Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum

De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J

Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper

The House in the Cerulean Sea

Linus Baker lever det alldagligaste av liv: han lever ensam i sitt lilla grå radhus i en rad av hundratals likadana hus, han tar bussen varje dag till jobbet på ett kontor. Han lever ensam, om man inte räknar katten som bestämde sig för att flytta in hos honom för några år sedan, och som bäst tydligen kan beskrivas som ett ting av ondska. Hans granne är utsökt otrevlig, arbetstempot på kontoret är högt och rasterna är få och extremt klockade, det regnar jämt, han har problem med både vikt och blodtryck och har väl egentligen för mycket att göra på jobbet. 

Fast det han jobbar med är definitivt inte alldagligt: han är inspektör av barnhem för barn med magiska förmågor. Och nu blir han, helt utan förvarning, uppkallad till Extremely Upper Management, det vill säga de chefer som är så höga att de nästan känns mytologiska. Och dessa chefer ger honom ett uppdrag som är så hemligt att han inte får andas om det till någon: han ska under en månads tid på plats inspektera det barnhem som heter Marsyas Island Orphanage, som i sig är så hemligt att Linus aldrig har hört talas om det förut. 

Han reser dit med tåg, och resan tar många timmar. Och under tiden blir världen allt mer i färg och det slutar regna, och när han kommer fram har han kommit till havet, the Cerulean Sea. Här ligger då barnhemmet på en ö, och där bor bara sex barn. Men vilka barn...! Ett av dem är ett klassiskt slemmigt tentakelmonster som gärna vistas under sängar, men som nu fått veta att han inte behöver bli det alla förväntar sig. Han skulle t ex kunna bli springpojke på hotell, det vi väl kallar piccolo men som här benämns bellhop. Och han tränar nu så ofta han kan på att bära väskor, tvätta kläder och be om dricks. Ett annat av barnen är Antikrist, och jadå, han kan ryta ut domedagshotelser om allas död och få röda ögon och vara allmänt läskig - men gillar också 50-talsrock på klassiska vinylskivor. 

Det är väldigt speciella barn. Och föreståndaren på barnhemmet, en Arthur Parnassus, har ett tålamod som är oändligt samt en särdeles pedagogisk begåvning. Vår Linus ägnar de första dagarna på barnhemmet åt att vara rädd för allt och alla (men hallå... antikrist liksom, tänk Damien och Exorcisten och alltihop) men lugnar snart ner sig och gör det inspektörer på Department in Charge of Magical Youth aldrig får göra: blir känslomässigt engagerad. I barnen, i havet, i huset, i alltihop men alldeles särskilt i barnhemsföreståndaren.

En bok med mycket humor men framför allt med en underbar miljö och stämning - jag skulle vilja bo på det där barnhemmet, med det där havet utanför. Och jag har nog aldrig läst någon liknande bok - det är lite som feel-good fast med magi, eller som en fantasy-internatskole-roman, eller relationsroman med både svärta och Monty Python... 
Och författaren T.J. Klune har skrivit fler böcker, som det verkar alltid i gränsland fantasy/sf/romantik och alltid med gay- eller HBTQ-karaktärer. Jag ska läsa fler!

Titel: The House in the Cerulean Sea
Författare: T.J. Klune
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books

Om uträkning av omfång 5

Jag har läst vidare i Balles septologi Om uträkning av omfång, nu bok 5 i ordningen. Och jag känner fortfarande samma kluvenhet som jag skrev i inlägget om bok 1-4 (som du kan läsa här) - jag vet inte om jag gillar de här böckerna eller inte. Ändå läser jag vidare. Det är något med omöjligheten i det hela som lockar. Och så är böckerna tunna och snabblästa, och när jag nu läst fem böcker så kommer jag ju läsa de två sista när de kommer för att se om jag får något slags avslut.

Bok 5 handlar egentligen om samma tema som bok 4 gjorde: vad gör människor egentligen med sin tid när det inte längre finns några måsten kvar? När pengar inte är något problem? Och hur byggs nya samhällen upp när förutsättningarna ändras? Vad styr? Vem styr? 

Det har nämligen flyttat in ett väldigt stort antal människor (alla fast i den 18 november) i någon typ av nedlagt forskningscentrum i centrala Europa. Tara är en av dem, och hon får snart en slags funktion som arkivarie. Har man all tid i världen så kan man ju lägga den på att forska om diverse olika ting, så det är det 18-november-människorna gör här. Och Tara arkiverar deras forskning. Vilket vi verkligen, verkligen får veta: en stor del av boken handlar om något så urbota tråkigt som hur man resonerar kring kategoriseringen av all denna forskning. Jag skumläste, och gäspade, och tänkte att jo, ja, här finns säkert någon klok tanke om att ta med alla dessa kategoridiskussioner, men jag begriper inte den tanken och jag intresserar mig inte alls och när ska det hända något?? Det som händer är att åren nu börjar gå väldigt snabbt (eller, ja, det är fortfarande 18 november, men det går väldigt många dagar mellan varje "dagboksinlägg" som Tara gör) och jag börjar mer och mer undra var och när det här ska ta slut? Vad händer när folk dör i den 18 november? Kommer vi någonsin att få reda på något varför eller det är inte längre intressant? 
Jag kommer läsa bok 6 och 7 också, men kommer garanterat att skumläsa vidare om det ska fortsättas med sidlånga diskussioner om kategorier och termer, och alla dessa namn på personer som gör och tycker saker. (Det var länge sedan i böckerna jag höll reda på någon annan än Tara och de två personer hon hittade först - nu är där hundratals.) Det är den där märkliga kluvenheten: jag både gillar och inte gillar, har egentligen redan ledsnat men måste läsa vidare för att få veta.

Titel: Om uträkning av omfång 5
Serie: Om uträkning av omfång #5
Författare: Solvej Balle
Originaltitel: Om udregning af rumfang V
Översättning: Ninni Holmqvist
Utg år: 2024
Förlag: Wahlström & Widstrand

Poster Girl

Spännande med en ny dystopi av Veronica Roth! tänkte jag och började läsa om Sonya Kantor som sedan tio år lever i ett giganto-fängelse i storleksordningen "inmurad del av stad". Det här är tiden efter att den klassiska dystopi-regimen har störtats av rebeller, och efter att alla ledare avrättats eller satts i fängelse, och den superteknologi som användes för att övervaka alla människor har avvecklats och även om den i viss mån finns kvar så misstros den eftersom den hör ihop med regimen. Detta är alltså inte typ fjärde boken i en serie där de föregående tre delarna har handlat om och avslöjat hur det dystopiska samhället fungerat och sedan raserats och så skulle detta vara lite av en epilog - nej, här hoppar alltså Roth direkt på "efter". Och jag känner mig lite snuvad på konfekten samtidigt som jag blir nyfiken på idén.

Sonya var ung när hon fängslades, och hennes enda brott var att hennes föräldrar var höjdare i regimen som störtades. Själv var hon alltså "the poster girl", flickan som på affischer personifierade hur lyckliga alla var i det perfekta och kontrollerade samhället. Hon har kvar sin "insyn" (insight) som är ett slags implantat i hjärnan, via ögat, och som när det begav sig dels funkade på ungefär samma sätt som våra mobiltelefoner gör nu med ett ständigt informationsflöde, men också var ett sätt att kontrollera vad hon gjorde. Gjorde hon goda gärningar, typ hjälpte äldre över gatan, så fick hon poäng, gjorde hon fel fick hon poängavdrag. Fel var att göra elaka saker obviously men värre var att kritisera regimen. Nu funkar inte den där "insynen" längre, men sitter kvar i hennes huvud eftersom den inte går att ta bort igen. Och hon saknar den. Hon gillade att tjäna ihop DesCoins på att vara duktig, och det var så praktiskt att hitta information. Hon saknar överhuvudtaget det gamla samhället. Och sin familj. Men här sitter hon, fängslad.

Tills det är en man som söker upp henne i fängelset, och ger henne ett uppdrag: hon ska hitta en liten flicka som försvann för flera år sedan, innan regimen föll. För att kunna göra det så får hon för korta stunder lämna fängelset och ge sig ut i samhället. Och hon går alltså med på detta, ger sig ut och detektivar lite efter försvunna tjejen, ser hur det samhälle hon minns har raserats men får också veta sanningar om hur det var förut, på riktigt. 

Det är en helt OK story, men jag känner fortfarande att jag gärna hade velat vara med från början i det här intressanta världsbygget, och inte bara efteråt när allt redan har hänt. Sonya har blivit en hård och bitter person (ja, tio år i fängelse för något hon tycker hon är oskyldigt anklagad för) och även om jag förstår det så tycker jag inte särkilt mycket om henne. Jag hade velat lära känna henne då och upptäckt sanningarna bakom regimen och samhället tillsammans med henne medan det fortfarande fanns kvar.

Titel: Poster Girl
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Poster Girl
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Svartstick

Paula kommer till en kursgård i Dalarna - hon ska vara med på en sommarkurs i svartstick, ett slags broderi. Hon är egentligen inte jätteintresserad av broderi, utan mer av att "vara på kurs". Hon brukar åka på kurser i diverse ting, men väl på plats struntar hon högaktningsfullt i det kursen lär ut men tycker om att falla in i kursrutinerna med mat på särskilda tider och ett rum att dra sig tillbaka till för att undvika kontakt med övriga kursdeltagare. Helt ärligt så blev jag mest irriterad på Paula när jag läste, och det blev inte bättre när jag fick veta mer om hennes liv i övrigt heller, allt hon inte vill bestämma, allt hon drar sig undan. Hon mår inte bra, det begriper jag, men jag vill mest bara säga åt henne att skärpa sig, och det är nog inte alls det jag är tänkt att känna.

På kursgården bor och jobbar Gunni. Hon har bott där i större delen av sitt liv - hennes mamma jobbade i köket på den tiden det var folkhögskola här. Gunni kan varenda skrymsle på gården, och ser till att allt går rätt till. Även om det är en sträv och avig kvinna gillar jag henne, och av de tre kvinnorna i boken är det Gunnis liv jag gillar att läsa mest om. Särskilt om hennes förhållande till den där mamman som är en ytterst krävande person, och som Gunni bara ger och ger utan att det verkar som att hon får något tillbaka.

Den tredje kvinnan vi får läsa om är Anita, och det är utdrag ur hennes dagbok från slutet av 1950-talet när hon som ung kvinna fick jobb i nya snabbköpet i samhället folkhögskolan/kursgården ligger utanför. Det är modernt tänkande i det där snabbköpet - ägaren Bengt har varit i Amerika och lärt sig hur det ska gå till, och Anita är djupt imponerad av honom, det nya, allt amerikanskt, allt modernt, och hon blir kär. I alltihop egentligen, men mest Bengt. Fast han är gift.

Även om det fanns delar av den här boken jag gillade så blev jag rätt besviken. Jag gillade Blybröllop av Paborn (har inte läst ngn annan av henne) mycket, och även om en del av den svarta humorn från den finns även här så räcker det inte. För mig blir det tre skilda berättelser om tre kvinnoliv, där sammanknytningen känns lätt krystad. Och av de tre är det egentligen bara Gunni som intresserar mig - jag hade hellre läst en hel bok om bara henne, hennes uppväxt, hennes förlorade kärlek och nuvarande rätt bittra liv - medan Anitas berättelse möjligen kunde varit med som lite bakgrund och Paulas helst inte alls.

Titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Onyx Storm

Onyx Storm är tredje delen i serien The Empyrean som börjar med Fourth Wing och fortsätts av Iron Flame. Och oj, som jag längtat efter att få läsa den! För att ha koll på allt och alla (alltså, nej, man glömmer inte Xaden och Violet och drakarna, men det finns många andra personer här och har hänt väldigt mycket) så tyckte jag absolut att jag behövde läsa om bok 1 och 2, så jag ägnade julen åt det. De var fortfarande lika bra. Och Onyx Storm? Jepp. Bra. Osläppbar. Men... jag hade fått för mig att den skulle vara den avslutande boken i serien och trodde jag skulle få svar på allt. Tji fick jag, och det började jag inse när jag kommit en bit in i läsningen och allt började se väldigt mörkt ut. Hur ska de lösa det här? undrade jag, googlade och fick veta att detta är bok 3 av 5...!!! Gaaahh! Och inte nog med det: nu tänker sig författaren vila sig lite från drakvärlden, skriva en contemporary-romance-bok och först därefter ta tag i skrivandet av bok 4. Hon vet redan hur allt ska sluta, så det är ingen George R.R. Martin. Men jag är absolut inte OK med detta. Hon vet, ja. Men jag?? Grejen är nämligen den att om bok 2 slutade i en förfärlig cliff-hanger så är det ingenting mot hur den här tredje boken slutade. Allt är katastrof. Vi har lämnat Violet sittande lutad mot en vägg, trött bortom allt förstånd, och med en minneslucka från det senaste dygnet, och vi vet inte vad som har hänt, bara att allt gått åt fanders. Det finns diskussionssajter på nätet som ägnar sig åt Vad Hände I Kapitel 66 I Onyx Storm Och Vad Betyder Det? ungefär. Jag har lusläst dem. Vi är många som nu ska försöka klara oss fram till vad? 2026? 2027?? innan vi får veta.

Vad händer i Onyx Storm, då? (och läs nu för allt i världen inte vidare om du inte läst bok 1 och 2, spoilervarning!!)

Även om det nu inte längre går att dölja att det finns ett alldeles verkligt krig mot wyverns och venin, och att man nu tillsammans har slagit dem tillbaka oavsett om man rider på drakar, gripar eller tillhör infanteriet - så är det inte helt lätt när vardagen återvänder och man nu måste försöka samsas på Basgiath War College. Det är mycket tjafs, bråk och intriger (och ja, dödsfall, detta är ju Basgiath) när drakryttarna och gripryttarna ska ha sin utbildning tillsammans.

Och Violet kämpar med att försöka styra sin magiska gåva (det här med att nedkalla blixtar är ju ett vansinnigt bra vapen, men det är inte särskilt lätt att vara precis i sina träffar) samtidigt som hennes ena drake fortfarande är väldigt mycket tonåring och aldrig gör som man säger åt den. (och den andre draken är av en väldigt mästrande typ - dialogerna dessa bägge drakar emellan är helt underbara) Andarna vill nu bara en sak: att ge sig ut i världen bortom alla magiska barriärer och leta upp sin egen familj. Och det ska hon få - det är bara det att människorna måste förbereda, planera, diskutera, tjafsa, bråka om det hela först. Var ska letandet börja? Vilka ska följa med? Vem ska bestämma? 

Men det värsta är ju såklart inte blixthanterandet eller letandet efter Andarna-släkten - nej, vi har ju en Xaden som ju i Iron Flame var så förtvivlad och ville rädda hela världen att han sträckte sig efter den förbjudna kraften. Nu är han i dess våld, och finns det någon enda liten möjlighet att ändra på detta? Läka honom? Innan han helt går över på den mörka sidan och totalt blir Darth Xaden liksom? 

Så en stor del av boken reser vi ut på ett leta-drakar-quest i delar av världen som knappt funnits på kartan förut. Tonårsdrake, sammanbiten-kontrollerad-ska-inte-tappa-det-Xaden och konflikterna gripryttare-drakryttare tar vi med oss. Och... det går alltså inte att sluta läsa den här gången heller. 

Titel: Onyx Storm
Serie: The Empyrean #3
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2025
Förlag: Red Tower Books

My Lady Jane

I höstas såg jag tv-serien My Lady Jane, en underbar blandning av kostymdrama från engelsk tudortid, kärlek, fantasy och humor, allt med en allvetande berättarröst som med krass humor kommenterade det som hände på ett fantastiskt vis. Jag gillade personerna, storyn, alltihop! Och när jag fick veta att serien baserades på en bok med samma namn så var jag ju absolut tvungen att läsa den.

Men... även om boken är helt OK så är den inte alls lika bra som tv-serien. (och hur ofta hör man mig säga något sånt??) Ja, vi har i stort sett samma personer och i stort sett samma handling (även om tv-serien bara täcker ungefär första halvan på boken), men det är en del grejer som skiljer sig rejält mellan boken och tv-serien, och dessutom tar tv-serien ut svängarna så mycket mer. Mer humor, mer elakhet, mer heta kärleksscener, mer dramatik. Så om någon som sett tv-serien inte alls känner igen det mer återhållna i det jag skriver nedan om handlingen så är det just därför: boken är mer ljum. Om Jane och Guildford har hett sex i tv-serien - så har vi i boken i stället en scen där Jane läser högt ur en bok för Gifford (han heter Gifford i boken men Guildford i tv-serien...) samtidigt som hon matar honom med äpplen. Och om bok-Jane är en försiktig person så är tv-serie-Jane den som självklart slåss med kniv.

Lady Jane Grey är kusin och barndomsvän till den unge och sjuklige kung Edward. (Vi befinner oss alltså i England, 1500-tal, och Edwards systrar heter Elisabeth och Mary.)
Är man en lady i närmast-tronen-kretsarna så är bröllop en politisk- och familje-makt-rikedomsgrej, så därför är det inget konstigt om Jane nu blir bortgift fast hon bara är 16 år. Det är väl rätt lugnt, tycker hon själv, bara hon får fortsätta läsa böcker? Böcker är Janes liv, hon har alltid en bok i handen.

Den hon blir bortgift med är Gifford Dudley. Han avskyr själv sitt namn (han vill alltid bli kallad "G" i stället) men hans största problem är något annat: när solen går upp förvandlas han till häst. Varje morgon. Och så förvandlas han tillbaka till man när solen går ner. Så: Jane är gift med en häst. Det är ju inte helt... vanligt. Fast ändå inte otroligt i just den här skruvade historieversionen. Det är nämligen så att det här finns många som kan förvandla sig till olika djur, och de kallar sig ethians. De "vanliga" människorna som inte kan förvandla sig kallas för verities och det pågår mer eller mindre krig mellan dessa olika grupperingar. Det som skiljer Gifford från andra ethians är att han inte själv kan välja när han vill byta från människa till häst eller tvärtom. Det sker alltid i gryning/skymning, som en förbannelse. 

Nu krånglar vi till det: kung Edward försvinner - han flyger iväg i falkform, för jepp, även han är en ethian (likt hans far Henry VIII som förvandlades till ett lejon när han blev riktigt arg). Men hovet tror att Edward är död, så nu ska det utropas en ny regent, och Edward har i sitt testamente utsett sin kusin Lady Jane till tronföljare. Så Jane blir drottning av England, samtidigt som hon kämpar med att få hästäktenskapet att fungera. 

Inte lätt. Inte blir det bättre av att testamentet bestrids, och det intrigeras för att störta Jane från tronen. Kan man anklaga henne för något? Och få henne halshuggen? 

Författarna tyckte det var så roligt att skriva alternativa "Jane-historier" så de fortsatte, och det finns alltså Plain Jane om Jane Eyre och Calamity Jane i vilda västern. Jag kanske testar dem.

Titel: My Lady Jane
Serie: The Lady Janies #1
Författare: Cynthia Hand, Brodi Ashton, Jodi Meadows
Utg år: 2016
Förlag: HarperTeen

Feather

Här är ännu en serie jag testat i mitt djupdykande i romantasy-genren. Det finns olika subgenrer i den här, och en av dem är ängel-romantasy. Jodå. 

Leigh är en ung ängel, som fortfarande lever på här på jorden. Det funkar nämligen så att änglarna inte får sin uppstigning till himmelriket (Elysium) förrän de är klara med att "bygga" sina vingar. Och bygga vingar gör de genom goda gärningar, eller genom att omvända människor till att leva bättre liv. En liten god gärning ger en liten fjäder, och en stor insats - tänk omvända värsta skurken till att bli snäll och laglydig - ger många fjädrar. Men detta räcker inte - änglarna själva måste leva som de lär. Bryter de mot regler och lagar så tappar de en eller flera av sina surt förvärvade fjädrar. Det kan räcka med att yttra ett svärord eller en aldrig så liten lögn så... poff. Fjäder faller. Elände. Längre väg till Elysium.

Men Leigh har ännu aldrig tappat någon fjäder, och hon är duktig på de goda gärningarna, så hon har inte långt kvar nu innan uppstigningen till Elysium och det goda ängellivet. Hon ska bara få ihop till ett 80-tal fjädrar så är hon klar. Och här har nu dykt upp en riktigt het och snygg ärkeängel på besök i den lokala ängelhallen där Leigh bor, och honom vill hon stöta på, så det vore bra om hon kunde får ihop de där sista fjädrarna snabbt. Hon går in i ängeldatabasen (ja!) och söker på lediga goda gärnings-objekt, och ja, där! En riktigt usel syndare, en superskurk, en som har begått flera dödssynder och är helt bortom all räddning. Jared, 25-årig maffialedare i Paris. Honom ska Leigh omvända! Han är värd minst hundra fjädrar! 

Så vår Leigh reser till Paris. Och ja, såklart det uppstår ömma känslor mellan henne och den här absolut inte passande syndaren, som givetvis är mörk och snygg och farlig (men en mjukis längst inne, och egentligen synd om). Det är en rätt rolig bok, det här, det blir en så otrolig blandning mellan änglar, himmelrike och så, bang, databaser, metro, högklackade skor och romanceläsning. Leigh älskar nämligen att läsa, och läser helst romance. När hon inte blir insläppt direkt i maffiabossens lair så ställer hon sig sonika utanför entrén och väntar tills någon ger sig och släpper in henne. Och hon fördriver tiden med att stå och läsa en bok, läser den så intensivt att hon nästan glömmer var hon är och timmarna går rätt fort, och till slut blir hon insläppt eftersom maffiabossen vill se vad det är för någon som bara ställer sig utanför farligaste platsen i Paris och försjunker i en bok. Typ. 

Praktisk detalj: när änglarna rör sig på jorden så är vingarna osynliga. Så Leigh ser ut som, och uppför sig, ungefär som vilken ung kvinna som helst.

Jag har ännu inte läst vidare i serien, men ska. Nästa bok lär ska handla om Leighs kompis, en ung ängel med en skiter-väl-i-ängel-reglerna-attityd. Hon bor inte ens i ängel-hallarna utan lever som en helt vanlig människa, och hon har väldigt ofärdiga vingar eftersom hon hela tiden syndar och tappar fjädrar. Vi får väl se hur eller om hon tar sig till Elysium.

Titel: Feather
Serie: Angels of Elysium #1
Författare: Olivia Wildenstein
Utg år: 2019

Trial of the Sun Queen, Rule of the Aurora King, Fate of the Sun King (Artefacts of Ouranos 1-3)

Det här är en av de serier jag läste förra året i mitt utforskande av den genre som fullkomligt exploderat: romantasy, det vill säga mina favoritgenrer romance och fantasy tillsammans. Jag har läst (och jag läste dem i ett svep) de tre första böckerna - när jag läste hade den fjärde boken i serien inte kommit ut än. Det har den nu (Tale of the Heart Queen) - men nu har jag lite glömt handlingen i de första böckerna (och ja, det säger ju lite om hur stort avtryck de lämnade hos mig egentligen...) så det har inte blivit av att jag läst den än. Men jag ska, eftersom jag trots att jag inte minns detaljerna från bok 1-3 ändå vet att jag tyckte det var kul läsning. Inte särskilt bra, nästan lite skämskuddedåligt då och då, men underhållande. 

Vi börjar i ett fängelse. Där har Lor varit inspärrad i tolv år, halva sitt liv. The Aurora King lät mörda Lors föräldrar när hon bara var ett barn, och sen slängde han alltså in henne och hennes två syskon i fängelse. Det är ett hårt fängelse, och Lor har också fått utstå tortyr i flera omgångar eftersom Aurorakungen är ute efter de hemligheter han är övertygad om att hon har. Men Lor har överlevt trots allt, hon är hård och har lärt sig slåss, och när boken börjar har en annan medfånge snott Lors tvål (som hon själv kämpat för att komma över) och för det ska hon få stryk. Dock går slagsmålet överstyr och Lor hamnar i en typ av isoleringscell, fast av den vidriga sorten som är 1. utomhus, 2. en håla i marken utan tak eller skydd för regnet, och det är 3. j-fligt kallt och regnigt ute, och 4. skulle hon fly så är skogen runt henne full av hungriga monster. (ja, det är ju fantasy, det här)

Men... hej och hå, nu förändras allt, för när Lor ligger och i princip är döende av umbäranden i den där fånghålan så kommer en bevingad man och räddar henne, flyger med henne till ett närliggande land, ser till att hon får mat, vård men framför allt: nya kläder och lite skönhetsvård. Jo, för av någon outgrundlig anledning har just Lor, människa och (fram tills nu) fånge, blivit en av tolv (där alla de andra är undersköna fae) som i den stora "trial of the sun queen" ska tävla om vem som ska få gifta sig med Sun King (som heter Atlas och är väääldigt snygg). 

Eh... oj? Hon har förtvinade muskler, sköra naglar, knappt utvuxet hår, sår över hela kroppen och totalt undernärd. Varför, varför just hon?? Och: hur mycket kan en stylist egentligen göra med henne? (även om stylisten enligt sig själv är "världens bäste")

Ungefär här hade jag allvarliga planer på att lägga ner bokserien för det blev lite väl fånigt. Från grått fängelse till gyllene slott på någon timme. Men! Jag läste vidare, och tackade mig själv för det eftersom det blev bättre. Mycket bättre. Inget är vad det ser ut att vara. Lor själv är såklart inte bara ett föräldralöst barn uppvuxet i ett fängelse - nej, hennes bakgrund är rätt unik. Hon har magiska krafter också. Men för att överleva åren i fängelse har hon blockerat det mesta, både krafterna och minnena. Nu upptäcker hon dem tillsammans med läsaren. Inte så mycket i första boken, för här anas allt detta ännu medan vi genomlider den där "tävlingen" och fjanteriet kring Atlas, solkungen. Men vi anar också vem det är som kommer att bli Lors ende och rätte. Inte solkungen, utan i stället den som borde vara Lors absoluta dödsfiende, nämligen Nadir, som är son till den där eländiga och onda Aurorakungen. Mörk, farlig och mystisk är han, och inledningsvis hatar och avskyr Lor och Nadir varandra. Men det förändras. Inte i bok 1 men väl i bok 2 där de tvingas stå ut med varandra (och har underbara bråkiga dialoger) och ganska omgående attraheras av varandra samtidigt som de bråkar. I bok 2 och 3 fördjupas också historien bakåt, och vi får veta hur det blev som det är i den här världen efter en stor, magisk katastrof som mer eller mindre lämnade ett av länderna i en hög av aska och grus.

Bok 3 slutar med en men-så-här-kan-det-väl-inte-sluta-cliffhanger, och jag var otroligt irriterad då för att bok 4 ännu inte kommit ut. Sen gick tiden, och nu finns den alltså. Dags att läsa den, och knyta ihop alla trådar, och hoppas att allt slutar bättre än det verkade när jag lade ner Fate of the Sun King. 

Titel: Trial of the Sun Queen + Rule of the Aurora King + Fate of the Sun King
Serie: Artefacts of Ouranos #1-3
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2023-2024

The Awakening + Ruthless Fae (Zodiac Academy 1 + 2)

Under det gångna året har jag testat ett antal böcker i den genre som senaste tiden fullkomligt exploderat: romantisk fantasy/fantasy romance/romantasy. Jag gillar ju både romance och fantasy, så det här är verkligen min grej. En del av det jag läst har väl varit sådär bra (men jag har ändå läst vidare), en del fantastiskt bra (Fourth Wing...), några har inte varit värda att läsa vidare i efter första boken, men jag har ändå ett antal serier nu där jag läst en eller två böcker men inte hunnit läsa vidare eftersom jag så nyfiket måste testa nästa serie jag hittat, och sen nästa. Det finns så mycket! Det är demoner, drakar, änglar, vampyrer, varulvar, andra världar, portalfantasy, sex, humor, magi... det är allt det där jag gillar med "vad som helst kan hända" parat med pirrande kärlek. Och jag fullkomligen slukar böcker just nu.

Zodiac Academy är en av de serier som jag hittills gillat väldigt mycket! Jag har läst de två första böckerna i den (tror det finns 8 eller 9 i serien, utöver novellas före eller mellan "huvudböckerna") Jag läste dem i somras, och har tredje liggande i min Kindle, men sen har det inte blivit av att jag läst vidare trots att jag gillade. Nu när jag skriver det här påminns jag om att jag verkligen måste fortsätta läsa om Tory och Darcy och alla de andra. 

När vi träffar tvillingarna Tory och Darcy lever de i vår egen värld. De har vuxit upp som föräldralösa, och inte haft det särskilt bra men de har alltid haft varandra. Just nu har de väldigt ont om pengar, lever under hot från en tidigare förmyndare som verkligen inte var trevlig, och försöker överleva på mer eller mindre (mest mindre) lagliga sätt. Och så mitt i allt det här så dyker helt plötsligt en (snygg) man upp som sonika förklarar att de ska följa med honom, eftersom de inte hör hemma i den här världen. Han är inte den tålmodiga typen som kommer med jobbiga förklaringar, utan det är bara "följ med här, för ni måste". Typ. Med raska tag och magiska hjälpmedel övertalar/tvingar han dem med sig och de vaknar upp i en annan värld. En värld där de tydligen, sig själva ovetandes, är de försvunna döttrarna till det sedan ett antal år störtade kungaparet. 

Och de landar inte bara i något som är helt nytt för dem - nej, de landar i någon typ av ceremoni där det står ett antal unga människor i en stor ring. Med absolut noll förberedelse får Darcy och Tory nu snabbt fatta att 1. de har landat på och antagits vid (men inte direkt välkomnats) skolan Zodiac Academy, och 2. de förväntas ha magiska egenskaper, och 3. vilka dessa egenskaper kommer vara är just det som ska visa sig i den ceremoni de befinner sig i och 4. här snackar vi inte lång inlärningsperiod med förstående mentorer och stöttande klasskamrater. Nej. Fattar du inte direkt så tough shit, ditt problem. Och lär du dig inte det du behöver lära dig vid första försöke så tough shit, du dör. Och de klasskamrater som skulle stödja dig i ditt nya liv? De hatar dig och vill döda dig. 

För det är ju så att de som alltså sägs vara Darcys och Torys föräldrar, kungaparet, störtades. Och efter dem tog fyra starka, förnäma, rika och mäktiga familjer över makten och delade den mellan sig. De fyra familjerna har alla varsin kommande arvtagare, alla fyra i samma ålder, alla fyra män, och dessa fyra arvtagare går alla på Zodiac Academy. De är snygga, mystiska, starka och fullkomligt livsfarliga. Och de vill inget annat än att Tory och Darcy försvinner. 

Detta är alltså en variant på Hogwarts, men den absolut mörkare och farligare varianten där det aldrig är självklart att du överlever nästa skoldag. Det är också fullt av fånigheter som "Faebook", "ditt dagliga horoskop" och liknande - sociala media är en stor och viktig del av denna magiska värld märkligt nog.

Darcy och Tory visar sig (såklart) vara begåvade med magi från de alla fyra elementen luft, vatten, jord och eld (normalt har man ett, kanske två, och i väldigt ovanliga fall tre element), men också med smarthet och överlevnadsinstinkter de fått med sig från sin jobbiga uppväxt i vår vanliga värld. De överlever. Det är såklart oftast bara med en hårsmån, men de överlever. Och såklart, såklart, blir det kärlek mellan dem och de där fyra "celestials" som arvtagarkillarna heter. Bok 1 och 2 handlar om hur tvillingarna lär sig hantera sin magi, lär sig hur den här världen funkar, och lär sig slå tillbaka mot alla sina fiender, och utspelar sig (om jag inte minns fel) bägge under första terminen på skolan. Sedan ska något som heter "the reckoning" ske, och det är inte säkert man överlever det. Det kommer i bok 3. Jag läser alltså vidare, för det här är smart, roligt och fullt av action.

Titel: The Awakening + Ruthless Fae
Serie: Zodiac Academy #1 + 2
Författare: Caroline Peckham & Susanne Valenti
Utg år: 2019

Athena, pappas flicka + Brudrovet

Jag har läst två serieböcker av Li Österberg: Athena, pappas flicka och Brudrovet och tyckt väldigt mycket om dem. De ingår i en serie böcker där Li Österberg använder sig av den grekiska mytologin men gör den till något alldeles eget. Böckerna går utmärkt att läsa fristående.

I Athena - pappas flicka föds Athena ur sin far Zeus huvud. Det är ju det myten berättar - men hur funkar det där egentligen? Vi anar, eftersom vi i början får se Zeus sitta med ett jättebandage på huvudet och oja sig eftersom det ju har gjort rätt ont att föda en vuxen kvinna från sitt huvud. Kan man tänka sig. Dessutom är han orolig för vad Hera ska säga - hon är redan mer än irriterad på alla snedsprång Zeus gör, och ska han nu komma dragandes med en vuxen kvinna och försöka förklara att "ja, hon föddes ur mig, ur mitt huvud, och nej, det var bara jag...". No way. Så han lämnar Athena hos några människor som får ta hand om henne så länge. 
Och Athena är då alltså alldeles nyfödd - samtidigt som hon är en vuxen kvinna. Människorna vet att hon är en gudinna, men samtidigt kan de inte låta bli att tycka hon är väldigt konstig. En vuxen kvinna som inte lärt sig bordsskick? Som ställer jättemånga frågor om de mest basala ting? Som (och det här är jättekul tycker jag som läsare) en dag presenterar ett helt nytt räknesystem, baserat på tiotal, som hon menar är mer logiskt och enkelt än det man tidigare använt. Ja, jo, tycker byborna artigt, det var ju fint... men vad ska vi med det till?
Sen händer en dödsolycka som Athena är skuld till, och hon får en livskris, och bestämmer sig för att ta sig till Olympen och ställa sin pappa till svars för ett och annat.

I Brudrovet går Kore (annat namn för Persefone) och trånar efter dödsrikets gud, Hades. De har träffats, först på gudarnas stora familjefest på Olympen, och sedan på Dionysos stora vårfest. Där gick det riktigt hett till mellan dem bägge, och Kore trodde att Hades nu kände samma för henne som hon för honom. Men... han har inte hört av sig. OK, han bor ju nere i dödsriket och så där, men ett brev med Hermes kunde han väl skicka i alla fall?
Samtidigt går Hades runt och försöker hitta mod till att fråga Kore om hon vill bli ihop med honom. För vad har han att komma med? Ett palats i underjorden, liksom? Det funkar ju fint för honom, han är extremt introvert och gillar att vara ensam, men tänk om Kore inte alls gillar det, eller att bo med alla de döda? Han frågar brorsan Zeus till råd, och Zeus ba: Röva bort henne! Det är det enda raka! Så: det gör Hades. Blir Kore glad nu då? När han äntligen både hör av sig och tar med henne hem till sig? Nej, hon blir skitförbannad. Du kunde ju frågat först!! skriker hon åt honom.

Jag har alltid gillat att läsa om mytologi och gudasagor, och har läst mycket av och om den grekiska mytologin. De här serieböckerna är något alldeles extra - Li Österberg gör gudarna så mänskliga och det blir så väldigt bra! Här är verkligen Zeus, Poseidon och Hades bröder, med familjetjafs och olikheter (Zeus vill att alla ska gilla honom, och är väldigt konflikträdd, medan Hades inte bryr sig så mycket om andra och vill helst bara vara för sig själv). Hera visar verkligen hur jobbigt det är när Zeus får barn med andra gudar (och människor) till höger och vänster, och Zeus alla barn himlar med ögonen och bara "alltså, ja, vi vet ju hur pappa är men nu har han gått lite för långt" typ. Det är en stor, bullrig, bråkig familj - men sen är de samtidigt gudar som far över himlen på mytologiska djur som till exempel ett knippe flygande ormar... ja, så där som man gör.
Är du det minsta intresserad av grekisk mytologi så får du inte missa de här böckerna!

Titel: Athena, pappas flicka + Brudrovet
Författare och illustrationer: Li Österberg
Utg år: 2017 + 2024
Förlag: Epix

Twisted Love, Twisted Games, Twisted Hate, Twisted Lies

Jag har läst de fyra böckerna i serien Twisted under det senaste året. Tydligen gillade jag dem så pass att jag har läst hela serien - ändå har jag i varje bok suttit och irriterat mig: över översättningen, över de manliga huvudpersonerna, över allt möjligt. Märkligt att jag ändå läst vidare? Men grejen är att trots att det är mycket som stör mig så är det svårt att släppa de här böckerna när man väl börjat läsa dem - de drar in en i handlingen, och det finns saker som är bra med dem också. Dialogerna mest, tror jag. I alla fyra är det mycket smart, snabb replikväxling, mycket humor och mycket ge-svar-på-tal vilket jag gillar. Sen är det också lockande att läsa om väldigt rika människor, resor som självklart görs i första klass eller helst i privatjet, egna sviter på hotell eller lyxiga boenden... verklighetsflykt. 

I centrum står fyra unga kvinnor: Ava, Bridget, Jules och Stella. De blir vänner under sin collegeutbildning, och håller sedan ihop i vått och torrt efter det. Även när en av dem, Bridget, så småningom blir drottning i ett litet påhittat europeiskt land (ja, jag sa ju att vi snackar högsta nivån av lyx och rikedom här) - men det finns ju facetime? Och privatjet. Alla fyra lyckas alldeles sanslös bra med sina liv (efter vissa inledande svårigheter) - de blir liksom inte bara "intresserade av foto" utan "fotograf på en av världens största tidskrifter med uppdrag över hela världen" eller "modedesigner av eget märke med visning i Milano efter bara något år". Och så vidare. Allt detta innan de ens börjat närma sig 30-årsdagen. 

I första boken, Twisted Love, handlar det om hur Ava lär känna sin brors bäste vän, Alex. Alex är affärsman, mångmiljonär, mystisk, snygg och farlig. Han var miljonär typ redan när han var 18 eller nåt, och inte på något hederligt vis heller.

I andra boken, Twisted Games, blir Bridget (ännu så länge bara prinsessa) kär i sin livvakt Rhys. Absolut no-no, såklart, han är ju bara en enkel arbetande människa och hon är ju prinsessa herregud. Men Rhys? Han är stor, mystisk, snygg och farlig.

I tredje boken, Twisted Hate, tvingas Jules av olika anledningar ihop med Avas bror Josh. Josh och Jules har hittills avskytt varandra som pesten, och kommer alltid med elaka kommentarer till varandra. Så även nu, men nu förbyts hatet till kärlek. Och Josh? Han är inte riktigt lika mystisk som Alex och Rhys eftersom han är läkare. Men: han är snygg. Och farlig.

I fjärde boken, Twisted Lies, har Stella precis slutat dela lägenhet med Jules (som ju flyttade ihop med Josh), men bor kvar trots att lägenheten är en av D.Cs dyraste. (ja, förresten, miljön i hela bokserien är Washington D.C) Detta eftersom hennes hyresvärd, Christian Harper, ger henne väldigt mycket rabatt på hyran mot det att hon vattnar hans blommor. Eh....? Christian är inte bara hyresvärd. Nej - han äger också ett säkerhetsföretag (där Rhys jobbade förut), och utvecklar (olaglig) programvara till datorer. Och han är mångmiljardär. Och han är (tadaaa) mystisk, snygg och farlig.

Man skulle nästan kunna tro att det var samme manlige huvudperson i alla fyra böckerna. Alex/Rhys/Josh/Christian har alla en air av farlighet. De behöver inte höja rösten eftersom folk (personal, underlydande, folk de möter på gatan, alla) lyssnar på dem när de pratar och gör som de säger. Alltid. De vågar inte annat, eftersom Alex/Rhys/Josh/Christian är livsfarliga. Detta berättar författaren för oss, men det är inte ofta vi får se den där farligheten. (utom på några ställen och då är det så överdrivet våldsamt att det blir pinsamt) Alex/Rhys/Josh/Christian gillar alla hårt sex. Och konstigt nog, trots att de aldrig pratar med varandra om detta, så upptäcker Ava/Bridget/Jules/Stella var för sig i varsin bok att detta gör de också. Tänk att stryptag kan vara så upphetsande, tänker de, tillsammans med varsin livsfarlig man.
(ja, jag sa ju att jag satt och irriterade mig böckerna igenom)(men ändå läste vidare)(herregud)(men det är roliga dialoger)
Det jag stör mig allra mest på hos Alex/Rhys/Josh/Christian är att han omedelbart när ömma känslor för kvinnan ifråga uppstår blir otroligt, sjukligt svartsjuk. Alltså av den arten "du ska helst inte prata med någon annan man än mig, du är min, och den man som rör dig är död". Och så sätter de igång med att aldrig låta sin kvinna vara ensam, alltid ha koll på vem hon pratar med, och är riktiga stalkers. 

Vad har jag till mitt försvar för att läsa igenom hela bokserien, då? Förutom de roliga dialogerna? Jo, vänskapen mellan de här fyra kvinnorna. Den är fin. Och det här märkliga att man rätt vad det är har läst tre fjärdedelar av boken och bara måste läsa slut den. Jag vet inte. Ibland bara läser man. Och drömmer om att också helt självklart få åka privatjet hit och dit och lika självklart alltid ta in på lyxsviten på hotellen man bor på. 

Titel: Twisted Love, Twisted Games, Twisted Hate, Twisted Lies
Serie: Twisted #1-4
Författare: Ana Huang
Utg år: 2021-2022
Förlag: Bloom Books

Cleopatra + Yasmin

Jag har läst böcker av Eloisa James förr och gillat det hon skriver (till exempel serien om Essex Sisters). Så jag blev glad när jag hittade de här på biblioteket, i översättning till svenska dessutom vilket inte händer alltför ofta med romanceböcker. Och jag gillade framsidorna, med blommor och fina färger.

I Cleopatra är det amerikanske Jake som i London träffar engelska Cleo. Han är rik affärsman, och har precis köpt en hel sy-affär med anställda och allt. Tanken är att han ska låta flytta hela verksamheten till Amerika för att där låta dem sy kläder till teatrarna. Tyvärr har han köpt (via ombud) affären utan att först ha kollat med de anställda om de är sugna på att flytta med till andra sidan jorden. Det är de inte. 
Cleo har kommit till Quimbys kostymer (ja, de som nyss bytt ägare) för att köpa sig ett antal klänningar. Ju mer anskrämliga, desto bättre. Hon är rik, och rikedomen kommer från en uppfinning som förbättrar vattenklosetter, så det är tjänade pengar vilket ju är en fasa inom societeten. Cleo är alltså ingen lady, och hon gillar inte societetsmänniskorna, och hon ska klä sig fult bara för att hon kan. Ungefär. Av den ledsna sömmerskan som tar hennes mått får hon nu höra att hela rasket har blivit sålt och ska flytta till hottahejti där det finns krokodiler och allsköns farligheter, och dit vill ingen av dem så nu ska de alla bli arbetslösa. Det tycker Cleo är dumt. Så hon köper nu istället affären, direkt ifrån nuvarande ägaren och inte via ombud.
Jake blir såklart arg. Men intresserad av den företagsamma Cleo. Och ja, de blir kära. Men först ska de genomgå en slags vadslagning i vem som har de mest häpnadsväckande och överdrivna kläderna under säsongens alla baler och tillställningar. 
Mycket fokus på kläder och tyg, dräkter och hur kläderna kan göra en man eller kvinna.

I Yasmin träffar vi några av personerna som fanns med i utkanten av första boken: Yasmin själv, som är en riktig lady och adlig - men som har ett förfärligt rykte. Och inte bättrar hon sig heller - nej, hon har djupa urringningar, älskar att skvallra och prata högt utan att bry sig om att kvinnor borde vara tysta och behagfulla. Hon är fransk (vilket absolut inte förbättrar hennes rykte) och hennes mamma sägs ha varit en av kejsar Napoleons älskarinnor (vilket verkligen verkligen inte förbättrar dotterns rykte). Och så Giles, greven av Lilford, som i bok 1 uppvaktade Cleo (men hon blev ju kär i den där jämrans amerikanen). Giles kan inte låta bli att söka upp lady Yasmin, att vara nära henne, att dansa med henne - trots att han hela tiden blir irriterad på hur opassande hon beter sig, hur fel kläder hon har, hur hon pratar och flirtar för mycket. Så han är arg och sur på sig själv, och lady Yasmin undrar vad han vill när han bara hänger runt henne hela tiden som ett åskmoln, ständigt missnöjd med hennes beteende.
Jag begriper ärligt talat inte varför hon inte bara ber honom fara och flyga - men de blir kära i varandra (dessutom mot Lydia Lilfords vilja, Giles lillasyster som är en direkt pain in the ass boken igenom).

De är OK för stunden, de här böckerna, men inte mer, och inte Eloisa James bästa.

Titel: Cleopatra + Yasmin
Serie: Wallflowerserien #1 + #2
Författare: Eloisa James
Originaltitel: How to Be a Wallflower + The Reluctant Countess (Would-Be Wallflowers Series)
Översättning: Maria Fredriksson
Utg år: 2023 + 2024
Förlag: HarperCollins Nordic

The Frugal Wizard's Handbook for Surviving Medieval England

En man vaknar upp mitt på en åker, i något som verkar vara en krater efter en explosion. Han vet inte var han är. Eller vem han är. Eller när han är. Total minnesförlust. Han ger sig iväg och kommer snart till en by, som han inte känner igen. Vad han dock inom sig vet är att han inte kommer härifrån alls, att han är van vid helt andra förhållanden. Och vad han också snart förstår om sig själv är att varifrån och vem han än är så brukar han tydligen bedöma och betygsätta saker, tänk "den här vägen får tre stjärnor - kunde varit fyra för utsikten men det är en grusväg som är sönderkörd och det drar ner betyget". Han begriper sig inte på sig själv.

Den här mannen befinner sig i ett medeltida England, som direkt taget ur en standard-fantasyroman. Men egentligen kommer han från framtiden, i en tidsresa som har gått alldeles fel. Han skulle inte komma fram med en explosion (kratern han vaknade i orsakades av honom själv), och explosionen som inte skulle ske har nu pajat hans minne (det återkommer så småningom) men än värre också hans manual, den där Handboken för att överleva medeltids-England. Han hittar spridda sidor och förstår snart att han som sig själv i framtiden köpt en svindyr tidsresa till medeltids-England. Men varför? Varför ville han hit? Han kommer också snart ihåg att han flyr från någon. Vem, och varför?

Det kan bara vara Brandon Sanderson som kommer på en sån här knäpp grej. Han blandar science-fiction med fantasymiljö, lägger till humor och mängder med action. Och jag borde verkligen gillat det här, men gör det inte så mycket som jag hade velat. Jag trodde före läsningen att det skulle vara mer anakronism och roligheter med "modern-människa-är-förvirrad-i-fantasymiljö" och att det här liksom skulle vara boken han själv skrev om sina tillkortakommanden och lärdomar. Men det här är något annat. Visst är det kul med miljön, men den blir nu bara en bakgrund till actionstoryn med tidsresor, jakt och farliga skurkar. Och Brandon Sanderson blir roligare när han inte går in för att vara rolig - det blir bättre när humorn glänser till i bra dialoger i de andra böckerna men här blir det lite ansträngt. 

Brandon Sanderson är min favoritförfattare och han har en väldigt hög lägstanivå, så det här är ändå en helt OK bok utan att vara wow.

Titel: The Frugal Wizard's Handbook for Surviving Medieval England
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2023
Förlag: Dragonsteel Entertainment

The Things We Leave Unfinished

Den här råkade jag se på biblioteket där jag jobbar, och sög direkt för att "wow, det är ju en av Rebecca Yarros böcker! Måste kolla om hennes tidigare böcker är lika bra som Fourth Wing!" Detta är väldigt långt från fantasy och drakar, men testa måste jag ju.

Och den är helt OK. Eller faktiskt riktigt bra. (men nej, den är inte Fourth Wing) (fasen, Carolina, vad du tjatar)

Georgias mormor, eller great grandmother, det är lite inkonsekvent i boken, och eftersom jag ju läst den vet jag att hon snarare bör vara farmor. Eller morfars mor. Nå, Georgias äldre släkting Scarlett Stanton var författare, en riktigt stor och känd romanceförfattare. I bokens början står Georgia i en bokhandel, vid hyllan med Scarlett Stantons böcker, när hon kommer i diskussion med en man som står i närheten. Jag kommer inte exakt ihåg hur de kommer in på det, men diskussionen handlar snart om en annan författare, en Noah Harrison. Denne Noah skriver också romance, men Georgia gillar honom inte. Hon tycker han alltid har trista slut på sina böcker, och framsidorna pryds alltid av par som nästan kysser varandra. Noah har skrivit många böcker och är också väldigt känd, men nu sågar Georgia denne författare jäms med fotknölarna.

Scarlett Stanton är nu död, men har efterlämnat ett oavslutat manus. Hennes förlag vill gärna ge ut det, och har hittat en författare som de tycker skulle kunna skriva färdigt det på ett bra sätt. Nu återstår bara att presentera denne författare för Georgia och få hennes godkännande (det är hon som ärvt mormor/morfars mor Scarlett). Mötet går inte bra, eftersom 1. författaren de föreslår är Noah Harrison, och 2. Noah Harrison visar sig vara just den man Georgia nyligen bråkade med i bokhandeln. Oj. Och no way. Det ska f-n inte vara ett sorgligt slut på mormor/farmors oavslutade manus. Inte om Georgia får bestämma.

Parallellt med Georgias och Noahs historia (och ja, de blir såklart kära i varandra, detta är den typen av bok) får vi läsa om Scarlett själv, då på 1940-talet när hon som ung bodde i England, jobbade inom underrättelsetjänsten och blev kär i en stridspilot, Jameson. Och vi förstår att 1. Det är just berättelsen om Scarlett och Jameson som är det oavslutade manus som Noah nu ska skriva färdigt, och 2. "blev kär i en stridspilot". Alltså. Det finns väl inga böcker om sådana kärlekar som slutar bra?

Bra bok, trots avsaknaden av drakar. Och av de två parallella berättelserna gillade jag den under andra världskriget mest - Scarlett och Jameson berör.

Titel: The Things We Leave Unfinished
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2021
Förlag: Entangled: Amara

De kom från öar

Det är precis i början av sommaren, och det är 1945, alltså strax efter att kriget är slut. Vi får träffa Dagmar som fortfarande bor hemma i Slite och jobbar på badhotellet. Hon har tre systrar som hon står väldigt nära: Britta är samtidigt hennes bästa vän och äldsta systern Hulda är nästan lite som Dagmars mamma. För riktiga mamma har på senaste tiden allt mer börjat gå in i en helt egen värld. En värld där "småfolket" tydligen är väldigt besvärliga och stjäl saker och ställer till det. Vissa dagar är mamma sig själv och helt klar, men andra dagar kan Dagmar hitta henne i köket i full färd med att hälla upp allt mjöl i kaffekopparna (jo, för småfolket skulle aldrig komma på idén att leta efter mjölet där när de nu kommer för att stjäla det). Pappa jobbar på cementfabriken, men mår inte riktigt bra. Det är något med magen som inte stämmer, men varför skulle han gå och störa någon doktor med det? Det går säkert över av sig själv.

Så Dagmar jobbar, hjälper till hemma, åker och badar, (hon älskar att bada - att åka och ta ett dopp är något hon gör för att trösta sig själv när något är jobbigt, eller för att fira något som är bra, eller som avslappning när hon kommer hem från jobbet, eller när hon behöver vara för sig själv en stund för att tänka. Det finns alltså knappt några dagar när Dagmar inte badar) går på dans, åker hem till storasyster Hulda. Hon är nöjd med livet men ändå inte: är det så här det ska vara? När ska det riktiga livet börja? Kommer hon att träffa någon och bilda familj? När då i så fall?

Och denne någon dyker snart upp. Holger heter han, och han tar in på hotellet där Dagmar jobbar. Han är sjöman, men båten han jobbar på har någon typ av maskinfel som måste lagas och det kommer ta tid. Så han vill bo lite mer OK under väntetiden. Redan första dagen när Dagmar tar emot honom i receptionen så gillar hon honom - de har lätt för att prata med varandra och det känns liksom rätt. Men är det bara Dagmar som känner så? Det verkar som att även Holger är intresserad, men är det något som Dagmar bara inbillar sig och hoppas för mycket på?

Det är alltså Dagmar från Gotland och Holger från Tjörn som är de som "kom från öar", och detta är första boken i en trilogi med dem i centrum. Trots att detta är väldigt realistisk vardag utan egentliga dramatiska händelser (det händer absolut en hel del i boken, men vardagsdramatik, liksom, sånt där som faktiskt händer i våra liv och som vi kan relatera till) vilket inte brukar vara min typ av böcker så gillar jag den här mycket ändå. Den är lättläst med korta kapitel, jag kan tydligt se miljö och det som händer framför mig, det känns väldigt äkta. Och personerna blir levande för mig, jag vill gärna fortsätta följa deras liv i resten av trilogin.

Titel: De kom från öar
Serie: De kom från öar #1
Författare: Malin Haawind
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

The Heartstone Thief

Curtis Vance livnär sig på att stjäla saker. Han är duktig på det, och livet funkar. Han får beställningar på sånt som diverse mystiska individer tycker att de vill äga, och så stjäl han, överlämnar, får pengar, och så festar han upp alla pengarna. Livet är en fest. Typ.

Tills den här kvällen när boken börjar, och Vance har firat runt efter ännu ett lyckat uppdrag. Nu var det ganska många månader sedan jag läste boken, så har glömt exakta detaljerna, men vill minnas att det är några skumma typer som tycker att de vill åt Vance pengar, och som överfaller honom när han rätt överförfriskad tar sig hem från krogen. Och då dyker Shaianna upp från ingenstans och räddar honom medelst iskallt knivmord av de skumma typerna. Lite så är det genom hela boken: Vance hamnar i farligheter och Shaianna kommer och räddar honom.

Vance har ingen aning om vem denna svartklädda och vapenförsedda kvinna är. Men hon berättar för honom: hon är magiker (sorceress men jag vägrar att kalla henne besvärjerska), och han måste hjälpa henne med ett uppdrag. Hon behöver få tag på en alldeles speciell relik, och Vance är ju en bra tjuv? Hon pratar vidare om att det finns livsfarliga magiska monster, och inte bara i världen utan här i stan, och att han svävar i fara. 

Hon är ju alldeles uppenbart helt sjuk i huvudet. Magi ju finns inte, inte monster heller. Vance tackar henne för att hon räddat hans liv men säger ungefär "ja, ja, det blir nog bra med det, men det där uppdraget får du ge åt någon annan" och går därifrån. 

Nu är det så att Shaianna absolut vet vad hon pratar om. Hon har många, många hemligheter och är absolut inte någon vanlig kvinna, inte ens om hon faktiskt kan använda magi (om vi nu skulle gå med på att tro på det). Nej, hon är mycket mer. Men det är Vance också! Så småningom får vi veta mer om var han egentligen kommer ifrån, och varför han lever det ur-hand-i-mun-liv som han gör, och varför han absolut inte vill erkänna att det finns magi och monster. 
Det Shaianna nu direkt gör är att, utan Vance godkännande, magiskt binda dem två så att de hädanefter inte kan vara längre än ett par hundra meter ifrån varandra. Så att Vance är tvungen att genomföra den där stölden av reliken. Absolut inte OK någonstans.

Detta är en riktigt bra story, och jag gillar att läsa om när Vance och Shaianna bråkar men ändå måste stå ut med varandra, hur de flyr undan de monster som ju såklart visar sig finnas på riktigt och hur vi får veta mer och mer om deras historia bakåt. Jag förstod det först som att detta skulle vara första boken i en serie - det verkar så när man läser om boken på nätet. Men den kom ut 2017, och sedan dess har det inte kommit någon uppföljare. Så det blev kanske inte, vilket är synd. Jag testar dock gärna något annat Pippa DaCosta har skrivit, vilket verkar vara en hel del.

Titel: The Heartstone Thief
Serie: Heartstone Thief #1 (men kommer det fler??)
Författare: Pippa DaCosta
Utg år: 2017

Joust

Vetch är en liten mager tonåring som får för lite mat och arbetar alldeles för tungt under en förman som är oändligt elak. Gården där han jobbar tillhörde före kriget Vetch egen familj, men de dödades alla under kriget och nu är det bara han kvar. Han är livegen, har inget att säga till om och hatar alla. Förutom förmannen hatar han det folk, Tia, som besegrade hans eget folk, Alta. Och av Tia hatar han drakryttarna, "dragon jousters", allra mest. Det var de som gjorde så att Tia vann kriget, och de är oändligt högfärdiga och fina och roten till allt ont i världen.

När boken börjar så kånkar Vetch under mycket möda på vattenhinkar och drömmer om nästa lilla ynkliga rast - då en av de där drakarna landar precis där han är. Den är vacker, det är den. Men dess ryttare hoppar av, går fram till Vetch, kräver att få dricka av vattnet han bär samt tar en hel spann och bara häller över sig. För att han är lite varm och svettig! Vem är inte varm och svettig?? Nu är Vetch jobb med att bära vattnet ogjort, hans rast blir till intet och han blir så arg att han nästan spricker. Dessa eländiga drakryttare!

Men det är denna händelse som vänder Vetch liv: när förmannen kommer och ska straffa Vetch för det förspillda vattnet (som ju inte var hans fel) så griper drakryttaren (som heter Ari) in. Låt blir det där, säger han ungefär, den här pojken tar jag med mig för jag behöver en ny drakskötare. Förmannen skriker och skränar och säger att det kan du inte göra - men det kan drakryttaren visst. För han är drakryttare som ju är finare och viktigare än alla andra. Så Vetch får nu följa med på drakryggen och flyga till närmaste stad (han blir åksjuk och kräks) och läras upp att bli drakskötare.

Jag är ju förtjust i fantasy med drakar, och gillar den här en hel del. Vetch fortsätter att vara arg på allt och alla men tinar snart upp för drakryttaren Ari som är den ende som behandlar sin drake på ett vettigt sätt (alla andra slår dem och ser till att de håller sig i skinnet genom att lägga droger i deras mat). Men det jag saknar mycket är det som drakar brukar vara i annan fantasy: egna karaktärer som kan kommunicera, som ofta är väldigt smarta, och med egen vilja. Här har de reducerats till livsfarliga husdjur som hålls i bur. Detta är första boken i serien och jag vet ju inte om det kommer vara så i resten av böckerna - vi har inte hunnit lära känna drakarna riktigt än, bara förstått att de inte har det så bra som de hade kunnat ha det. Jag får väl läsa vidare och se.

Titel: Joust
Serie: Dragon Jousters #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003

Ice Planet Barbarians

Jag gjorde ingen bästa-värsta-lista för mina lästa böcker för 2024 - men om jag hade gjort en så hade Ice Planet Barbarians varit Årets skämskudde. 

Vi har en ung kvinna, Georgie, som går och lägger sig som vanligt. När hon vaknar upp så är hon inte alls längre i sin säng - nej, hon befinner sig ombord på ett rymdskepp, bortförd av aliens. 

(och ja, jag borde ha lagt ner boken redan här?)

Hon är inte ensam. De är många kvinnor inlåsta i rymdskeppets lastutrymme. De är förtvivlade, de gråter, de har ingen mat, de har bara en hink att uträtta sina behov i. Och de måste vara tysta, annars kommer aliensarna in och bestraffar dem. 

Men, tänka sig, rymdskeppet får motorproblem (eller nåt) och måste nödlanda, och gör det på en planet täckt av is (tänk Hoth). Medan de skurkaktiga och onda rymdisarna väntar på support så passar kvinnorna på att fly. Allt är eländigt - de är strandsatta på en okänd planet, det är snö och is och de har såklart bara (tunna och sexiga) pyjamasar på sig. Georgie är lite tuffare än alla andra, så hon tar sitt ansvar och beger sig iväg för att hitta hjälp. Men ja, det är en isplanet, och det är farligt, och hon råkar illa ut, slår sig, förlorar medvetandet, men blir på något sätt räddad av någon för när hon vaknar upp så befinner hon sig i en isgrotta. Och det hon vaknar av? Jo: en annan rymdvarelse, en isplanetsinföding, som med huvudet mellan hennes ben är i full färd med att... ja. Leverera henne njutning, helt enkelt. Han är blå. Han har horn. Han har svans. Och hans tunga har små utväxter som gör den särskild lämpad för jobbet. 

När han är klar med det så yttrar han något som bara kan uppfattas som "du är min kvinna nu". 

Det som fick mig att trots alla skämskuddevarningar ändå läsa vidare var att man nu fick läsa även ur Vektals (ja, blå rymdisen med den fantastiska tungan)(och hornen) perspektiv. Och det blev lite kul, faktiskt. Men: det visar sig att Vektal är hövding för en hel klan blåa killar, och att det råder en stor brist på kvinnor här. De behöver partners allihop. Och... vänta nu, Georgie kom på ett rymdskepp fullt av unga kvinnor? Jodå. De ska alla bli kära i varsin jättesmurf med muskler. I varsin bok. Det här är nämligen första boken i en serie på över tjugo böcker...! 

Det här var min första utflykt i science-fiction-romance-land. Det får nog bli den sista också, tror jag. Och de andra kvinnorna och blå männen får hitta varandra utan att jag läser om det. 

Titel: Ice Planet Barbarians
Serie: Ice Planet Barbarians #1
Författare: Ruby Dixon
Utg år: 2015