Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.
I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.
Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.
Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.
Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.
Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.
Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar