Dancing with Clara

Dancing with Clara följer direkt på händelserna i Courting Julia och vi får läsa vidare om Freddie. Han var den skurkaktige kusinen med de stora spelskulderna som försökte kidnappa Julia för att tvinga henne att gifta sig med honom så han kunde komma åt hennes pengar och bli av med sina fordringsägare. I slutet av Courting Julia har han slunkit iväg till Bath, i skam, och han är inte ens med på Julias och Dans bröllop.

Nu är han alltså i Bath, och får en egen bok. Han måste ha tag på pengar. Han kan inte be pappa om mer nu, det är för mycket och för pinsamt och snart hamnar han i fängelse om han inte kan betala sina skulder. Utväg: gifta sig rikt. (Jobba? No, no, vi pratar en "gentleman" här och att jobba är liksom inte det man gör) I Bath har han raskt hittat tre lämpliga äktenskapskandidater: en rätt söt men oerhört pladdrig ung kvinna med stormrik far som dock "bara" är företagare av något slag. Inte rätt kretsar, alltså. Hon går bort. Och så har vi änkan som är rik, och villig att träffa honom både utom och inom äktenskapet och helst tillbringa alla nätter med hett sex. Helt OK, men hon är liksom för mycket... änka? För mycket av allt? Tar hans tid? Tredje alternativet är en ung kvinna som är enda arvtagare till faderns enorma förmögenhet. Bra familj på alla sätt - men hon är ju så vansinnigt trist att se på. Blek, sjuklig, med mängder av tungt mörkt hår. Och så sitter hon i rullstol eftersom hon inte kan gå. Men, OK. Han kan ju gifta sig med henne, behöver säkert inte ens genomföra bröllopsnatten pga "crippled", sen ta hennes pengar och dra till London och återuppta sitt festliga liv med spel, kvinnor och sprit.

Så Freddie klistrar på sig sitt vackraste leende, tänder "få-kvinnor-på-fall"-glimten i ögonen och stegar bort till Clara där hon sitter i sin rullstol i the Pump Room.

Så klart Clara begriper att Freddie bara är ute efter hennes pengar, att han är en lycksökare som bara ljuger om hennes "inre skönhet" och hennes hår som hennes "crowning glory". Hon är ju inte dum. Men nu är det så att denne Freddie är en av de snyggaste karlar hon sett. Och hon vill ha sex. Så varför inte ta denne man, när han nu överdrivet slingrar sig runt hennes rullstol och låtsas att hon är så fantastisk? Hon tackar ja till hans frieri, och efter två dagar är de man och hustru.

Och happily ever after? Alltså, det tar ju hela boken först (såklart). Freddie måste förändras från lömsk skurk till trevlig ung man som vill förbättra sitt liv, och Clara måste förändras från överbeskyddat barn till ung kvinna som bestämmer över sig själv och sin kropp. Mary Balogh är en fantastisk romance-författare, och den här boken är osläppbar. Jag läste den direkt efter den frustrerande Det nionde sällskapet just eftersom jag behövde motgift i form av en bok som slukade mig. Och det gjorde den - jag kunde inte sluta läsa, var tvungen att hänga med Freddie och Clara tills de redde ut sina liv och alltihop, och kom ihåg att: det är så här jag vill vara när jag läser. Helt där, med intressanta människor som utvecklas.


Titel: Dancing with Clara
Serie: Sullivan #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Arrakis - ökenplaneten (Dune)

I min sommarläsningshög ligger ett antal sci-fi-klassiker, och jag har reserverat ännu fler från biblioteket. Detta eftersom jag läste ett inlägg på SF-bokhandelns sida om sci-fi-klassiker ungefär samtidigt som jag läste fantastiska Network Effect av Martha Wells och kände att jag ville ha mer. Och tänk om jag går runt och missar att läsa något fantastiskt bara för att jag inte har läst de där klassikerna? Måste testas. Och jag började med Dune. Lite eftersom den kommer i ny filmatisering till hösten och jag ville testat boken först.

Jag hittade ett rätt slitet och trist exemplar i magasinet på biblioteket där jag jobbar, en översättning till svenska (och då heter den praktiskt nog Arrakis - ökenplaneten i stället) med en fin framsidesillustration av Inger Edelfelt.

Ökenplaneten Arrakis är den enda platsen där "kryddan", melange, finns, och denna krydda är oerhört kraftig. Kan användas till att förlänga liv och ge rymdskeppsmotorer energi. Hur det sker är lite luddigt - de tekniska detaljerna är inget Herbert förlorar sig i och detta är inte den sortens sci-fi som kompletteras av sprängskisser över rymdfarkoster precis. Nej, här är det mer så att resandet mellan planeter är självklart och liksom bara görs i bakgrunden, ungefär som när folk i vår värld tar flyget hit och dit (utom i coronatider...). Det Herbert intresserar sig för är politik, krig och intriger. Och då alltså vilka människor det är som har makten över Arrakis, och i förlängningen över kejsardömet.

Förut var det Harkonnerna som regerade över Arrakis, men de har nu lämnat över styret till Atreiderna. Ganska snart har Harkonnerna dock lömskt haft ihjäl pappa Atreides och sonen Paul Atreides har fått fly ut i öknen tillsammans med sin mamma Jessica (som är en av "Bene Gesserit", typ rymdhäxor). I öknen finns gigantiska sandormar, ökenfolket Fremen, tuffa levnadsvanor och många planer på hämnd. Och Paul Atreides går från sandflykting till högsta tronen via mycken dramatik (ja, de rider på sandormar också).

Dune skrevs 1965, och känns verkligen ganska dammig. Även om boken är fullproppad av händelser och människor så är den ändå märkligt stillastående, och känns mycket som en rad dialoger där det som händer liksom sker snabbt i bakgrunden. Och det känns underligt att läsa science fiction där vår tids självklarheter med nätverk och kommunikation inte finns med. Herbert låter sina karaktärer hota varandra med "atomvapen" men de bär samtidigt armbandsur, och kommunicerar såklart via de traditionella sätten samtal och brev. Hur skulle han kunnat ana att vi i framtiden går runt med fantastiska, handhållna datorer som en självklarhet? Att vi har hela världen i handen i vår mobil? Att läsa äldre sci-fi är lite som att öppna någon typ av tidskapsel och förundras över det vi trodde på då. Men den förundran räcker tyvärr inte för att jag ska gilla den här boken. Den är seg, seg och alltför full av politiska intriger för att jag ska svepas med. Men jag är ändå nöjd att ha läst den och kommer säkert att sitta och vara besserwissrigt jobbig när jag ser nya filmen. ("alltså, i boken va, där är det heeelt annorlunda...")


Titel: Arrakis - ökenplaneten
Författare: Frank Herbert
Originaltitel: Dune
Översättning: Gabriel Setterborg
Utg år: 1965 (original), 1982 (denna upplaga)
Förlag: Askild & Kärnekull (denna upplaga)
Köpa? En nyöversättning till svenska kommer till hösten, kolla exempelvis här eller via Omnible. På engelska finns den exempelvis här eller här.

Farlig midsommar

Muggen med hattifnattar på är en av mina favoritmuminmuggar - men jag hade ju glömt var de kommer ifrån, de där mystiska varelserna. Jag visste bara att de är många, mystiska, prasslar när de går och viftar med armarna i någon typ av kommunikation. Och att de är elektriska. Men nu läste jag om Farlig midsommar (lyssnade på som ljudbok i som alltid mästerlig uppläsning av Mark Levengood) och blev påmind om hattifnattarnas ursprung:

Man sår dem från frön. Och fröna måste sås på midsommarafton.

Så passande då att jag lyssnade på den här boken några dagar före midsommar! Ifall jag nu stötte på någon jobbig parkvakt som var onödigt nitisk med skyltar och förbud och behövde ett gäng hattifnattar att fördriva honom med. Nu gjorde jag inte det, men hattifnattar kanske funkar på ogräs också? Jag måste bara få fatt på de där fröna.

Farlig midsommar är en underlig berättelse där alla spretande berättelsetrådar ändå knyts ihop i slutet i en fantastiskt urflippad teaterföreställning på en flytande (och grundstött) teater. Boken börjar med att en vulkan har ett utbrott någonstans längre bort, men utbrottet gör att det blir översvämning. Hela Mumindalen fylls med vatten. Även Muminhuset. Detta skulle man ju kunna tänka sig vara en dramatisk och otäck katastrof, men muminfamiljen är väldigt mycket som muminfamiljen brukar vara: de flyttar lugnt upp på ovanvåningen (och mumintrollet får dyka ner i köket för att hämta frukost till dem), sedan upp på taket. Där sitter de en stund och förundras över allt vatten (och oroar sig lite för salongsmöblemanget) tills det kommer ett flytande hus som de hoppar över till och åker vidare med. (det är inget vanligt hus, det är en teater, men det tar lång tid innan de får veta det)

Mumintrollet och Snorkfröken har lite senare en övernattning i ett träd, och på morgonen har teatern flutit vidare utan dem så de får ha ett eget äventyr (med en självlysande parkvakt, en filifjonka och ett fängelse). Lilla My trillar ner i en lucka i scengolvet och flyter iväg i ett syskrin, träffar snart Snusmumriken (som har blivit med sisådär tjugo små barn som myllrar runt honom) och så har de sitt äventyr (det är Snusmumriken som sår de där hattifnattarna, förresten). Muminmamman, muminpappan, Lilla Mys syster, Misan, Homsan och teaterråttan Emma seglar vidare med teatern, och muminpappan får lära sig skriva drama på hexameter. Ungefär allt med den där teaterföreställningen är kaos och väldigt roligt att läsa om.

Och så är det då juni med sina ljusa nätter, och Snusmumriken säger till Mumintrollet (när de så småningom har träffats och ska fly från hemulpoliserna) "Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga."

Spretigt, underligt... och ett mästerverk.

Titel: Farlig midsommar
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1954 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det nionde sällskapet

Alex Stern går första året på Yale University, New Haven, och har sett till att välja kurser som är så lätta som möjligt så hon ska klara av studierna. Hon har nämligen mycket annat som kräver hennes tid. Övervakning av de åtta hemliga ordenssällskapens möten, riter och magi så att de inte leder till katastrof är en stor uppgift. (det är det hennes eget ordenssällskap, Lethe, ska hålla på med) Göra en egen undersökning av mordet på en ung kvinna. (det ska hon ge fan i, tydligen, eftersom hennes rotande får någon att vilja ha ihjäl henne) Lära sig sitt "övervakningsjobb" av sin mentor Darlington. (svårt, eftersom Darlington själv är försvunnen)

Yale är exklusivt och oerhört svårt att komma in på. Men Alex har beretts plats, trots hennes ofullständiga skolgång, trots att hon inte ens funderat på att söka in på något universitet, trots att hon de senaste åren levt mest på gatan, småkriminell och drogberoende. Grejen med Alex är att hon kan se spöken, "de Grå", och det är väldigt bra att kunna om man ska övervaka de hemliga sällskapens göranden och låtanden. Så Alex blev handplockad och Yale-livet serverat på silverfat.

Jag har läst Grisha-böckerna av Bardugo och tyckt om, jag har läst Six-of-Crows-böckerna av Bardugo och älskat. Så klart jag längtade efter den här boken! Skräck och hemliga ordenssällskap, magi och mystiska riter? Vad kunde gå fel?

Väldigt mycket, tydligen. Jag är SÅ besviken. Det tog mig låååång tid att komma in i läsandet, jag lade ner boken gång på gång. Och när jag väl fattat vilka alla var, de där sällskapen och rumskompisarna och Darlington och universitetspersonalen och Lethe och vilka som hörde till Alex tidigare liv och vilka hon hängde med nu... så insåg jag att själva handlingen i boken är så diffus att det liksom inte var något som förde mig framåt. Det är svårt att egentligen ens få koll på i vilket tidsplan nu är eftersom berättandet sker växelvis på våren, vintern som kom före den och hösten när hon var ny, och vi får parallellt följa när hon lär sig jobbet, det som hänt när hon ligger i en lägenhet med ett dödligt sår och är jagad av alla, det som händer när hon undersöker det där mordet, det som händer när hennes mentor Darlington försvinner, blandat med återblickar från hennes barndom, Darlingtons uppväxt, Alex skoltid och informationstexter om de där hemliga ordenssällskapen som finns. Jag är en van läsare som inte brukar ha problem att hantera perspektivskiften i berättande, men här får jag lägga så mycket möda på att hoppa fram och tillbaka att jag tappar fokus på vad som är kärnan i det hela. När jag äntligen kommer in så mycket i ett skeende att det börjar bli intressant - hoppar boken genast fram eller tillbaka i berättandet till någon ny tid eller plats eller person, och jag plockar upp telefonen i stället. Det är liksom en lång räcka häftiga scener (mycket blod och effekter och grävande i tarmar och skalbaggar som kryper i ens kropp och droger och sår och strypningar och... ja, allt man kan tänka sig i vad som säkert skulle kunna vara häftiga effekter vid en filmatisering. (och jadå, detta ska tydligen bli en tv-serie)

Men det blir för mycket. Bardugo vill ha in allt. Skräck, fasansfulla riter, spöken, universitetsliv, hemliga sällskap och vilka kända personer som varit med i dem (ja, de här sällskapen finns tydligen på riktigt men då utan magi kan man tänka sig), mordgåtor, magi, mytologi, historia, geografi, arkitektur, rika människors liv kontra de som inte har någonting, en utsatt barndom kontra en barndom med rika, frånvarande föräldrar, lönngångar och hemliga tunnlar.... allt. Utom detta: Levande, intressanta karaktärer. Handling. Känsla.

Och som en liten sur avslutning dessutom: jag läste boken i översättning till svenska. Det gjorde den inte bättre med stolpigt språk och direkta felöversättningar.


Titel: Det nionde sällskapet
Serie: Alex Stern #1
Författare: Leigh Bardugo
Originaltitel: Ninth House
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Network Effect

En hel bok med Murderbot, alltså en fullängdsroman till skillnad från bok 1-4 som var novellas. Den här knyter ihop det som hänt i tidigare böcker (och ja, de måste läsas först), plockar upp trådar och karaktärer från alla fyra böckerna och får ihop alltsammans på ett ytterligt tillfredsställande sätt.

Jag kunde inte släppa den här boken. Så! Vansinnigt! Bra! Den hade precis allt det jag ville att den skulle ha, den slutade ytterst, ytterst bra (men öppnar ändå för fortsättningsböcker)(snälla...??!) och jag trodde aldrig jag skulle få tårar i ögonen av lycka för att någon skapar malware/killware... men det fick jag.

Vår livsfarlige maskin-människa SecUnit (alltså Murderbot) är på väg med sin grupp människor (inte vänner, inte familj, herregud inget sånt där med relationer och känslor, tack så mycket) när deras rymdskepp blir attackerat. I all action och förvirring blir resultatet att det främmande rymdskeppet lyckas fånga in SecUnit och dr Mensahs dotter Amena och sedan försvinna in i ett maskhål. SecUnit blir ytterst förvirrad när det främmande rymdskeppet visar sig vara ART från bok 2 i serien (ART står för Asshole Research Transport, eftersom detta är en AI med ytterst jobbig attityd). Men inne i skeppet finns inga spår av ART själv - istället klampar det runt människor som ser konstiga ut med vassa tänder och grå hy. De vill ha upplysningar om det vapen SecUnit enligt information ska ha tillgång till, och ART har de helt enkelt "deleted". SecUnit avskyr ju allt sånt här med "känslor" - men agerar nu som om just känslorna har tagit över. Typ "raseri", "förtvivlan" och "sorg" och dess performance reliability går ner till osäkra 60% eller så (jo, det har lite med skottskador att göra också).

Vi får sedan följa med denne rasande SecUnit på en räddnings-hämndaktion som tar oss till en rymdkoloni där bosättningsförsöken uppenbarligen har misslyckats ett flertal gånger. Möjligen på att det finns farliga rester av aliens där, men det vet man inte säkert.

Nätverkseffekten i titeln står dels för alla de smarta, möjliga och totalt omöjliga sätt man kan använda ett allomfattande "elektroniskt" nätverk på - men det står precis lika mycket för det nätverk av vänskap, familj och kärlek som alla behöver. Uppenbarligen även tänkande maskiner och de som är hälften maskin, hälften människa. (och även om dessa människor och/eller maskiner ganska ofta behöver dra sig undan och vara för sig själva)

Fantastisk. Har du inte läst den här serien ännu - gör det!


Titel: Network Effect
Serie: The Murderbot Diaries #5
Författare: Martha Wells
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Gentleman's Guide to Vice and Virtue

Det är 1700-tal, och Henry "Monty" Montague ska tillsammans med sin bäste vän Percy göra sin "Grand Tour" i Europa under ett års tid. Tyvärr får de släpa med sig Montys jobbiga lillasyster Felicity åtminstone en bit på resan (sedan ska hon dumpas på någon skola i södra Frankrike). De måste också ha med sitt "förkläde", en mr Lockwood som har koll på resplan, biljetter, kunskap om platser de bör besöka och stenkoll på att de inte smiter ut på kvällarna för dåligheter.

För dåligheter är särskilt Monty väldigt duktig på. Han har lyckats med konststycket att bli utslängd från Eton. Han är sällan nykter efter lunchtid. Och detta år ska bli det sista året i frihet innan han tvingas hem och in i plikten, nämligen att sätta sig in i och så småningom ta över skötseln av gods och gård. Pappa Montague är en earl, och är högst missnöjd med sin son och hans leverne, så nu tänker han att det här året möjligen ska medverka till att få honom att växa upp och skärpa till sig.

Det är inte Montys plan. Nej, han ska festa alla dagar, strunta i Lockwood, uppsöka dåligheter så mycket han kan - och vara så mycket han bara kan med Percy eftersom de kommer att skiljas åt när året är slut och Percy ska gå på "law school" i Holland någonstans. Vad vi också får veta från början är att Monty är vansinnigt kär i Percy, och inte vet vad han ska göra eftersom Percy inte får veta detta men ändå vill han på något sätt att det alltid ska vara de två.

De historiska miljöerna och detaljerna är fantastiska, uppläsaren Christian Coulson en av de bättre jag någonsin hört, och jag har enormt trevligt tillsammans med Monty, Percy och Felicity på deras resa, skrattar åt Monty när han bara är en vandrande katastrof i etikettsbrott och dåligheter. Sedan, efter ungefär en tredjedel av boken, så ändrar den karaktär. The Grand Tour, Lockwood och de fina salarna lämnas och det blir ett äventyr med action, hemligheter, lite alkemi och övernaturlighet, till och med pirater och lite annat smått och gott. Jag tycker fortfarande om personerna, men storyn tappar mig och blir lite fånig, och mot slutet lyssnade jag mer bara för att få höra boken till slut mer än att jag brydde mig.
Dock kommer jag absolut att lyssna på den lilla fortsättnings-novellan, The Montague Siblings 1,5, om Monty och Percy, The Gentleman's Guide to Getting Lucky. Och så har det kommit en hel bok som är bara Felicitys: The Lady's Guide to Petticoats and Piracy. Den ska jag läsa! Felicity är bara så tuff! (hon vill och ska bli läkare, trots att hon som kvinna inte får studera) Det lär också komma en tredje bok i serien, om lillebror Montague som i den här boken ännu bara är en skrikig bebis som Monty kallar för "krypet" eller något sånt.


Titel: The Gentleman's Guide to Vice and Virtue
Serie: The Montague Siblings #1
Författare: Mackenzi Lee
Utg år: 2017
Förlag: Katherine Tegen Books
Ljudbok - uppläsning: Christian Coulson
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Closer to Home + Closer to the Heart

Jag har läst de fem böckerna om Mags i Valdemarvärlden, och tyckt om dem en del och hållit på att gäspa käkarna ur led till en del. Efter den serien (Collegium Chronicles) så kommer det tre böcker till, i en serie som heter The Herald Spy, som är om samma personer som i Collegium Chronicles och tar vid exakt där bok 5 i förra serien slutade, och jag begriper inte varför böckerna delats in i två olika serier när det egentligen är en enda om åtta böcker.

Well. Jag läste alltså vidare, trots att jag var rätt less på Mags spionerier och avsaknaden av raffel i Bastion (bok 5). Men varken Closer to Home eller Closer to the Heart fick mig att jubla eller fastna så där vidare värst. Helt ärligt har jag nu glömt det mesta i dem, bara några veckor efter att jag läst slut dem, och blandar hårt ihop handlingen (eller avsaknaden av handling) i dem bägge, så därför får de detta summariska trist-inlägg från mig. Jag har Closer to the Chest nedladdad i min Kindle, bok 3 alltså, och kommer väl att bläddra igenom den snart vad det lider eftersom jag vill veta om det händer något viktigt. Grejen är ju att det sedan kommer ytterligare en serie om de här personerna, men nu är det fokus på deras barn: Family Spies. Och första boken i den serien har jag av lite misstag påbörjat, och den verkar så där Lackey-bra hon glimrar till med ibland, så jag måste liksom dit.

Sorry. Det blir alltid en massa blabbel om serieteknikaliteter när jag skriver om Lackeys böcker, men de är så många och det är så komplicerat, och jag är ju bibliotekarie och har någon OCD-grej om att läsa böcker i ordning, så... ja.

Ska jag säga något vettigt om Closer to Home och Closer to the Heart?

• Mags flickvän Amily får ta mycket större roll. Nästan i början av Closer to Home dör hennes pappa, han som är The Kings Own, alltså Herald No.1 i rang och som alltid, alltid har samma häst, förlåt companion, genom tiderna: Rolan. Och samma sekund som pappan dör så kommer alltså Rolan galopperande fram till Amily och säger att, "ledsen att du får veta det så här, men din pappa är död och jag väljer nu dig som min Herald, och du är alltså nya The Kings Own fast du aldrig fått någon träning och för att författaren Mercedes Lackey tyckte att det blev lite fränare handling på det sättet". Under tiden ger Mags, som den rådige unge man han är, den döde pappa Nikolas lite CPR, varpå hans hjärta startar igen och han återfår livet. 
• Oups. Lite för snabbt agerande där, Rolan.
• Men Rolan och Amily fortsätter nu vara partners. I stället kommer det en annan vit häst galopperande till pappa Nikolas, väljer honom, han är återinsatt som Herald men numera som en helt vanlig sådan. Och som lite rådgivande i bakgrunden till Mags och Amily.
• Sen är det en flicka i en rik familj som blir kär i sonen i en annan rik familj, och detta är helt olämpligt eftersom de bägge familjerna är dödsfiender sedan generationer tillbaka. Det är lite Romeo och Julia över det hela, med den lilla skillnaden att i stället för att Romeo och Julia och hela deras familjer dör så planerar Romeo för att alla andra ska dö utom han själv.
• Böckerna innehåller mer fånigt spionerande med personas och utklädnader än jag mäktar ta in, och alltså bläddrar igenom rätt snabbt utan att läsa noga.
• Amily får lära sig takklättring av stadens "tjuvpojkar" medelst rejäla parkour-övningar.
• Mags och Amily blir kidnappade igen. Det är ganska tjatigt. Fattar inte ondingarna att det inte är lönt?
• Mags och Amily gifter sig och blir sambos.
• Bear och Lena från föregående 5 böcker försvinner här ur handlingen. Good riddance.
• Det blir nästan krig mellan Valdemar och något land i söder, men avvärjs genom att det andra landets diplomater kör fast i lera. Typ. Jag har glömt övriga detaljer.

Ja, ja. Som sagt - det kommer absolut att bli mer Mercedes Lackey läst. Bara inte exakt just nu - för nu har jag en period av hardcore-sciencefictionläsning. 

Titel: Closer to Home + Closer to the Heart

Serie: The Herald Spy #1+2

Författare: Mercedes Lackey

Utg år: 2014 + 2015

Förlag: Daw

Köp dem via Omnible här eller här

Dillstaligan - Juvelkuppen

Jag råkade få tag på andra boken om Dillstaligan, Juvelkuppen, före den första som heter Konstkuppen, men det gör nog ingenting. Skillnaden är nog bara att Dillstaligan är lite mer etablerade när jag kommer in i läsningen, och att de är tre som är med: Jonathan, Zasha och Bollan, i stället för de två som tydligen lär känna varandra i första boken. Jag får leva med det. Eller så får jag väl backa tillbaka och läsa Konstkuppen också - och det gör jag nog för det här var en trevlig bekantskap!

Det är en deckarserie för barn, eller snarare spänningsserie eftersom grejen med Dillstaligan är att de inte är listiga barn som startar detektivbyrå och hjälper de i barnböcker så obegripligt korkade poliserna att lösa fallen. Nej - Dillstaligan är ett tjuvgäng och det är alltså de som utför brotten...! Dock med ett stort men: även om planerna storstilat går ut på att "göra stötar" så stjäl de liksom åt rätt håll: från de rika till de fattiga, och utan egen vinning, som barndeckarnas egna Robin Hood.

Annars är det inte något särskilt vattenkammat gäng vi har att göra med: Jonathan är den smarte som uppfinner saker och gör detaljerade planer för hur saker ska göras, Bollan är den starka och tuffa, gängets "doer" och Zasha är motorn, den som kommer på vad som ska göras. Han är också den som tänjer absolut mest på sanningen, skryter och inte drar sig för att låta de andra två göra allt arbetet medan han får en plötslig släng av "vinterkraxsjukan" eller så.

Mer vattenkammad och glänsande är unge herr Rick Flottén, som med sin tjusiga familj bor i ett slott. Rick går i samma klass som Dillstaligan, men är en "osnäll" typ. Trots det är det många som vill vara kompis med honom, och han flyter omkring på boksidorna med ett överlägset flin. Rick bjuder in till lyxigt födelsedagskalas:

Det här är förstås inte OK någonstans, särskilt inte som Rick bjuder alla utom Zasha (för "man kan ju inte bjuda alla, eller hur?"). Samtidigt är det så överdrivet "inte OK" att jag har väldigt roligt när jag läser. Elak-fnissigt är det också att läsa om det där lyxiga födelsedagskalaset med guld överallt, en pappa som är minst lika skrytig som sin son och med en Rick som banne mig sitter som i en tron och nådigt tar emot presenter (fast sedan är han helt missnöjd med det han får eftersom han ju är så rik att han redan har allting...).

Jodå, här tas svängarna ut rejält. Jag har kul, det är spännande och jag gillar verkligen.


Titel: Juvelkuppen
Serie: Dillstaligan
Författare: Jens Lapidus
Illustrationer: Gustaf Lord
Utg år: 2020
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 7-9 år

Alaska

Den här kunde jag verkligen inte släppa. Så bra!

Sven och Parker börjar båda i samma klass, och vi får följa dem i vartannat kapitel var och lära känna dem:
Sven, som egentligen skulle börjat åttan men som får gå om sjuan eftersom han varit så sjuk det senaste året. Han vill bara en sak nu: att göra något spektakulärt så att folk på den här skolan vet vem han är - innan han får ett anfall och blir den där konstige killen det är synd om. Jo, för det är epilepsi han har, allvarlig epilepsi, och anfallen kommer tätt och utan förvarning.
Parker ska bara stå ut. Hennes liv är numera så tomt och sorgligt sedan hon för något halvår sedan fick lämna ifrån sig sin golden retriever-valp Alaska eftersom lillebror visade sig vara allergisk. Hon saknar henne så det gör ont. Och nu i sommar har dessutom hela familjen mer eller mindre kraschat sedan det hände något hemskt i föräldrarnas affär. Ingenting är som det ska. Och inte blir det bättre av att den där nye killen Sven är störig och ska reta henne.

Sven har fått en assistanshund som är med honom överallt utanför skolan. Han avskyr att behöva ha den, med sitt neongula lilla täcke, som ännu mer pekar ut honom som konstig. Parker får se Svens assistanshund när han blir hämtad efter skolan. Det är Alaska. Hennes hund! Ska han ha den nu? Det är han inte värd. Hon bestämmer sig för att ta sig hem till Svens hus mitt i natten och stjäla tillbaka sin hund.

Vänskap, sjukdom och en hund? Det kunde bli hur smörigt och förutsägbart som helst. Det är det absolut inte. Nej, faktum är att Sven och Parker är arga på varandra ungefär hela boken, och det här är så himla bra eftersom de faktiskt blir vänner ändå. Och så har vi då hunden. Tänk att få läsa en bok om en hund som är "på jobbet", och som tar detta jobb på så stort allvar och är så duktig. Älskar det, och älskar den här boken.

Titel: Alaska
Författare: Anna Woltz
Originaltitel: Alaska
Översättning: Olov Hyllienmark
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år