Detta kan eventuellt vara det märkligaste omslaget i hela serien - killen på hästen som ser ut som en groda med långt hår är alltså Ulvhedin, och han är en av Isfolkets "drabbade", det vill säga att han fått isfolkets förbannelse på det värsta sättet. Hans axlar är deformerade så när han föddes dog hans mamma (detta är ca slutet 1600-tal och hon födde dessutom vad jag förstår fram honom ensam i någon säter långt från ära och redlighet)(hon har skymtat i någon bok tidigare också och framställs som en ond, småsint och allmänt elak kvinna, men herregud vilket liv hon fick... hon borde fått en egen bok)... var var jag? Jo, Ulvhedin. Han ska alltså se ut som en demon i ansiktet, ha gula ögon och vara ond redan från början. Och i början har han inte ens något namn (eller någon själ tydligen) och drar land och rike runt och sprider död och förintelse omkring sig. Det är han som lämnar "satans fotspår" efter sig och alla är livrädda för honom.
Det är det här som är Villemos, Dominics och Niklas livsuppgift: att inte bara fånga in denne demon utan omvända honom till att bli mänsklig och åtminstone lite god. Och de lyckas. Med enormt många svordomar och elakheter så lugnar han ner sig, får namnet Ulvhedin och blir kär i den där glada och käcka kvinnan på hästen, Elisa.
Titel: Satans fotspår
Serie: Sagan om Isfolket #13
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar