Den här hänger ihop med föregående bok, Satans fotspår, eftersom den slutade i lite spänning kring vem av Isfolket som måste vara Ulvhedins far utan att veta om det. Nu får vi läsa om Tristan Paladin, som lever ensam och eländig på sitt slott Gabrielshus i Danmark efter att båda föräldrarna (Tancred och Jessica) dött och systern flyttat till Skåne. Han träffar Hilde, hovdam med stora hälsoproblem och en allmänt vidrig äkta man. Hennes dotter Marina blir utsatt för sexuellt ofredande av en äldre man vid hovet som hotar henne till tystnad, och Tristan lyckas med godhet och list hjälpa Hilde och Marina till bättre liv. Samtidigt finns här en mystisk historia om en sammansvärjning mot kungen där man tar hjälp av någon gammal folktros "mossmän" som är bleka, alvliknande skräckvarelser som vill allt och alla ont. Sammansvärjningen avslöjas, men mossmännen finns uppenbarligen på riktigt, och det är här Ulvhedin kommer tillbaka in i storyn. Han kan ju rejält mycket magi, och med hjälp av Villemo, Dominic och Niklas (som alla också kommit till hjälp) lyckas Ulvhedin att mana ner de där bleka demonerna i underjorden igen. Bra det, dels för att alla danskar kan slappna av hädanefter, men också för att Ulvhedin för detta får kunglig benådning för alla de mord och andra brott han begick innan han blev avvänd från sin demoniskhet och övergick till att bli trygg familjefar på Elistrand.
Tyvärr dör Hilde av sin sjukdom, så Tristan gifter sig med dottern Marina i stället, och tar Bronja (Marinas dotter efter våldtäkten) till sin egen dotter, samt flyttar med fru och barn till Norge och Elistrand. Jo, för det är ju alltså Tristan som är pappa till Ulvhedin.
Titel: Den siste riddaren
Serie: Sagan om Isfolket #14
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar