Bones of the Dragon

Weis & Hickman har jag läst mycket av. Jag gillade Dragonlance-böckerna, men framförallt älskade jag deras serie The Death Gate Cycle. Spänning, humor och fina världsbyggen. Här hittade jag nu en serie av dem som jag tidigare missat: Dragonships of Vindras. 

Vi börjar i den norra delen av den här världen, och här känns det vikingainspirerat, både med gudarna (som både dyrkas på håll men som också ibland helt handfast stiger in i verkligheten och interagerar med de vanliga människorna), drakskeppen och människorna. Men ganska raskt dyker här också upp hotfulla ogres (vad är den svenska översättningen egentligen? "träsktroll"??) som har helt andra gudar, och som lugnt aviserar att det nyligen har varit en stor strid i himmelen där (enligt dem) vikingamänniskornas gudar förlorade stort och dog allihop eller tog till sjappen, och där ogre-gudarna stod som segrare. Senare i boken kommer druider och deras gudar ha en stor roll, och ännu senare har vi kultur och gudar inspirerade av romarna. Så det är en salig blandning av alltihop. Det låter som att det blir lite för mycket, men det funkar fint under läsningen, och det är trots allt världsbygget jag gillar mest med den här boken. Det är kul med gudar som är "mänskliga" eller vad man ska säga, och det är de här. Och jag gillar när världen öppnar upp sig under läsningens gång och blir så mycket mer än det verkade i början.

Det jag inte gillar är huvudpersonerna. Särskilt inte Skylan Ivorson, son till byns hövding och en kille som är van att få som han vill. Han är snygg och stark och påstridig och helt jämra dum i huvudet. Han lyckas driva igenom att bli hövdingarnas hövding, men därefter går allt honom emot. Alltså verkligen katastrof-emot. Eftersom jag tycker så illa om honom så sitter jag och gottar mig i allt som går fel för honom, men sen inser jag allteftersom jag läser boken att det är den här jämra Skylan som det är meningen att jag ska hålla på. Att han kommer att lära sig av sina misstag och bli en bättre människa i kommande böcker. Jahaja. Fan tro't. Jag ger honom någon bok till, så får vi se. Omgivande personer är inte så där himla kul heller, så egentligen gillar jag ingen alls. Eller, OK, när Wolf dyker upp så måste man ju bara älska honom. Han är väldigt speciell.

Däremot gillar jag drakskeppen. De är inte bara byggda som drakar - nej, de har som hemlig "energikälla" ett drakben som hänger helt odramatiskt på ett snöre uppspikat på masten. Vindras prästinnor (bone priestesses) kan via magi åkalla varje drakskepps tillhörande drake, som då tar fysisk form och hjälper Vindras-folket i deras strider och annat. Fast bara om draken har lust, eller har tid. Så det där vet man inte. 

Drakarna har förresten en väldigt stor och viktig del i världsbygget, de också. Men det tar ett tag in i boken innan jag inser att de faktiskt finns på riktigt, för först verkar de mest bara vara en skröna.

Jag är så himla kluven till den här boken - det finns mycket jag gillar i den, men också mycket jag tycker är rätt trist. Personerna, alltså. Och handlingen, som emellanåt är rätt seg. Men så dyker detaljer som de där bångstyriga båtdrakarna upp, eller ogre-schamanerna. Eller Wolf. Och då gillar jag det jättemycket, och måste läsa vidare. Så, som sagt, jag ger serien en chans till med nästa bok, så får vi se. Här vinkar vi hejdå till Skylan när han sitter naken och fastkedjad på någon annans skepp. Han är slav, han är på väg långt bort och han är hatad av alla. Ajdå. Ojdå. Så går det när man är dum, Skylan.

Titel: Bones of the Dragon
Serie: Dragonships of Vindras #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 2009

På grund av Billie Bridgerton

Familjen Rokesby är en slags prequel-serie till Bridgertonböckerna - vi får läsa om generationen före alla Bridgertonsyskonen, och tiden är alltså slutet av 1700-talet.

I den här första får vi då läsa om Billie Bridgerton, som fullständigt struntar i att det är slutet på 1700-talet och har byxor på sig. Jo, för det är ju mer praktiskt när man rider ut och inspekterar ägorna, skörden, och hälsar på de anställda. Och eftersom man - lika skandalöst - inte sitter i damsadel utan grensle över hästen. Billie gör inte som man borde. Det har hon aldrig gjort. Såklart hon kan ha fina klänningar på sig och uppföra sig à la adlig familj, men om hon vill vrålgaloppera med Rokesbykillarna över fälten och våga livet när hästarna hoppar över häckarna så gör hon det. Och klättras det i träd så är Billie med. (även om hon trillat ner en gång och brutit båda armarna)

Rokesbykillarna, ja. Familjen Rokesby är närmaste grannar med familjen Bridgerton, och Billie och hennes syskon har vuxit upp tillsammans med barnen Rokesby. Mary Rokesby är Billies bästa vän, och att hon själv ska gifta sig med någon av bröderna Andrew eller Edward är liksom så självklart. Däremot ska hon absolut inte gifta sig med äldste brodern Rokesby, han som ska bli lord Kennard. George heter han, och han är ju lite äldre än Billie och de andra trädklättarna/vansinnesryttarna. Tråkig och korrekt är han, och han och Billie har aldrig kommit överens.

Så därför är det nu lite jobbigt när Billie har råkat hamna på ett hustak och inte kan komma ner. Jo, för hon skulle rädda en katt från ett träd, trillade och stukade foten, och kan inte ta sig ner från taket hon landade på. Vem kommer då klivande på vägen när hon ropar efter hjälp? Jo, den där eländige George. Och han tar sig upp på taket för att rädda Billie (han är ju korrekt och trusthworthy) men det bär sig inte bättre än att han (av anledningar) också fastnar på det där taket. Så nu sitter de där tillsammans. Katten är borta. Och vad, vad ska de prata om? Och kan inte bara någon tredje person komma snart på den där vägen, resa stegen åt dem och hjälpa dem därifrån??

Ja, ja. Såklart de blir kära. Inte just på taket, men så småningom. Och jag har faktiskt väldigt trevligt i deras sällskap. Det här är Julia Quinn när hon är som allra bäst. 

Titel: På grund av Billie Bridgerton
Serie: Familjen Rokesby #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Because of Miss Bridgerton
Översättning: Anna Thuresson

Evil grandma

Mona är inte perfekt. Det vet hon. Hon borde äta nyttigare och röra på sig mer, säkert borde hon bli snällare och gladare också men... hon är den hon är. Och nu ska hon bli farmor. Hennes son Thomas och hans super-duper-perfekta flickvän Alma har kommit på besök (och Alma säger ingenting men visar så tydligt att kaffet och fikan och alltihop bara är så fel och att hon hellre skulle vilja vara någon annanstans, något fräschare, något som gör sig bättre på instagram än Monas val av soffa och övrig inredning)(för själv är nämligen Alma av typen lägga-upp-komponerade-och-perfekta-bilder-på-instagram-av-perfekta-stunder-i-hennes-perfekta-liv-med-bildtexter-typ-embrace-life-eller-moments-of-happiness-eller-[insert valfri floskel på engelska] och kallar sig influencer)(snygg är hon också)(fan)(Mona blir bara så trött och kan bruden inte ens bara ta en kaka och se glad ut??)

Var var jag nu innan jag började missbruka parenteser? Jo: Thomas och Alma släpper bomben att de ska ha barn. Att Mona ska bli farmor. Och är inte det alldeles underbart? Mona vet inte riktigt vad som är lämpligt att säga, så hon säger något som inte alls är lika sprudlande som det borde ha varit. På kvällen får hon ont i huvudet och överallt och upptäcker att hon har skyhögt blodtryck, tror hon har fått hjärtproblem men en läkare lugnar henne: hon har helt enkelt fått en panikattack. Det är den där farmorsgrejen... Jahaja. Så ska man inte reagera. Almas mamma, blivande mormor alltså, har minsann reagerat på rätt sätt, blivit så lycklig så lycklig så och genast satt igång med att sticka små gulliga koftor till det kommande barnbarnet. Mona kan inte sticka. Och hon gillar inte barn så där värst mycket.

Det blir värre. För Thomas och gravida Alma (som för övrigt nu har döpt om sitt instagramkonto till @allmama och lägger upp softade och förväntansfulla bilder på sin kropp, sina inköp av babyprylar och så vidare och så vidare och kallar sig numera mumfluencer) har fått en vattenläcka i sin lägenhet. Under tiden renoveringen av den sker så flyttar de in till Mona. Almas föräldrar har ett stort hus, men där funkade det tydligen inte så bra med Almas syster eller hur det nu var, så de tar över Monas sovrum och så får Mona flytta in i gästrummet. Alma lägger upp mängder av foton på instagram om hur himla jobbigt det är att bo så trångt som de bor nu - men skriver inget om kaoset hon själv skapar utan att någonsin hjälpa till med att laga middag (istället klagar hon på det Mona lagar) eller städa.

Så Mona behöver få utlopp någonstans. Hon startar instagramkontot @evilgrandma65, och gör inlägg om otacksamma barn i alla åldrar. 

Även om Mona känns väldigt kantig och jag flera gånger stör mig på henne och tycker hon kunde säga till istället för att bara känna inombords så är jag helt på hennes sida. Varför skulle man förvandlas till en vänlig, bullbakande, stickande och tålmodig dam i mjuka pastellfärger och vitt hår i knut bara för att man råkar bli så gammal så att man får barnbarn? Man fortsätter väl vara den man varit hela livet tidigare? Om än med mer skrynklor i ansiktet?

Titel: Evil grandma
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Evil grandma
Översättning: Lie Fredholm
Utg år: 2025
Förlag: Forum

Snapshot

En kortroman av Sanderson som är en slags science-fiction-deckare. När jag väl lyckas släppa mina förnuftiga tankar på hur det-där-i-hela-fridens-namn-funkar-egentligen så är den väldigt bra.

I den här framtiden så har man kommit på ett sätt att i ett "snapshot" på konstgjord väg återskapa en dag på en specifik plats. Tänk alltså som ett foto ur dåtid, fast fotot är en hel dag, med en hel stad, med alla människorna som gör exakt det de gjorde dagen för snapshotet ifråga. Och nej, jag begriper inte heller hur det där skulle gå till. Men OK, så är premisserna, och i det här har vi två poliser som jobbar med att gå in i olika snapshots för att hitta bevis för brott som begåtts. Anthony Davis och hans partner Chaz kan till exempel ha som uppgift att gå in i den 4 juli, vara på plats vid den skjutning som händer då eftersom de vet exakt när och var den sker. De kan inte stoppa själva skjutandet (det här är ju inte verklighet utan bara en bild eller ett minne av det som hände) - men de kan i snapshotet följa efter mördaren och se var han dumpar vapnet. Sedan rapporterar de ut det till den verkliga världen, som då kan ta sig till den platsen på riktigt, hitta vapnet, och ha fått viktigt bevismaterial.

Ja, det är knäppt, och ja, det känns som något som bara en Brandon Sanderson kan hitta på. Anthony och Chaz kan vara länge i det där snapshotet, och de kan gå och äta mat, de kan gå och roa sig mellan uppdragen (för de kan ha en lista med flera grejer de ska kolla på), och de är lite som gudar för om det är någon av människorna i snapshotsvärlden som bråkar med dem och tycker typ "här kan du inte gå in om du inte jobbar här" så kan de bara visa sina polisbrickor som bevisar att de är "on snapshot duty" och då blir människan de visar den för helt lamslagen för han eller hon inser att de själva inte finns på riktigt utan bara i en bild. (och ja, det är totalt förvirrande men man vänjer sig)

Så det är en vanlig dag på jobbet för Anthony och Chaz. Tills de får se något som de inte har på listan. Något som de rapporterar ut till verkligheten om men får veta att de inte ska kolla vidare på. Och det blir riktigt bra och spännande.

Titel: Snapshot
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2017
Förlag: Dragonsteel Entertainment

Flätan

Allra först får vi läsa om Smita i Indien, som varje dag greppar korgen hon hatar och går ut i byn och plockar upp bajs. Precis som hon gjort varje dag i sitt liv, precis som hennes mamma gjort före henne. När Smita som barn skulle lära sig bajsplockaryrket av mamma så kräktes hon av lukten, men mamma bara: "du vänjer dig". Men Smita har aldrig vant sig, och varje kväll när hon kommer hem från jobbet så står hon länge, länge och skrubbar sig så ren hon kan på gården bakom det lilla skjulet där hon, hennes man och deras dotter bor. Lukten ska åtminstone inte komma in i huset. 

Det är alltså människobajs hon plockar, och hon plockar med bara händerna. Det funkar inte så bra med avlopp, wc och sånt där här där Smita bor, och någon måste ju ta hand om skiten. Självklart blir det de lägsta i samhället, de som inte längre får kallas kastlösa, men som är det ändå. 

Det Smita nu sätter allt sitt hopp till är att hennes dotter ska börja skolan. Dottern ska få lära sig läsa! Och aldrig, aldrig ska Smitas dotter behöva plocka bajs. Aldrig!

Det tog ett tag innan jag begrep att det här utspelar sig i nutid, att sådana som Smita fortfarande finns, och att det fortfarande ska plockas upp bajs med händerna. Nästa kvinna vi får träffa bor på Sicilien, heter Giulia och jobbar också med något jag inte heller visste existerade: hon och hennes familj samlar in människohår. De knackar dörr, öppnar sin påse, och tar emot hopsamlat hår i den. Tydligen har här länge funnits en tradition av att man inte slänger sitt hår - alltså sånt som rensas ur hårborsten, eller sopas upp från golvet. Nej, det samlas, och lämnas till familjer som Giulias, som sedan lever på att tvätta det insamlade håret, reda ut det, sortera efter färg och sedan sälja vidare till peruk- och löshårstillverkningen. Men traditionen med att spara hår håller på att försvinna, och Giulias familj får allt svårare att få ihop inkomsterna.

I Kanada bor Sarah, och hon jobbar som advokat. Jobbet är det viktigaste, och hon är duktig på det hon gör. Hon jobbar jämt, jämt, och hon har kommit högt upp på karriärstegen. Nu blir hon allvarligt sjuk - men försöker först att inte låtsas om det utan jobbar på tills det inte längre går. 

Det är tre så vitt skilda liv, ändå kommer de tre berättelserna att knytas samman. Jag gillar den här boken, och även om ingen av de tre kvinnorna har det särskilt lätt är de intressanta att läsa om. Rekommenderas!

Titel: Flätan
Författare: Laetitia Colombani
Originaltitel: La Tresse
Översättning: Lotta Triad
Utg år: 2017
Förlag: Sekwa

Remember When

Fjärde boken i Ravenswood-serien, och den här gången får mamma Clarissa minsann sin egen love-story. Hon har ju i de tidigare böckerna fått se sina barn hitta sina forever-and-after-kärlekar en efter en, och har mest setts i bakgrunden som den dowager-countess-of-Stratton som det varit så synd om eftersom hennes numera avlidne make var så skandalös. Hon har också setts som den som styrt upp alla sammankomster och fester, en kompetent lady ända ut i fingerspetsarna, en som vet precis hur en sådan ska uppföra sig och vara.

Vad händer då nu? Jo, Clarissa bestämmer sig för att 1. hon är rätt less på att alltid bara ta hand om alla andra och se till att de har det bra. Nu vill hon ta hand om sig själv. Ta reda på vem hon själv är, och vad hon tycker om att göra när hon inte har alla krav på vad hon borde göra hängande över sig. Så hon meddelar sin familj, släkt och omgivning att nu ska hon tillbringa sommaren ensam (ja, hon och hundra tjänare men de räknas liksom inte) på slottet Ravenswood. Ta sovmorgnar, lalla runt, känna livet i sig. Typ. 

Och 2. att även hon har rätt att bli kär i någon, trots att hon är både mormor och farmor och änka och alltihop. Så det blir hon. Trots att hennes vuxna barn i omgångar tar sig till Ravenswood för att försöka prata morsan till rätta ("vad håller du på med? vill du att vi kommer att håller dig sällskap, du vet nog inte vad du gör nu va?" fast artigare, kärleksfullare och mer respektfullt framfört)

Den hon blir kär i är nämligen inte riktigt lämplig för en lady i högsta aristokratin: Matthew Taylor, byns snickare. 

Fast grejen är att han är inte så annorlunda än henne ändå - han är egentligen från en fin familj, "born a gentleman". Matthew och Clarissa bodde grannar när de växte upp, och var kära i varandra redan då. Sedan kom lord Ravenswood och friade till Clarissa och hon ba "wow! vilket kap! honom tar jag, jag får slott och lady-titel på köpet!". Matthew hittade någon annan att gifta sig med, det blev inte bra, så i många år drog han ut i Europa och lärde sig att bli snickare. Sen kom han hem till England, bosatte sig i byn nära Ravenswood och ja... nu börjar han och Clarissa att prata igen, blir kära i varandra igen, och nu tycker de att de är vuxna nog att själva bestämma om de ska vara ihop eller ej. Omvärlden tycker såklart att det hela är fullständigt otänkbart och årets skandal, men... snickaren och ladyn, alltså.

Jag gillar att Mary Balogh återigen låter de lite äldre (eller nja, Clarissa ska väl fylla 50 tror jag, så där himla lastgammal är hon ändå inte) få vara huvudpersoner. Men den här boken tar liksom aldrig riktig fart. Jag hade velat att Clarissa kom på roligare saker om sig själv och vad hon gillar i livet mer än att hon gillar sovmorgnar och promenader i parken. Hade inte hon också kunnat få tälja loss lite i trä tillsammans med Matthew? Kommit på att hon gillade att baka? Något kul? Nu blir det mest mellanmjölk av det, och en väldigt stillsam romans.

Titel: Remember When
Serie: Ravenswood #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2025

Always Remember

Jag har låtit Ravenswood-serien av Mary Balogh vila lite efter bok 2, eftersom jag kände mig lite trött på det som hon nu ägnar sig mer och mer åt i sina böcker: att äntligen behöva räkna upp vad exakt alla familjemedlemmar och släktingar gör varenda stund (var de sitter på festen och vem de pratar med, vad alla gör under den där soliga dagen och i vilket sällskap de gör det, osv osv). Det tar alldeles för mycket plats i hennes böcker, och jag får för lite av själva lovestoryn.

Men den här är mycket bättre! Det finns en hel del av räkna-upp-vad-alla-gör-sjukan, men Bens och Jennys story får allra mest plats, och är dessutom kul att läsa, så den här boken gillar jag mycket mer än de två första böckerna i serien.

Jenny, lady Jennifer Arden, syster till hertig Lucas i bok 2, kan inte gå eller ens stå särskilt bra. Hon sitter i en klumpig rullstol (som hon inte kan förflytta själv) och får bli buren när hon ska förflytta sig någonstans. Men hon är trots det alltid glad och nöjd, möter alla med ett strålande leende, är social och gillar att sitta och prata med vänner och bekanta på fester och sammankomster, och hon skulle aldrig, aldrig beklaga sig över att hon har ont i sitt ben. För det har hon, faktiskt för det mesta. Det ena benet är förtvinat och förvridet sedan hon som liten hade någon oförklarlig och allvarlig sjukdom. Hon drömmer om att kunna gå som alla andra, kunna springa, kunna rida, kunna dansa... men vet att det aldrig kommer att ske. Och hon vill ha man och familj, men de få män som uppvaktat henne har tydligt bara varit ute efter hennes titel, pengar och arv och absolut inte sett henne, Jenny, som den person hon är, oaktat hög börd och oaktat ett uselt missformat ben.

Ben Ellis är halvbror till Devlin Ware, earlen av Stratton, huvudpersonen i första boken i serien. Ben är äldre än Devlin men eftersom han inte är född inom äktenskapet (förre earlen av Stratton, Devlins och Bens pappa, var inte av den särskilt trogne typen, vilket vi fick veta allt om i första boken) så har han förstås inte kommit ifråga för att ärva Ravenswood och earl-titeln. Han har vuxit upp på Ravenswood, som en i familjen men samtidigt alltid väldigt tydligt inte helt en i familjen eftersom han ju är (huuuu) den oäkte sonen. För syskonen Ware har detta aldrig varit något konstigt, men för Ben själv har det hela livet varit något som definierat honom: en av dem, men aldrig helt en av dem, och kommer aldrig att vara godkänd i de aristokratkretsar där resten av syskonen Ware rör sig. 
Ben har nu varit ute i Napoleonkrigen tillsammans med Devlin, och har under den tiden varit gift, fått en dotter och blivit änkling, så nu är han ensamstående pappa med en liten dotter som heter Joy.

Nu är det sommar, och lady Jennifer Arden är på ett flera veckor långt houseparty på Ravenswood, tillsammans med många andra (och ja, vi får veta exakt vilka, och var de är och gör, och vem de gör det tillsammans med...) och har varit lika sprudlande social som alltid där hon sitter i sin rullstol omgiven av trevliga och pratsamma människor. Men hon har dragit sig undan en stund, för att vila sitt ben som värker, och få vara tyst en stund. Och då gör hon det som hon gör ibland, mot sina läkares råd och aldrig så att någon ser: hon tränar att gå på kryckor. Det går inte bra, det gör ont och det är jobbigt, men hon vill så gärna kunna gå... 
Det hon inte vet den här gången är att Ben Ellis också dragit sig undan sällskapet lite och sitter och njuter av tystnaden i rosenträdgården han också. Och han råkar se hennes vinglande försök med kryckorna. Det blir lite pinsam stämning, för han kan inte dra sig undan och låtsas som att han inget sett, för hon har sett honom också. Så de tvingas sitta ner och prata lite, för det vore oartigt annars. Men det som de bägge trodde skulle bli en jobbig och plågsamt artig stund blir något helt annat, för konstigt nog har de inte alls svårt för att prata med varandra, och lika konstigt känns det helt ok att direkt prata om saker de aldrig pratar om med någon annan. De finner varandra, helt enkelt. Och så har ju Ben den egenheten att han bara inte kan se ett problem eller något som behöver fixas utan att själv fixa det eller försöka komma med en lösning på problemet. Nu, eftersom de verkar kunna prata om allt, så tar han upp hennes missformade ben (något som annars aldrig görs) och frågar om hon inte brukar rida trots benet? Det borde ju gå? Eller om hon har provat att köra med häst och vagn? Hon får ju alltid sitta still, men att köra borde ju fungera och ge henne mer frihet? Och finns det inte några bättre kryckor? Någon sko som kunde stödja hennes fotled bättre? Och en rullstol hon själv kan styra?? Jenny blir helt överväldigad. Arg först, för att han tar upp det, men sen går tankarna igång, för tidigare har alla i hennes familj alltid bara försökt skydda henne, bära henne och göra henne glad trots hennes påtvingade stillasittande liv. Aldrig har någon kommit med idéer om att hon kunde göra annat än bara sitta still (hon är ju så ömtålig och skör, och hon var så nära att dö den gången när hon var liten och sjuk), och hon själv har aldrig vågat tänka längre än kryckorna. Men... finns det möjligen hopp om lite frihet även för henne?

Nej, det är inget ta-daaa-Jenny-släpper-kryckorna-och-kan-dansa-och-springa-maraton-moment. Men det kommer att bli små förändringar som betyder mycket för hennes liv, självkänsla och frihet, och det är fint att läsa om. Och så blir hon och Ben såklart kära i varandra. Och det är, också såklart, helt olämpligt eftersom hon ju är syster till en hertig och han bara den oäkta sonen till en earl. Men vet ni vad: det löser sig. Det här är ju romance.

Titel: Always Remember
Serie: Ravenswood #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2024

The Christmas Castle in Scotland

Izzy, en av dem som var med på matlagningskursen i Irland i förra boken i serien, har ärvt ett helt slott i Skottland. Förvisso ett slott i väldigt stort behov av renovering - men ett slott...! Dessutom med tillhörande steward som heter Duncan och pratar väldigt bred skotska, så vi liksom ska få rätta känslan av wee lass, dinna fash, parritch fur brekfest osv osv. Det förekommer dessutom ett antal kiltar, det äts haggis, det dansas reel, och ja: det strösslas av allt man kan tänkas vilja ha av Skottland. Caplins romaner är rena reseguiderna ibland. Men på ett bra sätt!

Izzy har alltså ärvt ett nedgånget slott, och tänker nu renovera det till ett bed-and-breakfast-hotell. Hon har inte jättemycket pengar, så hon tänker göra det mesta jobbet själv. Eller, ja, med hjälp av sin mamma Xanthe. Fast man kanske hellre skulle säga trots att hon har sin mamma Xanthe boende med sig i det där slottet. För Xanthe (som absolut inte vill bli kallad "mamma" eftersom det gör henne såååå mycket äldre) är en rätt krävande person att leva med. Hon är enormt kreativ och har tusen idéer - men hon har inte riktigt koll på såna där trista saker som pengar, eller verklighet, eller jobbet som krävs för att genomföra alla de där idéerna hon sprudlar av. 

När nu Izzy kommer hem från matlagningskursen och trött efter resan går till köket för att göra sig en kopp te - så står där en vilt främmande man i full färd med att laga kvällsmat. När hon frågar honom vem han är och vad han gör i hennes kök så svarar han att han "bor här", och det har han kommit överens om med landladyn Xanthe. Men åååhh... mamma! tänker Izzy, du kan ju inte ta emot betalande gäster förrän vi är klara med renoveringen. Men när hon försöker få Xanthe att förstå detta så förstår denna inte alls att det är något problem, och meddelar glatt att det förresten blir ännu fler gäster snart eftersom hon bokat in ett helt sällskap över jul, ett sällskap som dessutom kommer betala väldigt bra. Och "du säger ju hela tiden att vi behöver mer pengar" så det borde väl vara en toppengrej? 

Sällskapet som ska komma till jul visar sig ganska snart ha väldigt höga krav på komfort, service och mat och skickar ett otal mail som kräver allt ifrån särskilda sorters tvålar till krav på lakanskvalitet. Och de är tydligt vana vid riktigt bra mat - hur långt kommer Izzys nyförvärvade matlagningskunskaper att räcka för dem? Och hur ska hon hinna renovera allt det som behövs innan de kommer? Det känns nästan omöjligt, men Izzy har precis fått veta exakt hur mycket det kommer kosta att renovera slottets tak (och det är akut - det läcker som ett såll) så pengarna från de krävande julgästerna behövs verkligen.

Så det blir renovering, och inredning, och juldekorationer, och mycket matlagning, och nya vänskaper, och fler och fler som hjälper Izzy i renoveringsjobbet. Och jadå, det blir så klart romantik också - buttre karln i köket visar sig heta Ross och vara rätt trevlig när han sätter den sidan till. Det är mysig läsning.

Titel: The Christmas Castle in Scotland
Serie: Romantic Escapes #9
Författare: Julie Caplin
Utg år: 

Perfect State

Jag läste ju nyligen mastodontboken Wind and Truth av Brandon Sanderson, och höll knappt på att ta mig igenom den pga lång-lång-lång, med många-många karaktärer och lååånga utvikningar som inte förde handlingen framåt. Och jag kände att jag höll på att tappa tron på min husgud Sanderson, han med de fantastiska idéerna och överraskande twisterna - var höll han hus i detta mastodontbygge till bok? Så jag tog mig raskt an en av hans kortromaner ("novellas") som jag ännu inte läst, men som länge legat i min Kindle och väntat. Perfect State alltså. Hittade jag "min" Sanderson i den?

Ja, minsann. Det gjorde jag. För något sånt här kan bara han komma på, och göra en bra story av på mindre än hundra sidor.

Vi får läsa om God-Emperor Kairominas, Kai. Han är verkligen högst av alla, titeln "god-emperor" är hyfsat imponerande. Han har ett eget slott i sin egna stad, han har makt över hela världen, han har vunnit alla krig och enat alla länder under sitt styre. Han har lyckats så fantastiskt bra att han nu nästan börjar bli lite uttråkad - om man har fått all makt, är både gud och kejsare och vunnit allt? Vad gör man då? Hans projekt nuförtiden är att lära sig behärska sin magi bättre, och har ett lite mer långsiktigt mål att via magi lära sig kontrollera vädret, för det verkar kul att kunna.

Men hur mäktig han än är så finns det de som bestämmer över honom. Han har nu fått meddelande från någon/några/något som kallar sig "the Wode". Dessa the Wode kräver nu att Kai går på date. Att han skaffar barn med en annan som är av samma sort som han själv. Denna date ska genomföras i en annan "state". Och kvinnan han ska träffa är bäst och mäktigast i världen även hon. Fast... i en annan värld. En annan "state". För som vi får förstå redan på de första sidorna (och det slängs ut i en mening utan förberedelse och jag bara "men... vänta lite här nu. Va?"): Kai är bara en av miljoner, eller triljoner, brains in jars.

