om lärarinnan som hängde sig på vinden, om flickan som sprang inne på syslöjden, snubblade och fick en sax i hjärtat, om andra på skolan som dött häftiga och spektakulära dödar och som förstås alla går igen och spökar. Det är ju så roligt att skrämma upp Lilla Hon! Sedan skrattar alla barnen åt henne så de håller på att kissa på sig. En dag när de har tråkigt kommer de bästa grejen: de säger åt Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet en liten stund, om hon bara vågar gå upp på skolans vind först. Vinden, där den där hängda lärarinnan alltså spökar. Lilla Hon är så rädd, så rädd... men att få komma in i kuddrummet åtminstone en liten stund? Hon vill ju så gärna få komma in där, och äntligen få känna sig trygg.

Hon vågar gå upp på vinden. Varpå de andra barnen låser in henne. Och glömmer bort henne.


Titel: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Författare: Lena Ollmark
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

More Than a Mistress

Den här läste jag på kvällarna under bokmässan, och rolig Balogh-romance var verkligen perfekt då och precis vad min utmattade själ klarade av och ville ha.

Vi har en hertig (förstås) med dåligt rykte (också förstås) som står i begrepp att utkämpa en duell i Hyde Park i gryningstimmen så som det bör vara. Den som utmanat honom är en bedragen äkta man - hertigen är bedragaren. (ja... förstås. Ryktet var ju dåligt.) De går ifrån varandra de stipulerade antal stegen, vänder sig om och... en kvinna skriker "stopp!". Hertigen skjuter i luften, bedragne äkte mannen skjuter hertigen i benet och alla blir arga. Så här ska det inte gå till. Vem skrek? Vem blandade sig i gentlemannagrejer?

Jane Ingleby var det, på väg till jobbet i en hattaffär. Hon tyckte helt enkelt det var väldigt idiotiskt med duellskjutande och onödigt dödande och försökte därför avstyra det. Och nu när alla ska stå och skälla på henne för att hon skrek kommer hon dessutom att komma försent till jobbet. Och det vill hon inte, för då kan hon nog mista det. Hon är ny på jobbet, nämligen. Egentligen gömmer hon sig i London eftersom hon är efterlyst för mord.

Hej och hå.

Nu tar vi och parar ihop den där duellerande-hertigen-med-dåliga ryktet med den eftersökta mörderskan. Blir det bra? Oh, ja. Mycket bra. Jane Ingleby är nämligen väldigt, väldigt bra på att ge svar på tal, och att inte bry sig ett dyft om att hertigen (Jocelyn Dudley, Duke of Tresham) är förnäm och bra på att ge order. Hon skäller på honom - och han försöker vara högfärdig tillbaka. Det blir väldigt roliga dialoger, det blir det. Och jag njuter.

Titel: More Than a Mistress
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2000
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Fahrenheit 451

Det är konstigt - jag tyckte inte om att lyssna på den här boken. Den var obehaglig och jag avskydde verkligen uppläsarens släpiga, drömmande röst (tänk er en manlig, amerikansk Luna Lovegood...?). Ändå kunde jag inte sluta lyssna på den. Den var svår att ta till sig också, eftersom en del partier mest består av intrycksexplosioner för huvudpersonen Montag och att lyssna på det som ljudbok på engelska var förvirrande. Så fast jag inte ens gillade det hela var jag dessutom tvungen att backa en hel del partier och lyssna på dem igen för att ha någon hum om vad som hände och varför.

Så - jag gillade inte under tiden, lyssnade ändå till slut... och nu efter mer än en vecka efter avslutad lyssning kan jag inte sluta tänka på bokeländet. Det är egentligen inte så konstigt att den blivit en modern klassiker: den är välskriven, fascinerande och fortfarande aktuell trots obehagligheten.

Guy Montag är brandman. Men det var länge sen brandmän stoppade bränder. Nä, när larmet går nu åker brandmännen ut försedda med eldkastare och kerosene - och startar bränderna. Larmen handlar om böcker - böcker är förbjudna och ska brännas (och de brinner vid temperaturen 451 F tydligen). Montag har varit tillfreds med sitt liv fram till nu, att bränna saker ger en bra känsla. Men nu träffar han Clarisse, en ung kvinna som ser annorlunda på livet. Hon vill inte nöja sig med det som TV och radio matar henne med (så som Montags fru Mildred gör dygnet runt) - nej, Clarisse vill uppleva saker, leva!

Och Montag börjar fundera, och omvärdera. Rädda undan böcker från bränderna och gömma dem hemma hos sig.

Uh-oh.

Vad är obehagligt för mig, då? Jamen hela samhället! Böcker är förbjudna, TV skriker ut sina program, sin info och sin reklam dygnets alla timmar, från alla väggar. Mildred tar en överdos sömntabletter, och då kommer två män mitt i natten med någon typ av magpumpningsapparatur och suger ur henne (känns helt surrealistiskt och väldigt läskigt). Det finns en mekanisk hund knuten till varje brandstation, med ett högteknologiskt utvecklat luktsinne, åtta spindelben samt en injektionsnål som kommer ut ur nosen. Det trappas upp för krig i bakgrunden med flygande jetplan och mycket muller, men ingen verkar bry sig det minsta om  dem. Brandchefen håller en längre förklaring för Montag (när han sjukskrivit sig från jobbet pga livsångest, typ) om hur böckerna försvann från civilisationen och hur det var lika bra eftersom de var så oroande. Bränna böcker är bra - då behöver vi inte diskutera saker, vara rädda för saker. Ingen behöver bli kränkt, ingen behöver bli arg. Ingen upprördhet, bara lycka för alla. Bränn böckerna, bränn dem!

Det är mer, massor mer. Och jag kan inte sluta tänka på den. Min son (18) hade läst den i skolan i våras, och vi började prata om den häromkvällen, vilket var väldigt skönt. Det här är en bok man behöver prata med någon om när den är läst. Fast ibland önskar jag att jag hade låtit bli. Att läsa den, alltså. Den upprörde mig. (Bränn boken! Bränn den!)

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Ljudbok - uppläsning: Stephen Hoye
Utg år: original 1953
Köp den till exempel här eller här, ljudboken jag lyssnade på hittar du här

Gudarna vaknar

Elliot har svårt att hänga med i skolan - inte så konstigt när han inte får sova som han ska på nätterna, och aldrig har tid att göra läxor eller läsa inför prov. Men aldrig att han kan berätta för sina lärare eller rektorn "Kalla-mig-Graham" hur han har det därhemma! Då skulle han inte få bo kvar där eller hos mamma, eftersom ingen tolvåring egentligen ska få ha det som Elliot har det. Han får vara mamma åt sin mamma, gården de bor på håller på att rasa ihop pga vanskötsel och pengar finns inte. Men mamma är den enda Elliot har, så han måste skydda henne och försöka klara skolan ändå.

Det här låter som en svart historia om ett barn som har det jobbigt - och visst. Det är det ju. Egentligen. Men... i Elliots liv landar helt plötsligt Jungfrun. Alltså, Jungfrun som i Jungfrun, stjärnbilden. Odödlig och envis och egentligen kommen till jorden helt olovandes. Hon är bara anförtrodd att ha hand om zodiakens kontorsmaterial, men har snott åt sig uppdraget att ge en liten flaska ambrosia till en av gudarnas fångar som har suttit inlåst under Stonehenge i mer än tusen år. Jungfrun träffar först Elliot, som hänger med henne, och tillsammans bara råkar de släppa ut den där fången från sitt fängelse. Varpå världen givetvis hotas av evig död och förstörelse. Attans, vad göra nu?

Ta hjälp av de grekiska gudarna, förstås! De har mestadels dragit sig tillbaka (det är zodiaken som sköter lagstiftning och allt praktiskt numera) men de går att hitta utan större problem. Zeus ägnar mest sina dagar åt att bli kär, gifta sig och skilja sig, ibland nästan före det att han gifter sig. Och så spelar han golf och äter god mat och har ett finfint pensionärsliv. Men han hjälper gärna till. Så även hans döttrar Athena (flerfaldig professor på Cambridge) och Afrodite (driver ngn slags datingförmedling) och många andra.

Det är fart och fläkt och väldigt roligt att läsa, det här. De grekiska gudarna och andra mytologiska väsen är väl anpassade till det moderna livet och använder sig gärna av all möjlig teknologi. Till exempel är Hermes helt hjälplös utan sin "I-god" som han annars ständigt sliter upp för att både ta selfies med i alla möjliga och omöjliga situationer men även kollar upp saker på. Men allt från den grekiska guda-geografin finns också med - ett av transportmedlen är fortfarande att åka med Karons båt på Styx som tydligen rinner under vår egen värld fast vi inte vet om det. Det påminner en hel del om Harry Potters trollkarlar och häxor i en ovetande mugglarvärld, fast på grekiska. Och förstås påminner det också om Riordans Percy Jackson-böcker, fast med en egen mycket mer brittisk touch, och en annan slags humor som jag nog uppskattar mer.

Överdrivet, fullspäckat, roligt, actionfyllt... ändå med Elliot i centrum. Elliot som bara är tolv och vill ha sin vanliga mamma tillbaka.

Titel: Gudarna vaknar
Serie: Kaosstenarna 1
Författare: Maz Evans
Originaltitel: Who let the gods out?
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

All About Jeeves & Jeeves Takes Charge

Det har aldrig blivit av att jag har läst någon av P.G. Wodehouses alla noveller och böcker om Jeeves (och hans arbetsgivare Wooster) men jag har tänkt göra det så många gånger. Nu hittade jag några av novellerna i ljudboksformat på Storytel, upplästa av Edward Duke. Jag tyckte väldigt mycket om dem, och tänker att jag ska på jakt efter fler (att lyssna eller läsa som pappersbok vilket det nu blir).

Jeeves är alltså betjänt (eller valet) åt den unge, rike och lätt förvirrade Bertie Wooster. Jeeves är aldrig förvirrad. Han gör aldrig fel, talar alltid korrekt, har mycket bestämda åsikter om vad Wooster ska ta på sig och inte ta på sig, och han brukar alltid få som han vill i slutändan. Jeeves går heller inte som vanliga människor, han glider eller flyter liksom in och ut ur rum. Dessutom löser han alla problem Wooster alltid tycks råka i, oftast med en eller annan rik, äldre och irriterad släkting inblandad.

Just Jeeves Takes Charge råkar vara berättelsen om hur Wooster anställer Jeeves. Wooster har en dålig morgon, har precis avskedat sin förre betjänt och har till råga på allt världens baksmälla. In glider Jeeves, ditskickad av någon tjänstefolksförmedling, kastar en blick på Wooster och ordinerar raskt en av sina egna dekokter. (typ ägg, chili och lite annat kul) Wooster dricker, känner sig genast bättre och anställer Jeeves på stubben. Sedan avskedar han honom lika raskt någon dag senare när Jeeves höjt ett anklagande ögonbryn i fråga om kostymval (vill jag minnas), men återanställer honom i slutet av berättelsen när Jeeves räddat Wooster från den obligatoriska släktingen. Tror det handlar om aunt Agatha här, men ärligt talat har jag redan blandat ihop de fyra olika Jeeves-berättelserna jag hört...

En av de andra novellerna som var med på den här ljudboksläsningen (titlarna på alla står inte med, så har glömt vad den hette) handlar om hur Wooster en morgon tycker livet är tomt och trist och aviserar att han nog tänker sig att skaffa familj och barn för då blir nog allt bättre. "Yes sir, very good sir" svarar Jeeves precis som vanligt, varpå herre och betjänt kör iväg på det som skulle blivit en biltur på landet men som efter några timmar har utvecklats till att Wooster står inför en hel flickskola och förväntas hålla en intressant föreläsning om något, vad som helst, som är lärorikt för de små flickorna. Hur? Varför? Jo, Jeeves, som stannar bilen när de ser en liten flicka stå vid vägkanten och slicka på en kladdig godisklubba, och som med lite puffande och väl valda ord snart har manövrerat in Wooster till den där omöjliga situationen i flickskolan. Efter en pinsam flykt talar inte Wooster så mycket mer om fru och familjebildande. Bra, tycker Jeeves, eftersom "when the wife enters the front door, the valet goes out at the back" tydligen. Som sagt - han får alltid som han vill i slutändan.

