A Little Hatred

Jag tyckte mycket om Abercrombies the First Law-trilogi, och läste dem girigt när de kom ut 2006-2008. (ärligt talat var det omslaget på första boken The First Law som jag tyckte var så vansinnigt snyggt att jag bara villhövde köpa och läsa den boken omgående, och sen var jag fast) Men sen var jag lite mätt på den världen och allt dess mörker, och läste faktiskt aldrig de tre fristående böckerna i samma värld (Best Served Cold, The Heroes, Red Country). Ungdomstrilogin Shattered Sea läste jag och gillade rätt mycket, och gillade miljön och världen i dem.

Nu när jag första gången såg A Little Hatred så trodde jag att det handlade om något helt nytt och en ny värld. Därför blev jag faktiskt lite besviken när jag vid läsningen fattade att vi återigen är i samma värld som i First Law, men att det har gått några år och att vi nu läser om barnen till de förra huvudpersonerna. Vi har kronprins Orso, som är son till Jezal dan Luthar (och som ärligt påminner en hel del om sin far). vi har Savine som är dotter till mästertorteraren Glokta, vi har Rikke uppe i norr som är dotter till Dogman och vi har Leo dan Brock som är son till Finree.

Och även om världen har utvecklats en del så att modern teknologi i form av maskiner och fabriker (och nedsmutsning av miljö med nedsmutsat vatten och smog) trängt ut magi som något ålderdomligt och omodernt - så är det liksom som att läsa The First Law en gång till. Nej, storyn är inte samma, men det känns som att karaktärerna gör och säger som de redan gjort. Livströtta veteraner som avskyr krig men ändå håller på eftersom de är så duktiga på att slåss, makthungriga människor i samhällets topp som intrigerar för mer pengar och mer makt, fruktansvärda våldsdåd och elaka människor och de som försöker att ändå göra något bra men som tröttnar eftersom det känns så hopplöst allting... 
Nu är jag orättvis, för visst finns här helt nya intriger och spännande avslöjanden, och jag fastnade ju absolut i boken och läste igenom den på ett par dagar. Men jag känner inte alls att jag vill läsa färdigt trilogin, och redan några dagar efter att jag läst färdigt fick jag nu googla för att komma ihåg vad huvudpersonerna hette eftersom de redan försvunnit från minnet. Mitt största intryck av boken är mest kärvhet och alla de onda och vidriga saker människor gör och tvingas göra både under krig och utan krig. Girighet och hopplöshet och smuts. Ja, ja, jag vet - det är detta som är grimdark fantasy. Men jag orkade inte med det nu, tydligen, och inte om det skulle vara i samma värld som förra gången, med ungefär samma personer (om än en generation yngre).

Titel: A Little Hatred
Serie: The Age of Madness #1
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2019
Förlag: Gollancz

The Poppy War

Krig och opium och fantasy är detta, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Miljön är asiatisk, och länderna som krigar dessa poppy wars, Nikara Empire och Federation of Mugen, är löst baserade på Kina och Japan och deras krig. Fantasyelementet består av de gudar som här finns på riktigt, och kan ta människor i besittning. Första tredjedelen på boken utspelar sig på en militärskola, sedan kommer kriget till Nikara och Rin tillsammans med de andra personerna på skolan tar del i detta krig.

Rin har vuxit upp i en fattig provins i södra delen av imperiet, men lyckas genom att få bästa resultat på det "nationella provet" keiju ta en plats på militärskolan Sinegard i norr. Här går det många barn från högre samhällsklasser, och Rin får det tufft. Samtidigt vaknar en kraft hon har, det här med att låta en gud besitta sin kropp, och hon måste lära sig använda den, och våga använda den, och då måste hon ha hjälp av en helt mystisk lärare som inte alltid finns på plats vare sig på skolan eller i huvudet. När hon börjar få viss ordning på studierna och krigskunskaperna och läraren och gudskontakten och alltihop slutar Harry Potter-på-militärakademi-delen av boken raskt då Mugen invaderar och det blir krig. Nu blir Rin beordrad till en särskild liten grupp som mycket får mig att tänka på Assassin's Creed, men där alla mer eller mindre har övernaturliga egenskaper. De mördar och spränger och söker kontakt med gudarna genom tunga droger. Kriget går åt fanders tills Rin verkligen kommer på hur man låter en eldgud uppfylla sig själv och blir en dödsmaskin utan dess like.

Jag läste alltså boken till slut, men var inte nöjd. Det var väldigt mycket krig, det var brutala beskrivningar av krigets alla fula delar, men det där kan jag läsa om. Krig är brutalt och vidrigt och fult och jag var beredd på det. Men jag gillade inte huvudpersonen, Rin, tyckte inte om hennes beslut eller drivkraft. Jag tyckte inte om magisystemet som mycket går ut på att ta tunga droger och kämpa mot beroende. Jag lärde absolut inte känna någon av karaktärerna och har nu, några veckor efter att jag läst slut boken, redan glömt namnen på alla utom huvudpersonen själv. Men jag har ändå läst böcker förr om krig och vidrigheter och med komplexa personer jag inte förstår mig på men har ändå gillat så jag vet inte vad jag ytterligare saknar här. Humor kanske, fast när jag skriver det så tänker jag direkt att det skulle kännas helt fel i allt det där svarta. Men ändå - lite mänskligare, roligare och snärtigare dialog, lite mer mänsklighet och mindre karriär, ära och elände. 

Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag tog mig igenom boken, jag gillade inte särskilt och jag  kommer inte att läsa vidare i trilogin.

Titel: The Poppy Wars
Serie: The Poppy War #1
Författare: R.F. Kuang
Utg år: 2018
Förlag: Harper Voyager

Someone to Cherish

Nionde boken om familjen (klanen...) Westcott, och det börjar bli riktigt klurigt att hålla isär alla släktingar, alla ingifta (som man läst i tidigare böcker i serien om hur de blivit ingifta och nu lever happily forever after) och också alla barn som nu börjar drälla i horder på alla sammankomster. Ändå läser jag vidare, och ändå tycker jag väldigt mycket om den här serien. 

Detta är Harrys bok. Han, som var nybliven earl av Riverdale då i seriens första bok, och som i den bokens Dramatiska Händelser raskt blev av med titel och förmögenhet, blev bara mr Harry Westcott och drog ut i Napoleonkrigen. Han har såklart skymtat genom seriens gång, som sårad, synd om, missförstådd och uppvuxen från ansvarslös festande slyngel till redig ung man. Nu äntligen ska han få träffa sin enda och rätta - och det är en mrs Lydia Tavernor som kommer att bli hans someone to cherish. 

Men det tar ju ett tag innan vi kommer så långt. För mrs Lydia Tavernor, nybliven änka efter en präst, har inte några planer alls på att någonsin gifta om sig. Varför skulle hon göra det, nu när hon äntligen, äntligen får bestämma över sig själv och sitt liv? Uppvuxen med en far och två äldre bröder som alltid bestämt över henne och beskyddat henne, över till ett äktenskap med en ytterst hängiven präst som tyckte att Lydia var hans praktiska hjälpreda i Hans Viktiga Liv där hela världen skulle frälsas, men där Lydias egen åsikt eller intressen var helt oviktiga. När nu prästen dramatiskt dött (i en god gärning, han försökte rädda ett barn som höll på att drunkna) så har efter sorgeåret plötsligt Lydias liv blivit ett  helt annat. Hon har flyttat in i en egen liten stuga, hon börjar träffa vänner, hon lagar själv den mat hon tycker om och hon bestämmer över sig själv. Och hon älskar det.

Men...  det hade väl kanske varit lite kul att ha någon att ligga med då och då? Så där i hemlighet? Och nu råkar denne någon bli Harry, som fortfarande är traktens lord fast han inte längre har någon titel. (han är ju uppvuxen här, och lever fortfarande på godset utanför byn) Harry och Lydia ligger en natt, men inser omgående att det här kan ju inte hållas hemligt, och det kommer att leda till katastrof i en liten by som den här. Så - de gör slut innan de ens hunnit påbörja något hemligt förhållande. Eller, ja... det hela slutar alltså med giftermål och happily ever after och så vidare och så vidare, men tills dess ska det vara många sidors trasslande först. Och givetvis ska hela, hela klanen Westcott också komma och blanda sig i. Och det är lika bra som alltid i Baloghs böcker. 

Titel: Someone to Cherish
Serie: The Westcott Series #9
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Percepliquis

Percepliquis är sjätte och avslutande boken om Royce och Hadrian i serien The Riyria Revelations, och Percepliquis är den stad som Nyphron grundade i den sjätte och avslutande boken i serien Legends of the First Empire, serien som i tid utspelar sig några tusen år före denna. Så hela grejen med staden Percepliquis ger mig tidssvindel: i den här boken är det de gömda ruinerna av en urgammal stad - men nyss var jag "med" när samma stad grundades, och byggdes efter storstilade planer samt namngavs efter Nyphrons fru Persephone, hon som jag alltså följt genom sex böcker. 

Nå. Om jag nu kan ta och komma över min tidssvindel kanske jag kan berätta om vad den här boken handlar om?

Jo, här sker det som kan vara den mest använda handlingen för en fantasybok efter att Tolkien skickade iväg sin samling av nio individer för att kasta en viss ring i en viss varm brasa: vi skickar ett party på ett (troligen omöjligt) quest för att i detta quest hitta räddningen för världen. Grejen är att jag älskar den handlingen i en fantasybok - om den är bra gjord. Och det är den här. Vad Sullivan gör är att plocka alla de intressantaste karaktärerna från hela bokserien och ge dem anledning att vara med när vi nu äntligen ska hitta det legendariska och gömda Percepliquis. 

Här är (såklart) Hadrian och Royce, prinsessan Arista och kung Alric (som ändå är utan kungadöme just nu). Men några av dem som faktiskt varit bad guys i serien får också följa med: dvärgen Magnus, till exempel, han som faktiskt är kungamördare och som serien igenom varit butter och bitter och opålitlig (och rolig att läsa om). Några sjömän från the Emerald Storm får också vara med, även om de förrådde Hadrian och Royce. Och så har vi då killen från titeln (omnibusvarianten, se nedan): the Heir of Novron. Han följer med, och vill ha särskild behandling och uppassning alla dygnets timmar, samt vill äntligen bära storståtliga kläder passande en kejsare hur opraktiskt detta än är på ett quest av den här arten. 

Jajamen. Ett party. Och ner i underjorden ska de, för det är där Percepliquis numera finns, efter en katastrof som inträffade när förra imperiet föll för kanske tusen år sedan eller mer. Och i underjorden finns det goblins (tänk Moria, fast ändå inte), och hemligheter. Och handlingen vänder hit och dit och är inte särskilt förutsägbar (och slutet anade jag faktiskt inte alls...). Och denna sjätte och sista bok, som också är den tjockaste av dem, är den bästa i serien. Jag slukade den. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. 

Så klart jag hade lite book-hangover när jag avslutat - men det var det tydligen många andra (inklusive författaren) som hade, så till den milda grad att det nu finns ett antal böcker med "chronicles" om Hadrian och Royce och deras tidigare liv och leverne. De kommer jag att läsa, så småningom. Plus att Sullivan skriver på en ny serie som i tid utspelar sig efter Legends of the First Empire men långt före Riyria Revelations. Om jag fattar rätt kommer det åtminstone i första boken att handla om Nyphrons son. Den ska jag också läsa. 

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Wintertide

Titel: Percepliquis
Serie: The Riyria Revelations #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2011 + 2012
Förlag: Orbit (2012)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Wintertide

Ju längre in i serien The Riyria Revelations av Michael J. Sullivan jag kommer desto mer gillar jag den - och då tyckte jag mycket om den redan från början. Denna femte bok är fantastisk - och som den slutar...! Alltså, hallå?! Fast jag hade tänkt pausa fantasyläsandet ett par dagar var det inget att be för - jag var tvungen att kasta mig över sjätte och avslutande delen i boken omgående. 

Det börjar dystert. Hadrian och Royce kommer hem efter sin långa resa i förra boken, och är allmänt missnöjda eftersom de insett att allt de gjort var ungefär förgäves, och dessutom helt enligt Ondfiende Marius Ondskefulla Plan. Det är vinter, de har fel kläder på sig och det är långt hem, och så får de veta att "hem" inte ens finns kvar. Att Novron-imperiet har segrat och att de flesta städer hör till det nu, att det nästan inte finns något motstånd kvar. Och dessutom, att den "heir of Novron" de sökte på andra sidan jorden nu är funnen, här, och är tagen och kastad i fängelse och ska avrättas lagom till Wintertide-festligheterna. Dessutom i en käck dubbelavrättning tillsammans med "the Witch of Melengar", som ju är prinsessan Arista. Allt är fel, allt är kört, och de fryser om fingrarna.

Inte nog med allt detta - vi som läser vet också att kejsarinnan Modina, marionetten som hölls fången och höll på att tyna bort, förvisso har kryat på sig och till och med börjat prata lite tack vare sin nya vän och sekreterare Amilia. Men under Wintertide ska kejsarinnan giftas bort, för att senare "råka ut för en olycka" så att den hon gifter sig med blir kejsare med all makt. Modina verkar inte bry sig utan mumlar bara om att "snart är allt ändå över".

Elände. Elände, elände, elände... och i Aristas cell börjar till och med en råtta knapra på hennes fötter. Hon är så svag av hunger att hon inte orkar sjasa bort den. Slutet är nära. 

Men allt förändras. Dock inte alls så som vi kanske förväntar oss att det ska göra det - nejdå, här väntar överraskningar hela vägen, här finns intressanta karaktärer som utvecklas och träder fram för att göra saker jag absolut inte trott. Hadrian och Royce är fortfarande i centrum, men det är knappast de som räddar världen just nu. 

Det här är en riktigt bra bok, och som sagt: jag kastade mig direkt över bok 6 för det fanns inget annat att göra när den här slutade.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm

Titel: Wintertide
Serie: The Riyria Revelations #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Emerald Storm

Fjärde boken i serien The Riyria Revelations och det är dags för våra hjältar Hadrian och Royce att åka ut på havet - The Emerald Storm är alltså namnet på ett skepp. Utan någon som helst erfarenhet av sjöfart ljuger de sig ombord på detta skepp eftersom de har fått veta att det eventuellt kan leda dem till Novrons ättling, denna okända nutida släkting som det tydligen är Hadrians livsuppgift att skydda. Hadrian ska hjälpa till i kabyssen (och det kan ju funka eftersom han kan röra ihop en stuvning, blanda skeppsgroggen och rota fram maskförsedda skeppsskorpor) och Royce tänker sig lätt fixa att klättra upp i master för att hissa och reva segel,  vig och lättfotad som han är (och det hade väl funkat om han inte omgående hade dukat under i sjösjuka). Efter vissa inledande praktiska problem börjar de klara av sina uppgifter och känna sig som sjömän men då uppstår såklart andra bekymmer - resan är full av olyckor, stormar, förräderi och elaka sjörövare. Och havsgoblins. Så småningom når de typ andra sidan av världen (eller åtminstone andra sidan på bokens karta) men då är de av med båt, halva besättningen, livslust och styrfart. Vad skulle de här att göra, och hur ska de ta sig hem igen? 

Hur mycket den här boken än sticker ut och sticker iväg i en helt annan del av världen så hänger den ändå ihop med de andra i serien (och vi får också i en del kapitel fortsätta följa den nyutnämnda kejsarinnan och hennes numera "sekreterare" när de kämpar för att få till saker som ordentlig mat och vettiga klänningstyger). Det som händer här och dem Hadrian och Royce möter kommer ha stor betydelse för de två sista böckerna där allt knyts ihop. Även om själva The Emerald Storm inte får vara med till slutet. Detta är en av de bästa böckerna i serien, tror jag. Sullivan har pluggat på om skeppsliv och fartyg, men får in det bra i berättelsen utan att det känns som en föreläsning om nyinhämtade kunskaper. Jag gillar!

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising

Titel: The Emerald Storm
Serie: The Riyria Revelations #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Resten av allt är vårt

Jag läste nyligen Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg, och tyckte så mycket om den (här kan du läsa vad jag skrev om den) att jag ville prova mer. Det fick bli Resten av allt är vårt som är baserad på Emma Hambergs eget liv.

Vi lever otroligt olika liv, Emma Hamberg och jag, och jag kan inte ens börja förstå hur hon orkar att träffa alla dessa människor, ställa till med alla dessa fester (stora fester, flera hundra pers är inget ovanligt!) och få sin livsenergi just ifrån detta. Hon är alltså superextrovert (verkar det som i boken) och jag är superintrovert. Ändå tyckte jag mycket om att läsa om hennes liv ett stormigt år när hon skiljer sig från sin man Agi, provar dejtinglivet ett tag innan hon träffar Patrick. Emma lever ensam med sina tonårsdöttrar i en lägenhet på Söder och försöker få in tid för en ny kärlek i sin hyfsat fullsmockade vardag där det också ska skrivas bok, medlas i syskonbråk (stor igenkänning här) och 24/7 (vad det känns som) idkas supersocialt liv med vänner (ingen igenkänning här...). Ganska många sms-konversationer finns med, och jag gillar dem ibland (när det är familjechatten med döttrarna, himla kul) och tycker de är lite för omständliga ibland (med vännerna och Patrick, här blir gärna lite för mycket internhumor). Men mest är det bara Emma Hambergs forsande språk som bara tar en med i berättandet, och jag gillar det verkligen.

Sen funderar jag en hel del över personerna som är med - de måste ju ha läst och godkänt allt som är med i boken, men det känns nästan väl privat ibland? Jag tänker på mina egna barn som i tonåren lite ledsnade på att "måste du blogga om allt vi gör?" och då är min andra blogg Carolina lever... en väldigt liten blogg läst av jämförelsevis få människor. Detta är en bok som jag tror läses av många, och att då liksom lägga ut sina kärleksliv till beskådan (Emmas, döttrarnas, Agis, Patricks, vännernas...)? Eller får vi bara den välkammade, välregisserade och välredigerade återgivningen av deras liv? Det är ju skrivet som feelgood (trots en hel del svärta), så då kanske det alltför vardagliga och trista får stå tillbaka - det är ju trots allt en roman som är baserad på verklighet, inte en faktabok. Jag tänker lite som ett slags superinstagramkonto som mest lyfter de vackra bilderna och bra stunderna i livet. 

De här funderingarna hade jag med mig boken igenom, men de bidrog faktiskt till att jag gillade boken ännu mer. Lite skräckblandad förtjusning, liksom, hur kan hon skriva om det här? 

Nu är jag sugen på att läsa ännu mer Emma Hamberg, tror jag tar mig an böckerna om Rosengädda. Hennes språk och berättande gör mig glad.

Titel: Resten av allt är vårt
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2020
Förlag: Piratförlaget

Discworld: Feet of Clay

Det var dags för en ny Discworld-roman kände jag (eller faktiskt var det i våras jag kände det, men jag har glömt bort att blogga om den till nu...) och det fick bli en av City Watch-böckerna. Feet of Clay handlar om vår eminenta (eh..) vaktstyrka i Ankh-Morpork när de försöker reda ut både galna golems och politikerintriger kring trontillsättning - samtidigt. Temat, eller ämnet, eller vad man ska säga (discworldböckerna har ofta något särskilt tema att roa sig med) är polisromaner och polisutredningar så här anställs nu till exempel en särskild "forensic expert", en dvärg vid namn Cheery Littlebottom med ett väl utvecklat luktsinne. Det undersökts brottsplatser och samlas in bevismaterial. 

Och så har vi då golem-grejen: här handlar det mer om arbetssituationen för stadens golems som fungerar som någon slags själlösa livegna, eller slavar i lera. De är ju jättestarka, och måste lyda instruktionen deras skapare placerat i deras huvuden. Nu lyckas de med konststycket att organisera sig och göra uppror mot sina urusla arbetsvillkor. 

Politikerintrigerna då? Jo, helt plötsligt upptäcks det att Nobby Nobbs har fantastiskt fina anor och nog borde lyftas upp att sitta på tronen (för att sedan förstås vara en spelpjäs i makthavarnas händer).

Handlingen är som alltid trasslig och inte så viktig - det roliga är såklart detaljerna och personerna och alla små roliga referenser till vår egen värld och kultur.

Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1996

En familjetragedi

Fast jag tyckte mycket om En helt vanlig familj när jag läste den för ett par år sedan har det inte blivit av att jag läst mer av Mattias Edvardsson förrän nu. En jobbarkompis berättade att hon läste En familjetragedi och bara längtade tillbaka till tågresan hem så hon kunde få fortsätta på den för den var så spännande, och "oj" tänkte jag och lånade raskt hem boken för sånt lässug vill jag också ha. Men för mig funkade den inte lika bra - det är märkligt hur olika man kan tycka, och hur olika böcker funkar för en olika tider i livet.

Vi får läsa om tre personer som har kopplingar tillsammans (fast det är inte de som är titelns "familj"): Bill, som blivit änkling redan i 30-årsåldern, och som ensam med en liten dotter kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Karla, som precis börjat plugga juridik, inte står ut på studenthemmet med dess fester utan hyr ett privatrum, och som för att dryga ut ekonomin jobbar med städning. Jennica, som via Tinder möter en intressant man något äldre än hon själv, och som tillsammans med honom både får leva lyxliv (vilket hon inte är van vid) och diskutera kultur. Kopplingen är att Karla är inneboende hos Bill, att Karla städar hemma hos paret Rytter där Stephen Rytter är den man Jennica dejtar, och att Jennica förr var bästis med Bills fru Miranda. Det låter rätt komplicerat men ger sig snabbt när man läser. 

Redan när boken börjar får vi veta att paret Rytter hittats döda i sin villa i Lunds finaste kvarter, och resten av boken följer vi växelvis Bill, Karla och Jennica för att mer och mer få veta varför och hur paret Rytter dött. Det är Lund, det är sommar, det är fina detaljer och ett bra upplägg. Ändå gillar jag inte att läsa boken - och jag tror det är eftersom karaktärerna är lite för välgjorda, för mänskliga med fel och brister. Jag tycker inte om någon av dem (utom möjligen Karla), och stör mig mer och mer på dem under läsningens gång. Det kan ju inte boken hjälpa att jag vill knacka på och be Bill att skärpa sig eller Jennica att städa upp lite eller... ja, allt det där jag stör mig på. Inte heller kan boken hjälpa att jag nog var mindre sugen på att läsa deckare än någonsin, och det är ju trots allt en kriminalhistoria det här, det här. Det visste jag ju. Men sorry - fel bok vid fel tid, och för mig funkade den inte.

Titel: En familjetragedi
Författare: Mattias Edvardsson
Utg år: 2021
Förlag: Forum

Sanningen kommer om natten

Ny bok av Mhairi McFarlane, och såklart jag villhövde läsa den. Det är så det är med hennes böcker. 

Den här inleds på lite småputtrande roligt McFarlane-vis, med ett kompisgäng på puben, väldigt brittiskt och med lika bra dialog som alltid i dessa böcker. Ändå känner jag i början någon vag känsla av "vet inte om jag är sugen på att läsa om fler 30-års-singlar-som-lever-roliga-och-intressanta-liv-i-England-med-fantastiska-vänner-omkring-sig" och så tänker jag att jag i stora drag vet handlingen i förväg. 

Men nä nä. Oj. Redan ett par kapitel in i boken händer något som faktiskt vänder upp och ned på allt. Det är inte alls vad jag väntade mig. Och sedan blir den här boken något helt annat. Vänskap och kärlek, visst, men nu blandat med svärta och sorg. Boken igenom. Och det blir väldigt bra. Kanske en av McFarlanes bästa.

Vännerna som sitter där på puben är Eve, Justin, Susie och Ed, och de har varit vänner sedan tonåren, eller faktiskt har Eve och Susie varit bästisar sedan de lekte i sandlådan. De delar allt med varandra, och har inga hemligheter. Eller, jo, Eve har en djup hemlighet. Hon är kär i Ed, och har varit i många år. Och även om det verkade som att han gillade henne tillbaka en gång för många år sedan blev det inget av och nu har han en flickvän som heter Hester. Eve och Susie älskar att hata Hester. Och just den här pubkvällen tar sig Hester för att fria till Ed.

Jahaja. Och så händer då det där som vänder på hela boken, och sedan kunde jag knappt sluta läsa. 

Titel: Sanningen kommer om natten
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Last Night
Översättning: Helena Tusås
Utg år: 2021
Förlag: HarperCollins

Nyphron Rising

Tredje boken i serien The Riyria Revelations och nu har det nygrundade Nyphron-imperiet (baserat på Nyphron-religionen) verkligen kommit igång och ska ta över världen via krig, list och elaka planer. Alla ska ha den rätta tron, kosta vad det kosta vill. Förvisso trampar våra hjältar Hadrian och Royce runt mitt i allt detta men intressantaste karaktärerna här är i stället tre kvinnor:

Arista, prinsessa i lilla kungariket Melengar, som varit med i de två tidigare böckerna och behärskar magi på nivån "kan-få-någon-att-nysa" och också (vid sällsynt lyckade tillfällen) "kan-få-vatten-att-koka-utan-eld". Nu tar hon verkligen ett stort kliv in i centrum och driver handlingen framåt. Först som en slags väldigt misslyckad ambassadör, men så småningom som handlingskraftig ledare. Och den där magin lär hon sig på egen hand mycket mer om. Det är roligt att läsa om Arista, som först envisas med att rida runt med korsett under klänningen (för inte kan man väl bara vara utan den?) och saknar sitt tjänstefolk och tycker det här med att sova i skogen och äta torftig mat vid lägereld bara är sååå jobbigt, men som senare i serien klarar av svåra förhållanden, kyla och fattigdom och ändå lyckas prestera hjältedåd. 

Och så har vi kejsarinnan Modina, som hålls inlåst i en cell. Modina pratar inte, vill inte äta och har låst in sig i sig själv, i sin värld av mardrömmar och hemska minnen. Nu råkar hon och en kökspiga, den med lägsta rangen som bara sköter disken och knappt får betalt, träffas. Amilia, som kökspigan heter, lyckas nå Modina, med samtal, närhet och omsorg. Jag tycker mycket om att läsa om dessa två som liksom är bortgömda mitt i maktens centrum.

Vi får också veta mer om Hadrians och Royce bakgrunder, och det är intressant. Annars är detta den boken i serien jag nog tycker är svagast med mycket krigspolitik och intriger och inga egentliga wow-avslöjanden.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha

Titel: Nyphron Rising
Serie: The Riyria Revelations #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Je m'appelle Agneta

Agneta är snart 50 och vet inte riktigt om hon lever sitt eget liv eller om hon lever sitt liv genom och för andra. Det har mest handlat om makens studier och fritidsintressen, och om barnens liv, leverne och numera ständiga pengabehov, och numera verkar det som att Agnetas eget liv och egentid utgörs av de stunder hon smyger sig till att på sovrummet festa loss med vin, kex och ost (som annars är förbjudna ting i hennes och makens nyttiga liv med klok kost och sund livsföring).

Nu råkar hon på en mystiskt formulerad annons om att en "äldre pojke" i någon liten fransk by behöver hjälp, och att det är viktigt att denna au-pair (som det väl måste handla om?) kan tala svenska. När Agneta gick i skolan drömde hon om Frankrike och att läsa franska, men det blev inget av med vare sig det ena eller det andra. Men nu? Varför inte? Hon kan ju åtminstone testa? Så hon åker ensam till Frankrike, trots maken Magnus invändningar om att hennes resa troligen kommer att sluta med någon typ av katastrof, oerfaren som hon är. Och i den lilla byn i Frankrike finns då den "äldre pojken", och andra personer, och även om det är mycket som inte alls är vad Agneta förväntade sig och det är en hel del saker som går fel så finns här så mycket annat som blir bra och rätt. Ostarna inte minst. Och dansen.

Jag har inte läst något av Emma Hamberg tidigare, och blev glatt överraskad av den här - vilket lässug jag fick! Jag läste ut den på två dagar och var helt lycklig hela tiden: "just det ja, så här kan det kännas när man får tag på en bok man bara inte kan släppa!". Jag relaterade och småfnissade och ville åka till Frankrike, och jag satt banne mig mitt i natten och googlade olika recept på bearnaisesås eftersom den här boken fick mig att förstå att "göra egen bearnaisesås" borde stå på min bucket-list. (Jag är ju annars en person som är helt förnöjd med färdiga såser på burk eller tycker jag gjort något avancerat när jag blandat ihop en sås från pulver, vatten och margarin.) Jag har dock inga planer på att ta jobb som au-pair - däremot har jag långt gångna planer på att läsa mer av Emma Hamberg och har redan lånat hem fler av hennes böcker.

Titel: Je m'appelle Agneta
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

Avempartha

Detta är andra boken i serien The Riyria Revelations, och det "Avempartha" som ses på bokens framsida är ett urgammalt magiskt torn mitt i en flod. Och jag bara måste tjata vidare om att den här serien inträffar 3000 år efter Legends of the First Empire av samma författare, och där har tornet (eller fortet) Avempartha stor betydelse i handlingen. Nu trampar våra huvudpersoner runt i denna urgamla fast välbevarade ruin och undrar "vad användes den till då för länge sen, vem gick här och hur var det då?" och jag som precis har läst om "då" vet precis hur det var. För jag var ju där... (eller, hallå Carolina, har du helt tappat verkligheten? Nu igen?)

Hadrian och Royce är fortfarande i full frihet efter att i första boken både blivit anklagade för kungamord och (oups) råkat släppa lös en troligen farlig wizard ur det fängelse den stackaren suttit inlåst i de senaste 900 åren. Nu träffar de på en ung tjej som tagit sig till en stor stad för att söka hjälp till sin lilla by mitt ute i ingenstans. Byn plågas nämligen av ständiga besök av något fruktansvärt monster som nattetid sveper in och plockar med sig bybo efter bybo för att äta upp eller göra andra onämnbara ting med. Ingen vet, men vad de vet är att inga vanliga svärd biter på denna best. Våra hjältar följer med tjejen, och byn ligger i närheten av det där märkliga tornet mitt i floden som alla vet är gammalt men ingen har varit i. Det verkar som att besten (eller är det en drake?) kommer därifrån. Och jo - det finns ett särskilt svärd som biter på den, men det svärdet finns gömt inne i tornet Avempartha och nu behöver våra hjältar alltså ta sig dit. De muttrar en del om att de nu ännu en gång måste ge sig på svärdsjakt, för se bara så dåligt det gick förra gången (kungamordet i bok 1) och varför gav de sig på det här uppdraget egentligen? Verkar ju överhuvudtaget inte lukrativt alls. 

Nå. Detta är ingen simpel hjältar-dödar-drake-handling. Nej, för strax kommer denna ytterst avlägsna lilla by krylla av folk, och här ska ett kejsardöme födas. Onda män ska fullfölja åratals av onda planer och här kommer att vara stor dramatik där vi inte riktigt vet vem som överlever, och om det är bra eller dåligt, och jag fortsätter att gilla den här serien starkt.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy

Titel: Avempartha
Serie: The Riyria Revelations #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Crown Conspiracy

The Crown Conspiracy är första boken i serien Riyria Revelations av Michael J Sullivan, och den utspelar sig i samma värld som serien Legends of the First Empire fast 3000 år senare. (den här serien är dock skriven först) Jag började läsa den här direkt efter att ha läst sista boken i den serien, och det känns jättekonstigt hur alla de personer och händelser jag levt med under ett par veckors läsning här har förvandlats (och förvanskats) till historia, legender och mytologi. Och religion! Den käcke (nja) Fhreykrigaren Nyphron med sitt som jag uppfattade pojktigt vackra utseende (jag ser honom alltid framför mig som en slags 80-talssyntare med slänglugg, fast med svärd i handen...) och med sina dolda planer på världsherravälde? Han har här blivit till en hel religion, the Nyphron church där han ses som en slags gudom som i tidernas begynnelse gav fred och upplysning till världen. Eller nåt. Vad han gjorde eller inte gjorde är numera högst oklart, och det är kyrkans tolkning genom årtusenden som nu gäller. Jag gillar verkligen tankekrumbukterna kring det här, det hissnande tidsbegreppet och det faktum att författaren skrev om det som skedde för tretusen år sedan efter att han skrev den här serien, och alltså i den förra kunde plantera ut mängder med ledtrådar och kopplingar till den här serien som jag nu upptäcker längs med vägen. 

Nå. "Riyria" i sammanhanget består av två personer, Hadrian och Royce, och de är tjuvar. Riktigt duktiga tjuvar som frilansar (alltså ingen koppling till the thieves guild) och tar de uppdrag de vill ha, och alltid (nästan) gör ordentlig research och detaljplanering inför sina jobb som därför brukar lyckas bra. Vad som nu inleder den här boken (och händelseförloppet i hela serien) är att Hadrian utan att först kolla med Royce tackar ja till ett snabbt jobb som verkar vara enkelt och ge ordentligt bra betalt. De ska bara ta sig in i slottet och stjäla ett visst svärd. Det har med ära, svartsjuka och en eventuell hotande duell att göra. Royce muttrar om att de inte brukar jobba så här (utan förberedelser) av en anledning, men han hänger med till slottet. I rummet de fått veta att svärdet ska finnas hittar de inget svärd men väl en död man, helt uppenbart mördad, och alldeles nyss dessutom. De backar ut, för att inte bli inblandade, men det är tyvärr försent. De har blivit sedda, och anklagas direkt för att vara mördarna. Tyvärr är det kungen som är den döde mannen, och nu kastas Hadrian och Royce in i den djupaste fängelsehålan och ska så klart avrättas anklagade för kungamord.

Men hoj hoj om ni tycker att jag spoilar lite väl mycket här - detta är alltså i bokens inledande kapitel, och eftersom vi ska igenom sex böcker med dessa Hadrian och Royce som förträffligt trevliga huvudpersoner så begrips det nog att de inte kommer att försmäkta och dö där i fängelset. Nejdå, snart är de på väg ut i världen för att förstås rentvå sina namn men också blandas in i världens öde och räddning.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Titel: The Crown Conspiracy
Serie: Riyria Revelations #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2008 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering 2008, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Age of Empyre

Sjätte och sista delen i förträffliga serien Legends of the First Empire, och som man kan se av framsidan är det nu så hundra procent fantasy att vi har en drake med i handlingen. Eller faktiskt har vi en hel armé av drakar eftersom the Fhrey nu har kommit på hemligheten med hur man skaffar sig drake. Nu ska de där uppkäftiga människorna besegras. 

Så det är fortfarande krig mellan Fhrey och människorna (the Rhunes). Ganska länge nu har det varit någon slags terrorbalans med stillestånd och två arméer som glott elakt på varandra över en flod - men nu när den där drakarmén finns så blir det annorlunda. Samtidigt är det nära politisk kollaps och inbördeskrig hos the Fhrey, eftersom priset för de där drakarna har varit alltför högt. 

Medan drakarna flyger och the Fhrey grälar så harvar vårt hjältegäng fortfarande runt nere i dödsriket. Det tar tid, och det är jobbigt och svårt och fullt av typer som bråkar med dem. Så kan vi väl sammanfatta det hela. Vi får också läsa om Suri hos the Fhrey, om Persephone och Nyphron (och det är kul att ha gjort när man sedan läser Sullivans första serie, Riyria Revelations, som ju utspelar sig 3000 år efter denna och där personer och händelser här har förvandlats (och förvanskats) till legend och myt).

Och så ska då den där stängda dörren vi har fått undra över sedan bok ett äntligen öppnas. Vart den leder har jag nu börjat ana sedan någon bok tillbaka, men vem som öppnar den blir en överraskning, och en ännu större överraskning är hur den där äldre, luggslitne herren som i alla år suttit utanför dörren och väntat, hur han reagerar...

Sammantaget en helt lysande serie med intressanta karaktärer, oväntade händelseförlopp och en författare som kan konsten att verkligen suga in läsaren i berättelsen och sin värld. Jag har alltså läst alla dessa sex böcker i följd, förvisso under ett antal veckor, men så fort en bok tagit slut har jag direkt fortsatt med nästa eftersom jag varit tvungen att få veta hur det gick. 

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Age of Death

Titel: Age of Empyre
Serie: Legends of the First Empire #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Riyria Enterprises

Age of Death

Femte boken i serien Legends of the First Empire (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna) och som titeln antyder ska det nu handla om döden. Eller rättare sagt om underjorden och livet efter detta. Ett antal av våra hjältar måste nå Fhreys huvudstad i tid för att rädda Suri och därmed mänskligheten, men de kan inte ta sig dit på vanligt sätt eftersom Fhrey är fiendeland. Så de tar vägen genom dödsriket. Verkar ju smart. Jodå, där finns ju inte tid på det sättet som det räknas i verkligheten, men som shortcut sett så suger underjordsvägen. Grejen är ju att för att komma till dödsriket - så måste man dö. Det har de nu gjort, alla i vårt lilla sällskap, och de är inte helt säkra på om de efter avslutat ärende kan återvända till livet. Dödsriket är fyllt av faror, och om de dör så att säga en gång till där så vore det väl klippt för alltid? Eller? 

Författaren Sullivan leker här med lite moment-22-tankar och är inspirerad av Dantes Inferno och andra som låter sina karaktärer fara ner i dödsriket. Sullivans dödsrike är indelat i flera "våningar" eller världar som styrs av olika personer/gudar, och när man dör i Sullivans världsbygge (alltså det där "uppe") så kommer man till lite olika avdelningar här nere beroende på vem man är och hur man levt sitt liv.

Detta är den bok i serien jag tyckte lite mindre om. Den är fortfarande bra, och Suris story i Fhrey-land är helt fantastisk. Men Sullivan har liksom blivit lite för kär i sin egen idé om att resa i dödsriket och här blir lite långdraget när alla delar och nivåer ska upplevas och alla karaktärer och gudar ska träffas och få sin egen episod som ska passa in i allt det andra. Och hela tiden läser jag med en pressad känsla - hur ska de någonsin kunna hinna igenom allt det här, ut på andra sidan och rädda världen? Det verkar ganska snart helt kört, faktiskt. Men eftersom detta är bok 5 av 6 i serien hyser jag ändå en viss optimism...

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend

Titel: Age of Death
Serie: Legends of the First Empire #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Grim Oak Press

Age of Legend

Jag läser vidare i fina serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan. Serien får ett slags halvvägsavslut efter 3 delar och händelserna i Age of War (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna), och nu när bok 4 börjar har det gått ett par år och vi kommer kastas in i en ny kedja av händelser som här börjar med att vår "mystic" Suri blir inbjuden till, och besöker, the Fhreys magiska fästning Avempartha. Hon kan ju, trots att hon är en simpel djurisk människa, magi, eller "the Art" som the Fhrey kallar det. Och nu blir hon inbjuden till en av deras högsta magiker, och i rollen av diplomat för sitt folk. Tanken är att hon ska träffa the Fhreys högste ledare och försöka inleda någon slags fredsförhandlingar mellan människor och Fhrey med denne. 

Men det går helt åt fanders. Snart är förvisso Suri på väg till huvudstaden - men inlåst i en liten låda. Och eftersom hon har fruktansvärd skräck för trånga utrymmen så har hon i sin panik raskt förvandlats till just det djur alla Fhrey tror att hon och alla människor är. 

Suris vänner och folk förstår att Suris diplomatbesök inte blev lyckat, och får av en viss herre (som vi böckerna igenom mer och mer förstått att han inte är någon vanlig människa alls utan troligen mer en gud. Ond eller god är högst oklart) veta att om de inte räddar Suri så kommer mänskligheten att gå under. De måste nå huvudstaden till vilket pris som helst. Och det är därför de på bokens fina framsida står samlade vid en liten grumlig damm i skogen. Jo, för de ska bokstavligen ta livet av sig. Mer om det i nästa bok som passande nog heter Age of Death.

Om jag fortfarande gillar den här serien? Oh ja!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War

Titel: Age of Legend
Serie: Legends of the First Empire #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2019
Förlag: Del Rey

Age of War

Tredje boken i förträffliga serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan, och jag tycker bara mer och mer om den. (Här kan du läsa vad jag tyckte om bok 1, Age of Myth, och här kan du läsa vad jag tyckte om bok 2, Age of Swords) Berättelsen drar hela tiden iväg på oväntade vägar, och ju längre jag läser desto mer har jag att nyfiket undra över hur det ska lösas eller få sin förklaring. Något som är väldigt bra är detta: författaren Michel J. Sullivan har först skrivit klart hela serien om sex böcker och sedan tillåtit dem att publiceras. Detta har gjort (detta berättar han i de intressanta författarförord som inleder varje bok) att han när han skrivit klart de senare böckerna i storyn kunnat gå tillbaka och ändra de tidigare, lagt ut hints och ändrat detaljer eller lite större saker så att det pekar mot eller knyts ihop med slutet av storyn. Och det här märks när man läser - här antyds att karaktärer inte är de vi från början tror att de är, platser anas ha större betydelse så småningom, och när man sedan har läst hela serien (jag har ju redan gjort det nu när jag skriver) så kan man tänka tillbaka och se att den och den tråden påbörjades redan i bok 2 eller 1 eller vad det är, men att allt knyts ihop. Det är snyggt. 

Men Age of War, alltså. De som krigar är människorna (the Rhunes) mot de gudalika Fhrey. Människorna leds av olika klanhövdingar, och överhövding (eller keenig) är Persephone, tillsammans med en krigar-Fhrey som heter Nyphron (alltså, ja, han slåss mot sina egna, det är komplicerat och man vet varför om man läst bok 1 och 2). Och visst finns här krigsscener och stor dramatik (det handlar om belägring av en stad som borde vara ointaglig, men de som belägrar använder magi och de som försvarar... använder också magi. Så småningom.) men fokus i boken har faktiskt mer med relationer att göra, och om personers utveckling till att övervinna sig själva och göra saker de inte trodde att de kunde. Persephone, till exempel, som nu är en Ytterst Viktig Person Som Borde Göra Ärofulla Saker - hon tycker livet har blivit oändligt jobbigt och fullt av plikter, för en styrande person som hon måste med nödvändighet sitta instängd i viktiga möten hela dagarna. Hur blev det så? Och hur mycket måste hennes plikt och vilja att vara allt för sitt folk påverka hennes eget liv, vem hon ska leva med, gifta sig med och vara kär i? Hon får välja, och det är inte lätt. 
Och så har vi muskel-Raithe, gudadräparen från bok 1 som numera har en rätt tillbakadragen roll. Han borde få vara hjälte, men han släpps liksom inte ens in i staden och framför allt inte till den viktigaste byggnaden där Viktiga Krigsrådslagen sker. Frustrerad drar han runt och försöker göra sig nyttig ändå, men fasen alltså: helst skulle han bara vilja sticka från alltihop, bygga något trevligt hus i en skog full med vilt och nära floden och dela detta med kvinnan han är kär i. 
En annan karaktär som blir allt mer viktig och intressant för varje bok är krukmakaren Gifford. En grymt missbildad kropp som plågat honom sedan han föddes (och tog livet av hans mor vid förlossningen) och han har varit mobbad av byns befolkning i hela sitt liv. Ändå kämpar han på, och har stor talang för att göra vackra krukor och annan keramik. Nu får han lite oväntat träda in i en hjälteroll och göra något storslaget. 

Här finns så mycket bra att minnas, och många intressanta detaljer. Något som återkommer då och då är en viss dörr i the Fhreys huvudstad. Dörren finns i en vacker park i hjärtat av staden, och den har inte öppnats på hundratals år. Eller någonsin. Det går inte att öppna den, finns inget handtag eller lås. Utanför denna dörr sitter en äldre herre dag ut och dag in. Han väntar på att dörren ska öppnas. Vad är detta för dörr och var går den? Och vem är den luggslitne typen utanför? Jodå, vi kommer att få veta. Men först i slutet av serien...

Titel: Age of War
Serie: Legends of the First Empire #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2018
Förlag: Del Rey

Age of Swords

Bok 2 i den förträffliga serien Legends of the First Empire (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth).

Människorna (som kallas Rhunes) har nu efter att på olika sätt bråkat om saken i bok 1 kommit fram till att gudarna (the Fhrey, och nej, de är inte gudar) kan dödas. The Fhrey har också insett att the Rhunes kan vara farliga trots att de är så ociviliserade att de mest liknar djur, och som hämnd för att människor dödat flera fhrey har de nu haft massaker på hundratals, eller kanske till och med tusentals, människor och bränt deras byar och länder. Allt detta leder ofelbart till krig i stor skala där människorna skulle kunna vinna eftersom de är så oändligt många fler än fhrey. Men... människorna har bara ytterst primitiva vapen, och primitiva allting annat också förresten. De har banne mig inte ens uppfunnit hjulet ännu. Men det gör de i den här boken. De uppfinner också i rask takt pilbågen, fickan, vagnar och lite annat smått och gott, inom loppet av några veckor (och jag blir lite trött, särskilt som det mestadels är en enda person som lyckas fundera ut dessa avsevärda förbättringar för mänskligheten).

Nå, människorna behöver vapen. Och de får veta att det finns ett annat folk söder om en rejäl havsvik, och att detta folk möjligen skulle kunna tänkas hjälpa dem med att tillverka vapen. Vapentillverkarna är småvuxna och vill helst bo under ett berg, kallar sig själva ett så långt och komplicerat namn så att ingen annan än de själva kan uttala det, så för enkelhetens skull börjar våra karaktärer att benämna dem "dwarfs". Och anledningen till att de skulle hjälpa människorna är att de sedan länge är fiender till the Fhrey (vars utseende, livsstil och högstående civilisation känns väldigt typiskt "alver" även om det ordet sällan används här).

Så nu far de personer som från och med denna boken är mesta huvudkaraktärerna (bl a Persephone, änka efter nyligen avlidne byhövdingen, Suri med vita vargen Minna, Arion (en Fhrey som i första boken ficks att förstå att människor inte bara är lite smartare än djur utan även kan utöva magi), Brin (historieberättare), Moya (uppkäftig kvinna som så småningom blir Persephones livvakt) samt Roan (händig kvinna som på kort tid uppfinner storslagna ting) över havet för att skaffa hem svärd. 

Det går inte som de tänkt sig. Alls. Dvärgarna är snåla och elaka. Och så hamnar de under det där berget (hej Moria) och möter en avgrundsande som varit fångad där i eviga tider (hej balrog). Och även om just det här mer än lovligt börjar lukta Midgård så är det trots allt en helt egen story och avslutningen blir inte heller som man tror.

Jag gillar fortfarande Sullivans sätt att berätta och helt få mig in i handlingen på bara några sidor. Och jag gillar att han låter de flesta karaktärerna vara ytterst starka kvinnor.

Titel: Age of Swords
Serie: Legends of the First Empire #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey

Skriv och bränn

Det här är inte en bok man läser - det här är en bok man mer gör själv. Inte heller är det en bok som när man är klar med den hamnar i bokhyllan - nej, tanken är att den ska brännas upp. Sida för sida, eftersom det som skrivs i den ska inte läsas av någon annan än den som skriver. 

Upplägget får mig lite att tänka på de här kompisböckerna som fanns när jag var liten, där man på ett uppslag skulle skriva in favoritfärg, favoritdjur, musik man gillar och annat sånt. Fast då var mallen att fylla i lika för varje uppslag, och så skulle ju såklart boken sparas av ägaren. Här är det listor av alla möjliga slag att fylla i om sig själv. Det kan vara topp-5-listor, men också rannsaka-dig-själv-listor av typen "något jag gör som jag önskar att jag kunde sluta med", "jag är trött på att höra...", "i hemlighet är jag bra på att...". Eller långa punktlistor att bocka av saker man gjort (i hemlighet eller helt öppet och vanligt). Eller en sida där man ska lista låtar som är "soundtrack i mitt liv". Eller framåtblickande listor typ vad jag ska göra om 1 vecka, vad jag ska göra om 1 år, vad jag ska göra om 5 år. 

Variationen är stor, och blandningen enorm - det är ju en hel bok med listor och frågor bara till den som äger boken, som då ska fylla i dem, tänka över sig själv och sitt liv, tänka framåt och bakåt och vara helt, helt ärlig. Eftersom sidorna och listorna och alltihop sedan ska brännas...

Tänkt som en skriva-av-sig-bok gillar jag formatet, och blir direkt sugen på att plocka fram en skön penna och fylla i listor om mig själv.

Men sen tänker jag att det här är en kul bok att använda på ett annat sätt än skaparen kanske har tänkt sig - att det inte bara är en bok för solitärt skriveri utan att den faktiskt kan vara väldigt social. Jag öppnade den nämligen i sällskap med min tjugoåriga dotter, och vi bläddrade tillsammans i den, fnissade över listor och frågor och började direkt förhöra varandra på "tänk snabbt-listorna" och kom då in på "vadå, har DU gjort det? när gjorde du det??" och började prata om saker vi inte vanligen pratar om dagligdags. Alltså, ja, svaren man skriver ska väl vara djupt hemliga - men om man dubbelanvänder boken och också har den till en slags kul starta-samtal-grej? Med bästa vännerna, eller valda listor på någon lära-känna-varandra-fest eller så? Det blir alltså som en slags sanning-eller-konsekvens fast i bokform.

En rolig bok, ett slags list-eldorado eller en lång, ytterst varierad intevju med en oerhört intressant person: du själv. Bränn boken sen - eller spara den till dig själv om tjugo år och läs vad du skrev.

Titel: Skriv och bränn
Författare: Sharon Jones
Originaltitel: Burn After Writing
Utg år: 2021
Förlag: Bazar

Age of Myth

Detta är första boken i den serie, och den värld, som jag tillbringat många veckor i nu. Författaren Michael J. Sullivan är en ny bekantskap för mig, och jag gillar verkligen det han skriver. Den här serien, The Legends of the First Empire, kommer förvisso först kronologiskt, men det var serien The Riyria Revelations Sullivan skrev först och det var den som gjorde att han blev känd. Den utspelar sig i samma värld, men flera tusen år senare. När jag läst om The Legends of the First Empire på nätet så har folk gillat den, men nästan alltid tyckt att "den är ju inte lika bra som Riyria-böckerna...". Så direkt efter att jag läst bok 6 i den här serien så kastade jag mig över Riyria-serien som jag alltså håller på med just nu.

Men i Age of Myth börjar alltså allting, och det börjar med att en människa har ihjäl en gud. Människan ifråga är en ung man som heter Raithe, och han är tillsammans med sin far på jakt för att skaffa hem kött till byn. Grejen är att de har tagit sig över på andra sidan floden - den förbjudna sidan av floden. Här får inte människorna vara, här får de inte jaga eller göra något alls för detta är mark som tillhör the Fhrey. Fhrey är odödliga, kan magi, är vackra, har en högtstående civilisation och ser på människor som barbarer, eller till och med som djur. Och människorna ser alltså på Fhrey som gudar, ouppnåeliga och farliga.

Och här kommer nu en Fhrey ridande precis när Raithes far håller på att ta ur hjorten de precis lyckats nedlägga med sitt primitiva spjut. Guden vill omgående utrota människorna som de skadedjur de är, men det helt oväntade händer att Raithe efter stor dramatik faktiskt lyckas döda den odödlige guden.

Detta är startpunkten för en kedja av händelser, stora förändringar för människorna, krig och elände men också fantastiska ting. Här i första boken lär vi så smått känna seriens olika karaktärer (och nej, Raithe kommer inte vara viktigaste personen även om han är med en hel del) bland annat min favorit: Suri, en ung tjej från skogen med ett komplicerat förhållande till tak och väggar, samt med en tam vit varg som ständig följeslagare. Vi kommer att få följa både människor och Fhrey (som ju inte är särskilt gudliga av sig även om en del av dem tycker att de gott kunde få bli det). Och läsningen flyter forsande på - det här är bra fantasy som snabbt drar läsaren in i en värld och tid långt, långt bort.

Titel: Age of Myth
Serie: Legends of the First Empire #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2016
Förlag: Del Rey Books

Irresistable

Mrs Sophia Armitage lärde känna de fyra Horsemen-herrarna (Horsemen of Apocalypse som de käckt kallades då det begav sig) under Napoleonkriget. Hon var då med ute i fält, inte som soldat utan som vidhängande officersfru som "followed the drum" och levde med armén. De fyra Horsemen var då goda vänner, och ett stöd i allt kaos. Nu är kriget slut, och Sophia är änka sedan hennes man dog en hjältedöd i slaget vid Waterloo. Hon lever ensam i London, på sin änkepension, och har ett fullt nöjaktigt liv om än inte så glamoröst eller spännande. Men senaste tiden har varit allt mer jobbig eftersom hon blir utsatt för utpressning och snart inte har pengar kvar att leva för.

Och nu träffar hon på de fyra herrarna Horsemen igen vid en promenad i parken. Två av dem är numera lyckligt gifta (del 1 och del 2 i den här trilogin) men de andra två är fortfarande ungkarlar (och dessutom rika, snygga, betitlade och allt möjligt bra). Nathaniel Gascoigne är en av dessa två, och Nathaniel är den som Sophia redan i Spanien i all hemlighet var mer än intresserad av. Men det förnekade hon till och med för sig själv eftersom hon ju var gift med mr Armitage.

Nathaniel är i London dels för att återigen få festa loss med gamla polarna, dels för att gifta bort sin yngsta syster och sin kusin för att äntligen, äntligen få vara i fred i lugn och maskulin ro på godset där hemma som i alla år varit proppfullt av mängder av systrar och mammor och kvinnliga släktingar. Stackars karl. För vad händer nu? Han blir kär i Sophia förstås. Och Sophia i honom. Och givetvis kommer allt detta sluta med att det blir en kvinna i hans hus, på hans gods och i hans liv. Men fram tills dess ska vi genomgå en mängd bekymmer, för det är så romance ska vara. Sophia är ju till att börja med bara "good old Sophie", kompisen från kriget som inte riktigt är en lady. Och Nathaniel vill absolut aldrig binda sig, gifta sig eller ha någon familj alls. Och så har vi den där slemme utpressaren som ställer till det på alla möjliga sätt. 

Jag gillar den här. Särskilt gillar jag kärlekshistoria nr 2 som försiggår i bakgrunden och handlar om Nathaniels kusin Lavinia som är en ung kvinna med mycket skinn på näsan och svar på tal på allt, och den fjärde Horsemen-killen, Eden, väldigt aristokratiskt överlägsen och välklädd och helt perplex när Lavinia käftar emot honom. Jag blir grymt irriterad på Sophia när hon envist stolt ska klara sig själv och inte avslöja sina problem med utpressaren för någon, för det ställer till det så för henne. Men ändå: stark kvinna som klarar sig själv i denna tidens London vilket jag gillar. 

Titel: Irresistable
Serie: The Horsemen Trilogy #3

Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Berkley

Return of the Thief

 

I höstas kom äntligen, äntligen sjätte och sista boken i serien Queen's Thief av Megan Whalen Turner! Femte boken kom 2017 och den tog sju år att skriva så tre år för denna var väl jämförelsevis raskt marscherat. (första boken i serien kom 1996...)

Om bok fyra och framför allt bok fem skrev jag att jag hade velat läsa mer om Eugenides och de andra i Attolia, Eddis och Sounis, få veta hur det gick för dem. Det får jag nu i Return of the Thief! Men författaren fortsätter (precis som hon gjort serien igenom) att leka med berättarperspektiven: här är det Pheris som berättar i jagform. Och Pheris är sonson till baron Erondites, en av Eugenides värsta fiender, så hur blir det? Perfekt, faktiskt! Det är så att baron Erondites egentligen inte vill kännas vid sitt barnbarn, eftersom Pheris är annorlunda. Hans kropp är deformerad, och han talar inte, och de allra flesta har därför idiotförklarat honom. Men Pheris har fått lära sig att det bästa sättet att hålla sig vid liv är att fortsätta låta andra tro att han är dum - i själva verket är han smart, och har olika matematiska problem som ett av sina främsta intressen. 

Nu blir Pheris borttvingad från sitt lugna, bortglömda men trygga liv i ett hus på landet, och ska som en slags gisslan leva i kungen av Attolias hushåll. Det är nu genom honom vi får se vad som händer där och de andra hoven, och hur kriget mot Mede-imperiet fortlöper. De tre pytteländerna Attolia, Eddis och Sounis vägrar ge sig för jätteimperiet Medes armé. Hur kan de det? Jo, de har numera Eugenides som överkung. Fast han fortfarande egentligen inte alls vill vara kung, fast han avskyr att behöva klä upp sig, fast han är helt odiplomatisk. Och vi får läsa om hur Pheris utvecklas från en helt avvaktande och misstänksam inställning till fullständig lojalitet och dyrkan av kungen Eugenides. Hur? Jo, för att Gen är Gen helt enkelt, en av mina absoluta favoritkaraktärer inom fantasy.

Slutet är tillfredsställande, alla trådar knyts ihop. Ändå är det detaljerna på vägen som gör att den här boken är så bra - tänk att det kan kännas magiskt när en person lär sig att läsa? Eller får någon att diskutera matematiska problem med? Eller får lära sig att rida, att kunna ta sig fram med en kropp som hela livet igenom varit ens fiende? Och så älskar jag att själv få klura ut vad som händer där vi inte får vara med - Megan Whalen Turner är en mästare på show not tell och skriver bara precis så mycket som behövs för att vi till exempel ska förstå hur bra äktenskapet mellan Gen och Irene är. 

Detta är en fantastisk serie, en av de bästa jag läst. Författaren har tagit många år på sig att skriva den men så är det också ett hantverk där varje ord betyder något, där läsaren måste vara med och tänka själv, där handlingen är oförutsägbar även för den som läst de tidigare fem böckerna och vet att den är oförutsägbar.

Av hela serien älskade jag bok 2 och 3 mest (The Queen of Attolia och The King of Attolia) (de är helt outstanding!) men denna avslutande bok 6 är bra, motsvarade förväntningarna och är ett fint avslut på serien.

Här kan du läsa vad jag skrev om tidigare delar:

1. The Thief (1996)
2. The Queen of Attolia (2000)
3. The King of Attolia (2006)
4. A Conspiracy of Kings (2010)
5. Thick as Thieves (2017)

Titel: Return of the Thief
Serie: Queen's Thief #6
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2020
Förlag: Greenwillow Books

Sagan om Isfolket 47: Är det någon där ute?

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Så har vi då nått till sista boken i serien, och med tanke på att Margit Sandemo skrev in sig själv i handlingen en stund i bok 43 (En glimt av ömhet) är det rätt oroväckande att hon nu pryder omslaget på den här. Lika oroande är det att titeln för mig anspelar på eventuellt liv i rymden, när jag tänker på den boken när Heike hade tankekommunikation med en hund som då skulle vara en slags representant för andra livsformer i universum som nu kom in och styrde upp lite på jorden, eller hur det nu var (bok 27 Synden har lång svans). 

Men det är rätt lugnt. Margit är med, men det är faktiskt i ett slags efterord som upptar halva boken. Här berättar hon hur hela bokserien kom till, och lite om sitt eget liv (och sina tidigare liv också, hon är intresserad av själavandring), och det är väl käckt men hade nog kunnat ges ut i en egen bok för dem som är intresserade. Och detta "är det någon därute" har inget med rymden att göra, utan mer om en saknad efter alla karaktärerna i isfolket hon ju umgåtts med i så många år. De känns så verkliga, så kanske de ändå finns på något sätt? Lite så känns det för mig som läsare också efter alla dessa böcker, inte att de skulle finnas på riktigt men den där vemodiga saknaden.

Vad händer i första halvan av boken, då? Tengel är ju besegrad och allt borde vara klart? Nja, först måste förstås Nataniel räddas, han kan ju inte ligga där i snön och frysa ihjäl. Alla ska få varandra och bli lyckliga par. Och så har Lucifer rätt långt gångna planer på att ta sig "upp" till jorden och ta över, eftersom han tror att världen då skulle bli en oändligt mycket bättre plats än vad den är nu. Det där får han lägga ner, visar det sig, och dra sig tillbaka till sina svarta salar och sin fru Saga. Och så får vi förstås vara med om en jättejättestor hejdå-till-alla-fest, för nu behöver ju inte heller de sedan länge döda isfolksättlingarna finnas kvar som hjälpare och coacher till de levande, eftersom onde Tengel är död. Så det är kramar och farväl, och den läsare som inte klarar av det här utan vill ha mer Heike, Villemo och Sol får väl helt enkelt börja om på bok 1 igen.

Titel: Är det någon där ute?
Serie: Sagan om Isfolket #47
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 46: Det svarta vattnet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Näst sista boken i serien, och dags för Slutstriden. Efter fyrtiosex böckers hotfull existens ska nu den onde Tengel besegras. Nataniel ska dra nytta av alla sina fina egenskaper, ättling till Lucifer, sjunde sonen till en sjunde son, demoners blod och allt vad det nu är killen har. Men först ska vi ner i Det Stora Svalget för att äntligen rädda Ellen och alla de andra som flockas där. Som det ju ganska tydligt framgår av framsidan så är Ellen vid liv och blir helt dyrkande lycklig när Nataniel dyker upp. Men stor hjälp ges också av diverse demoner, som blir helt chockade över sin egen godhet och hjälpsamhet. Och äntligen, äntligen får Marco också ligga. (eller, ja, han får ju faktiskt inte ligga utan måste stå medan det sker) Men sen, när Marco fixat så vägen är fri och Ellen står på fast mark, då ger sig Nataniel in i någon typ av krånglig labyrint för att nå krukan med onda vattnet före Tengel. De kommer givetvis fram ungefär samtidigt (efter mycket krångel) och sedan kan Slutstriden ta vid. Och så blir då äntligen Tengel förvandlad till en hög med smuts, marken blir renad, blommorna blommar och alla är glada. Fast det är en bok kvar i serien, och det är väl bra, för när den här slutar ligger Nataniel halvt ihjälfrusen på en glaciär (alltså, nej, blommorna nådde inte riktigt hit).

Titel: Det svarta vattnet
Serie: Sagan om Isfolket #46
Författare: Margit Sandemo 

Sagan om Isfolket 45: Legenden om Marco

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda kämpar vidare för att nå den där krukan med det där onda vattnet, och även om de inte möts av lika många plötsligt inhoppande hinder som i förra boken så är det fortfarande väldigt besvärligt. Krukeländet kan ju förstås inte bara ligga där på marken, utan måste vara gömd och skyddad och kringgärdad av magi och allsköns trassel. Och nu får vi också vet mer om det där Det Stora Svalget. Hur det kom till, funkar, vilka som svävar runt där och vad som finns på botten (och här får vi träffa gamla bekantingar från böckerna på 1700-talet, de där elakingarna som Ulvhedin fick mana tillbaka ner i underjorden minsann). Marco har en stor roll i den här boken, för han behöver nämligen ta sig an den där märklige Lynx som ju stigit fram i de senare böckerna. Vem är han, och hur kan han besegras? Till sin hjälp får Marco Christa, som ju inte ens är i Isfolksdalen, men med lite tankeöverföring är det inget hinder. Christa har tillgång till bibliotek (och vi får en beskrivning av hur ett fjärrlån inte bör gå till), och hon får också till sin hjälp Linde-Lou som för en kort tid får liv. Typ. Bra, för Christa har börjat inse att alla åren med den strängt religiöse sjubarnspappan hon gifte sig med som kombinerad hushållerska/barnsköterska/alltiallo kanske inte var så där himla kul ändå, och hon får nu äntligen uppleva lite välförtjänt romantik. (även om Linde-Lou visar sig vara usel på matlagning)

Och vi får även träffa Lucifer igen som kommer och är lite mäktig i allmänhet och elak mot Tengel i synnerhet. Tengel vill ju också nå fram till sin kruka med ondvattnet, det är ju då han kan nå världsherravälde på riktigt. Men här blir han, precis på väg in i Isfolksdalen, rejält hindrad. Han kan efteråt ta sig framåt, men bara centimeter för centimeter pga att han via magi har fått väldigt mycket att släpa på. Och han är väldigt, väldigt arg.

Titel: Legenden om Marco
Serie: Sagan om Isfolket #45
Författare: Margit Sandemo