Det är åtta berättelser i jagform om vardag och livet som det kan te sig när man är någonstans i slutet av barndomen eller början av tonåren. Det kan vara att växa ifrån sin kompis, det kan vara stökiga klassrumssituationer, det kan vara ett syskon som blir retat, det kan vara en pappa som är jobbig, eller att om vara på solsemester.
Jag läste, och jag tyckte de var bra - men jag kan inte säga att jag tyckte om dem de handlade om. Dels är det just novellformatet som ju bara ger en slags ögonblicksbild, dels är det att det skaver och är jobbigt med livet och människor ibland. Här finns vänner som sviker och föräldrar som inte längre är världsbäst, människor som felar och människor som är mänskliga. Så är det ju - men några av novellerna får mig nästan förbannad så berörd blir jag. "Svett-Jesus" är en sån, och "Sjung då" är en annan.
Stör och berör, alltså. Så ska noveller vara, tänker jag, och tycker alltså om att jag inte tycker om dem. Det här är berättelser att läsa men sedan prata vidare om, tror jag. Varför skaver de?
Titel: Anrop från inre rymden
Författare: Elin Nilsson
Utg år: 2017
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar