Victor och Eli läser bägge medicin (eller, ja, de går på någon slags förskola till medicinstudier, jag är inte riktigt insatt i amerikansk universitetsstudiegång) och delar rum. De är bägge riktigt smarta, och har bägge det där lite farliga draget, det gränslösa. Nu ska de skriva någon slags slutuppsats, och Victor vill studera hur adrenalin påverkar kroppen under stress medan Eli vill undersöka sambandet hos de EO-personer som finns. Det han (och de) kommer fram till är att alla EOs haft någon typ av nära döden-upplevelse, och därefter utvecklat olika övernaturliga krafter eller egenskaper.
Och nu vill han testa det. Jamen, eller hur, varför inte dö lite för att testa hur det funkar att få superhjälteegenskaper? Och Victor vill också. De ska liksom göra det under hyfsat säkra förhållanden (med den andre som backup), så... what could possibly go wrong?
Efter ett antal ganska vidriga tar-livet-av-sig-scener så har de lyckats, och så hoppar vi tio år framåt i tiden och de är bägge dödsfiender. Hela boken är förresten ett väldigt hoppande mellan "för tio år sedan", "igår", "för två år sedan", "nu" "förra veckan" osv osv men det stör mig inte särskilt utan ger berättandet en del spänst. Och ja, vi får ganska omgående reda på varför de är varandras fiender efter att ha blivit EOs. Och varför de vill ha ihjäl varandra, och varför deras bägges levnadsbanor inte kantas av särskilt många hjältedåd utan i stället av skräck och döda kroppar. Vi får veta allt, men jag har inte särskilt kul på vägen.
Nä, för jag tycker inte om vare sig Victor eller Eli. Klart man inte måste det för att gilla en bok, men det här blir så rått och känslokallt och totalt humorlöst att det tappar mig. Det finns ett par EO-systrar i Victors och Elis närhet, men de gör mig bara ledsen. Och så finns det en Mitch som hänger med Victor sedan de bägge träffades i fängelset, och Mitch dricker chokladmjölk, ser stor och våldsam ut men är snäll på insidan och rätt intressant... men han kan liksom inte på egen hand ge motvikt åt allt det där känslokalla mördandet de andra av olika anledningar hänger sig åt.
"Känslokall" är ett nyckelord, och hela boken handlar egentligen om just det, och jag begriper ju varför Victor och Eli är så kalla. Det är ju en grej. Men... det betyder inte att jag måste tycka om det.
Nä, ska jag läsa om superhjältar som blivit galna och/eller vedervärdigt otrevliga så väljer jag mycket hellre Brandon Sandersons Steelheart-trilogi, ännu mer skruvad och med mer humor (och en story som överraskar).
Titel: Vicious
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2014
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar