Romancing Mister Bridgerton

Fjärde boken om Bridgertons, och nu är det dags för tredje brodern Colin att bli kär. Och han blir (äntligen) kär i Penelope Featherington, hon som figurerat som väninna till Eloise Bridgerton sedan bok 1, och som vi också vet varit kär i Colin till och med sedan innan det. Jag hade sett fram emot den här boken, eftersom jag gillar Penelope och fram till nu också gillat Colin som en charmig och rolig Bridgertonbror som lite då och då poppat upp i böckerna innan och retat sina syskon. 

Fram till nu, that is. Den här boken kunde jag knappt läsa ut, eftersom jag var så irriterad på denne Colin. Snygg, med charmigt sätt, har det ekonomiskt gott ställt, älskar att resa hit och dit i Europa och gör det eftersom han kan, ändå får man veta att det är lite synd om honom (enligt honom själv) eftersom han inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv. Han har inget som är "hans", och han vill inte gå den traditionella yngre-broder-inom-aristokratin-vägen med präst- eller militärkarriär. Och nu får han då äntligen upp ögonen för den här Penelope som ju funnits i huset nästan som en i familjen de senaste åren, men ingen som man blir kär i eftersom hon ju är Penelope, ogift och den man dansar med på fester av ren plikt. Och denna aha-upplevelse får han när hon råkar smygläsa hans journal, och tycker att den är bra, och säger det, och ger honom svar på tal när han gnäller lite om sin olyckliga vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-situation ("skärp dig" säger hon ungefär, "du är man och du har pengar, du kan göra vad du vill - gör det!"). 

Och det kunde väl vara gott och väl, om inte Colin resten av boken blev så oresonligt och barnsligt arg över olika saker som Penelope gör. Det visar sig att hon också är duktig på att skriva, dessutom redan i hemlighet publicerad, och  hans reaktion då blir inte "men vad kul, då kan vi samarbeta!" utan att bli rosenrasande och komma med hot och väsande tillsägelser och allmänt tjureri. Lika fånigt arg blir han när han upptäcker att hon är ute på stan i hemliga ärenden, fast utan medföljande förkläde eller betjänt utan helt otänkbart ensam. Colin har ännu ingen connection till Penelope förutom "storebror till väninna" men tycker ändå att det är helt OK att först skälla ut henne, sedan med ett hårt grepp i armen släpa iväg henne och in i en vagn för omedelbart transport hem. Jo, för hon måste ju begripa att hon ska beskyddas! (sen är det helt OK att börja vänslas med henne i vagnen på vägen hem, för hon lockar ju honom, och hon bara "åh, det är ju Colin, åhhh så fint att han ser mig och vill kyssa mig, jag har ju drömt om detta såååå länge") Sen blir han också om än inte arg så väldigt illa till mods när han inser att han har gått och blivit kär i Penelope, för hur kan han ha blivit det? Hon är ju Penelope Featherington för guds skull, henne kan man ju inte bli kär i när han skulle kunna få vem som helst. 

Gnällig, bortskämd karl med ägartendenser och dåligt humör - jag är så besviken på honom. Och jag får inga bra vibbar alls inför deras framtida liv tillsammans, känns inte happily ever after på något sätt alls.

Och också: ett jäkla tjat om denna Lady Whistledowns hemliga identitet. Skönt att det tjafset nu är över när jag läser (jo, för det gör jag ändå...) vidare om Bridgertons i bok 5. Nu ska det handla om Eloise.

Titel: Romancing Mr Bridgerton
Serie: Bridgerton series #4
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2002
Förlag: Avon

An Offer from a Gentleman

Tredje boken om Bridgertons, och nu är det Benedicts tur att möta sin enda och rätta. Och den enda och rätta är Sophia Beckett. De träffas första gången på en maskeradbal, och blir omgående kära i varandra fast de inte ens kan se varandras ansikten. Men de vet, och de känner. De går lite avsides på balen, pratar med varandra, dansar lite stelt till musiken de hör avlägset (stelt eftersom Sophia inte vet hur man dansar), Sophia listar snart ut att det är Benedict Bridgerton hon pratar med men sitt eget namn håller hon hemligt. När de efter några djupa meningar om livet förstår att de är varandras själsfränder slår klockan tyvärr midnatt och Sophia måste rusa från balen, annars missar hon sin skjuts hem och blir avslöjad. Hon är nämligen där helt olovandes, meningen var att hon skulle stanna hemma inlåst i en garderob för att putsa skor, och till balen skulle bara den elaka styvmodern och de två ocharmiga styvsystrarna åka. Inledningen på boken är alltså en Quinn-variant på Askungen, och jag gillar den skarpt. 

Sedan drar boken iväg på egna äventyr och släpper sagospåret. Benedict har i och för sig hittat en handske med ett monogram på som Sophia glömt, går på te hos styvmodern för att söka den okända kvinnan från balen, men hittar henne inte och går därifrån. Ingen glassko och inget bröllop. Däremot fattar styvmodern vad Sophia har gjort och kastar ut henne från huset, och så går det några år där det är förfärligt synd om Sophia som utan pengar eller familj måste klara sig ensam i världen. När hon och Benedict träffas nästa gång arbetar hon som tjänsteflicka, och han känner inte ens igen henne. Omständigheterna gör att de ändå måste umgås några dygn, och då blir Benedict kär i tjänsteflickan, men vill liksom inte släppa den där kvinnan han träffade på bal för några år sedan. Kanske han kan ha tjänsteflickan Sophia som mistress och gifta sig med ladyn från balen när han väl hittar henne?

Helt OK även om jag gillade inledningen mer än resten av bokens handling där Benedict tidvis faktiskt är rätt störig som envisas med att tjata på Sophia att bli hans mistress när hon så tydligt inte vill det - och Sophia också är rätt jobbig när hon inte direkt bara kan berätta för Benedict vem hon är, att de redan har träffats och varför hon då var tvungen att hålla sin identitet hemlig. Men som tur är lyssnar Benedict på sin kloka mammas råd, och det blir giftermål och happily ever after, och tänk så trist om boken hade tagit slut redan efter kapitel 3 om Benedict hittat Sophia redan hemma hos styvmodern med putstrasan i hand och gift sig med henne på fläcken? 

Titel: An Offer from a Gentleman
Serie: Bridgerton series #3
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2001
Förlag: Avon

The Viscount Who Loved Me

2016 läste jag första boken i Bridgertonserien, tyckte både bra och dåligt om den men tänkte att jag skulle läsa vidare. Det hände inte. Sedan dess har följande hänt:

• dottern fick, läste och tokälskade alla böckerna i serien, tjatade att "du måste ge dem en chans till, mamma"
• jag: ja, jo, ok, snart.. (*tiden går*)(*tiden går lite till*)
• jag tog äntligen tag och läste om första boken i serien för att hämta upp alla trådar, lyssnade dock på den som ljudbok den här gången och höll på att avlida av skäms när uppläsaren (jag lyssnade på engelska) dramatiserade för mycket och gav alla inblandade egna röster, även männen. Då gjorde hon rösten lite mörkare. I de heta sexscenerna kändes detta mer än olidligt att lyssna på. Till sist stod jag inte ut längre utan avslutade läsningen med vanlig pappersbok, men gillade fortfarande serien och familjen rätt bra och tänkte att ja, ja, jag ska fortsätta med resten av böckerna.
• tiden gick och tiden gick och tiden gick. Som tid plägar göra. 
• Dottern kollade på Bridgertonserien på Netflix, tokälskade och påbörjade övertalningskrig igen: "du måste bara se serien, mamma, den ÄR bra, kom igen nu, du kommer älska den"
• tiden gick... osv
• Julledighet inträffade. Och se: här satt nu Carolina i tv-soffan och såg på Bridgerton (tillsammans med dottern som helt osjälviskt och stödjande såg om hela första säsongen för min skull, eller i alla fall nästan bara för min skull)
• Och i saknaden som uppstod när denna utmärkta serie tog slut (ja, jag vet att säsong 2 kommer i mars) så läste jag då äntligen bok 2 i serien, The Viscount Who Loved me, och tyckte väldigt mycket om. Mer än om första boken.
• Jag har till och med raskt hunnit läsa även bok 3, men det får jag skriva mer om i ett senare inlägg.

(Carolina, nu har du skrivit text som räcker till ett helt inlägg utan att ens komma fram till vad boken du har läst handlar om eller nånting. Skäms, och skärp dig!)
(sorry, jag skriver så sällan inlägg här på bokbloggen nu så jag knappt vet hur man gör)

The Viscount Who Loved Me handlar om Anthony Bridgerton, äldste brodern i syskonskaran, skitjobbig och överbeskyddande storebrorsa i första boken och här inledningsvis fortfarande rätt skitjobbig och överlägsen. Men nu ska han träffa en viss Kate Sheffield och vad han än förutsatt sig själv här i livet och tror om sig själv så ska han bli kär. Kate kommer också att bli kär, i den viscount Bridgerton som hon inledningsvis avskyr som pesten.

Kate är i London tillsammans med sin yngre halvsyster Edwina, båda som debutanter i årets säsong, och med stora förväntningar på att lillasyster ska rädda hela familjens ekonomi med ett bra äktenskap. Edwina är nämligen den vackra som männen flockas runt, och Kate blir mer känd som "och det här är Edwinas syster Kate" "jaha, trevligt att träffas, miss Sheffield, men var tog nu miss Edwina vägen?". Edwina får alla blommorna dagen efter baler, Edwina är den som har danskortet fulltecknat, medan Kate blir känd som "den man måste hålla sig väl med annars får man inte prata med hennes syster". Ungefär. Kate tar för givet att det här med lyckligt äktenskap, eller äktenskap överhuvudtaget, inte kommer bli hennes grej, men hon ska banne mig se till att lillasyster Edwina gifter sig helst rikt men framför allt lyckligt. Och så kommer då den där eländige äldste Bridgerton, viscounten med dåligt rykte som rake och womanizer, och tror att han ska kunna uppvakta Edwina. Aldrig! Över Kates döda kropp!

Anthony, då? Jo, han har insett att det är dags att gifta sig och producera arvingar, viscount och familjeöverhuvud som han ju är. Men eftersom han vet att han aldrig kommer att bli gammal (det där är komplicerat) så har han bestämt att han inte får vara kär i den han gifter sig med. Helst inte bli kär alls, faktiskt. Sen gör det ju inget om blivande frun ser bra ut. Därför kollar han in utbudet av fru-ämnen på årets äktenskapsmarknad alltså säsongen, konstaterar att den som anses vackrast och mest populär är miss Edwina Sheffield, och att det därför är hon som ska bli hans fru. Logiskt och praktiskt och bra. Bara att sätta igång med uppvaktningen, alltså, själv är han ju snygg och rik och populär så det ska inte vara några problem.

Men. Edwina har en syster: Kate. Och Kate gillar inte Anthony. Anthony gillar inte Kate heller. Och så grälar de boken igenom, och i slutet gifter de sig och är hur kära i varandra som helst. Jodå. Things happen. Och jag gillar att läsa när de ger varandra svar på tal och tvingas ändra uppfattning om varandra. 

Titel: The Viscount Who Loved me
Serie: Bridgerton series #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2000
Förlag: Avon

Fädernas missgärningar

Så länge sen jag var uppe i Kiruna och Kurravaara med Rebecka Martinsson, så bra jag trivs med att vara det i den här boken, och ack vad jag kommer att sakna att vara där sen eftersom detta är sista Rebecka Martinsson-boken. 

Det tar bara några rader, sen är jag inne i miljön och Åsa Larsson-världen, är raskt lika irriterad på Carl von Post som jag brukar (karln är till och med tillförordnad chef i den här boken och mer störig än någonsin)(vanliga chefen för åklagarna är på semester i Alaska, och von Post är råttan som dansar på bordet och ger Rebecka Martinsson alla tråkiga småjobb han överhuvudtaget kan gräva fram), fascineras över all snö fast tiden i boken är framme i april-maj (alltså, jag bor själv i Skåne så det där är himla exotiskt) samt älskar, älskar, älskar hundarna. Åh, så Åsa Larsson kan skriva om hundar, så till den milda grad att jag alltid efter att ha avslutat någon av hennes böcker hyser allvarliga planer på att själv skaffa hund. Till och med efter partiet där Rebeckas Snorvalpen lyckas bajsa ner hela köket.

Jag är ingen stor deckarläsare, men det går bra ändå eftersom det inte är själva deckargåtan i den här boken som får mig att läsa vidare. Här hittas en äldre man död i sitt hem, först tror man det är alkoholrelaterat men sedan anar man att det nog kanske är mord. Men i hans frys ligger liket av en annan man, och det liket har legat i frysen i många år, och mordfallet är preskriberat. Rebecka Martinsson dras in i mordfallet lite i smyg (Carl von Post får liksom kringgås...) trots att hon har familjekopplingar till den döde mannen (inte han i frysen, utan den andre), och härvan blir snabbt mer komplicerad med kriminella ligor (både nya och gamla), trafficking och byggfusk på avancerad nivå. Och så en stor dos boxning inblandat i det hela (jo, för mannen i frysboxen visar sig vara pappa till en berömd boxare, den pappa som försvann när boxaren var barn).
Men, som sagt, det är inte allt detta som får mig att läsa vidare. Det är människorna. Rebecka själv, grannen Sivving, Rebeckas ex Christer, pensionerade polisen Sven-Erik Stålnacke, polisinspektör Anna-Maria Mella, rättsläkare Pohjanen... Åsa Larsson är en mästare på att ge sina karaktärer liv, och jag bryr mig verkligen om dem. Dem och deras hundar.

