Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor lever ensam. Så ensam att hon inte pratar med någon levande själ från det att hon går på bussen på väg hem från jobbet fredag eftermiddag tills det att hon kommer till jobbet måndag morgon. Men det går bra, tycker hon, hon mår bra och har ett bra liv utan att sakna något av livets nödtorft. Hon löser korsord, lyssnar på radioföljetonger, tycker om att handla på Tescos stormarknad, och tycker inte att det är något konstigt att dricka två liter vodka på egen hand över helgen, i lagom doser så att hon inte är jättefull men heller inte nykter. På jobbet sköter hon de arbetsuppgifter hon har - men jag som läser förstår ju ganska snabbt att hon definitivt inte är en i gänget där heller. Hon har ingen.

Nu förändras Eleanors liv i grunden. Det som startar det är två saker: dels att hon via jobbet går på någon slags konsert där hon på scen får se en musiker som ser bra ut. Denne musiker, bestämmer hon, är mannen i hennes liv. Nu ska hon förändra sitt yttre, träffa honom och få det där livet hon har förstått att andra har. Köpa andra kläder än sin vanliga uppsättning hon använder varje dag. Prova skönhetsvård som vaxning och manikyr. Testa ansiktssmink. Och så går hon och köper en dator så att hon på nätet kan kolla upp mer fakta om musikern i fråga och vara förberedd.

Det andra som händer är att hennes dator på jobbet drabbas av något virus så att hon får tillkalla företagets it-tekniker. Den som kommer är Raymond, plufsig och slafsig och med ett språkbruk som inte når upp till någon godtagen standard alls. Så långt ifrån Musikern man kan tänka sig. Men... han kan väl sitt jobb, och fixar Eleanors dator. Nästa dag råkar de träffas ute på gatan, och Raymond verkar tycka att de är på hälsa-på-varandra-nivå, och Eleanor känner obehag. Då segnar en äldre man ner på gatan i närheten av dem. Raymond rusar fram till honom, och kallar till sig Eleanor, och de bägge är med mannen tills ambulansen hämtar honom.

Det är små, små saker som förändrar Eleanors liv. Sånt som att gå och ta en lunch ihop med någon. Att få mail som inte handlar om jobbet. Att bestämma träff med någon. Det är så många sociala regler och koder som hon inte förstår, och som hon brottas med, och ju längre man läser om henne desto mer förstår man hur avgrundsdjup hennes ensamhet varit till nu. Det är som att hon inte haft kontakt med människor alls, inte känner till något om någonting mer än jobbet-busskort-Tesco-vodka-radiounderhållning typ. Det är nästan som någon slags alien som kommer till jorden för första gången och betraktar människorna omkring sig, och ibland kan jag bli lite störd på det där: så okunnig är det nästan svårt att vara. Men samtidigt förstår jag under läsningens gång mer och mer om hur Eleanor haft det, om hennes barndom, om hur Eleanors mamma (som ringer varje onsdagskväll, en jobbig stund att fasa för) var mot henne. Och det är jobbig läsning. Samtidigt är det hoppfullt - det känns så bra när Eleanor får upptäcka ett vanligt livs små små glädjeämnen. Och hur det känns för henne att få säga sådant som "min vän".


Titel: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Författare: Gail Honeyman
Originaltitel: Eleanor Oliphant is Completely Fine
Översättning: Ylva Mörk
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2017
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här