Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här