Arrakis - ökenplaneten (Dune)

I min sommarläsningshög ligger ett antal sci-fi-klassiker, och jag har reserverat ännu fler från biblioteket. Detta eftersom jag läste ett inlägg på SF-bokhandelns sida om sci-fi-klassiker ungefär samtidigt som jag läste fantastiska Network Effect av Martha Wells och kände att jag ville ha mer. Och tänk om jag går runt och missar att läsa något fantastiskt bara för att jag inte har läst de där klassikerna? Måste testas. Och jag började med Dune. Lite eftersom den kommer i ny filmatisering till hösten och jag ville testat boken först.

Jag hittade ett rätt slitet och trist exemplar i magasinet på biblioteket där jag jobbar, en översättning till svenska (och då heter den praktiskt nog Arrakis - ökenplaneten i stället) med en fin framsidesillustration av Inger Edelfelt.

Ökenplaneten Arrakis är den enda platsen där "kryddan", melange, finns, och denna krydda är oerhört kraftig. Kan användas till att förlänga liv och ge rymdskeppsmotorer energi. Hur det sker är lite luddigt - de tekniska detaljerna är inget Herbert förlorar sig i och detta är inte den sortens sci-fi som kompletteras av sprängskisser över rymdfarkoster precis. Nej, här är det mer så att resandet mellan planeter är självklart och liksom bara görs i bakgrunden, ungefär som när folk i vår värld tar flyget hit och dit (utom i coronatider...). Det Herbert intresserar sig för är politik, krig och intriger. Och då alltså vilka människor det är som har makten över Arrakis, och i förlängningen över kejsardömet.

Förut var det Harkonnerna som regerade över Arrakis, men de har nu lämnat över styret till Atreiderna. Ganska snart har Harkonnerna dock lömskt haft ihjäl pappa Atreides och sonen Paul Atreides har fått fly ut i öknen tillsammans med sin mamma Jessica (som är en av "Bene Gesserit", typ rymdhäxor). I öknen finns gigantiska sandormar, ökenfolket Fremen, tuffa levnadsvanor och många planer på hämnd. Och Paul Atreides går från sandflykting till högsta tronen via mycken dramatik (ja, de rider på sandormar också).

Dune skrevs 1965, och känns verkligen ganska dammig. Även om boken är fullproppad av händelser och människor så är den ändå märkligt stillastående, och känns mycket som en rad dialoger där det som händer liksom sker snabbt i bakgrunden. Och det känns underligt att läsa science fiction där vår tids självklarheter med nätverk och kommunikation inte finns med. Herbert låter sina karaktärer hota varandra med "atomvapen" men de bär samtidigt armbandsur, och kommunicerar såklart via de traditionella sätten samtal och brev. Hur skulle han kunnat ana att vi i framtiden går runt med fantastiska, handhållna datorer som en självklarhet? Att vi har hela världen i handen i vår mobil? Att läsa äldre sci-fi är lite som att öppna någon typ av tidskapsel och förundras över det vi trodde på då. Men den förundran räcker tyvärr inte för att jag ska gilla den här boken. Den är seg, seg och alltför full av politiska intriger för att jag ska svepas med. Men jag är ändå nöjd att ha läst den och kommer säkert att sitta och vara besserwissrigt jobbig när jag ser nya filmen. ("alltså, i boken va, där är det heeelt annorlunda...")


Titel: Arrakis - ökenplaneten
Författare: Frank Herbert
Originaltitel: Dune
Översättning: Gabriel Setterborg
Utg år: 1965 (original), 1982 (denna upplaga)
Förlag: Askild & Kärnekull (denna upplaga)
Köpa? En nyöversättning till svenska kommer till hösten, kolla exempelvis här eller via Omnible. På engelska finns den exempelvis här eller här.