Sagan om Isfolket 17: Dödens trädgård

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

En ganska märklig nästan mellanspelsbok där vi återigen är uppe hos nenetserna (eller jurak-samojederna) i absolut norra Sibirien, där som Vendel hamnade för någon bok sedan. Nu tar sig Daniel Lind av Isfolket dit för att hitta Vendels dotter och kolla upp lite mer kring Tengel den ondes göranden och låtanden där för hundratals år sedan. Det var alltså Daniel som lärt sig ryska "via korrespondens" med Vendel, och jag kan rapportera att det väl hade funkat sådär bra, men han tar sig ändå fram oerhört smärtfritt alla dessa mil genom krigshärjat land, om man jämför med vilka strapatser Vendel fick genomgå. Väl framme får han träffa Shira, Vendels dotter. Resten av boken får vi följa Shira när hon ger sig in i något magiskt uppdrag inuti ett berg där hon får genomgå en mängd olika slags prövningar i olika salar för att till slut hämta hem en flaska godhets-vatten. Detta vatten är då motpol till det som Tengel den onde en gång bar iväg med, och ska användas att förgöra honom för tid och evighet. Tyvärr lyckas vi inte riktigt med detta ännu (hallå, vi är ju bara på bok 17 av 47!) eftersom Shiras absoluta renhet och godhet raseras när hon blir ihop med en viss Mar, en kille som boken igenom är gruvligt och gruvsamt och plågsamt ond. Han ser hisklig ut och är så ond att det står ett frostmoln omkring honom. Men sen blir han mot sin vilja kär i Shira, frostmolnet smälter, han blir både förbannad och får ont i magen av hela grejen, men de får sitt happily ever after i lyx-kåtan Mar bygger medan Shira är i Sverige och Norge på släktvisit.

Titel: Dödens trädgård
Serie: Sagan om Isfolket #17
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 16: Galgdockan

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Här reser Dan Lind (barnbarn till Villemo och Dominic) tillsammans med Ulvhedin och Ingrid (barnbarn till Niklas Lind och Irmelin Meiden) till Isfolkets dal uppe i Tröndelag. De vill 1. hitta den onde gamle Tengils grav för att se om det verkligen finns en sådan (och kanske reda ut det här med förbannelsen), 2. hitta alrunan som begravdes med Kolgrim när han var här för många år sedan och gick under i allmän ondska, och 3. plocka blommor. (Jo, för Dan Lind är typ forskarstudent och lärling till Olof Rudbeck d.y) De har starka viljor alla tre och grälar ungefär hela resan upp till Isfolksdalen (och slåss till och med). Väl där hittar de alrunan, Ingrid och Ulvhedin kokar trollbrygder (eftersom de har med sig hela Isfolksförrådet) och sedan dricker de sina alster varpå Ingrid och Dan blir helt galna av åtrå (eftersom Ingrid bryggt stark afrodisiaka och lurat i Dan av den också) och ligger med varandra hela natten. Under tiden går Ulvhedin hög som ett hus på sin dryck iväg för att leta efter Tengil - hittar honom och springer galen av skräck därifrån.
Resten av boken berättar om hur Ingrid föder en son, Daniel, i hemlighet (Dan är pappan) och hur Dan reser ner i Europa för att leta mer efter onde Tengil som tydligen på 1200-talet tog en walk-about där nere. Lösa trådar kring Tengil-mysteriet lämnas för att återupptas i senare böcker, och den här boken avslutas med en cliffhanger när Dan Lind hastigt och lustigt råkat bli krigsfånge i Ryssland (han också, precis som Vendel Grip), och möter sin son Daniel (de känner väl till varandra vid det här laget) som också var med i samma krigståg men som inte blivit tillfångatagen, utan berättar att nu ska han dra upp till Ishavskusten för att leta efter Vendel Grips barn och Isfolksättlingarna Vendel berättade om där uppe. Det ska nog gå bra, tror han, eftersom Vendel genom brevväxling har lärt honom ryska. Hej och hå.

Titel: Galgdockan
Serie: Sagan om Isfolket #16
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 15: Vinden från öster

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

I ett antal böcker är det en del av Isfolket som bor i Skåne. Det var Lene Paladin, Tristans syster, som gifte sig med en Örjan Stege, och vars dotter Christiana gifte sig med en Grip och flyttade till Andrarum på Österlen. Den här boken handlar om Vendel Grip, Christianas son, som redan vid 13 års ålder följer med Karl XII's armé till Ryssland som "stövelknekt" åt en officer/adelsman. Han blir borta i många år, eftersom han är med bland alla karoliner som blir krigsfångar i Ryssland. Långt bort i Sibirien, i Tobolsk, lever de i några år innan Vendel rymmer. (de andra svenskarna får vara kvar i något decennium till) Han tar sig med en stulen båt via floder upp i det nordligaste norra, och möter där ett nomadfolk som (tänka sig) avlägset är besläktat med Isfolket. Här blir han kvar ett tag, hårt utnyttjad till avel (ja, det låter förfärligt men det är banne mig det han är) innan han lyckas komma med en båt till Archangelsk och så småningom ända hem till Sverige. Tyvärr har han förfrusit och förlorat fötterna på vägen - men han gifter sig med en torparflicka i Andrarum och lever vidare ändå, med stor längtan efter sitt barn han aldrig fick se födas där uppe i norr.

Titel: Vinden från öster
Serie: Sagan om Isfolket #15
Författare: Margit Sandemo

Indiscreet

Den unga änkan mrs Catherine Winters bor i en liten by där alla känner varandra. Hon lever ensam med en liten hund, i en stuga invid floden, har en fin trädgård och ett lugnt och bra liv, får en del inkomster för att undervisa herrskapsbarnen på det närliggande godset i piano men klarar sig annars bra på sitt underhåll. Nu raseras allt detta, och det är Viscount Rawleighs fel. Han är tvillingbror till godsherren, och kommer på besök ett par veckor med sina vänner (det är de som är "the Horsemen" i trilogins namn förresten).

Rawleigh ser Catherine stå vid sin trädgårdsgrind och le trevligt mot honom (hon tror nämligen att det är tvillingbroren som kommer och honom är hon ju bekant med) och bestämmer ganska omgående att det där är en snygg kvinna han ska lära känna närmare. När han dessutom får veta att hon är änka så blir han helt till sig: snygg ung änka = lovligt villebråd som hans mistress att ha lite kul med under tiden han är kvar i trakten. Han stegar hem till henne och lägger fram sitt generösa förslag ("låt oss ligga, jag vill och det är kul" ungefär). Hon säger nej. Och Rawleigh förstår ingenting. Vadå "nej"??

Han fortsätter nedlåta sig till att hälsa på henne, ha samtal med henne, bjuda upp henne på balen, kyssa henne i ett mörkt hörn av parken (och hon verkar minsann tycka om den där kyssen), och till sist tycker han att hon visar alla tecken på att ha ändrat sig, och att hon nu vill ha honom också. Han går hem till henne igen en sen kväll. Och hon säger... fortfarande nej. Han blir skitförbannad, och går hem igen. Tyvärr ser han sig inte om när han går ut från hennes hus, och han blir sedd. Det är detta som är titelns "indiscreet". Nu sätter nämligen byns skvaller igång att mrs Winters tar emot herrbesök på kvällarna, och så kan vi inte ha det. Hon blir totalt utstött, hatad och till och med ombedd att inte komma till kyrkan - inom loppet av ett dygn har hennes så fina och lugna liv totalt raserats. Fast hon inte har gjort något! Och det värsta är att detta inte är första gången hennes liv raserats pga påstådd skandal. Nej, nu får man veta hur det gick till när hon flyttade till denna lilla by och hur hennes liv var förr.

Detta är ju romance, och trots allt så är det Catherine och Rawleigh som får ett happily ever after i slutet på boken - men det är lång väg dit, och Rawleigh har mycket att lära om relationer. Och om rätten att säga nej.


Titel: Indiscreet
Serie: The Horsemen Trilogy #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 14: Den siste riddaren

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Den här hänger ihop med föregående bok, Satans fotspår, eftersom den slutade i lite spänning kring vem av Isfolket som måste vara Ulvhedins far utan att veta om det. Nu får vi läsa om Tristan Paladin, som lever ensam och eländig på sitt slott Gabrielshus i Danmark efter att båda föräldrarna (Tancred och Jessica) dött och systern flyttat till Skåne. Han träffar Hilde, hovdam med stora hälsoproblem och en allmänt vidrig äkta man. Hennes dotter Marina blir utsatt för sexuellt ofredande av en äldre man vid hovet som hotar henne till tystnad, och Tristan lyckas med godhet och list hjälpa Hilde och Marina till bättre liv. Samtidigt finns här en mystisk historia om en sammansvärjning mot kungen där man tar hjälp av någon gammal folktros "mossmän" som är bleka, alvliknande skräckvarelser som vill allt och alla ont. Sammansvärjningen avslöjas, men mossmännen finns uppenbarligen på riktigt, och det är här Ulvhedin kommer tillbaka in i storyn. Han kan ju rejält mycket magi, och med hjälp av Villemo, Dominic och Niklas (som alla också kommit till hjälp) lyckas Ulvhedin att mana ner de där bleka demonerna i underjorden igen. Bra det, dels för att alla danskar kan slappna av hädanefter, men också för att Ulvhedin för detta får kunglig benådning för alla de mord och andra brott han begick innan han blev avvänd från sin demoniskhet och övergick till att bli trygg familjefar på Elistrand.
Tyvärr dör Hilde av sin sjukdom, så Tristan gifter sig med dottern Marina i stället, och tar Bronja (Marinas dotter efter våldtäkten) till sin egen dotter, samt flyttar med fru och barn till Norge och Elistrand. Jo, för det är ju alltså Tristan som är pappa till Ulvhedin.

Titel: Den siste riddaren
Serie: Sagan om Isfolket #14
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 13: Satans fotspår

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Detta kan eventuellt vara det märkligaste omslaget i hela serien - killen på hästen som ser ut som en groda med långt hår är alltså Ulvhedin, och han är en av Isfolkets "drabbade", det vill säga att han fått isfolkets förbannelse på det värsta sättet. Hans axlar är deformerade så när han föddes dog hans mamma (detta är ca slutet 1600-tal och hon födde dessutom vad jag förstår fram honom ensam i någon säter långt från ära och redlighet)(hon har skymtat i någon bok tidigare också och framställs som en ond, småsint och allmänt elak kvinna, men herregud vilket liv hon fick... hon borde fått en egen bok)... var var jag? Jo, Ulvhedin. Han ska alltså se ut som en demon i ansiktet, ha gula ögon och vara ond redan från början. Och i början har han inte ens något namn (eller någon själ tydligen) och drar land och rike runt och sprider död och förintelse omkring sig. Det är han som lämnar "satans fotspår" efter sig och alla är livrädda för honom.
Det är det här som är Villemos, Dominics och Niklas livsuppgift: att inte bara fånga in denne demon utan omvända honom till att bli mänsklig och åtminstone lite god. Och de lyckas. Med enormt många svordomar och elakheter så lugnar han ner sig, får namnet Ulvhedin och blir kär i den där glada och käcka kvinnan på hästen, Elisa.

Titel: Satans fotspår
Serie: Sagan om Isfolket #13
Författare: Margit Sandemo

Muminpappans memoarer

Jag har lyssnat på när Mark Levengood mästerligt läser Muminpappans memoarer och tyckt väldigt mycket om det.

Pappan vill skriva om sin vilda och äventyrliga ungdom, och så läser han upp sina memoarer för sin son Mumintrollet, och för Snusmumriken och Sniff. Det är ju så att även dessas pappor finns med i memoarerna: Joxaren och Rådd-djuret. Visst får vi höra lite om nutids-karaktärerna, men mest får vi alltså vara med och lyssna pappans ibland lite uppstyltade och storvulna men oftast väldigt roliga och Tove Janssonska memoarer. Ganska tidigt (efter att ha rymt från en hemuls barnhem) träffar Muminpappan en viss herr Fredrikson som bygger en flodbåt. På flodbåten finns Fredriksons brorson Rådd-djuret som bor i en kaffeburk, och med på resan följer också Joxaren som helst bara vill göra ingenting och röka pipa. Flodbåten kommer så småningom ut på havet och landar på andra sidan där delar av den verkar utgöra grunderna till muminhuset (som ju ligger i en dal, jag förstår inte riktigt det där...) eftersom hela sällskapet stannar här där Fredrikson får anställning som hov-uppfinnare.

På redan har vi också fått träffa ett antal tusen klippdassar, hemuler och hemulens moster (som vill styra upp diverse uppfostrande lekar), dronten Edvard som dyker upp som deus ex machina vid flera tillfällen samt ett sällskapligt moln. Och jag får också äntligen förklaringen till muminmuggen med bröllopsbilden (alltså bruden med knapphalsband) - det är när Rådd-djuret gifter sig med Såsdjuret som dyker upp från absolut ingenstans men äger en fin knappsamling precis som Rådd-djuret också gör.

Det är småfnissigt, märkligt, filosofiskt och väldigt bra.


Titel: Muminpappans memoarer
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1950 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 12: Feber i blodet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Villemo och Dominic ska ju hålla sig ifrån varandra pga hot om att deras barn annars kan få isfolksförbannelsen, men nu får Villemo nog. Nu har hon varit duktig länge nog, och nu vill hon ha Dominic, kosta vad det kosta vill. Så när han efter ett släktbröllop i Köpenhamn får i uppdrag att ansluta sig till svenska armén i Skåne (det bryter ut krig mellan Sverige och Danmark under det där bröllopet) så följer Villemo efter honom i smyg. Klipper av sig håret, klär ut sig till man och soldat och lyckas lura sig med i Dominics trupp. Sedan hamnar dessa i snapphanebygd och livsfara, Dominic upptäcker raskt Villemo och blir... lätt upprörd. Och det är klart att de så småningom inte bara ligger med varandra utan också gifter sig med varandra i någon liten by i Halland när de överlevt snapphanarnas lömskheter. Jodå. Och Villemo blir omgående gravid - men föder ett barn som är helt normalt, förbannelse eller ej. Lika normala är resten av barnen i den här generationen - så vad är det som inte stämmer? Jo, det har ju fötts ett barn till, ett okänt isfolksbarn som ska få en helt egen bok och ett helt register med svordomar att bre ut sig med alldeles strax.

Titel: Feber i blodet
Serie: Sagan om Isfolket #12
Författare: Margit Sandemo

Vi skulle varit lejon

Malin går höstterminen i sjuan, och det ska komma en ny tjej till deras klass, en Leona. Malin hoppas mycket på att de två skulle kunna bli bästisar eftersom hon inte har någon riktig vän eller bästis nu. Men det verkar helt kört de första dagarna eftersom Yasmin i klassen i stället är den som är utsedd att ta extra hand om Leona, och det blir Yasmin och Leona som sitter bredvid varandra i klassrummet.

Leona är dock väldigt blyg och tyst, och ganska snart är nyhetens behag med henne över för Yasmin som normalt hänger med Sarah och bestämmar-tjej-klicken. Dessa börjar tissla och tassla om hur oerhört osynlig och tillbakadragen Leona är, och att hon inte ens finns på sociala media. Så nu vågar Malin ta kontakt med Leona, föreslå olika saker att göra efter skolan, träffas hemma, och sakta börjar de bli vänner.
Hela tiden är det dock något konstigt med Leona - hon verkar ha hemligheter, och det verkar dessutom som om hon ljuger om en del i sitt liv. Malin vet inte riktigt var hon har henne. När katastrofen kommer, och Leonas hemlighet dramatiskt avslöjas i tjejernas omklädningsrum, så blir Malin lika upprörd som alla andra. Leona har lurat henne! Hur ska de kunna vara vänner nu? Och om de ändå kan det - hur skulle Malin våga vara vän med Leona? Tänk om hon själv blir utstött då?

Det här är alltså en bok om transfrågor, men helt ur vännen Malins perspektiv, och huvudtemat i boken är trots allt vänskap och det sociala spelet i en klass. Den känns väldigt ärlig med hur Malin tänker och känner, både det fula och fina när hon är modig (och lejon), och jag gillar den mycket.

Titel: Vi skulle varit lejon
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Vi skulle vært løver
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2020
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? Cirka 11-14 år

The Priory of the Orange Tree

Det är drakar med i den här boken. Egentligen kan man tycka att drakarna kanske är bokens kärna, eftersom världen är uppdelad ungefär efter vad människorna tycker om drakar (och ja, det är ett hav emellan också), och eftersom själva Onda Hotet Som Vill Förgöra Människorna Och Världen är en läskig giganto-drake. Ändå blir drakarna mest till bakgrundsfigurer - det är människorna och deras relationer som är det viktiga i den här rejäla tegelstenen till fantasybok. (fast scenen som är på bokens framsida, med en drake som sitter omslingrad runt ett slottstorn och skriker otrevligheter åt människorna där nere, den är med i boken och kommer dessutom ganska tidigt i handlingen)(det är INTE den som är läskiga giganto-hot-draken)

I "West" avskyr man alla drakar. Här är också drakarna fullständigt livsfarliga, sprutar eld, är onyanserat onda och vill bara döda och förstöra och vara allmänt elaka av födsel och ohejdad vana. I "East" tillber man i stället drakarna som gudar. De är mer vattendrakar, utan vingar (men de kan flyga), kloka och rättvisa och modiga, och här finns det drakryttare som delar sina liv och allt med sina drakar. Det förekommer i det närmaste ingen kommunikation eller handelsutbyte mellan West och East - det är också så att drakarna i West sprider en dödlig sjukdom bland människorna som East absolut inte vill få in över sina gränser.

Vi får omväxlande följa fyra berättarperspektiv: Ead, hovdam i den innersta kretsen kring Inys drottning Sabran. Loth, adelsman, också normalt vid Sabrans hov men i större delen av boken ute på diverse äventyr. Tané, som hela livet tränat för att bli utvald som en av få drakryttare, och så Niclays Roos, alkemisten som lever i exil.

Hemskt-elake-och-store-ond-draken har varit borta från världen länge, men nu anas tecken på att han kan vara på väg att vakna upp ur sitt magiska fängelse. Ganska jättetydligt tecken är att alla de där eldsprutande elaka drakarna i West blir allt fler, plus att de alla faktiskt skryter om att den onde är på väg tillbaka. Människorna har i vanlig ordning nog med sina egna bekymmer av olika slag och vill inte riktigt ta till sig att världen är på väg att gå under. Utom ett fåtal framsynta personer förstås, så där som det brukar vara i fantasyböcker. (det är dock inte dessa personer som är huvudpersoner) Hur ska detta ondskans uppvaknande stoppas? Hur? Hur? Tja, till att börja med borde kanske West och East börja samarbeta? Fast det känns omöjligt och jobbigt och inte ens att tänka på.

Detta är alltså en koloss till bok på dryga 800 sidor - men vi får en hel och avslutad berättelse vilket jag gillar. Jag tycker också om världen vi får läsa om, särskilt de olika religioner som finns och strider mot varandra, och baseras på gamla legender och myter som vi senare får veta mer om hur de egentligen gick till. Det tar ett bra tag, nästan hundra sidor, innan jag kommer in i boken eftersom det är många personer, miljöer och annat att hålla reda på, och jag var lite osäker på om jag ville vidare där ett tag eftersom jag inte riktigt lärde känna personerna tyckte jag. Men sen! Sedan tog det fart, och blev riktigt bra! Många, många "jamen...jaha, var det så det hängde ihop?!"-stunder, och också många helt abrupt överraskande scener, en hel del action men inga utdragna trista battle-scener att traggla igenom. Några sega partier gjorde att jag nog tycker att boken hade räckt om den var på kanske 600 sidor, men absolut tycker jag att alla älskare av episk fantasy ska ta sig an den här, det är den absolut värd.

Och titeln, då? Vad är det för apelsinträd, och är det ett kloster eller vad handlar det om? Jo, det är ett sällskap väldigt vältränade och farliga nunnor, eller "sisters", som i hemlighet behärskar magi och vars specialitet är att ha ihjäl drakar. Ead, en av bokens huvudpersoner, är i hemlighet en av dessa systrar, och hennes uppgift vid hovet är helt enkelt att skydda drottningens liv. Och mer, men det är rätt komplicerat. 800 sidor komplicerat.


