Det här är alltså en bok där denna Scheherazade får vara huvudperson. Jag älskar ju verkligen Tusen och en natt-sagorna (ja, ja, jag är ju en dokumenterad sago-tok) och var väldigt nyfiken på den här ungdomsboken, Renée Ahdiehs debut från 2015.
Scheherazade får här heta Shahrzad, och den Ondskefulle Kalifen är Khalid, blott 18-årige kalifen av Khorasan, och visst: han gifter sig med brud efter brud och i gryningen stryps de med en silkessjal. Den senaste hette Shiva - och hon var Shahrzads bästa vän. Rasande av sorg och hämndlust erbjuder sig Shahrzad därför frivilligt att gifta sig med kalifen som nästa offer. Hon har en plan. Den där med historieberättandet. What could possibly go wrong?
Och jodå. När bröllopsnatten börjar närma sig sitt slut så drar Shahrzad igång, och vi får höra ett stycke ur en av tusen-och-en-natt-sagorna (den om ön med ett berg av adamant som drar till sig järn och därför sänker alla skepp som närmar sig pga alla spikar ploppar ut...) och kalifen verkar totalt fascinerad och låter alltså Shahrzad leva tills åtminstone nästa natt. Den natten kommer, historian fortsätts och kalifen och kalifan börjar tycka att den andra ser rätt bra ut och luktar gott och så där. Och så blir de kära. För kalifen är nog snäll innerst inne, trots alla de där mördade brudarna som kom före Shahrzad?
Alltså - det finns ju en hemlighet här. Kalifen är ju tvungen att ha ihjäl dem, och så småningom får vi veta varför. Och visst: han var en snäll liten pojke en gång innan livet var elakt mot honom. Han är egentligen fortfarande snäll och god och vill ta hand om sitt folk och så där, men det finns vissa tvingande omständigheter som har fått honom att göra annat. Typ.
Åh, jag hade så gärna velat tycka om den här boken! Jag gillar idén, jag gillar sagogrejen, jag gillar miljöerna (miljöbeskrivningarna är fantastiska), jag gillar idén av en bad guy som är god som guld innanför allt det där hemska och farliga. Men jag fick inget flyt i boken, kom inte in, hittade ingen story. Och när jag läst lite mer än halva så ledsnade jag, och skumläste raskt resten för att ta reda på varför snäll-Khalid blev dum-Khalid och började mörda brudar. Jag vet faktiskt inte riktigt varför boken faller isär för mig, men det gör den. Det blir bara en massa löst sammanfogade scener och många namn och en story som hackar trots alla goda premisser. En massa "börjor" liksom. Ta bara Tariq, rik och charmig och Shahrzads egentlige pojkvän (jamen jadå, klart det ska dras ihop till kärlekstriangel också...) som vi får läsa om när han nås av budet att Shahrzad ska gifta sig med kalifen. Då kastar han allt åt sidan, rider tillsammans med bäste vännen Rahim i sporrsträck och under stor dramatik direkt till kalifens stad, typ tre dygn utan att sova eller äta eller vila, hästarna nästan dör, sanden ryker och kompisen gnäller, rid rid rid.... tills de kommer fram. Då ställer de hästarna i stallet och sätter sig att dricka te med någon farbror (Tariqs eller Rahims, minns inte vem och det ÄR verkligen många namn i den här boken) och bestämmer att de ska planera vad som ska göras. Vad som ska göras vet de inte riktigt, eller hur. Så... ja, den ene av dem rider hem igen. Och den andre försvinner i ganska många kapitel innan han dyker upp igen för att... smida fler planer tillsammans med ännu fler namn. Jag får inte grepp om det, fattar inte riktigt varför de skulle rida så fort eller egentligen ens varför de är med i boken. De är bara ett exempel, men fler sådana här halva stories finns hela tide.n och stoppar upp och/eller förvirrar.
Sen har vi det märkliga med kalif Khalid som inledningsvis är fruktansvärd på alla vis. Han låter mörda oskyldiga, han ser bister och kantig ut, när han kommer till soldaternas övningsfält tystnar alla och all aktivitet avstannar, han är alltigenom imponerande och skräckinjagande. Shahrzad hatar honom över allt annat. Sedan... så vänds det där mycket hastigt, typ från en sida i boken till en annan. Shahrzad märker att hon är väldigt kär i honom, han är lite blyg och snäll och en hyvens kille på alla sätt, berättar om sin barndom och sticker ut på hemlig picknick i stan med Shahrzad och har blivit missförstådde ynglingen Khalid som ju egentligen vill alla väl. Ja, det är bra, men jag vill veta hur det där går till. Jag vill ha karaktärsutveckling, men genom hela boken och inte från ena sidan till den andra. Och klart att de kan få bli kära i varandra snabbt, men jag vill veta varför, följa dialogen kanske eller läsa om de handlingar som gör att de blir kära i varandra. Nu bara blir de det. Tristaste sortens instalove.
Och sagoberättandet då? Det får försiggå i två nätter, sedan bara försvinner det ur handlingen. Det hade jag verkligen velat ha mer av. Visst, jag kan väl för all del läsa Tusen och en natt i stället, men det fina var ju här när jag i ett av de lovande inledningskapitlen faktiskt fick vara med där när Shahrzad berättade och kalifen kom med kommentarer till sagan och allt kändes som lovande ungdoms-arabiska-natt-fantasy-saga. Sen slutade Shahrzad att berätta och jag ledsnade. Blöh.
Titel: The Wrath & The Dawn
Författare: Renée Ahdieh
Utg år: 2015
Förlag: G.P. Putnam's Sons/Penguin group
Köp den till exempel här eller här
Uppriktigt sagt låter den helt värdelös.
SvaraRaderaBli kär i sin bäste väns mördare ???
Tror inte det.
Alltså ja, det är ju helt sjukt och också ngt jag tänkte på men inte tog upp i mitt långa gnäll ovan. Hon hatar ju kalifkillen i början just därför att han mördat hennes vän. Det är mycket om det i början på boken. Sen bara försvinner det resonemanget bort och den där oförklarade insta-loven tar över. Jag köper det inte, så icke trovärdigt på alla sätt.
Radera