Stormdancer

Jag är fortsatt fascinerad av australiensiske författaren Jay Kristoff, och har nu backat till hans debutverk: Stormdancer, första boken i trilogin The Lotus War. Det är fascinerande att läsa om dess tillblivelse i Jay Kristoffs rika bloggarkiv (som du hittar här) - vad jag förstår var han väldigt nöjd med att ha hittat sin alldeles egna nisch: japansk steampunk. Dock lämnade han den efter den här trilogin och gav sig över till lönnmördar-medeltids-nånting-nånting-renässans-italien i Nevernight Chronicle, och till sci-fi i samarbetet med Amy Kaufman i Illuminae files. Vad ska han hitta på mer? Jag kommer definitivt följa honom med spänning!

Japansk steampunk, alltså?? Jodå. Här finns samurajer, som lever enligt bushido way, här finns en (förfärlig) shogun, här finns geishor, te-ceremonier, monster från japansk mytologi, vapen som katana... fast alltihop med mekanik, maskiner och en väldig massa avgaser. Allt drivs med chi, som utvinns ur lotusblommor som när de odlas förgiftar marken. Nu är nästan all mark död pga de där lotusblommorna, luften är så smutsig och giftig pga avgaserna så att människorna måste bära andningsmasker, och luften är helt röd pga nedsmutsad. Shoguns elitsoldater heter Iron Samurai och har maskinintegrerade rustningar och (håll i er nu...) chainsaw daikatanas. Det är helt galet men samtidigt otroligt fascinerande alltihop.

I detta får vi lära känna främst Yukiko, vars far är typ hovjägare åt shogun, även om de flesta djur är utrotade numera pga förgiftade marken och luften. Nu har shogun fått en drömvision där han sett att en varelse från de gamla legenderna finns på riktigt: en griffin. Eller Thunder Tiger. Den har lite olika benämningar, men är alltså både örn och tiger, och kan flyga, och är jättetuff, och nu VILL VILL VILL shogun ha en egen sån där att rida på. Han skickar ut sin mästerjägare, som antingen måste komma tillbaka med en rejäl flygande åsktiger eller dö.

Nå. Kolla framsidan. Där flyger den. Och där är Yukiko, med katana och häftiga tatueringar (fast i boken har hon mest en tanto, alltså en dolk). Och gissa vem som kommer att bonda med åsktigern (som finns), rida på den, bli osams med shogun, träffa massor av människor och försöka få ordning på det förgiftade, förstörda landet? Jodå, allas vår tuffa Yukiko.

Jag gillar väldigt många saker i den här boken. Fantasin, världsbygget, alla detaljer (jag har inte ens tagit upp the Lotus Guild och dess medlemmar eller rustningar än, men.... wow), varelserna... Buruu (åsktiger-griffin) inte minst. Jag älskar dialogerna mellan Buruu och Yukiko (de pratar via telepati, Buruu alltid i versaler av någon anledning, kanske för att han är åskans son).
Dock märks det att det är Kristoffs debut - han fördjupar sig ännu lite för mycket i detaljer och långa beskrivningar av fantastiska ting i sitt världsbygge, och det finns en del stillastående partier i boken som drar ner tempot. Men på det stora hela är det här alltså en bra och annorlunda fantasy, och en intressant inledning på en trilogi som jag garanterat kommer att läsa vidare i. (och hej! alla tre böckerna är färdigskrivna! jag kan läsa allt färdigt direkt! lycka!)


Titel: Stormdancer
Serie: The Lotus War #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här

På andra sidan reglerna

Jag har läst och gillat alla Emma Granholms tidigare böcker, så klart jag läste nya På andra sidan reglerna också. Och den är lätt att läsa med en handling som direkt suger in mig:

Lukas föräldrar har fått för sig att de ska lämna Stockholm och flytta till någon jämra no-name-plats på landet. OK, OK, den heter Vintlunda, men känns som en så-här-vet-alla-stockholmare-att-det-går-till-i-skogen-plats. Lukas tvingas att flytta med, och därmed lämna alla sina finfina kompisar och allt man kan göra i stan bakom sig. Nu väntar sysslolöshet och inskränkthet och några års elände innan gymnasiet slutar och han kan flytta tillbaka till civilisationen igen.

Nä, OK, det är inte Vintlunda v/s Stockholm som är grejen i den här boken, men den här bloggaren blir så trött på ännu en trött SSSStan (ja, med fyra stora S) Är Bättre Än Lilla Samhället-beskrivning. Tänka sig, bara 2-3 pizzerior? En gymnasieskola? Biografer som bara visar de största spelfilmerna? Ack. Inte konstigt då att folk blir inskränkta och ägnar sig åt näthat? (som i stället är det boken ägnar sig åt)

Nå. Det blir inte riktigt så farligt i skolan som Lukas hade befarat. Han får direkt hänga med Dante och Bill, Amanda och Katta, innegänget, och blir bjuden på fest redan första fredagen. Allt frid och fröjd. Till festen kommer dock även Olivia, tjejen som han sett gå för sig själv i skolan, iklädd hafsiga kläder och hängande axlar (och när han frågat någon om varför hon är så ensam fått till svar att "Olivia har bara sig själv att skylla"). Nu är hon sminkad och fixad, klädd i kort klänning, suger i sig en stark drink som om den vore flädersaft och drar direkt in Lukas på toaletten för att ha sex med honom.

På måndagen är allt som vanligt igen - Olivia går för sig själv i trista, fläckiga kläder. Vi får läsa mer om hennes liv, som är vedervärdigt med sömnlösa nätter, eftermiddagar fyllda av läxläsning för vad ska hon annars hitta på, samt av näthat riktat mot henne själv. Skickat av alla i klassen, alla på skolan, alla... även sådana hon inte känner. "Vidriga hora" är väl det mildaste som står i alla meddelanden hon  får.

I Vintlunda är gymnasiet mest en fortsättning på högstadiet, med samma människor och samma sociala roller som förut. Eftersom Lukas nu kommer ny så vet han inte vad det är som har hänt, varför Olivia är som hon är. Men... han tar reda på det. Och tar tag. Ifrågasätter. Ställer mot väggen. Rör runt. Heja Lukas.

Ämnet i På andra sidan reglerna är angeläget, och det är bra att läsa något som får en att fundera på det sociala spelet i skolan, invanda roller och sånt som kan brytas.

Men.... här blir det lite övertydligt. Och Lukas är bara waaay to much, så himla redig och rak att jag inte tror på honom. I förlängningen är det också så att alla som är med Lukas också är så himla helylle och gör allt rätt, har sunda åsikter och intressanta intressen (och dricker måttligt med alkohol också förstås) (särskilt de gamla vännerna från Stockholm när de kommer på besök, de är samtliga av Den Rätta Sorten Utan Några Fel Alls). Jag har svårt att tro på någon av ungdomarna i boken, faktiskt, de är lite för svartvita. Och konflikter som fått byggas upp under många år är svåra att lösa med ett "förlåt-jag-gjorde-fel-är-allt-OK-nu?"

Ändå... det går lätt att läsa, ger en del tankar, och så här: läs den här för att kunna diskutera hur en sådan här situation hade kunnat vara på riktigt? Hur agera? Hur överleva? Hur undvika?

Hm. Jag är kluven. Beror säkert på att jag bor i en håla på över 60 mils avstånd från SSSStan, en håla där det bara finns EN pizzeria i byn och INGET gymnasium utom på bussavstånd. Vi har iiiiinget att göra på fritiden så därför sitter vi alla våra vakna timmar och längtar bittert och avundsjukt efter att få bo i SSSStan där allt händer och de Ärliga och Rakryggade Människorna bor.

Titel: På andra sidan reglerna
Författare: Emma Granholm
Utg år: 2017
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

Norra Latin

Jag veeet.... jag borde inte nörda loss på fel grejer, men det gör jag. I den här boken blir jag helt fascinerad av just Norra Latin, skolan i Stockholm som numera i verkligheten är ett konferenscentrum men som förr var ett läroverk. Jag bildgooglar Norra Latin, och får upp mängder av bilder - som det ser ut nu, som det såg ut förr, exteriörer och interiörer, ljusgård, atrium, pelargångar... åh, jag älskar gamla byggnader med en historia, nedslitna trappor, tak som hört röster, målningar som bevarats (prins Eugen!), och jag kan så totalt förstå hur Sara Bergmark Elfgren ville berätta en historia som utspelar sig här.

I boken är Norra Latin fortfarande en skola, ett gymnasium med övervägande estetiska program. Teaterprogrammet har bra rykte och är svårt att komma in på, med intagningsprov och allt. Men Tamar från Östersund gör sitt livs tolkning av Puck i en scen från En midsommarnattsdröm och kommer in. Hon känner ingen i Stockholm, får bo inneboende hos en pensionerad bibliotekarie i Bredäng och försöker förtvivlat att lära känna stan, människorna och framför allt alla de sociala koder som härskar skolan och klassen hon numera hör till. Hon förstår koderna, men lyckas inte komma in i något gäng, blir hängande utanför som betraktare.

Och så blir hon kär i Clea Borglund som går i samma klass, kändis redan före hon fyller 16, barnskådespelare och dotter till en känd dramatenskådespelare, så inne i teater- och kändisvärlden i Stockholm att hon inte ens funderar på hur det kan kännas för någon som kommer utifrån. Så onödigt och hopplöst att kära ned sig i henne? Särskilt som Clea redan någon vecka in på terminen blir ihop med också lika kända Tim Helander, också kändisskådespelarbarn, snygg och självklar. Tamar plågar sig själv med att ständigt kolla upp Cleas alla täta uppdateringar på instagram och andra sociala media, lyckliga par-bilder med fluff och hundratals likes från fans (mest småtjejer verkar det som).

Ja, ja, framsidan på boken skriker skräck och alltihop marknadsförs som läskigt och spännande, och här finns förstås övernaturligheter med en vandringssägen på skolan som verkar vara sann, något demonliknande som huserar i skolan både då och nu, skräckscener som direkt tagna från en Hitchcockfilm och sår som efter en hunds huggtänder fast det inte alls är en hund.... och jag gillar alla de inslagen också. Men mest, allra mest, tycker jag om att läsa om Tamar och Clea och de sociala spelet i den nya klassen. Relationerna. Clea och Tim (även om jag verkligen inte gillar förhållandet Clea och Tim). Tim och hans pappa. (som jag verkligen, verkligen inte gillar) Tamar och hennes familj hemma i Östersund, hennes fascinerande nördkompisar, Cleas liv och insikter om att det kanske inte alltid är bra att påbörja sin karriär redan som barn.... alltihop faktiskt. Jag älskar den här boken. Punkt.