Titel: The Priory of the Orange Tree
Författare: Samantha Shannon
Utg år: 2019
Förlag: Bloomsbury
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 11: Blodshämnd

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

En direkt fortsättning på bok 10 Vinterstorm som slutade med att Villemo fick begrava Eldar Svartskogen uppe på fjället i vinterstorm och sedan hittas och hämtas hem av Dominic. Nu ligger hon i sin säng och är först riktigt sjuk, och sedan ett antal månader bara Djupt Olyckligt Med Brustet Hjärta. Fast ganska snart är det mest den olyckliga kärleken hon vårdar, Eldar som ju var rätt tvivelaktig har hon mer eller mindre glömt hur han ser ut, och hon får höra mer och mer om allt han hade gjort.
Tyvärr blev Villemo så indragen i blodsfejden mellan Eldars släkt och en annan släkt att det nu är fara för hennes liv. Den andra släkten ska ha hämnd. Minnesvärt är när Villemo blir knuffad ut över ett stup men lyckas hänga kvar i en björkslana, i många timmar innan hon med nöd och näppe räddas till livet. Men till sist tar turen slut och hon blir bortförd och inlåst i en lada på okänd plats. Det tar många månader innan hennes familj hittar henne. Ja, först är det Dominic som hittar henne, men han bär sig så dumt åt att han raskt har blivit inburad i cellen intill Villemo. Hursomhelst blir de räddade, blodsfejden avslutas och Dominic och Villemo har blivit kära i varandra. (och den här gången är det på riktigt, vet hon) Tyvärr förbjuder deras familjer dem att få varandra eftersom de är släkt. Förvisso på långt håll (fyra led, bryllingar??) men Isfolkets förbannelse kan slå igenom om de får barn. Så, nope. Villemo får återigen Ett Krossat Hjärta Och Inget Hopp Om Framtiden.
Ack.

Titel: Blodshämnd
Serie: Sagan om Isfolket #11
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 10: Vinterstorm

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Nu är det dags för Villemo, en av de verkligt minnesvärda karaktärerna från serien, att få inte bara en utan tre böcker i serien. Minst, för jag har för mig att hon är med i några till sedan även om hon inte längre är huvudkaraktär. Men här är Villemo, dotter till Kaleb och Gabriella, ännu bara 17 år och vill karva in "världens lyckligaste människa" över sin säng. Hon älskar livet och vill prova allt, vara med om allt! Och att vara kär verkar kul och något hon ska ge sig hän  med hull och hår. Den hon väljer ut att vara kär i är Eldar Svartskogen, 25 år, och redan djupt involverad i diverse mer eller mindre fina affärer. Ju mer vi får läsa om honom, desto mer verkar karln ha på sitt samvete. Fast han är ju så snygg, och så lagom farlig, och nog ska Villemo få honom till en bättre människa med sin kärlek? Hon följer efter denne Eldar när han gömmer sig undan, anklagad för mord, och blir själv indragen i världens härva av mord, blodsfejd och uppror. Tillsammans med Eldar hamnar hon i ett under-cover-uppdrag (för upprorsrörelsen) på en bondgård där det i hemlighet hålls människor i slaveri. Dessa hjälps till frihet under en vinterstormsnatt och detta är startskottet till uppror mot danskar och fogdar och överhet och det är kaos i allmänhet och ett uppror som går åt fanders. Mitt i allt detta är då Villemo och Eldar och alla de nyligen frisläppta människorna med diverse sår och krämpor och elände, plus att Villemo har fått urinvägsinfektion av kylan, på en säter. Och Eldar har äntligen fattat att han vill ha Villemo och sätter igång värsta förförelseattacken - men det går verkligen inte bra för honom. Deras skyddslingar kvider och jämrar sig, det knackar på dörren och fler sårade lämnas in från upproret, och Villemo är verkligen inte på humör för att förföras pga trött och UVI och folk omkring och att hon nog egentligen inte vill ha Eldar mer än som någon att sucka över på håll. Den vinterstormsnatten på sätern är Sandemo när hon är som bäst, och den här boken är nog också en av de bästa i serien.

