Övergångarna

Åh, den här gillade jag! Jag läste den i ett svep, och kunde inte slita mig pga spännande. Men inte bara spännande - här finns mycket mer att tycka om, som till exempel Anton, och hur hans förhållande till morfar verkade ha varit fram till när morfar nyligen dog. Varannanveckasbarn som Anton är har morfar varit hans fasta punkt i tillvaron, dit han gått efter skolan och fått middag och hjälp med läxorna. Riktigt engagerad hjälp, där morfar har berättat, hämtat böcker, visat, brytt sig. Inte konstigt då att Anton på begravningen väser fram ett "hur fan hade du tänkt att jag skulle fixa skolan nu då?" åt morfar där i kistan. Gråta kan han inte, men livet utan morfar är ett svart hål, eller som att en svart orm ringlar sig inne i bröstet.

På begravningen, och kort efter, är det olika människor som tar kontakt med Anton och säger att de kände morfar, men Anton har aldrig träffat dem förr. Det verkar som att morfar hade hemligheter, och att de här människorna tror att Anton vet det morfar visste. De vill att han ska berätta var morfar ska ha gömt undan en person, eller att han åtminstone har fått ledtrådar av morfar till var den här personen kan finnas. Dessutom verkar de tro att Anton nu ska ta morfars plats och göra vad det nu var morfar tydligen gjorde. Men Anton varken vill eller kan, och han tycker de verkar helt galna allihop.

De påstår nämligen att morfars död inte var någon olycka. Att morfar var jagad av någon slags säkerhetspolis? Dessutom yrar de om att morfar nu finns i Verdisia, landet dit alla kommer när de dör. Men hallå? Verdisia är ju landet morfar och Anton fantiserade ihop när Anton var liten? Det finns ju inte. Inte på riktigt. Eller? Tydligen ska det råda hemska förhållanden i det där Verdisia nu, med diktatur, och med människor som fråntagits sina minnen och får jobba som slavar. Och att den där säkerhetspolisen kommer därifrån, och personen morfar tydligen gömde också gjorde det. Fast de är döda allihop. De är övergångare. Och när Anton snart själv både får se, träffa och bli jagad av övergångare så förstår han att det är på riktigt, alltihop.

Även om övergångarna väl kan sägas vara spöken så är detta inte en läskig bok på spöksättet. Säkerhetspoliserna är otäcka, men mer på vem-som-helst-kan-vara-säkerhetspolis-krypiga sättet. Det är mer urban fantasy (med mängder av stockholmsreferenser, och lite från Skåne också), fast allra mest är det ett riktigt, rejält äventyr, med jakter, ledtrådar, hemligheter som avslöjas. Plus att det alltså får plats ett antal intressanta karaktärer. Faktiskt var det så att när jag började skriva om den här boken kom jag på hur mycket den rymmer av detaljer, personer, handlingar och miljöer - men det tänkte jag absolut inte på när jag läste. Det är nämligen en mycket välskriven bok, som direkt drar in dig i Antons liv, och allt som händer känns konstigt nog ganska logiskt trots att det handlar om sånt som verkligen inte borde finnas.

Stora plus för detaljer som polsktalande lastbilschauffören, blåhåriga tjejen, FantasticArt (var faktiskt tvungen att kolla om det fanns på riktigt...) och så förstås de motorcykelburna änglarna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa en fortsättning om Verdisia!


Titel: Övergångarna
Författare: Andreas Kundler & Lisa Linder
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år