Efter fyra genomlyssnade noveller är jag för tillfället ganska nöjd och mätt på Jeeves och Wooster-humor. Men jag kommer att återvända fler gånger för att le åt höjda ögonbryn, fåniga etikettsregler och framför allt Wodehouses språk.

Jag, som är dålig på sånt, har ju inte heller vetat att det finns en tv-serie som heter Jeeves and Wooster, där Stephen Fry spelar Jeeves. Den bara måste jag ju leta upp och se!


Titel: All About Jeeves & Jeeves Takes Charge
Författare: P.G. Wodehouse
Ljudbok - uppläsning: Edward Duke
Utg år: (ljudboken) 2015
Förlag: (ljudboken) Authors Republic
Här hittar du den

Hjärtlös

Marissa Meyer fortsätter med att göra sina helt egna tolkningar av sagor och barnböcker - Hjärtlös handlar om den elaka drottningen i Alice i Underlandet. Givetvis skruvar Meyer till det rejält, och vi får läsa om när Catherine var ung och ännu inte hade blivit drottning och börjat yla om att att alla huvuden ska huggas av. Hon är definitivt inte kär i kungen som hon i och för sig tycker är snäll och harmlös, men rätt löjeväckande. Nej, Catherines passion är kakor och andra bakverk, och hon kan lägga ner hur många timmar som helst i köket för att få fram den Perfekta Citronpajen, eller de underbaraste macronerna eller vad det nu kan vara. Hon ska starta ett bageri, har hon tänkt sig, tillsammans med sin kammarjungfru Mary Ann. Och nu verkar det som att stadens skomakare, herr Kålmask (jepp, den där som sitter och röker och säger "vem ärrrrr duuuuu" till Alice) ska gå i pension, och då blir en perfekt lokal ledig.

Först måste Catherine bara prata med mamma och pappa (markis och markisinna, adliga och mycket fina) om det hela. Fast... det är liksom aldrig läge. Mamma är helt inne på att Catherine ska få kungen kär i sig, och låter henne aldrig äta efterrätter och tvingar henne att dra åt korsetten så hon nästan kvävs (men åhhh.... blir så arg av allt det där) och adliga flickor som Cath ska liksom inte kladda ner sig med deg och mjöl. Och så blir allting så oerhört mycket mer komplicerat när Cath träffar Jest, kungens nye hovnarr.

I början av den här boken blev jag osäker på om jag ville fortsätta läsningen. I sin tidigare serie Lunar Chronicles placerade Meyer sina sagoboksfigurer i någon slags högteknologisk framtid, och gjorde finurliga referenser till sagorna typ att Cress (Rapunzel) satt inlåst inte i ett torn utan i en satellit. Men här i Hjärtlös? Här får drottningen/Catherine en helt ny story - men å andra sidan placerar Meyer henne verkligen i Underlandet, komplett med Cheshire-katt som blir osynlig, en kanin som ceremonimästare, pratande djur av diverse slag och soldater som ÄR spelkort. Allt är lika konstigt som det är i Alice i Underlandet, ändå ska Catherine kännas som en vanlig tonårstjej som har problem med föräldrar och kärleksbekymmer, och det kändes så fånigt alltihop. Men... jag läste vidare och hur fånigt det än var (JA, de spelar krocket med flamingos och igelkottar...) så fastnade jag. Rejält. Rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Och då var jag i stället dyster. Grejen var ju att man redan från början visste att det här var den onda drottningens story, att slutet inte kunde bli annat än att hon gifte sig med kungen och blev så där arg på allt och alla. I den här boken får man veta varför hon blir som hon blir - och jag tycker ju inte om att läsa när jag vet att det inte kommer att gå bra. Det borde jag ha tänkt på innan jag läste den här - men jag ville ju veta vad Meyer hade hittat på med Underlandet.
(Hattmakaren? Jodå, han är med. Hans största skräck är just att bli galen. Och han har tekalas som inte liknar några andra.)


Titel: Hjärtlös
Författare: Marissa Meyer
Originaltitel: Heartless
Översättning: Torun Lidfeldt Bager
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här