Titel: Vinterstorm
Serie: Sagan om Isfolket #10
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 9: Den ensamme

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Den ensamme i titeln är Mikael Lind av Isfolket, och han är det i dubbel bemärkelse. Dels är han ensam eftersom han liksom kommit bort från Isfolkssläkten och vuxit upp som fosterbarn i andra familjer. Han är den son som blev föräldralös när Tarjei blev dödad av Kolgrim, och som växte upp först på diverse tyska slott och sedan i Sverige, nära hovet (som fosterbror/fosterson till Marca Christiana som är gift med en högadlig Gabriel Oxenstierna), men som inte får kontakt med sin Isfolkssläkt förrän i vuxen ålder.
Dels är han ensam i sitt sätt att vara, har aldrig känt sig höra till och känner sig ensam även när han är med vänner och familj. Detta är något han brottas med hela tiden, och ett tag blir det någon typ av depression med ångestattacker och dödslängtan som han kopplar till en skräckupplevelse på ett gammalt slott i Livland. Vi får läsa om den, hur  han på ett till synes ödsligt slott möter en familj som gömmer sig och en kvinna som ber honom om hjälp. Familjen visar sig vara skurkaktiga typer och kvinnan visar sig nog vara ett spöke, och sedan bär Mikael på "ett mörker" och är rätt gnällig och synd om í hela boken. Han är också gift med en fransk grevinna, Anette, som är paniskt rädd för sexliv och okyskhet och vad som inte passar sig. Dock lyckas de få en son, Dominic, som har gula ögon och verkar ha ovanliga krafter.

Jag mindes den här boken från första läsningen, men hade för mig att Mikael dog i ensamhet och depression utan att aldrig få träffa sin norska släkt. Därför blev jag nu glatt överraskad över att han faktiskt både får resa till dem i Norge och träffa dem alla, och bli själsligen läkt och leva vidare i sitt märkliga äktenskap med Anette. De bor i Sverige, fortfarande med nära anknytning till hovet och de högre kretsarna.

Tiden är ca 1650-tal, och Mikael får som kapten i svenska armén (han hatar verkligen krigslivet, det är en del av hans problem) vara med när Karl X Gustaf tågar över Bältens is och intar Köpenhamn. Överhuvudtaget är det en hel del om 30-åriga kriget i den här boken också.

Titel: Den ensamme
Serie: Sagan om Isfolket #9
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 8: Bödelns dotter

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Här är vi hemma i Norge och vid Gråstensholm och Lindallén igen. Nu är också Elistrand byggt, gården där Kaleb och Gabriella Paladin bor och har barnhem för föräldralösa barn hämtade från Kristianias gator (Eli är deras adopterade dotter). Bödelns dotter är Hilde, som i hela sitt liv bott ensam med sin far rackaren och alltid stått utanför samhället. Nu hittas det kvinnolik nergrävda i skogen nära deras torp (och jadå, Sandemo gör deckargrejen i den här boken också med en fogde som förhör människor - fast i den här boken är det fogden själv som är the Bad Guy, och för att avvärja misstankarna mot sig själv drar han in en urfånig grej om att det skulle vara en varulv som är lös i bygden) vilket innebär att världen kommer till Hilde. Hon blir först kär i Andreas Lind av Isfolket, men när han och Eli kommer på att de är kära i varandra så är inte Hilde sämre än att hon  raskt blir kär i den å-så-gode Mattias Meiden i stället. Läkaren med de milda ögonen och svåra mardrömmarna från de två åren han som barn var fången i en gruva (tack Kolgrim). Sedan blir det inte mindre än tre barn i slutet på den här boken: Mattias och Hilde får en dotter, Irmelin Meiden. Andreas och Eli får en son, Niklas, och lite oväntat får Gabriella och Kaleb ett barn till, Villemo. Och hon är en av de minnesvärda karaktärerna i serien, så ser fram emot att läsa om henne.

Titel: Bödelns dotter
Serie: Sagan om Isfolket #8
Författare: Margit Sandemo

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts

Så fint att jag kunde låna hem senaste McFarlane just när det var semester och ohämmad lästid!

Laurie och Dan har varit ihop i 18 år, sedan de började universitetet, och nu är det dags att lägga p-piller och börja planera för barn. Och det är då Dan kommer på att det här livet inte är vad han vill ha. Allt det förutsägbara, fina huset med trevliga inredningen, barn, alltihop är bara en enda lång tunnel till döden säger han, och gör slut. Bara sådär. Laurie blir förstås helt knäckt, men tänker att det kanske ändå bara är en fas för honom, och att han snart kommer tillbaka till henne (och att hon kommer ta emot honom efter lagom mycket arga ord och "vad var det jag sa" och så där). Men - i stället kommer han efter bara några veckor och berättar att han har en ny tjej. Och inte bara det: nya tjejen är gravid. Dan ska alltså bli pappa, han som inte ville ha det livet och tunneln mot döden och allt vad det var.

Det är nu Jamie mycket lämpligt kommer med sitt förslag. Jamie jobbar på samma advokatbyrå som både Laurie och Dan gör, och Jamie är 1. otroligt snygg men 2. ökänd playboy som aldrig ska gifta sig alls eller ens tror på det där med kärlek. Jamie behöver ett stadigt förhållande med trevlig flickvän att visa upp för cheferna eftersom han suktar efter befordran. Och Laurie behöver göra Dan illa, det vill säga snabbt bli ihop med någon annan för att göra honom lika illa som han gjorde henne. Jamie föreslår att de för ett par månader ska bli tillsammans på låtsas. Lämpliga bilder på sociala media, alltså.

Jodå, tjena. Gissa vilka som är tokkära och happily ever after i slutet på den här boken?
Jag gillar den mycket, dock var det andra halvan på boken som absolut inte kunde släppas. Första halvan är nästan lite "manual-för-diverse-sociala-media" med handfast tips på vad/hur saker sak läggas upp på Instagram och Facebook, om chattgrupper på Whatsapp och så där, och jag blir lite trött innan Jamie och Laurie blir tvungna att resa bort tillsammans över en helg och saker och ting verkligen tar fart och de får ha sina underbara dialoger som jag älskar.


Titel: Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: If I Never Met You
Översättning: Helena Johansson
Utg år: 2020
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 7: Spökslottet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Spökslottet handlar allra mest om Tancred Paladin, Gabriellas tvillingbror och son till Alexander och Cecilie Paladin. Eftersom Paladinerna är högadliga så rör vi oss här mycket på danska hovet, miljön är i hela boken Själland och Jylland, danska gods och kungliga slottet. Tancred är på sin faster Ursulas gods och möter i skogen en ung kvinna på flykt. Det blir instalove mellan de bägge, fast lite trassel innan de får varandra. Hon heter Jessica Cross men utger sig från början att vara sin egen tjänsteflicka Molly. Det där har med en trasslig mordhistoria att göra, och det där "spökslottet" dit Tancred råka förirra sig mitt i natten av misstag. I slottet finns en underskön och ytterst sexhungrig kvnna, Salina, som drogar ner Tancred och sedan vet han inte riktigt vad som är dröm eller sant, om han har sex med Salina eller inte, men vaknar upp i skogsbrynet morgonen efter utan att något slott ses till. Tydligen ska det där slottet inte finnas på riktigt, enligt dem han pratar med - men, som sagt, hela boken går ut på denna trassliga historia som inbegriper Jessica Cross, hämnd, övergrepp, en klassisk "mad woman in the attic" fast i det här fallet är hon inlåst i ett slott i skogen och galen på så sätt att hon inte kan få nog av sex. Det hela blir en deckarstory med många turer, och bygdens fogde blir indragen som någon himla privatdetektiv som förhör folk, och.... ja. Eller nej. Deckargrejen funkar inte jättebra, det gör den inte. Men Tancred och Jessica är kul ihop - förutom instalove-grejen i skogen så är de nästa gång de träffas och egentligen lär känna varandra bägge fullständigt genomförkylda och snörvlar sig genom alla dialoger. Det är väldigt Sandemo-bra, däremot. Relationer och dialoger är hon bra på. Deckarstories inte så mycket. Tvyärr vill jag minnas att hon ger sig in i deckarbranschen i ganska många böcker senare i serien förutom den här.

Och: i ett sista kapitel får vi vara med Tancred några år senare, när han är ute i kriget vid Elbe någonstans, och där råkar stöta på någon som ser ut ungefär som han själv. Det är den "försvunne" Mikael Lind, Tarjeis son som han lämnade som nyfödd på slottet i Tyskland när han själv åkte tillbaka till Norge för att reda ut Kolgrims liv och själv dog på kuppen.

Tiden är ca 1649-1655.

Titel: Spökslottet
Serie: Sagan om Isfolket #7
Författare: Margit Sandemo