Back to Mumindalen

Jag håller på att lyssna på Tove Janssons Kometen kommer, med Mark Levengood som uppläsare. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt, och jag njuter. Jag har läst några av muminböckerna förut, men när jag skulle välja ljudbok hade jag dåligt koll på vilka det var. Den här hade jag i alla fall inte läst är jag nu säker på.

Men - när jag lyssnar märker jag ändå att jag kan se figurerna framför mig. De tecknade figurerna. Och visst - jag måste ju ha läst även om kometen då i högstadiet när jag läste alla Tove Janssons serier om muminvärlden. Jag läste dem, gång på gång, och älskade dem. Men jag gjorde det i smyg, inne på skolbiblioteket under rasterna. Hur knäppt det än låter så var det inte OK att läsa serier när jag gick på högstadiet (början av 80-talet), åtminstone inte på min skola. Det var något småungarna gjorde, liksom. Och speciellt inte Mumin.

En detalj jag minns alldeles särskilt är att Tove Jansson ibland inte lät serierutornas linjer vara ifred, utan lät dem bli delar i berättelsen. En björk, en åra... Och att jag helt inspirerad av detta gjorde likadant i matteboken när jag hade räknat ett tal och skulle avskilja det snyggt från nästa med ett linjalstreck. Linjalstrecket fick i stället bli teckningar av diverse djur och saker - fast matteläraren satte ganska snart P för det där och påpekade att jag fick avreagera mig i något ritblock i stället. Inte i matteboken, minsann.

Det Kometen kommer gör är att få mig oerhört sugen på att läsa muminserierna igen. Jag har inte gjort det på alla dessa år, trots att vi förstås har dem på biblioteket där jag jobbar. Nu har jag gjort slag i saken och beställt fyra x serieböcker med Mumin på AdLibris. Jag köper inte ofta böcker och ännu mer sällan serier, men i det här fallet vill jag äga!

Åh, snart ska jag få se de där serierutorna bli björkar och annat igen, och det där underbara Tove Jansson gör när figurerna rodnar eller blir arga. Det är SÅ bra gjort. Allting.