Eller, OK, det finns en grej jag fick lite för mycket av: teaterinslaget. Jadå, fattar att det är viktigt för den här boken, men för mig som inte är jätteintresserad av vare sig teater eller Shakespeare blev det lite tjatigt. Särskilt En midsommarnattsdröm. Men det är mer jag än boken som inte klickar. Och hade det på något sätt handlat om musik och något musikprogram på Norra Latin så hade jag gråtit av avundsjuka för att jag inte fick vara där och vara med, spöken eller ej.

Jag visste det inte förut, men anar av nätbokhandlarnas sidor om boken att det här ska bli en serie?? "Stockholmsserien"? Kul, i så fall! Count me in on läsning!

Åter till mitt nördande - här är två av bilderna jag satt och drömde mig bort i:

Ljusgården med café, bild från stoccc's hemsida

Bild från norra-latin.se

Titel: Norra Latin
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Ljudbok - uppläsning: Nina Zanjani
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Arcanum Unbounded

Arcanum Unbounded är en samling med några av Brandon Sandersons noveller och novellas. Några av dem hade jag redan läst, men läste glatt om dem nu och gillade fortfarande väldigt mycket - Sanderson är en mästare även i det kortare formatet och kan få hundra sidor att innehålla komplexitet och spänning och riktiga avslut. Några var nya för mig, och av dem var det särskilt bra att läsa Edgedancer eftersom den utspelar sig i samma värld som Oathbringer som jag hyser storstilade planer om att läsa igenom över jul. (vadå "så-himla-mysigt-att-umgås-med-familj-och-släkt-över-julhelgerna"??) Det var ett tag sedan jag läste Words of Radiance, boken i The Stormlight Archive som kommer före Oathbringer, och jag behövde friska upp minnet.

Detta är innehållet i Arcanum Unbounded:

The Emperor's Soul - novella som utspelar sig i samma värld som Elantris, och som jag tidigare läst och skrivit om här. Jag läste om den nu, och tyckte fortfarande väldigt mycket om den. Sigillstämpelsmagi...? Absolut!

The Hope of Elantris - en mycket kort berättelse som utspelar sig i bakgrunden av det som händer i slutkapitlen på Elantris. Ärligt talat rätt poänglös, men lite småsnällt söt, särskilt om man precis hade Elantrisboken genomläst och kvar i huvudet. Vilket jag inte hade.

The Eleventh Metal - kort berättelse om något som hände när Kelsier gick i Mistborn-lära hos en surmulen och helt troligt galen man kallad Gemmel. Utspelar sig alltså före händelserna i första Mistborn-boken The Final Empire.

Allomancer Jak and the Pits of Eltania, Episodes Twenty-Eight Through Thirty - vad jag förstår finns inga andra episoder, så det här är som om det funnes en slags följetong om Allomancer Jak man kunde prenumerera på, och ett par episoder ur den. Och nä, inte särskilt kul. Känns nästan som någon slags fanfic i Mistborn-världen, där en klanthjälte jonglerar runt med sina allomancer-kunskaper. Typ.

Mistborn: Secret History - Den HÄR, däremot...! Den önskar jag att jag hade läst alldeles precis efter att jag hade läst ut hela Mistborn-trilogin och hade värsta separationsångesten från Vin, Elend och de andra. Det är en ganska lång novella som handlar om saker som händer i bakgrunden i alla tre böckerna i trilogin. Och det går tyvärr inte att avslöja något av det som händer i Secret History utan att spoila "huvud"-böckerna, inte ens att skriva om vem som är huvudperson. Men se till att läs den här, ni som läst Mistborn och vill ha mer, veta mer, inte är färdiga...!

White Sand - jag hade inte hört talas om den här, hur mycket jag än skryter om mitt Sandersonläsande!? Det är en tecknad serie, baserad på Sanderson manus White Sand som inte publicerats tidigare. Här i Arcanum Unbounded får man först läsa ett kapitel av den tecknade serien, sedan ett utdrag med samma episod ur det ursprungliga manuset. Och oj, vad jag gillar det här! Den tecknade serien är riktigt bra, och White Sand-världen sååå lockande med sitt styra-sand-magi-system (alltså, denne Brandon Sandersons kreativitet när det gäller magisystem...?!) och jag gillar huvudpersonen Kenton. Han är ovanligt nog obegåvad i den där magin med sand, kommer med ett nödrop in på "magiskolan" där hans pappa är mästare och förstås anser att sonen är en besvikelse. Men Kenton klarar sig ändå, på ren vilja och med uppfinningsrikedom! Och jag måste läsa mer av det här! Ska alltså skaffa hem White Sand - vol. 1 finns utgiven, vol. 2 är på gång när som helst tror jag.

Shadows for Silence in the Forests of Hell - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om, gillade fortfarande mycket!

Sixth of the Dusk - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om och gillade igen. Känns fortfarande väldigt annorlunda från det andra Sanderson skriver, pga miljön.

Edgedancer - avslutande novellan som utspelar sig i Stormlight Archive-världen Roshar och handlar om Lift som är en Edgedancer. Denna Lift finns med i ett kort mellankapitel i Words of Radiance, men jag hade helt glömt bort henne och fattade därför inte alls hintarna Sanderson gjorde till det som hänt henne precis innan vi träffar henne eller vem hon är. Nå, det gick bra ändå. Lift är väldigt speciell. Till att börja med tycker hon att det för otur med sig att vara äldre än det egna antalet fingrar. Alltså är hon tio år. Men det har hon varit ganska länge. Hon har med sig en... eh... "pet Voidbringer" som är i formen av vinranka blandad med kristaller, och som kan prata och röra sig lika fort som Lift. Ja. Jo. Och så kan Lift göra sig "awesome" och då kan hon springa jättefort, bli hal och få saker att växa. För att kunna vara awesome behöver hon mat, och hon är alltså hungrig hela tiden.

Nu kommer hon till staden Yeddaw, som mest ser ut som en stor labyrint nedsänkt i den steniga marken (ja, det finns en bild). Här tänker hon sig allra främst att stjäla mat, och då särskilt alla de tio sorternas pannkakor som ska finnas här. Och, ja, så ska hon kanske jaga ikapp en läskig typ som kallas "the Darkness" som nyligen försökte ha ihjäl henne. Men först: mat.

Lift är kanske inte en av mina favoritkaraktärer i Stormlight Archives (men hennes vinrankeföljeslagare är!) men, som sagt, den här novellan blev en bra uppfriskare inför Oathbringer- läsandet. Och så innehåller den detaljer som spela-död-träden. Roshar plågas ju av ständiga stormar, vilket naturen har anpassat sig efter. Grässtrån kan dra ner sig i marken vid vibrationer, löv drar sig in i trädens grenar och växter växer så att de har lä av stenar och annat när stormarna kommer. De här träden? De har mjuka rötter som gör att de helt enkelt fäller sig ner platt på marken när de blir oroade. Spelar döda, liksom. Sedan, när faran är över, så reser de på sig igen. Heh. Bara Sanderson kan komma på sånt. Jag älskar det.

Titel: Arcanum Unbounded
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz/Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Vad som skrämmer

"Vilken är den läskigaste boken du har i hela biblioteket??" är faktiskt en fråga jag får ganska ofta av barn på biblioteket där jag jobbar. Jag har aldrig något bra svar, utan brukar lite svävande förklara att "det är så olika vad vi blir rädda för, själv tycker jag det otäckaste som finns är att läsa om barn som far illa". De blir förstås alltid helt missnöjda med det, ville ha något med spöken och demoner, helst med en otäck framsida att flasha med inför kompisarna.

Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"

Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".

Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"

Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.

Fjuttiga pulkabacken

Brandon Sanderson, större än J.K. Rowling!!??

Men kolla! Just nu när man länkar till author rank på Amazon så ligger min favoritförfattare Brandon Sanderson överst. Överst, som i fler sålda böcker än J.K. Rowling...!

Jag kände inte till denna author rank tidigare, men hittade en länk via mitt facebookflöde (Brandon Sandersons egen uppdatering, och han hade kommenterat: "You know, I'm starting to think this author thing might work out for me".)

Så här står det om den:

About Author Rank

Amazon Author Rank is based on the sales of all of an author's books on Amazon.com and is updated hourly. 

Eftersom uppdateringen sker varje timme kan det möjligen vara så att Brandon Sanderson ligger överst just nu eftersom hans efterlängtade tredje bok i The Stormlight Archives: Oathbringer, alldeles precis har släppts.
Och visst, det är alltså "bara" på sålda böcker på Amazon han är störst - men hallå? Amazon är gigantiskt! Och jag blir så himla glad - Brandon Sanderson är en fullkomligt fantastisk författare som är värd alla möjliga framgångar. Hurra!

Nu ska jag raskt klicka hem Oathbringer. Och så efterlängtad är den att jag köper den dels som e-bok och läser på min Kindle. (pga gaaah tjockare än tjockast), dels som pappersbok (pga måste äga och kunna bläddra i och klappa på)
För övrigt befinner jag mig sedan några dagar redan i Sanderson-land eftersom jag just nu läser hans Arcanum Unbounded, en samling av olika noveller och novellas. Har läst om The Emperor's Soul som fortfarande är helt fantastisk, och håller just nu på med Mistborn: A Secret History. 

Men alltså. Överst på Amazons Author Rank. Heja! Och pga den där hourly update tycker jag att jag bör göra så här: ett klumpigt collage av skärmklipp av rankingen som den ser ut idag, 15 nov 2017, denna fina dag när min (jaja) Brandon Sanderson ligger över Lee Child, Jeff Kinney och till och med Stephen King:

Layers

Dorian är sjutton men lever redan som hemlös. Han tar inte droger, vill inte stjäla och försöker hålla sig ren och snygg, saknar skolan och ett ordnat liv, men kan inte bo med sin pappa längre så är tvungen att överleva på egen hand.

Nu har han hamnat i bråk med en annan uteliggarkille, en mycket större typ som ville ha Dorians pengar och fickkniv, men som Dorian överrumplande nog slog ner och klarade av att ta tillbaka åtminstone kniven ifrån. På morgonen efter vaknar Dorian i en pöl av blod.... inte sitt eget, men just den där andra killens. Denne ligger död bredvid Dorian, och i blodet ligger Dorians fickkniv. Dorian (som dessutom har väldigt ont i huvudet) fattar ingenting och minns ingenting. Vad har hänt? Inte har han väl haft ihjäl den andre? Men hans kniv ligger ju där?

Just i den här förvirringen och paniken kommer en snyggt klädd man och räddar undan Dorian, stoppar in honom i  en skåpbil och kör honom till ett nytt liv. Ett "residens" någonstans utanför stan, där det bor fler (många) f.d. hemlösa ungdomar som alla får mat, kläder, egna rum, undervisning, mot det att de jobbar med att dela ut flygblad om olika välgörenhetsorganisationer. Dorian undrar väldigt mycket över det hela - varför har till exempel alla ungdomarna olika färger på sina kläder? Dorian får börja i helt grå kläder, får sedan gröna och lite senare röda efter en särskild händelse. Men han är inte den som tackar nej till gratis mat och logi, och att dela ut flygblad är inte särskilt jobbigt, bara trist. Konstiga regler kring det hela, bara: han får inte lämna platsen han är tilldelad att stå på, får bara röra sig i en 10-meters radie. Och han måste le mot alla, även om vissa personer ställer sig att bara konstigt stirra på honom.

Den här börjar så bra, och jag får samma känsla som när jag läste Poznanskis Erebos. Vad är verkligt? Vad är en del av ett spel, eller av en digital verklighet? Matrix-vibbar och en undran om hur mycket jag kan lita på berättaren, en väntan på en gigantisk twist som ska ställa allt på huvudet.

Men.

Men sen händer liksom ingenting?? Dorian får reda på en del av sanningen, och ägnar sedan stora delar av boken åt att ränna runt på stadens gator på flykt medan han försöker få reda på mer. Och så vill han träffa/rädda tjejen Stella han träffade på Residenset i bokens början och insta-lovade bara så där utan större anledning än att hon hette Stella och hade brunt hår. Typ. Eller, jag fattade i alla fall aldrig varför de blev intresserade av varandra, hon och Dorian eftersom det inte framgick av vare sig dialog eller gestaltning mer än "Där är du och här är jag och jahapp, låt oss hålla händerna. Och kyssas lite, kanske? Jepp. Så där ja, nu är vi en pojke och en flicka som är ihop."

Men OK, jag läste ändå slut boken pga ville verkligen veta hur stor den där twisten jag anade skulle vara. Hade alla möjliga teorier (tänkte åt hållet Patient 67 av Lehane för den som läst) om hur allt verkligen hängde ihop. Rätt vad det var hade boken tagit slut och
Jag
Var
Så
Grymt
Besviken.

Va? liksom. Vad hände med avslöjandena? Allt det här visste jag ju redan? Allt blev bara ett enda stort blöh. Jag hade trampat runt med Dorian alldeles för länge, helt i onödan? Suck.

Jag blir inte klok på Ursula Poznanski. Ibland skriver hon riktigt bra böcker, som Sveket eller Erebos. Ibland rasar allt och det blir en Saeculum, eller som nu en Layers. Nu vågar jag nog inte testa fler av henne.

Fast den tredimensionella framsidan på Layers är väldigt snygg! Det syns inte på bilden ovan, men den är alltså (med hjälp av pärmens flik) i lager.

Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Layers
Översättning (från tyska): Sofia Lindelöf
Utg år: 2017
Förlag: Vox by Opal
Köp den till exempel här eller här

De utstötta

Mitt ljudbokslyssnade den senaste tiden har fört mig hem till Ruth Galloway på saltängarna i Norfolk. Jag har väl haft det helt OK där, men inte helt överväldigande fantastiskt.

I De utstötta handlar det om små barn som dör, och det är rätt tungt att lyssna på. Det handlar om en kvinna som levde för 150 år sedan, Mor Krok, som sades ta livet av barnen hon skulle ta hand om, en änglamakerska, och så handlar det om en kvinna i nutid, vars tre små söner alla har dött som spädbarn. Har hon själv dödat dem? (kommissarie Nelson tror kanske det.) Eller har de dött av naturliga orsaker? (de som känner kvinnan hävdar att allt annat vore otänkbart) Hade Mor Krok verkligen ihjäl de små barnen, eller dog de av sjukdomar eller annat? Det handlar också om det här med att vara tvungen att lämna bort sina barn - som förr, när vissa mödrar inte såg någon annan utväg än att lämna barnen eftersom de inte kunde försörja dem, eller som nu, när vi föräldrar måste lämna våra barn om dagarna för att kunna jobba. Att någon annan ska ta hand om, trösta, uppfostra, leva med dem? Nä, det är inget konstigt, men den här boken trycker ner fingret i just det där och får det att göra ont.

(När jag skolade in mitt första barn på förskolan var han ungefär ett och ett halvt år. Första gången jag lämnade honom där ett par timmar och åkte hem ägnade jag de timmarna åt att sitta i trappan hemma och gråta. Precis hela tiden. Någon annan skulle trösta min son. Någon annan skulle höra honom skratta. När han kom hem skulle han dofta av någon annan vuxen som tagit upp honom, som matat honom, som haft honom som del av sin dag. Och det var som det skulle. Min son skulle nu och för all framtid vara sin egen, med sitt eget liv, sina egna kompisar, sina egna val, sina egna dagar. Han var, och är, inte min, han är sig själv och sin. Det var som det skulle, och det var så hjärtslitande svårt att ta in. Jag grät så att jag höll på att gå sönder.)

