Vi har Mia Corvere, som bor i staden Godsgrave - The City of Bridges and Bones. Godsgrave är lite av italiensk historisk miljö, är byggd på ett antal öar (broarna...) och sägs enligt legenden vara rest på platsen där någon slags gud störtat i tidernas beynnelse, så därför kallas alla stadsdelar för till exempel The Heart, The Spine, Eastern Nethers, The Sword Arm och så vidare. De förnämaste och rikaste familjerna bor i The Ribs, som faktiskt ser ut som (eller är??) gigantiska revben som då alltså är som skyskrapor med lägenheter i. Jag älskar detta Godsgrave, som inte verkar vara någon vanlig stad (nästa bok i serien heter just Godsgrave så kanske jag får veta mer?), och påminns mycket om Locke Lamoras stad Camorr (och så förstås verklighetens Venedig). Kristoff ger oss mycket bakgrund om både Godsgrave och Itreyaimperiets historia men också om annat i sitt världsbygge som till exempel Ashkah, imperiet som inte längre finns mer än som ruiner och spöken - men han gör det på ett eget sätt: genom fotnoter till texten. Det stoppar upp läsandet lite samtidigt som det ger roliga detaljer och jag kan absolut inte låta bli att läsa allt i varenda fotnot.
Sedan dess går hennes liv ut på hämnd - hon ska ha ihjäl de som är ansvariga för mordet på hennes familj. Grejen är att det är Itreyas mäktigaste män, och hon äger bara en kniv och kläderna hon har på kroppen, Alltså måste hon lära sig mördandets konst från grunden, helt förutom det att hon måste hitta något sätt att överleva överhuvudtaget.
Vad lyfter nu denna bok från andra barn-växer-upp-lär-sig-saker-och-tar-världen-med-storm-böcker? För det första älskar jag Jay Kristoffs humor. Dialogerna är underbara - särskilt mellan Mia och en viss Tric hon kommer att träffa på när hon ska försöka lista ut hur man tar sig till yrkesmördarskolan Red Church. Och så de mellan Mia och hennes... eh, katt. Fast det är inte en katt. Det är en skugga son liknar en katt, och som nog inte borde kunna prata alls. Men det gör den, och himla lärd är den också. (borde nämna här att Mia är en darkin vars skugga är svartare än andras men att hon inte själv riktigt vet vad det innebär att hon är en darkin. Än.)
För det andra fantasin... sandkraken? Vita havsdrakar? Ett bibliotek som består av böcker som dött, och som ständigt förändras, blir större, mindre, och som det inte riktigt går att hitta böcker i? Transportsystemet...?? (utgången behöver av nödvändighet ligga i ett slakthus pga att Väldigt Mycket Blod måste till) Och så det här: fullständigt livsfarliga bookworms. Man bara måste älska en bok där de värsta monstren av alla är bookworms. Eller hur??
Och för det tredje: detta är så väldigt välskrivet. Jay Kristoff är skicklig - lämnar inga lösa trådar, har inga döda partier, överraskar via ett antal plot-twists, och ibland fullständigt glänser han. De inledande kapitlen är rätt förvirrande att ta sig igenom, men när man läst dem? Briljant! Två olika situationer, men i stora drag samma ordval, om hur Mia på olika sätt förlorar sin oskuld.
Jag har Godsgrave i min ägo. Jag ger mig nästan omgående på den, eftersom jag definitivt inte vill sluta läsa om Mia och de andra när Nevernight är utläst.
(och det här: Jay Kristoff bara måste ha spelat Skyrim. Att läsa om The Red Church, salarna, ritualerna, lagar och regler för lönnmördare.... alltihop? The Dark Brotherhood! Som för övrigt var det absolut roligaste och smartaste i hela Skyrim.)
Titel: Nevernight
Serie: The Nevernight Chronicle #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: St Martin's Press/HarperCollins UK
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar