onsdag 16 maj 2018

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

8 kommentarer:

  1. Jag har varit så himla nära att vara en Rob, ända ner till det extremt musikelitistiska och har verkligen älskat den här boken, men jag har inte läst den på en massa år. Jag var förmodligen helt odräglig då vilket inte direkt ledde till mindre Rob-liknande bitterhet.

    Jag älskar för övrigt filmen också och tycker att den är helt fantastisk även om den är flyttad till Chicago istället för London. Mycket är nog John Cusacks förtjänst som huvudrollsinnehavare.

    Jag tror att About a boy är rätt given som nästa lyssning/läsning. Sen har jag tappat bort Hornby genom åren, men läser du ännu fler av honom så är jag jättenyfiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, en nästan-Rob??! Tänk, jag kunde nästan ha haft det på känn även om jag bara känner dig från ditt skrivande (den enda IRL kan ju inte räknas även om det gärna får bli fler tillfällen!). Fast jag tänkte mer film-Rob, liksom.
      Och jag har ju då inte sett filmen heller, men känner att jag nog borde göra det. (jag brukar säga det men sällan komma till skott...) Fast är vi säkra på att Chicago funkar? hela boken ÄR så mycket London?? OK, jag får väl se och bedöma.
      About a boy. Lagd på lyssningslistan nu.

      Alltså, det här med Rob-bar är så kul, och tänk så många det finns? Jag har stött på dem när jag växte upp - då pratade de engelska med kalmaritisk brytning (jag är ju uppvuxen där), svängde sig med avancerade musikbeteckningar och såg Extremt Bistra ut pga musik är allvarliga saker. Sedan har jag stött på dem senare, inom musik men också film, eller datorspel eller annat... och numera mer med engelska med malmöitisk brytning. Fortfarande lika bistra ansiktsuttryck och avancerade termer. Tyvärr kommer jag aldrig bli en av dem - jag blir aldrig så där Avancerat Insatt. Har ingen dialekt (tyvärr) och om jag försöker se bister ut ser jag mest ut som en ledsen hund.

      Radera
    2. Vi kan väl safe:a med att säga att det var flera år sen jag såg filmen och det kan ju vara så att det finns nån sorts nostalgisk förvrängning där med. Eventuellt.

      Ja, jo, jag var ännu mer pretentiös än vad jag är nu. jag hade en period på ett par år då jag bara lyssnade på obskyr indiepop, hade för kort skinnjacka och sträckläste Per Hagman. Herregud, sicken liten skit :)

      Radera
    3. Haha...!
      Själv hade jag svart hår och läste företrädesvis imponerande, tjocka klassiska romaner. Gärna ryska. Very impressive.

      Radera
  2. Jag älskar High Fidelity, alltså! Och det mesta av Hornby faktiskt. Har dock inte läst Juliet, Naked eller Funny Girl ännu dock. Men Om en pojke, Fever pitch och En god människa är mycket bra, Fallhöjd är ypperlig! Gillade även Slam.

    Russell Tovey ser ut såhär, förresten: https://media.timeout.com/images/101415953/630/472/image.jpg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har mycket kvar att läsa, alltså!

      Tack för bilden! Det var inte så jag föreställde mig honom, men när jag ser honom så hör jag rösten och det blir rätt. Han ser ut som en engelsk skolpojke :)

      Radera
  3. Fever pitch är en favorit för mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Upp på läslistan med den! :)

      Radera