Well, efter den parentesen: dödsfallen i nutid reds ut av polisen med Nelson i spetsen, och utgrävningen av Mor Kroks grav blir en stor grej eftersom tv-programmet "Kvinnor som mördar" kommer med produktionsteam, kameror. sminköser, flashiga programledare och filmar det hela under stort tumult. Ruth blir tv-arkeolog - sicken tur att hon köpt en ny anorak?

Rätt OK läsning/lyssning, alltså, spännande i slutet och jag börjar känna en rätt stor lust att själv resa till Norfolk och Norwich. Någon gång.


Titel: De utstötta
Författare: Elly Griffiths
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2014
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

Godsgrave

Jag tyckte verkligen mycket om Nevernight av Jay Kristoff, och fortsatte därför raskt med nästa bok i trilogin: Godsgrave. Men nu blir det jobbigt - Godsgrave slutar i värsta cliffhangern. Det är till och med så att författaren har lagt in en ursäkta-mig-sida allra sist för att han lämnar läsaren på detta vis, med alla dessa frågor och ouppklarade mysterier. Men ååååh! Sista boken är ju inte utgiven än! Godsgrave kom nu i september, så hur länge ska jag leva på det här viset?

Och VARFÖR kunde jag inte vänta med läsningen av The Nevernight Chronicle tills alla tre böckerna fanns utgivna, så att jag kunde läsa alla tre på raken? Att jag ALDRIG lär mig?!!

Nå. Vi har här en Mia som fortfarande är hämndlysten och vill ha ihjäl en kardinal och en konsul eftersom de utplånade hennes egen familj. Skit samma hur många människor Mia själv måste döda för att få till denna hämnd - hon SKA lyckas. Och hennes listiga plan är denna: i jättejättestora gladiatorspelet i Godsgrave får den enda segraren av alla hundratals deltagare i den jättejättestora finalen som det krävs hur mycket som helst att ens får vara med i, den segraren får ta emot gratulationer av konsuln och kardinalen personligen. Aha! Bästa och smartaste tillfället att ta livet av dem alltså?  What could possibly go wrong?? 

Eh. Typ allt? Om vi börjar med det mest grundläggande här: Mia är inte en gladiator. Än. Nähä, då får hon väl se till att bli det då. Vilka blir gladiatorer? Jo, slavar som säljs till gladiatorstall. Alltså måste Mia börja i den änden: bli slav och lyckas bli såld till ett framgångsrikt gladiatorstall.

Eller, som hennes ständige följeslagare Mr Kindly inte försitter minsta chans till att påpeka: Det är en ganska usel plan med minimala chanser att lyckas.

Kristoff fortsätter att imponera. Här är fortfarande bra plot-twists, intressanta karaktärer och många hemligheter. Och trots att så mycket av boken handlar om gladiatorgrejs (ja, det är många blodbad och stridsscener) så blir det aldrig tråkigt. Dialogerna är fortfarande bra och roliga. Och nu har vi inte bara Mr Kindly som bråkar och diskuterar med Mia - nä, nu har en varg blandat sig i leken. En skuggvarg. Och den vargen är ständigt oense med Mr Kindly (samt talar alltid med VERSALER). Älskar Mias lilla grupp. När boken är slut är hennes skugga svart nog att hysa fyra... men jag säger inget mer om det här. Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot att få läsa trilogins avslutande del.

När nu den kommer...

Titel: Godsgrave
Serie: The Nevernight Chronicle #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2017
Förlag: St Martins Press/HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Karta för förälskade & andra vilsna

Julia har precis kommit till sommarstugan på Dalarö tillsammans med pappa, och hon mår bara Sämst I Hela Världen på det där nu-är-livet-slut-sättet som tonåringar bara är bäst på. Hon borde ju verkligen inte vara synd om - hon har precis blivit tillsammans med Isak? Isak som är sååå snygg och som Julia fortfarande inte fattar kan vara både mänsklig och snäll. Och nu är han hennes?? Grejen är att Isak skulle ha varit Karins. Karin är Julias bästis sedan typ alltid, och nu hade Karin Isak som sitt span. Och man blir helt enkelt inte tillsammans med sin bästis span. Nu har Julia ändå blivit det, och Karin har fått reda på det, och i princip gjort slut med Julia och blivit bästis med Astrid i stället och stuckit med henne till Mallorca i stället för att följa med Julia till Dalarö som hon alltid brukar göra. Det är därför Julia sitter här med ett brustet hjärta när hon borde vara gladast i hela världen pga Isak.

Det blir värre. För i en sommarstuga nära intill kommer nu Rasmus och hans mamma och ska bo ett antal veckor. Och Rasmus? Han är en sån där som går på bibliotek. Man kan prata med honom om böcker. Och om fantasivärldar. Och om... ja, allt. Han ritar också. Bara en sån sak. Och när knän eller fingrar snuddar mellan honom och Julia så känns det i hela kroppen. Men. MEN. Hon har ju Isak! Hon måste ju vara kär i honom! Särskilt nu när det kostade henne så mycket att bli ihop med honom? Det bara går inte att trassla in sig med en Rasmus också.

Och Rasmus då? Jodå, vi får hans perspektiv på det hela också i vartannat kapitel. (och som jag älskar att de får vartannat kapitel, Rasmus och Julia) Och det tar inte många sidor innan det står helt klart hur himla kär han blir i Julia. Fast hon är så konstig - fantastiskt trevlig och pratbar och rolig ibland, men så rätt vad det är så blir hon himla tvär och avig och konstig.

Det här är lätt en av de bästa ungdomsböcker jag har läst. Det är så himla fint! Stora delar av boken satt jag och muttrade över hur Julia trasslade till det för sig - samtidigt som det kände så verkligt, så äkta. Ja, det är ett triangeldrama, men på det riktiga sättet, liksom. Precis så här skulle vilka tonåringar som helst kunna trassla in sig med allt det där komplexa med bästiskärlek, oskrivna sociala regler, känslor som bär iväg med en... och så är det så bra förankrat i vanlig miljö, med riktiga vardagsproblem. Pengar som inte räcker till, föräldrar som är bra ibland och pinsamma ibland, semestrar som ska räcka till, gymnasieval... Johanna Lindbäck har fångat tonårslivet så på pricken, så infernaliskt bra. Och sen, när hon dessutom lägger in referenser till Jag ger dig solen och låter ett vanligt bibliotek bli Viktig Plats För Kärlek? Hurra, hurra!

Japp. En av de bästa böckerna för i år, och en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst. Läs!

Titel: Karta för förälskade & andra vilsna
Författare: Johanna Lindbäck
Utg år: 2017
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här eller här

PAX - Maran

Nionde boken i PAX-serien, med guldigt snitt, och jag sällar mig återigen till bokslukargänget som kastat sig över boken och läst den i ett nafs. Förra boken, Vitormen, slutade ju i värsta cliff-hangern hittills i serien, och den här tar förstås vid direkt där den slutade. Det är fortfarande julaftonskväll, och nu äntligen, äntligen får Träslöjds-Thomas bevis på att Viggo och Alrik gör förbjudna saker så som inbrott. Nu ska här skipas rättvisa, och vidtas åtgärder!

Åh, jag skulle vilja lyfta upp denne Träslöjds-Thomas ur boken och säga honom några sanningens ord. Han är utan konkurrens den läskigaste figuren i hela Mariefred, så kan Maran och Svarthäxan få säga vad de vill.

Maran, ja. Det är den där klassiska maran, hon som sägs sätta sig på sovande offers bröst och ge dem ångest och mardrömmar. Här tycker hon särskilt om att plåga barn, som därför inte vill somna för då kommer de läskiga drömmarna (varpå föräldrarna förstås bara: jaja, men du måste sova nu, vet du). Maran och Svarthäxan får till ett samarbete här, vilket leder till att Viggo och Alrik kommer att besöka ett dröm-Mariefred. Det jobbiga är att de kan bli kvar där om det vill sig illa, alltså aldrig mer vakna upp alls.

Nu är det bara enda och sista boken kvar i PAX: Draugen, men det är en stund att längta och vänta på att den kommer. Sommaren 2018?

Titel: Maran
Serie: PAX #9
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Allt eller inget

När jag öppnade den här boken trillade det ut mängder av silvrig konfetti i form av flaskor och glas, bubbeldrickartypen (nä, följer nog inte med alla böcker, men jag fick ett recex av författaren som nog tyckte jag behövde mer glitter i mitt liv)(ja, det behöver jag)(så tack!) Och det passade bra, för det är lite i den ändan vi får lära känna Lexia i den här boken.

Lexia står i en bar och dricker rosa drinkar. En eller fem eller kanske sex eller vad det nu kan ha blivit. Hon behöver dem. Hon brukar inte dricka, men det här har varit en särdeles usel vecka. Dessutom trivs hon så bra där hon står och pratar med en Adam hon nyss träffade, som ser bra ut på det där "byggjobbarviset" och som är himla trevlig på alla sätt. Nå. Det är söndag, och drinkarna kanske var åtta? Tio? När hon ska gå hem hjälper Adam henne in i en taxi, men innan hon väl kommer dit råkar hon kräkas så att det stänker på hans skor. Jaja, hon kommer väl inte att träffa honom fler gånger?

Eh. Jo. Måndag morgon, flashiga reklambyrån i Gamla stan där Lexia jobbar som copy: här kommer byråns nye chef. Han har tidigare mest varit i finansvärlden, och är känd för att effektivisera. (läs: sparka folk) Nu ska han sätta fart på den här reklambyrån. Och han är... Adam. Som alltså inte är byggjobbare alls. Och Lexia som är så bakfull att hon knappt kan stava till pitch eller reklamkonto eller nånting. Heh.

Jamen, ni fattar. Lexia och Adam. Det slår gnistor. Grejen är att det inte får slå gnistor mellan dem - gnistor mellan chef och anställd på jobbet är ett stort no-no. Så det tar ett himla långt tag innan det får liggas här, och jag ledsnar lite faktiskt. Det blir för mycket Flashiga Jobbet På Reklambyrån Där Man Får Möta Kändisar På Mingel Och Alla Bara Är Så Allmänt Coola. Alltså, boken är välskriven och jag läser den snabbt, och när väl Lexia och Adam får till det gillar jag att läsa om dem. Men i mina romanceböcker vill jag drömma mig bort till miljöer jag vill vara i lika mycket som sucka över kärlek och pirr och smäkt, och den här reklamvärlden i Stockholm...? Nej! Jag vill bara så mycket INTE dit. Jag skulle själv inte vilja gå på mingelpartyn, ha guuud-vilka-bra-vänner-vi-är-nu-luncher-för-att-nätverka, vara trendig, vara så himla på hela tiden och ha det hängande över mig att faktiskt kunna bli uppsagd på stubben ifall det jag gör inte håller måttet, vill det så lite att jag faktiskt tycker det känns jobbigt att läsa om miljön Lexia och Adam rör sig i. Det blir ingen verklighetsflykt så som jag brukar söka den i romance, i stället blir det att jag flyr från boken till mitt eget trygga och tråkiga liv.

Men när det väl slår gnistor mellan Lexia och Adam... ja, då gillar jag, förlåter allt och läser vidare. Hm. Är lite kluven, alltså.

Sedan en annan sak jag satt och funderade över när jag läste: det pratas mycket om kroppspositivism i den här boken, om omöjliga kvinnokroppsideal, om rätten att älska och visa sin kropp vilka former den än har. Det är bra, det är jättebra! Men. Men... då hade det känts ännu bättre om Adam också hade tillåtits ha en hinner-inte-sköta-min-kropp-som-jag-borde-pga-jobbar-typ-24-7. Nänä, Adams kropp är perfekt. Den är hård överallt, har muskler på de rätta ställena, bär upp välskräddade kläder och även om det inte skrivs någonstans så tillåts den nog inte ha några överflödskilon (fast är den hård överallt så finns det väl inget överflödigt fett). Det hade känts mer rättvist om Adam kunde fått ha en liten gubbmage? Begynnande flint? Dallriga lår? Varför slå ett slag för att alla slags kroppar är OK även i romance när det tydligen inte gäller männen? Ska de i den här genren fortsätta att vara barbröstat (framsidorna...) snygga och automatiskt vältränade för alltid?

Nå, helt förutom Lexia och Adam och att jag är nöjd när de äntligen får till det så finns det ett antal personer i den här boken jag tycker mycket om att läsa om: Siri, till exempel, henne gillar jag! Henne skulle jag vilja läsa mer om. Får hon en egen bok? Och så älskar jag Dina med hårfärgerna, och Godzilla! Och, på tal om miljöerna: att Lexia bor på en husbåt. Det blir jag avundsjuk på. Den skulle jag också vilja bo på.


Titel: Allt eller inget
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Nötskal

Jag älskar oväntade berättarperspektiv, och det var helt därför jag valde den här boken. Ian McEwan är ny för mig, och boken utvecklades till en slags deckare som jag egentligen inte var sugen på nu - men det är ett ofött barn som är berättaren och det gick ju inte att motstå. Barnet som börjar få det väldigt trångt och obekvämt i livmodern eftersom det snart är dags för det att födas. Men fast detta barns liv inte ens har börjat har det redan börjat oroas och ängslas för hur det ska bli när det kommer ut.

Barnet hör nämligen allt som sker runtomkring. Mammans röst, de hon pratar med, radion, alla andra ljud helt förutom mammans hjärtslag och tarmverksamhet som kan vara nog så livlig. Och det barnet hör är att mamman tillsammans med sin älskare, tillika barnets farbror, planerar att ha ihjäl barnets pappa. Hen ska alltså bli faderlös innan sitt första andetag? Elände! Men vad kan barnet göra, då, instängt som det är utan någon rätt till talan överhuvudtaget?

Inte nog med mordplanerna (och det faktum att hen själv, barnet som snart ska komma, aldrig riktigt nämns i diskussionerna vilket är ytterst oroande. Ska det lämnas bort? Vad blir det för liv? Blir det ens ett liv?) - nej, detta barn får stå ut med både det ena och det andra. Modern håller inte särskilt hårt på alkoholbegränsning utan häller i sig det ena glaset vin efter det andra, plus en hel del starksprit också. Barnet är så van vid detta att det är en mycket större vinkännare än vad jag någonsin kommer att vara, pratar om druvor och årgångar och vilket vin som passar till vilken mat. Och så det här med sex - inga restriktioner där heller utan detta barn får liksom finna sig i att få huvudvärk eftersom vissa delar av Claude (älskaren) stöter på rätt våldsamt ganska exakt där barnet inte har några möjligheter att dra sig undan alls.

Vinkännedomen är bara en liten del av allt detta ofödda barn känner till - hen lyssnar ju på radio och tv och känner till världspolitiken i stort, kändisar, historia och har tankar och funderingar om mänsklighetens problem, om krig, trafiken i London och väldigt mycket annat.

Det är detta helt absurda som gör att jag tycker mycket om det här, att det är någon som är omöjlig som berättare som är just berättaren, och så som varande ett foster befinner sig mitt i händelsernas centrum fast ändå osynlig liksom. Jag gillar inte mamman, inte Claude, inte pappan, inte själva mordgrejen med dess detaljer och efterföljder - men jag älskar hur McEwan berättar om dem, detaljerna som får både personer och miljö att bli verkliga (stökigheten i huset? dialogerna före och efter samlagen? överhuvudtaget dialogerna!)
Och så fullständigt älskar jag Helge Skoogs uppläsning av det hela. (det är en jag-berättelse, så det blir som att Helge Skoog är det där ofödda barnet som har det så trångt och oroligt. Bilderna jag får i mitt huvud? Alltså, nej. Men ändå, haha, ja!)


Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan
Originaltitel: Nutshell
Översättning: Meta Ottosson
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här