Men jodå: jag vet att jag ganska länge, eller väääldigt länge faktiskt, var rätt frustrerad i den här eftersom de som verkligen behövde göra saker inte kom igång med att göra dem. Att ingenting hände fast det verkligen hade behövt hända och tas tag i. Och bara kolla som det gick också: i bok 3 är Bee i så himla dåligt skick och synd om så att... fast det ska jag skriva om i nästa inlägg.
Nå. Läs inte vidare om du inte läst bok 1, Fool's Assassin, SPOILERVARNING utfärdas.
Men bok 1 slutade med att the Fool dök upp i ett uselt, nära-döden-torterat skick, som en illaluktande tiggare med typ dagar kvar att leva, och inte blev det så där himla mycket bättre av att Fitz högg honom ett antal gånger med sin kniv heller. När Fitz insett sitt misstag, och akut dragit iväg med the Fool till Buckkeep för att rädda vad som räddas kunde - ja, då attackerade de där eländiga och elaka Servants, alltså de som torterat the Fool, Withywoods. De bränner, har ihjäl, våldtar och är allmänt vidriga. Och så tar de Bee. Det är liksom det som är målet för all deras förstörelse - att kidnappa den de tror är "the Unexpected Son" och ta honom med sig till Clerres.
Och nu då? Blir Fitz skogstokig och drar ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin kidnappade dotter? Nej! Han får ju inte veta att det hänt förrän en bra bit in i boken. Bee försvinner, och lider, och Fitz lägger allt krut på att försöka lappa ihop the Fool (går sådär halvbra, karln har inte ett helt ben i kroppen och är dessutom blind) samt att tassa runt på slottet Buckkeep och återuppliva gamla minnen och klä ut sig till någon tröttsam adelsman.
Och sen då? När Fitz får veta? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nej! Då städar han upp på Withywoods ett tag, och återgår sedan till att trampa runt på Buckkeep, plåstra om the Fool (som det är Mycket Synd Om, faktiskt)(han är rätt gnällig hela trilogin igenom även om det Faktiskt Är Väldigt Synd Om Honom) och fortsätta med att tramsa runt utklädd som någon typ av adelsman. Jo, för han vet ju inte vart Bee har tagit vägen. Han anar vilka som tagit henne, men vart tog de vägen?
Och sen sen då? När Fitz får veta vilka, och vart de tog vägen, och att nu handlar det minsann om minutrar innan de drar till sjöss med hans dotter? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nejdå. Då rider han listigt iväg ensam med en häst, och tänker att han reder sig bäst själv, mot ett okänt antal fiender + inhyrda soldater. Jo, för han var ju lönnmördare en gång då för länge sen i sin ungdom. Nu är han 60+, och måste äta carris-seed (Six Duchies variant av uppåttjack) för att orka. Han ger hästen carris-seed också, varpå hon nästan dör. Listigt där, Fitz.
Men, klart han måste förhala all action och trampa runt på slottet i Buckkeep - det här är ju en trilogi, och saker måste ju få hända i även den tredje boken? Jodå. Plus att det är så här med Robin Hobb: det kan rätt ofta vara segt, och många av hennes böcker är helt ärligt för tjocka och kunde skurits ned på i sidantal. Men när det sedan händer grejer - och det gör det mot slutet av även den här boken - då är det så GALET BRA. Det är det här också. Låt mig bara avslöja så här mycket: här knyts storyn ihop med det som hände i the Rain Wilds Chronicles. Hurra för det!
Titel: Fool's Quest
Serie: Fitz and the Fool #2
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2015
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller jämför priser på Omnible
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar