Och givetvis utfärdar jag en SPOILERVARNING för att läsa vidare om jag nu råkar avslöja viktiga ting som hänt tidigare i någon av serierna.
Sammanknytande - ja. Första halvan på den här boken känns nästan som en slags guidad tur genom alla miljöer och träff med alla personer som varit med i någon av Robin Hobbs tidigare böcker. Det är rätt kul, samtidigt som det egentligen inte tillför storyn så där värst mycket utan mer fyller ut de där 900+ sidorna i boken på ett minns-ni-alla-de-här-visst-har-vi-haft-det-kul-tillsammans-sätt.
Och inte fasen hjälper det där tidigare-böcker-turistandet Bee på något sätt? Nej, hon förs allt längre och längre bort, och har det allt eländigare. Hon gör sina försök att rymma från sina kidnappare, men det är rätt frustrerande och jobbigt att läsa om och lida med henne när det bara inte går. Nä, men grejen är ju att vi alla ska få resa till Clerres, till de Vitas ö och The Servants, få se hur det är där och riktigt få njuta av hur katastrofen kommer. För det gör den. Bara inte riktigt på det sättet man kanske hade tänkt sig.
Frustrerande sak 1: Det här med att en stor del av huvudpersonerna i boken faktiskt är utrustade med den magiska fjärrskådarförmågan, alltså "the Skill". Detta gör normalt att de kan kommunicera, även över långa avstånd. Alltså borde Bee och Fitz raskt kunnat klara av alla problem i en kort skill-konversation likt diverse moderna mobil- och sms-konversationer mellan föräldrar och tonåringar-ute-på-vift - men fatta hur kort den här boken hade varit då? Robin Hobb måste förstås komma på diverse anledningar till att the Skill-kommunikationen ligger nere och inte kan användas: andliga "försvarsmurar" byggs, skill"etern" är farligt djup pga nära magiska källor (eller nåt), skill"etern" är full av dominerande magiska "själar" som vill dra skill-användare med sig så att de förlorar förståndet... och annat lika mind-boggling.
Frustrerande sak 2: The Fool. Nej, det har jag inte tyckt tidigare, men han är faktiskt rätt gnällig i den här trilogin (ja, det är väldigt synd om honom och han har ont och allt det där). Plus att han i den här boken har multipla personligheter vilket känns rätt konstigt att läsa om. För att inte tala om att Fitz gillar den ene men inte den andra personligheten. Men mest frustrerande är när the Fool ger sig in i farorna och ska klara av saker själv, trots att han är så uppenbart dåligt lämpad att göra det nuförtiden pga halvt sönderslagen och blind.
Men: Mycket tillfredsställande 1: Drakarna. Deras snobbiga överlägsenhet och enorma kapacitet för förstörelse. Och i samband med drakarna: skeppen. Fitz (och hans entourage, han som trodde han skulle kunna åka iväg på sin Stora Hämndresa ensam... ) hamnar så småningom på sin resa mot Clerres på Paragon, "The Mad Ship" från Liveships-trilogin. Och Paragons stora mål i livet är ju att bli drake. Drakar. (det är komplicerat)
Mycket tillfredsställande 2: Slutet. Det är ett väldigt bra slut. Sorgligt, ja, men bra. Perfekt, faktiskt.
Jahaja. Undras vad Robin Hobb ska skriva nu?
Titel: Assassin's Fate
Serie: Fitz and the Fool #3
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
Började läsa hopps böcker för länge sedan och tyckte att det var så otroligt bra. Men sedan har massa andra böcker kommit emellan så jag har inte fortsatt att läsa Hobb.
SvaraRaderaDe är väldigt bra! Och så bra att böckerna finns kvar och väntar på att du ska få tid att återvända till dem :)
Radera