Den här boken var en av mina absoluta älsklingsböcker när jag var tonåring. Jag fick mammas gamla bok, utgåvan när Barbro och Kerstin har de blårutiga blusarna på sig, och jag läste den många, många gånger. Sedan dess har jag tyvärr blivit av med boken och inte läst den i vuxen ålder. Förrän nu! Jag kom att tänka på den, och den finns ju att låna på biblioteken, förstås. Utgåvan jag fick tag på nu har ett par väldigt 50-talsstylade tvillingar på framsidan, illustrerad av Kerstin Thorvall-Falk och utgiven 1960. Men den finns att köpa i nyutgåva också, och på den tror jag det är originalillustrationen. Jag ska nog slå till med att köpa den, för det här är (trots att jag läst den så många gånger)(eller just därför...) en bok jag vill äga.
"Jag" i boken är Barbro, och det här handlar om hur hon och tvillingsystern Kerstin får flytta till en liten herrgård på landet, hoppa av gymnasiet och i stället ägna hela dagarna åt lantbruk. Det är deras pappas föräldrahem,
men det har arrenderats ut under många år (till faderns förtvivlan) och förfallit en hel del. Men smultronställena ligger kvar. Och klätterträden. Och kräftsjön, och badsjön. Och handlingen är mer eller mindre detta: hur familjen rustar upp Lillhamra, som herrgården heter, och mjölkar kossor, rensar betor, kör mjölken till mejeriet (med häst och vagn, även om bilar finns), lär känna unga män i lämplig ålder, inreder herrgårdens östra flygel till sin och döper den till "Knallhattebo" (eftersom deras pappa alltid kallar dem "knallhattarna"). Det är solsken när det ska vara solsken, regn när det behövs, badklippor och doftande björkar, och det är så mycket fantastisk Astrid Lindgrensk naturbeskrivning att jag genast vill sluta jobba som bibliotekarie och bli bonde på heltid.
För så här är det: ungefär allt jag trott mig veta om lantbruk har jag tydligen inhämtat från denna bok, upptäckte jag nu när jag läste om den i vuxen ålder. Och det är inte så där himla uppdaterat med tanke på att de mjölkar korna för hand och skördar råg med hästdriven "självbindare".
Och en stor del av min kärlek till naturen, och min fortfarande stora förväntan på hur naturen ska bete sig när det är maj, eller augusti, eller vilken månad det nu handlar om, har jag också inhämtat från denna bok. (och, OK, Saltkråkan och Emil i Lönneberga och annat Lindgrenskt, men mest den här)
Det
kan vara den här bokens fel att jag numera bor i ett litet hus på landet i stället för i storstadens bekvämligheter. Eller så kan man kanske säga: det är
tack vare den här boken jag bor i ett litet hus på landet där det just nu finns näktergalssång utanför mitt sovrumsfönster och blommande rapsfält längs min kvällspromenad.
Det var nog minst 30 år sedan jag läste den sist? Ändå kom jag ihåg varenda ord, varenda stavelse, varenda idyllisk plats eller händelse. Klart det märks att den har 73 år på nacken - men det är fortfarande en fantastisk bok, med ett fantastiskt språk, och en bok att bli väldigt glad av.
Titel: Kerstin och jag
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 1945
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel
här eller
här, finns i nyutgåva!
Jag har precis den där utgåvan högst upp!
SvaraRaderaEgentligen tycker jag att det är synd att Astrid Lindgrens flickböcker är så bortglömda, för de är väldigt charmiga. Men det är väl för att de aldrig har filmats. Och så tillhör de ju en läsgrupp som väljer böcker själv och därmed kanske blir lite trendkänsligare än de yngre.
Jag håller med dig! Och tänker också att det har att göra med att de vänder sig till ungdomar. Fast å andra sidan var jag tonåring när jag läste, och de var gamla redan då. Men jag läste förstås allt jag hittade då, och kanske inte hade hittat till Lindgrens flickböcker om de inte funnits med bland mammas gamla böcker från när hon var yngre.
RaderaLäste min mammas gamla bok när jag var i yngre tonåren och älskade den- en av de vackraste beskrivningarna av svensk lantbyggd jag någonsin har läst. Och så älskar jag att människorna i den, med undantag av den elaka grannbonden, är så vänliga och mänskliga- hyggligt folk. Som ju de flesta människor trots allt även är även idag 70 år senare, trots att det är lätt att få en annan uppfattning genom media/ sociala medier.
SvaraRaderaVisst är det helt underbara naturbeskrivningar!? Jag älskar dem.
RaderaOch människorna. Och ja, visst är det så att de allra, allra flesta av oss är hyggliga och vanliga och gör vårt bästa, att vi försöker att vara bra.