Sista boken om Rebecka Martinsson, alltså. Och PAX-böckerna är också slut (och jag har läst slukat dem alla). Visst måste det komma något annat från Åsa Larsson nu? Vad? Jag väntar med spänning...

Titel: Fädernas missgärningar
Serie: Rebecka Martinsson #6
Författare: Åsa Larsson
Utg år: 2021
Förlag: Albert Bonniers förlag

Someone Perfect

Tionde boken om Westcott-familjen, fast här figurerar de faktiskt bara i utkanten vilket måste förarga dem en hel del. (de får ju inte vara med och bestämma någonting!) Detta är Estelle Lamarrs bok. Estelle har, tillsammans med sin tvillingbror Bertrand, varit med lite här och där i bokserien sedan bok tre (tror jag) där deras pappa gifte om sig med Viola Westcott (eller, nja, det visade sig ju att hon inte var gift Westcott eftersom den hon trodde var hennes make hade begått bigami - men den där storyn får man utrett många gånger i bok 1, 2, 3, 4... etc etc). Ett intressant tvillingpar i giftasålder som ännu inte hittat sina enda och rätta - det kan inte Mary Balogh låta vara. Alltså får här Estelle hitta sin kärlek och brorsan Bertrand lär få sin egen bok, han också. 

Och kärleken är en viss Justin Wiley, earl of Brandon. Han kommer ridande på bokens första sidor, har med sig sin hund som kommer farande till Estelle där hon sitter vid en å och doppar sina fötter i vattnet. Hon, en lady, sitter alltså med bara ben, utan hatt och plaskar med fötterna i vattnet. Förfärligt och skandalöst. Och hon tror hunden ska äta upp henne (det är en stor hund) så hon gillar inte att den otrevlige, mörke karln på hästen inte ens ber om ursäkt för hundens beteende eller presenterar sig eller nånting. Grejen är att Justin är blyg och faktiskt har blivit helt till sig över de där bara benen, så han får inte till något bra att säga alls utan rider bara vidare dit han ska. Till sin halvsyster, visar det sig. Hon har nämligen levt ensam sedan hennes mamma dog. Nu ska earlen hämta hem henne till Brandon-godset, för det går inte för sig att en ung kvinna bor ensam. Men se det tänker lillasyster Maria inte alls gå med på. Hon avskyr sin storebror earlen, vill inte ens se honom. Hon har det bra här, tack så mycket, med sin sällskapsdam, sitt tjänstefolk och dessutom goda vännen Estelle Lamarr hon träffar ofta.

Därför kläcker earlen av Brandon en listig idé: om Estelle och Bertrand Lamarr följer med till Brandon-godset ett par veckor så kanske Maria lugnar ner sig och börjar trivas? Fast hur ska han ens våga fråga Estelle, deras möte nyss gick ju inte jättebra med tanke på hund, bara ben och allt? 

Jo. De följer med. Kärlek uppstår, såklart. Och familjehemligheter uppdagas - earlen av Brandon är världens trevligaste och finaste man och har bara blivit missuppfattad och orättvist behandlad, har till och med suttit i fängelse och arbetat i en gruva när livet var som jävligast. Men nu blir allt bra och solsken och happily ever after, och familjen Westcott får alltså komma in i handlingen lite, lite grann mot slutet. Och det är ju tur, eftersom boken ingår i The Westcott Series. 

Titel: Someone Perfect
Serie: The Westcott Series #10
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Summers at Castle Auburn

Coriel Halsing bor större delen av året med sin mormor som är traktens kloka kvinna, och Corie lär sig medicin, örter och lite praktisk vardagsmagi av henne. Men varje sommar reser hon till det kungliga hovet på slottet Auburn. Ingen av hennes föräldrar lever längre, men pappa var en Halsing, den förnäma adelsfamilj som av tradition alltid gift bort sina döttrar till kungafamiljen. Även om Corie är född utom äktenskapet är hon en viktig bricka i politik och hovintriger, men det tar det henne några år att förstå. Första sommaren vi får följa henne (vi läser nästan bara om somrarna, och under kanske fyra års tid, och mycket knapphändigt om hennes andra liv) är hon fjorton och tycker slottslivet är oerhört spännande och det jobbigaste är alla regler hon måste följa. Hon är tokkär i supersnygge prinsen Bryan, men det är ungefär hälften av alla flickor i kungariket också (vilket han själv är mycket medveten om), och hon vet att prins Bryan kommer att gifta sig med hennes halvsyster Elisandra Halsing eftersom detta varit bestämt i många år.

Detta är romance och fantasy på en gång, och vi får följa Corie under de år hon växer upp från tonåring vars liv går ut på att hitta på bus och kringgå regler till en ung vuxen kvinna som förstår sin egen roll i hovintrigerna, och att det finns en hel del på slottet Auburn som inte är OK alls. Prins Bryan, till exempel, är en riktigt vidrig typ vilket man (och hon) förstår mer och mer. Och så har vi en hel sidostory med Aliora-folket, de som verkar mer älvlika än mänskliga, alltid vänliga och omhändertagande trots att de jagas som villebråd av människor och säljs som en slags exklusiva slavar. De aliora som finns på slottet Auburn har varit Cories bästa vänner ända sedan hon var liten, men det är först under de här åren som hon förstår hur deras liv faktiskt är och hur de längtar efter frihet.

Det är en fantastisk bok med många intressanta personer, oväntade vändningar och en alldeles särskild stämning, som att gå in i en sagobok på något sätt. Det är inte mycket magi, fantasydelen är mer att en del av Cories och mormors potions faktiskt funkar magiskt, plus att aliora finns med som folk och att deras värld finns lite som parallellt till vår. Det är inte heller helt romance eftersom kärlekshistorien förvisso är viktig men inte det som är huvudsaken. Viktigast är Coriels egen utveckling, och hennes förhållande till sin halvsyster Elisandra. De två älskar och stöttar varandra alltid, och det är fint att läsa om.

Det tog mig en stunds läsning innan jag kom ihåg att jag ju läst böcker av den här författaren förr, och tyckt mycket om dem: Sharon Shinn skrev de fantastiska Samaria-böckerna (börjar med Archangel) som är en fantastisk blandning av änglar, science fiction och sång och inte liknar något annat. Precis som den här.

Titel: Summers at Castle Auburn
Författare: Sharon Shinn
Utg år: 2001
Förlag: Ace

Svärmodern

Den här boken läste jag för nästan två månader sedan, och jag har även om jag inte glömt handlingen och personerna så ändå liksom tappat känslan jag hade när jag läste den. Därför blir det här inlägget kort och absolut orättvist mot boken eftersom jag ändå tyckte om den, läste den i ett svep och blev mycket berörd av den.

Åsa tappat kontakten med sin son Andreas, och lever ett slags stalker-liv där hon lever för stunderna när hon får se glimtar av sonen och av barnbarnet Sam som hon alltså inte alls får träffa. Ju längre vi läser får vi veta hur det blivit så här, och vi får också läsa Andreas perspektiv, och också Jossans, Andreas flickvän. Det som är Åsas sanning, och som vi börjar boken med, förändras under bokens gång, men det gör också Andreas och Jossans sanningar och det blir en komplex bild av hur verklighet och händelser uppfattas olika av dem som upplever dem.

Jag kan känna med alla tre, och mot alla tre. Jag kan verkligen lida när Åsa inte får vara med i sitt eget barns liv, de som ändå hittills delat allt - samtidigt som jag förstår hur Andreas måste sätta stopp för mammas inblandning i sitt liv eftersom det är han som måste leva det själv. Jag har själv vuxna barn och det här med var gränsen ska gå mellan att engagera sig eller låta sitt barn sköta sig själv är oerhört svår att dra. Ointresse eller överbeskyddning? Så jag känner med Åsa - ändå vill jag då och då stiga in i boken och stoppa henne: men varför i herrans namn är du inne i ditt vuxna barns liv och rum och rotar i grejer du inte har med att göra?? Lika mycket vill jag säga till Andreas och Jossan - men snälla, hur kan ni vara så hjärtlösa att inte ens låta farmor vara med på sitt barnbarns kalas?

Karaktärerna är bra och komplexa och bokens behållning. Ändå kan jag inte säga att jag gillar någon av dem särskilt mycket. Men boken gillade jag.

Titel: Svärmodern
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2020
Förlag: Norstedts