Sagor för barn över 18 år

Så glad jag blev när jag hittade den här! Jag har läst Tage Danielssons sagor förr, och har ett vagt minne av att jag också hört honom själv läsa dem. Men de här är inlästa av Gösta Ekman, och han gör det naturligtvis fantastiskt bra - jag älskar hans röst (och är så ledsen för att den har tystnat).

Det ryms många sagor i den här samlingen. Några är riktiga favoriter som fortfarande är bra, till exempel den om apan som kunde tänka i flera led (och därför överlistar ett gäng dumma forskare) eller den om fule Manfred. Busschauffören som "tänkte att va fan" gillar jag fortfarande, med det som blir en hel busslast svenskar på väg genom Europa och med mycket fantasifulla sätt att skrapa ihop respengar.

Sedan är det förstås några av sagorna som det verkligen känns att det var över 50 år sedan de skrevs. Till exempel den om den äkta makan (heter hon Gunnel?) som vill dela på allt hushållsarbete i rättvisans namn, och att detta då görs löjligt genom att räkna minutantal för göromålen, vaknätter i decimaltal och undantag för längre månader och att eftersom hon födde barn nummer ett ska han föda barn nummer två. Maken har tydligen ett oändligt tålamod med alla hennes rättvisor, men ger upp när han förväntas bli gravid och sticker. Nästan lika fånigt blir det när några av sagorna geschwindt löser världsproblemen och kalla kriget genom att ledarna blir lite kompisar med varandra, kallar varandra för smeknamn och löser allt genom förnuftiga samtal ("Hördu Nicke, inte ska vi väl trycka på knappen, heller? Nä, Jonne, det ska vi inte.") Jo. Men som sagt, 50 år sedan det skrevs, och jag gillar ju fortfarande underfundigheten och humorn i de flesta av sagorna.

Titel: Sagor för barn över 18 år
Författare: Tage Danielsson
Ljudbok - uppläsning: Gösta Ekman
Utg år: 2014 (ljudboken), 1964 (original)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Strange the Dreamer

Jag gillade mycket med den här boken: världsbygget med de gamla myterna som får liv, vetenskapsmän, bibliotek, lite det-gamla-rom-känsla. Jag gillar magin som finns, jag gillar karaktärerna, jag gillar humorn. Allra, allra mest gillar jag huvudpersonen Lazlo Strange, han som kallas Strange Drömmaren i bokens titel. Han är... (tadaaa!) bibliotekarie. Och när fick en drömmande bibliotekarie vara huvudperson i en bok av den här typen senast, va? Nä, jag vet inte heller.

Jag fastnar direkt i bokens början: det föräldralösa barnet Lazlo leker en lek som bygger på legenderna om staden på andra sidan världen och öknen, staden som inte tar emot främlingar (om de ens skulle lyckas ta sig över öknen levande), staden som ändå hade ett visst handelsutbyte med resten av världen men som för 200 år sedan fullständigt tystnade. Inget har hörts ifrån den efter det. Nu leker Lazlo att han är en av den stadens soldater, de beryktade tizerkane, och vrålar stadens namn... när det plötsligt försvinner från hans minne och han i stället bara kan vråla "Weep". Det är inte bara han som glömt namnet på den där staden - nej, det har försvunnit från allas minnen exakt samtidigt. Och nu glöms hela staden bort. Det är bara Lazlo som kommer ihåg, som när han blir större får bli lärling på det stora, stora biblioteket, och där letar upp alla de dammigaste och äldsta böckerna, de som innehåller sagor och myter, och kanske en eller annan detalj om staden Weep eller The Unseen City som Lazlo kallar den. Alla bara skrattar åt honom, hans sago-nörderi och hans drömmar.

Sedan kan jag bara avslöja så mycket som det här: en dag kommer det plötsligt en karavan från "Weep", med soldater (riktiga tizerkane). Efter mer än 200 år: ett livstecken! De finns! Och de vill ha vetenskapsmän med sig! Men Lazlo? Han får inte följa med. Trots allt han i de gamla luntorna lärt sig om sitt "Unseen city". Nä, för han är ju inte vetenskapsman, han är ju bara bibliotekarie, va?

Heh.

Efter detta bygger hela boken på avslöjande efter avslöjande, och jag vill inte skriva mer om handlingen. Men här finns fina saker, och hemska saker, och skam och hämnd och flygmaskiner och trist soppa dag efter dag, och plommon. Och bröd som är så stort att det får hängas på en särskild brödkrok över bordet. Underbara detaljer...

Nå. Jag tyckte mycket om. Utom två invändningar:
- instalove. Säger inte vem och hur, men instalove av allra insti-gaste sorten, och jag störde mig en hel del på det.
- slutet. Nä. Författaren FÅR inte göra så här. Jag trodde hela boken igenom att det var en standalone, och så visade det sig att det var bok 1 av 2 i en duologi. Och att sista sidan slutar alldeles mitt i allting. En cliffhanger, men på det sättet att det känns som att ett kapitel är oavslutat, avhugget nästan mitt i en mening. Jag var så arg när jag lade ner boken att jag nästan ville såga den i mitt utlåtande här. Men sedan lugnade jag mig, och kom på att jag ju större delen av boken tyckt väldigt mycket om allting. Och att Lazlo var Lazlo. Bibliotekarie!


Titel: Strange the Dreamer
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2017
Förlag: Hodder & Stoughton
Köp den till exempel här eller här

Koka björn

Jag har lyssnat på när Mikael Niemi själv har läst upp sin Koka björn, och en del av det jag gillade så mycket med den här var just uppläsningen, som var helt perfekt bra till det som berättades. Men jag tyckte om människorna i boken också. Och miljön, byn Kengis i Norrbotten på 1850-talet.

Det är mycket som ryms i Koka björn. Det är nåjdungen, lappojken Jussi som rymt hemifrån eftersom livet hemma inte gick att leva. (vi får en del tillbakablickar till det, och det är nästan inte till att stå ut med) Det är prosten (som är Lars Levi Laestadius, även om han aldrig namnges i boken) som tar Jussi till sig som fosterbarn, lär honom läsa, tänka, tala, resonera, botanik, filosofi och annat. Och så skriver han in Jussi i boken, kyrkboken, så att han blir människa. Men så är det Jussis kärlek till pigan Maria, också. Och hans kval när hon inte vill se åt honom ens. Och så är det prostens väckelsearbete och funderingar kring tro och själ. Och mitt i allt det här är det också död och våld och polisarbete.

En piga hittas död, och hennes skador kan nog tyda på att det är en slagbjörn som anfallit henne, varpå lämplig slagbjörn jagas upp och has ihjäl. Men sedan överfalls en annan piga, och eftersom nu björnen är skjuten, skinnad och kokt så handlar det nog om en mänsklig våldsverkare. Vem?

Nu visar sig prosten/botanikern vara en hejare på att hitta små, små detaljer - på de döda, på deras kläder, på marken runtomkring - och dra slutsatser av detta. Bästa ställena i boken för mig är när han gör det här, tillsammans med Jussi som antecknar och ser på, och liksom resonerande/undervisande kommer fram till hur det kan ha gått till ("ser Jussi det här hårstrået här?" "jo" "varför tror Jussi att det har hamnat här?"). Och väldigt frustrerande är det när ortens polis, länsman Brahe, dundrar in konjaksstinkande, och vägrar se mer än det första anblicken visar, och tycker att prosten ska hålla sig till sitt och inte blanda sig i polisens arbete.

Men, som sagt, det är så mycket mer än mordgåta, det här. Visst är det prosten Laestadius som står i centrum - men för mig är det nåjdpojken Jussi som berör mest. Och att höra om det som hänt - och händer - honom, det är riktigt riktigt jobbigt att lyssna på i en ljudboksuppläsning. Det finns inget sätt att värja sig, att skumma igenom, och vissa partier av boken mådde jag direkt dåligt av att lyssna på.

Märkligt nog är detta min första bok av Mikael Niemi. Jag ska nog läsa fler.


Titel: Koka björn
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Battle

Det här är en bli-glad-av-bok, och sådana kan man väl inte få för många av nu i januari? Visst, klart att den är lite förutsägbar och klart att jag har läst fattig-pojke-möter-rik-flicka förr - men den har något som lyfter den till att bli så bra: dansen. Jag vill själv dansa! Jag vill kolla youtube-klipp på olika dansstilar! Jag vill träna mig svettig! Det låter så vansinnigt roligt, allt det där de gör i boken! Och så är det lite som att läsa mina gamla favoriter Fame och Flashdance fast i ett nutida Oslo.

För det är i Oslo vi är. Och det är också kul, för så sällan jag läser böcker som utspelar sig där? Har ju ingen aning om vilka stadsdelar som är fina och vilka som är mindre fina. Amalie i boken bor i ett fint område, i ett jättestort hus där hon har en egen dansstudio med milsvid utsikt över Oslofjorden, egen pool och en pappa som låter henne köpa vad hon vill. Hon går på dansgymnasium, Valkyrien i Oslo, och övar jämt fast hon redan är väldigt duktig.

Nu rasar hennes liv - pappan har levt över sina tillgångar, kronofogden kommer och kör ut Amalie och pappa ur huset. De får bara ta med sig varsin resväska med det nödvändigaste. Och även om "det bara är tillfälligt" som pappa försäkrar henne så måste de nu bo i en ytterligt sunkig tvåa i ett höghus i ett förortsområde. Amalie vägrar att berätta detta för alla sina fina kompisar och sin pojkvän (som är en klassisk schampodoftande Ken) och måste ljuga och ljuga för att ingen ska fatta.

Men i Stovner, höghusområdet, träffar hon Mikael. Han är också fantastiskt duktig på att dansa, men han dansar bara hip-hop, och den sortens dansande där man möter andra i dans-battles. Mikael försöker lära sig Amalies dans, och hon testar hans danser och... ja, ni fattar?

Men åh, så fort det gick att läsa den här boken, och så nöjd och glad jag gick runt och kände mig i flera dagar efter att jag hade läst. Jag gav den dessutom till min dotter (hon är 16). Hon läste några kapitel och fällde sedan (hon ÄR sexton, sa jag det?) negativa kommentaren:
"Mamma? Den är bara sååå full av klichéer...! Jag fattar ju precis hur den kommer att sluta." Och sen? Ja, sedan läste hon ut den på två timmar blankt. Och log.

Titel: Battle
Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Battle
Översättning (från norska): Helena Ridelberg
Utg år: 2017
Förlag: Natur & kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-18 år

Mango & Bambang: Absolut ingen gris

Så länge sedan jag skrev om en barnbok här på bloggen! Det måste rättas till. Den här är en riktig pärla! Och dessutom är det första boken i en serie, så hoppas verkligen att de andra översätts till svenska de också.

Bambang är alltså inte en gris. Mycket viktigt. Han är en tapir. Han gillar bananer och väldigt rädd för tigrar. Det är därför han en dag har kurat ihop sig i en liten boll mitt på den vältrafikerade gatan i den stora staden där flickan Mango bor. Trafiken står helt still och alla människor är mycket upprörda. Det är bara Mango som går fram till den darrande pälsbollen som ligger där, klappar den och frågar vad den heter. Pälsbollen viskar darrigt "tiger" som inte är vad den heter, men vad den tror att den har sett på andra sidan gatan. Mango lugnar ner pälsbollen, får veta att den heter Bambang och lockar den med sig hem till sig för att få äta bananplättar. Sedan stannar Bambang hos Mango och hennes pappa (som sitter inlåst på sitt rum hela dagarna och "räknar"), och så får vi läsa om andra saker som händer i deras liv.

Till exempel den dagen när Bambang är ensam hemma och tar på sig sin "modig-hatt" som gör honom så modig att han leker i husets trappuppgång och råkar bli infångad av en parant dam försedd med spetsiga glasögon, och som samlar på ovanliga saker men inte tycker om kakor. Eller som den dagen när Bambang längtar efter att få bada i en dyig damm, Mango tar med honom till badhuset och han gör bomben från hopptornets högsta avsats.

Alltså. Det här är så fint. För det första är boken så otroligt vacker att jag älskar att bläddra i den och läsa den. Illustrationerna antyder ungefär 40- eller 50-tal (men berättelsen har inga tidsmarkörer) och är i svart, vitt och lila, bokens pärmar och snitt är lila, och detta är en sådan där typisk bokserie som blir så himla snygg i bokhyllan. För det andra är vänskapen mellan Mango och Bambang så fin. Och knäpp. Det är liksom inget konstigt med att det flyttar in en pratande (jodå, han pratar!) tapir hemma hos Mango och hennes pappa. Inte heller hur den här tapiren kom till staden - han lämnade djungeln (i Malaysia tror jag) och gick länge genom skogar, över berg och på tråkiga vägar tills han kom fram. Varför?? liksom? Men strunt i det - nu är han här, och har blivit Mangos vän, och nu kan vi få se sådana saker som en svartvit tapir iförd lila badmössa med blommor och prickar eller få veta att Tapirens sång finns:

Som ungar får alla tapirer lära sig Tapirens sång, till och med innan de lär sig prata. Det kanske är världens äldsta sång och den har förts vidare från mor till barn i flera hundra år. Den enkla visan handlar om djungeln och tigrarna, kärleken och saknaden, och om hur gott det är med bananer.
Det är väldigt få människor som fått höra visan. Och nu blev Mango en av de första.

Det är så knäppt och infernaliskt bra och vackert, och jag älskar, älskar att läsa barnböcker som gör mig så glad som den här.

Titel: Mango & Bambang: Absolut ingen gris
Författare: Polly Faber
Illustrationer: Clara Vulliamy
Originaltitel: Mango & Bambang: The Not-a-Pig
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Speja förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 5.

Jane, Unlimited

Jag tyckte väldigt mycket om Kristin Cashores Graceling-böcker (här på bloggen har jag skrivit om Bitterblue, de andra läste jag i mitt liv pre-blogg) - alltså var det helt självklart att jag nu skulle läsa hennes Jane, Unlimited som kom i höstas.

Den skiljer sig mycket från hennes tidigare böcker. Miljön är en ö vid amerikanska östkusten, i vår värld, och det är nutid. Jane själv är sisådär 19-20 år, och har hoppat av sina universitetsstudier i biologi, har ont om pengar och försörjer sig på att jobba deltid i en bokhandel. Hon har vuxit upp med en släkting, Aunt Magnolia, eftersom hennes egna föräldrar dog när hon var liten. men nu har aunt Magnolia också dött och Jane är alldeles ensam. Nu bjuder Kiran, som Jane är bekant med från sin skoltid, med Jane till sin familjs privata ö och stora hus som heter Tu Reviens för att bo där ett tag, för att "varför inte?" liksom.

Det är många fler som bor i det där stora huset - Kirans familj, tillresta gäster som ska vara med i någon "gala", de anställda i huset som väl mer verkar som familjemedlemmar eftersom de också bor där och är uppvuxna där. Och så en bassethund som är oerhört duktig på att gå i vägen. Märkliga saker händer: Huset är fyllt av ovärderlig konst och vissa konstverk försvinner, en känd familj i New York har begått ett misslyckat bankrån och därefter försvunnit spårlöst och nu tycker Jane att hon ser barnen i den familjen i Tu Reviens, och när Jane är uppe på natten och går omkring i huset möter hon familjemedlemmar och anställda som gör mystiska saker, typ bär runt på skjutvapen eller gräver i trädgården eller är osams. Jane noterar, pratar med folk, är ganska otrevlig och drar sig då och då tillbaka till sitt rum där hon... tillverkar paraplyer för hand.

Alltså. Den här boken är så himla underlig. Jag fastnar inte ett dugg för Jane eller någon av de andra personerna, som allihop förblir namn på pappret för mig utan att få liv. Dessutom är den ett stort formexperiment. Första kapitlet handlar om hur Jane kommer till ön och upplever ett sammelsurium av personer, möten, konstiga saker som händer. Sedan uppstår en situation där hon kan välja mellan att följa med/prata med olika nyckelpersoner - och sedan delas boken upp i olika partier som skjuter iväg åt olika håll beroende på vem av de där hon väljer att prata med. Själva boken är alltså lite uppbyggd som ett paraply. Och de olika berättelserna sedan utspelar sig i typ parallella verkligheter där det som hände i föregående berättelse fortfarande sker, men med Jane i en annorlunda roll. Dessutom är de skrivna i olika stil - en är en pusseldeckare med "vem gjorde det?", en drar åt skräck, en mer åt kärlek och någon är sci-fi.

Jag är inte alls främmande för böcker där författaren leker med själva berättarformen. Men! Då måste det ändå finnas en bra story, eller finnas intressanta personer, eller något annat som fångar en att följa med i de där tankekrumbukterna. Här funkar det inte eftersom jag inte är intresserad av personerna och intrigen (med alla underintriger) är alltför plåttrig för att jag ska orka med att engagera mig i parallellhandlingarna. Formexperimenterandet har fått bli viktigare än berättarhantverket, tror jag. I alla fall kom jag aldrig riktigt in i boken och tappade helt intresset någonstans mitt inne i den andra "händelsevarianten".

Så synd, och så besviken jag är . Jag hade så gärna velat gilla det här, och jag väntade mig så mycket av en ny Cashore.

Titel: Jane, Unlimited
Författare: Kristin Cashore
Utg år: 2017
Förlag: Kathy Dawson Books
Köp den till exempel här eller här

The Secret Mistress

Här står Lady Angeline och hänger i ett fönster i ett värdshus ett stycke utanför London. Vad är det med det, då? Jo, för det första är hon bara nitton och så står hon där alldeles ensam, utan någon med som förkläde (sin maid har hon skickat att lägga sig), i det allmänna rummet på ett värdshus där vem som helst kan komma in och säga vad som helst till hennes känsliga och oskyldiga person. Och för det andra så står hon verkligen och hänger i det där fönstret, så att hon skjuter ut både fram och bak på sig själv, liksom, och har dessutom en av sina patenterat färgglada (jodå, man får veta varför) klänningar på sig. Regencytidens sociala kod säger då: ensam kvinna, unchaperoned, på värdshus, färgglada kläder = inte en lady, och fritt fram att flirta med och komma med oanständiga förslag till. Vilket en herre gör när han kommer in i lokalen. Vi är alltså inte på tafs-nivån, utan mer att han med lysten blick tycker att hon kan komma och sätta sig i hans knä och dela hans måltid och öl.

Well. Sätter sig Angeline i herrens knä och pimplar öl? Kommer hennes bror, hertigen av Tresham, indundrandes i lokalen och utmanar ölherren på duell? Nej, det blir aldrig så dramatiskt. Dels rätar Angeline på sig och stirrar helt enkelt den där ölherren sönder och samman med sin iskalla lady-blick, dels finns det en annan, mer korrekt gentleman i lokalen som träder in till den unga ladyns försvar och typ säger "fy skäms" till ölherren.

Varpå Lady Angeline blir kär i korrekte herren på fläcken och bestämmer sig för att gifta sig med honom. Någon gång. Fast hon inte ens vet vem han är.
Och, ja. Detta är ju romance, så det kommer hon att göra. Efter en hel boks trasslande hit och dit.

Flera år efter att Mary Balogh skrev de bägge Mistress-böckerna (More Than a Mistress och No Mans Mistress) om bröderna Dudleys lyckliga kärlekar så ville hon också skriva om lillasyster Dudley, Angeline. Grejen är att hon ju är gift redan när storebror Dudley, hertigen av Tresham blir avbruten i sin duell av en viss Jane Ingleby. Så för att skriva om hur hon träffar sin ende och rätte fick Balogh göra en prequel, och det är lite kul. När vi nu får läsa om Angeline, förlåt lady Angeline så backar vi alltså tillbaka i tiden, och bägge herrarna Dudley är ohängda rakes som duellerar för fullt, spelar, super och springer efter fruntimmer. Det är lite därför Angeline faller för den korrekte och rätt beige earlen av Heyward.

Jag roas, och det är en OK bok, men Baloghs karaktärer tenderar att bli intressantare ju äldre de är, och det är likadant här. Angeline är bara nitton, och har inte hunnit få så mycket med sig i bagaget, och jag känner hela tiden att jag i stället vill läsa mer om hennes bröder, vars framtida öden jag ju redan känner till.


Titel: The Secret Mistress
Serie: The Mistress trilogy #3 (eller, ja, det är en prequel egentligen, så #0.5... ?)
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2011
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Oathbringer - The Stormlight Archive 3

Jo, jag har ju varit lite lätt frånvarande härifrån? Nästan inte hörts sedan några dagar före jul? Nä, för jag har varit i Brandon Sandersons värld. Min planerade julläsning bestod främst av en enda bok: Oathbringer, tredje boken i Sandersons megalojätteenorma livsverks-serie (helt förutom alla de andra väldigt, väldigt bra böckerna han skriver liksom lite vid sidan av, karln) The Stormlight Archives. Och den tog alltså närmare tre veckor för mig att läsa igenom...
Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg.
Så det ska jag inte göra. Men några saker kan jag väl skriva utan att väcka några onda spoiler-förbannelse-andar:

• Oathbringer är ett jättejättejäääättestort och coolt svärd. Det har huggit många människor i småbitar.
• Och Oathbringer (boken) kan sägas vara Dalinars bok. Dalinar är en av dem som hållit i Oathbringer när det har hackat andra människor i småbitar. Vi får läsa mycket om Dalinars liv i den här boken. Han har lite lätt ångest över alla människor han har hackat i småbitar, det har han. 
• Nu ska han ena världens riken eftersom världen hotas av en katastrof, för det har en gud sagt till honom i ett antal drömmar han haft.
• Kaladin, killen som i första boken i Stormlight Archives lärde ett ganska stort gäng karlar att bära en bro på bästa sätt (ganska mycket om Way of Kings handlar om att bära broar)(det är en väldigt bra bok) kan numera flyga. Plus att han har ett eget svärd.
• Adolin har också ett svärd! Fast det skriker. Och Adolin tycker det är mycket viktigt med fina kläder. Även när världen håller på att gå under.
• Och så har vi ytterligare ett svärd i den här boken som är värt att nämnas. Jag minns inte nu om det här svärdet har något namn, men det är enormt snacksaligt i alla fall. Det vill döda! Det vill förinta all ondska! Det tjatar hela tiden om att det ska få bli draget så att det kan mörda loss lite, men det hinner också med att kommentera en hel del annat som sker i dess omgivning, och det är ett svärd som är himla kul att läsa om.
• Fasen, den här boken borde hetat The JätteBigTjockBook of Swords, Speaking Or Non-Speaking. 
• Vi får veta hur man gör för att med skepp resa över ett hav som består av små glaskulor.
• Vi får läsa om fler strider och krigsscener än vi nog hade tänkt oss. Eller i alla fall jag hade tänkt mig. Faktiskt (åh, ett negativt ord om Sanderson från den här bloggaren??!) hade boken kunnat vara 300 sidor kortare och haft mindre av strider, slag, svärdshugg och allmänt påpucklande i sig.
• Och i stället mer av de där fantastiska avslöjandena som Sanderson är så duktig på. När de kommer... åh, då är det SÅ värt alla dessa dryga 1200 sidors läsning! 
• Dör det några i den här boken, då? Ja. Många. Är det några som inte var lika döda som man trodde? Ja, det också. Vissa är det banne mig inte ens lönt att ha ihjäl för de bara kommer tillbaka.
• Att gnida fire moss mellan fingrarna ger ett narkotiskt rus. Det är starkt beroendeframkallande och ger dessutom brännskador på fingertopparna. Ingen bra grej. Dyr är den säkert också. 
• Det är kvinnorna i Alethkar som kan skriva och läsa. Männen är analfabeter. Kvinnorna äter mild och gärna söt mat, männen äter stark och kryddig mat. Kvinnorna i Alethkar bär ständigt vänster hand ("safe hand") helt täckt, till och med att bara ha en handske på är lite vågat. Att visa den handen naken är något mycket intimt och görs bara enskilt, eller vid ytterst ovanliga tillfällen.
• Jag skulle kunna göra den här listan typ hundra punkter lång eller mer. Sandersons detaljrika världsbyggen, intressanta karaktärer och enorma fantasi gör att det aldrig, aldrig blir tråkigt att läsa det han skriver.
• Aldrig.
• Och... inte nog med att han har skapat ett antal världar och magisystem - de hänger ju alla ihop i ett Sandersonuniversum som heter Cosmere, och det där börjar faktiskt anas lite i den här boken.
• Men nu säger jag inte mer.

Är den bra då, boken?

Jepp. På vissa ställen "bra". På några ställen "bra, men... fasen vad mycket och vad många och vad långt". Och på några ställen: "det-här-är-så-galet-bra-att-jag-inte-kan-släppa-boken-någonsin-alls-kan-inte-jobba-inte-sova-bra".

Nu börjar den långa väntan på bok 4. Sanderson skriver på sin utmärkta hemsida att vi nog får räkna med en sisådär fyra år innan han får ihop ett sådant här mastodontverk igen. Men, som sagt, han skriver ju annat under tiden, som lite sido-arbete, liksom. Ett par, tre böcker om året. Plus att han åker på promotion-turnéer över hela världen. Och undervisar i creative writing. Och är pappa. Vissa människor är helt enkelt mer effektiva än andra.

Titel: Oathbringer

Serie: The Stormlight Archive #3

Författare: Brandon Sanderson

Utg år: 2017

Förlag: Tor / Orion

Köp den till exempel här eller här

Kort livstecken inifrån en tegelsten

Nej, troligtvis är det ingen av er som egentligen undrar var jag är. Om jag lagt av, gått i ide eller vad? Men jag tenderar ju att bara blogga här när jag läst ut någon bok, och inte hänga på utmaningar eller visa bokinköp (om det inte handlar om några nya Brandon Sanderson...) eller fördjupa mig i statistikdetaljer. Så om jag inte har läst ut någon bok på länge så blir det himla tyst här, det blir det.

Därför ett livstecken, ett #läserjustnu-inlägg:

Jag har sedan före jul läst (och läst och läst) i en och samma bok: Oathbringer av Brandon Sanderson. Den är tjock. Den är väääldigt tjock. Jag läser den i min Kindle (mina handleder tackar mig) men pappersboken torde vara på dryga 1200 sidor. Jag ska köpa den sen (också!) pga alla fantastiska illustrationer som finns i den och som Kindlen inte på långt när gör rättvisa eller ens visar särskilt tydligt.

Vad tycker jag om boken än så länge, då, nu när jag läst ca 3/4 av den? Jo, första halvan var bra, men faktiskt lite seg ibland. Ändå gick den inte att släppa eftersom jag nu är så inne i Sandersons värld och har koll på alla detaljer att jag inte vill bryta av med att läsa något annat. Och sen, någonstans efter halva boken? Då minsann hände det grejer! På Brandon Sandersons alldeles egna vis störtades allt på huvudet, hemligheter avslöjades och jag bara "men...va?" och "wow!" hela tiden. Och nu är boken så där himla, himla bra att jag längtar hem från jobbet för att kunna läsa mer och mer... Givetvis får jag inte spoila handlingen i Oatbringer på något sätt (skulle aldrig våga - det finns säkert en inbyggd förbannelse i den som straffar mig om jag försöker) - men låt mig säga detta: just nu sitter Shallan, Adolin, Kaladin (och några andra jag inte får säga vilka de är) rätt illa till. Adolin tror helt ärligt att de är i "the Damnation". Eller, som Astrid Lindgren skulle sagt: de har farit till pipsvängen. Och Dalinar? Han håller på att gå in i en djup depression. Och Szeth? Han pratar med sitt svärd.

Vad jag också #läserjustnu... som ljudbok (har ju alltid en sådan på gång när jag jobbpendlar): Koka björn av Mikael Niemi. Uppläst av Mikael Niemi. Och halvtidsrapporten därifrån: jag älskar att lyssna på när Mikael Niemi läser. Ibland glömmer jag vad han läser och hör liksom bara på rösten som läser. Jag kan inte ens skriva titeln Koka björn nu utan att höra hans röst inne i mitt huvud som säger det där "koka björn" på den där fina, fina dialekten han har.

OK - I'll be back.

Framsidans illustration - fast större

Det grovmaskiga nätet

Jag är ju en sån som vill börja från början. Och jag har ju nyligen upptäckt att jag gillar Håkan Nesser. Alltså: bok 1 i Van Veeteren-serien, utgiven 1993 och den andra boken Nesser skrev i sin författarkarriär. Ibland är den lite jobbig, det där måste-börja-från-början-grejen jag har eftersom den ju ofta för mig till författares tidiga verk och kanske i onödan skrämmer bort mig därför att författarna då inte har hunnit utvecklas till att bli den jag gillar. Hade detta varit första Nesser-boken för mig hade jag nog inte blivit överförtjust. Det är absolut ingen dålig bok, nejdå, den är helt OK. En typisk deckare med en typisk bufflig poliskommissarie som löser ett fall genom att prata med en mängd olika människor och dra slutsatser av detta. Det är välskrivet, och det finns intressanta karaktärer och så där... det är bara det att det inte intresserar mig så mycket och jag tycker aldrig att det ens är särskilt spännande. (och dessutom gissade jag vem som var mördaren redan första gången hen nämndes i texten, och då blev ju slutet inte alls särskilt rafflande)

Nå - vad handlar den om då, boken? Jo: upplägget från början är riktigt intressant, och jag gillade verkligen (tills själva polisarbetet så småningom tog över). Janek Mattias Mitter vaknar på morgonen och har absolut inga minnen av den gångna kvällen och natten. Alkohol... ja, men det här är inte bara baksmälla. Hans huvud är totalt blankt och först vet han inte ens vem han själv är. Men han kommer ihåg åtminstone det när han i sitt badrum hittar en död kvinna i det vattenfyllda badkaret. Hon som ligger där är nämligen hans fru sedan tre månader tillbaka, Eva Ringmar. Har han mördat henne? Han minns inte. Han tror inte det, men han minns inte.

Jag kommer att lyssna på fler böcker om Van Veeteren, trots mitt ljumma-OK-gnäll ovan, och tänker att Nessers författande och deckarbyggande säkert kommer utvecklas med serien. Ska också testa någon av hans Barbarotti-böcker.

Titel: Det grovmaskiga nätet
Serie: Van Veeteren #1
Författare: Håkan Nesser
Utg år: 1993
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här