Ja. Precis så. Matrix - släng dig i väggen.

Titel: Perfect State
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Förlag: Dragonsteel Entertainments

Desserts & Dragons

Jag råkade på den här boken, läste beskrivningen och tyckte att det hela var så knäppt att jag bara var tvungen att testa att läsa den. Och jag gillade den en hel del, faktiskt. Den är helt galen, med underbara knäppa detaljer, men handlingen i sig ger jag inte mycket för. Däremot karaktärerna, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. Jag gillar Gregor och hans kompisar!

Gregor är dvärg, kommer från generationer av dvärgar som lever under ett berg och försörjer sig på sånt som dvärgar brukar göra i fantasyböcker: de gräver gångar och hackar efter metaller och är duktiga på... ja, stenar och grävande. Men Gregor har nu, som första i släkten någonsin, gjort något riktigt stort: han har sökt in på universitetet. Där ska han läsa teknik och utbilda sig till ingenjör, så att han sedan kan återvända hem och Utveckla Grävandet med Större Kunskaper. Typ.

Grejen är att han i sitt fina antagningsbesked till universitetet har fått fel adress. Så när han nu kommer vandrande till den stora staden så råkar han i stället hamna i slottet, och blir där visad till slottets stora kök. Eller ett av köken, nämligen det kök där det bakas kakor och tårtor. En konditormästare (eller vad han kan tänkas kallas) står och skäller ut sina lärlingar som inte presterat på den yttersta nivå han förväntar sig att de ska, och just när Gregor kommer in så pekar mästaren förnärmat på ett bakverk (tror det är en éclair) som enligt honom inte håller måttet, och så får han syn på Gregor och "Du där! Smaka på den här och säg vad du tycker!". Gregor smakar - och kommer direkt till smaksensationernas himmelrike. Det är så gott så han nästan svimmar. Han har aldrig tidigare ätit socker i hela sitt liv, och det här är bara så gott. Mästaren ser hans eufori, och känner att "den här killen, han har känslan för ett gott bakverk han" och så får Gregor plats som en av de utvalda lärlingarna i konditoriköket. Bara så där. 

Och han älskar detta. Att lära sig baka, vara noga med mängder, vikter, temperaturer. (det är en liten drake som ser till att bakugnen i köket har rätt temperatur - drakar i den här världen är ibland till hjälp för människorna, men oftast bara ivägen och ses mest som ohyra som ska hållas ute ur kök och hus för annars äter de upp all din mat och framför allt allt ditt socker. Oftast är de ungefär lika stora som katter, men kan i det vilda bli mycket större sägs det, men det är det egentligen ingen som riktigt tror på). Att kombinera smaker. Att dekorera. Gregor har absolut fallenhet för det här, han blir snart väldigt duktig. Men vad säger hans familj, då? Inget. För Gregor vågar inte berätta för dem att han ägnar dagarna åt att baka kakor och bakelser. Han ljuger i alla brev han skickar hem och säger att han lär sig så mycket, så mycket om grävning, att han inte hinner komma hem för han håller på att gräva en vallgrav, först runt slotttet, men sen utökas den där påhittade vallgraven att räcka runt hela stan så Gregor kan verkligen inte komma hem och hälsa på.

Handlingen sen är... ja, det ska bakas en bröllopstårta till prinsessans bröllop (men det är verkligen en utmaning, för hon är både gluten- och laktosintolerant och dessutom allergisk mot ägg...). Tänk er The Great British Bakeoff fast i fantasyvärlden, så alla tv-kameror har bytts ut mot magiska speglar som följer allt vad tävlingsdeltagarna gör i köket men också överallt annars, som en slags urflippad reality-fantasy-serie... Det finns en deltagare som man misstänker använder sig av magi, och det är ju fusk. Men så där värst dramatiskt blir det inte - som jag skrev är det inte handlingen som är det fina här. Det är karaktärerna. Gregor, som blir vän med de andra lärlingarna, konditormästaren som blir skogstokig när han får höra om bröllopstårtan som ska vara utan laktos, gluten eller ägg, säger upp sig och drar till skogs. Det är detaljerna som drakarna som sköter ugnarna men också alla dessa brevduvor som sköter postgången, men som allihop har seriösa problem med spriten och för det mesta ligger asberusade och inte kan flyga någonstans alls. Det är... ja, det är helknäppt. 

Vad jag förstår är detta författarens första bok, och jag tycker hon är lovande. Andra boken, som också handlar om landet Everdorne, verkar fristående från den här. Den har precis kommit ut, jag har köpt den och ska testa den också. Tänker att författaren kanske får ihop en handling som funkar också, inte bara kulknäppa detaljer och intressanta karaktärer - och om hon får det så kan det bli riktigt bra. Och roligt.

Titel: Desserts & Dragons
Serie: Everdorne #1
Författare: Bo Huffman
Utg år: 2024
Förlag: Bordas Books

Wind and Truth

Jag har kämpat med den här. Jag HAR läst den till slut, men det har tagit väldigt lång tid, och jag har avbrutit läsningen många gånger och stuckit in med andra böcker eftersom den här är... ja, faktiskt inte så kul.

Och tänk att jag skulle behöva skriva det om en av Brandon Sandersons böcker?? Dessutom om en av hans Stormlight Archive-böcker, hans magnum opus, den serie som ska bli 10 böcker och som han i princip redan har handlingen klar för sig och "bara ska skriva". Jag älskade de två första böckerna i serien (se här vad jag skrev om bok 1, The Way of Kings, och bok 2, Words of Radiance), läste dem i rätt tät följd och hade koll på alla personer och allt som hände. Sedan fick jag vänta några år på att tredje boken kom ut, och tyckte att den var bra men lite väl lång, fick vänta ännu fler år på att bok 4 kom ut och tyckte väl att den var OK, hade svårt att komma in i den och tyckte att även den var alldeles för lång. 
Nu har det alltså gått fyra år igen sedan jag läste förra boken, och jag hade glömt alldeles för mycket och hade väldigt svårt att komma in i den här. Personerna som nämndes betydde liksom inget för mig nu. Men värre var att handlingen var så seg. Jag förstår inte varför de här böckerna måste vara på 1300-1400 sidor vardera - det är som att Sanderson gett sig själv OK att "i Stormlight Archive-böckerna ska ALLT med, jag stryker inget för de SKA vara tjocka". Men resultatet blir att det som är viktigt och intressant räcker till kanske 400 sidor eller så - resten är mycket upprepningar av personernas tankar och filosofiska funderingar, och det är så många mindre viktiga karaktärer som egentligen inte tillför något som man också får följa i hundratals sidor. Det blir segt.

Dessutom blir det stundtals obegripligt, det som händer. Jag förstår ju vad det står, och vad personerna gör, men det är så konstigt så jag ofta inte alls kan se det framför mig. Ja, det är fantasy och det är en egen värld med magi, men jag som ju ändå har läst väldigt mycket fantasy tappar bort mig i det här. Ta till exempel "The Spiritual Realm" där ett antal av huvudpersonerna tillbringar en stor del av boken i. Det är som en parallell värld, men en värld som utgörs av syner, minnen, visioner. Huvudpersonerna ingår i visionerna, kan prata med människorna i dem, lyder under fysiska lagar ibland men ibland inte. Ibland måste de säga det som sades i den ursprungliga historiska situationen som visionen återger, ibland kan de säga egna saker. De kan hoppa mellan olika visioner, men förutsättningarna för hur de gör det ändras konstant. Några av dem söker sanningen om "det som hände för länge sen", några letar efter en "unmade" (typ gud fast ändå inte, det är komplicerat) som är fängslad i den här Spiritual Realm, och så finns det ett (möjligen utomjordiskt) lönnmördargäng som också letar efter denna "unmade" men samtidigt vill ha ihjäl våra huvudpersoner.... och ja, jag fattar ju alltså vad som händer och vad de gör men jag förstår det inte och kan inte se det framför mig. Det har egentligen varit likadant bokserien igenom, men förut har jag liksom kunnat flyta med och struntat i att jag inte begriper allt - men nu blir det bara för mycket. Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa "spren" som i första boken var liksom som små figurer i luften som kunde vara "vindspren", "eldspren" men också känslor som "oro-spren" eller "arg-spren". De där har utvecklats, och i den här boken finns det små och stora spren, med eller utan medvetande, spren som kan vandra mellan olika världar, som kan vara bundna till människor, som har egna sociala lagar och samhällen (en del av dem men andra inte), som ibland ses som gudar, ibland som kompisar, ibland bara som något som finns i naturen eller runt folk. Dessa spren är väldigt viktiga för handlingen, jag försöker begripa men kan inte.

OK. 1365 sidor eller vad det är kräver kanske någon typ av återgivning av handlingen mer än att Carolina-beklagar-sig-över-sånt-hon-inte-begriper? Jag ska försöka:

• Kaladin, Stormblessed-killen som i bok 1 och 2 var verkligt begåvad på att kriga med spjut och som i bok 3 och 4 blev först en flygande stridsmaskin och sedan tappade tron på sig själv och blev less på allt och alla. Han har ju sedan han blev mindre suicid kommit till insikt om hur livet ska levas, men i stället för att skriva en självhjälps-bok så har han tagit som sitt uppdrag att vara läkare-för-själen för alla de som behöver det. Och den som nu behöver det är Szeth, den gråtande lönnmördaren som också varit med i bok 1-4. Detta kan för övrigt sägas vara Szeths bok, det är honom vi får följa i återblickar till hans barndom och uppväxt och får förstå hur han kunde bli den otroligt farlige (men gråtande) lönnmördare som han är nu. Kaladin och Szeth vandrar nu omkring i Szeths hemland Shinovar, Szeth har en pilgrimsresa (som går ut på att ha ihjäl ett antal klosteröverhuvuden (typ)) och Kaladin har fått i uppdrag av en gud att försöka få Szeth lite gladare. Ungefär. Det är måååånga samtal om hur livet ska levas för att man ska må bra.
• Shallan har fortfarande flera personligheter hon växlar mellan. Det är hon, Renarin (Adolins bror) och Rlain som hoppar hit och dit i The Spiritual Realm på jakt efter den där Unmade, och under tiden försöker hon reda ut sig själv och sin trassliga barndom och varför hon blivit som hon blivit. Rätt mycket ältande här också om hur livet borde levas och om skuldfrågor.
• Dalinar vill bli en gud. I förra boken bestämdes att världens öde ska avgöras i en tvekamp mellan de bägge sidornas (går inte att kalla dem "onda" och "goda" för det är inte helt klart om någon är något av det, det är komplicerat) förkämpar. Dalinar kommer vara den ena sidans förkämpe, och eftersom den andra sidan nog slänger fram en gud som sin förkämpe så behöver Dalinar nog också bli en gud. Och hur blir man det? Svaret borde finnas i The Spiritual Realm, och att genom diverse historiska visioner ta reda på hur de nuvarande gudarna blev gudar, hur en av dem dog och om det går att ta över jobbet på något sätt. 
• Och så har vi Adolin. Dalinars son och Shallans äkte make. Han slåss. Boken igenom slåss han. Han är en Trevlig Karl som alla gillar. Han gör det rätta. Han lär en kejsare att spela den här världens motsvarighet till schack. Han saknar Shallan, som ju är i någon annan värld och gör Något Viktigt. Och så slåss han. 
  Gudars, så många stridsscener jag skummat igenom i den här boken, ni anar inte. Det är inte bara Adolins delar, det är många andra också. Vi har en kille som heter Sigzil, som ursprungligen ingick i Kaladin kompani "Bridge four" (oh, the days, då när böckerna var så där svindlande bra...!). Eftersom Kaladin nu hikar runt i Shinovar och är egenutbildad psykolog, och Bridge fours alla Windrunners står utan ledning så steppar Sigzil upp, och så får vi läsa oändliga stridsscener från när han och hans arméer slåss mot andra sidan i vad som hela tiden verkar vara en helt hopplös fight. 
• I de fyra föregående böckerna har vi då och då fått läsa om kungen Taravangian, som en mindre men väldigt intressant karaktär. Han blev under ett dygn (genom gudaingripande? minns inte) världens smartaste man, och kom då på hur alla världens problem skulle lösas. Han skrev frenetiskt ner allt i en enorm plan, "the diagram", som skrevs på papper, på väggen, på golvet. Nästa dag vaknade han och var "dum" igen, och förstod inte sin egen plan. Men han fick återkommande "smarta" dagar, då han kämpade med att bit för bit tolka sitt "the diagram" för att förstå och komma ihåg hur världen skulle räddas. Jag älskar hela den här idén, och Taravangian kom med mer och mer i handlingen. 
  Nu har då Taravangian råkat bli en gud (oops) vilket ju borde vara bra? Nja. Nej. Eller kanske. Det vet man ännu inte. Men de delar av den här boken där han är med är faktiskt de bästa.

Jag har säkert missat massor, men nu börjar det här inlägget bli lika onödigt långt som den här boken är, så jag nöjer mig här.

Summa summarum: Boken är för lång, och den tar med alldeles för mycket. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer läsa vidare i den här serien - den kräver så mycket tid och energi, och efter de två första böckerna så ger den inte alls lika många aha- eller wow-upplevelser i utbyte. Så vi får se.

Titel: Wind and Truth
Serie: The Stormlight Archive #5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2024
Förlag: Tor

The Cosy Cottage in Ireland

Jag läser vidare i serien Romantic Escapes och fortsätter gilla kombon med specifika geografiska platser för varje bok, lagandet och ätandet av mängder av god mat samt en del kärlek. Och: mysfaktorn. Den här delen har till och med "cosy" i titeln. (och den första boken i serien, den om Köpenhamn, redde verkligen ut det här med det danska ordet "hygge" och allt vad det står för).

Den lilla "mysiga stuga" i Irland som Hanna nu kommer till är hennes boende under den sex veckor långa matlagningskurs på internat hon rätt oplanerat har anmält sig till. Hanna är syster till Mina i förra boken (den om Schweiz), och har alltid stått för det trygga och förnuftiga hos systrarna. Ordning och reda, försörjer sig som advokat, bor i en präktig (men tråkig) lägenhet i Manchester, skötsamt liv, alla dagar likadana. Så att hon nu tar tjänstledigt ett tag och hoppar på en matlagningskurs i Irland är inte alls likt henne. Och det är lite det hon känner: hon vill testa att vara någon annan. Våga göra saker. 

Det börjar redan i Dublin, där hon har ett dygn först innan hon ska köra ner till Killorgally i County Kerry - på kvällen på hotellet sitter hon och lyxar till det med ett (eller två) glas gott vin framför brasan vid receptionen. In kommer en vansinnigt snygg kille, som hon efter bara några minuter (ja, det finns anledningar) har satt sig i knäet hos och sätter igång med att kyssa. Det är SÅ olikt vanliga-trygga-Hanna. Men, som hon säger sig, "det som händer i Dublin stannar i Dublin" och ingen kommer få veta vem hon är, vad hon gör och vad hon vågar just den här kvällen. Så kvällen och natten tillbringas med vansinnigt-snygge-och-trevlige-killen som visar sig heta Conor. På morgonen är hon inte fullt så modig längre, så hon plockar ihop sina kläder och smiter ut från Conors rum utan att säga hejdå, tar sig till sin hyrbil och kör alla milen till Killorgally för matlagningskursen.

Men. Ja. Jo. Vi som har läst såna här böcker förr, vi vet ju. Och mycket riktigt: den där jämra Conor, som ju skulle vara en "hände-bara-i-Dublin-grej". Han dyker ju så klart upp i Killorgally. Så klart. Så klart. Och ännu mer så klart: han går INTE att undvika. Heh.

Det lagas mat. Det myses i stuga. Det görs utflykter. Irland upplevs. (jodå, vi bockar av det mesta, inklusive fiolspel och dans på pub) Kärlek uppstår. Och jag gillar. Det är inte en av mina favoriter i serien, men jag gillar den mycket ändå.
Och nästa bok i serien ska handla om en annan av deltagarna på den här matlagningskursen: Izzy. Hon har ärvt ett helt slott i Skottland, och dit ska vi få följa med. Jag ser fram emot det!

Titel: The Cosy Cottage in Ireland
Serie: Romantic Escapes #8
Författare: Julie Caplin
Utg år: 2021

Väninnorna på Nordiska Kompaniet

Jag fortsätter läsa om vängruppen som bildades i förra boken De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel. I den här boken handlar det mer om Märta, som ju redan i förra boken lämnade hotellet och började jobba på NKs handskavdelning, och då på det gamla NK som låg vid Stureplan. Nu ska det byggas ett nytt och gigantiskt varuhus - hela kvarteret invid Hamngatan jämnas först med marken (och hela Stockholm hostar och famlar sig igenom flera månader när stan nästan försvinner i dammolnet som rivningen orsakar) och sedan byggs det nytt. Stort, storslaget, nytänkande, vackert. Endast det bästa är gott nog. Och det är spännande att läsa - även här finns det en hel del verkliga historiska personer med i boken och jag googlar och googlar. Och läser ju med det historiska facit i hand - tänk att våga bygga, och lyckas slutföra, detta stora när världen mullrade och snart brakade loss i ett världskrig...!

Och ja, såklart får vi läsa om hur världskriget påverkade den svenska vardagen, med ökande priser på mat och många som fick det svårt att få livet att gå ihop - men det är ändå många som handlar på Nordiska kompaniet, som kan köpa de där dyra handskarna och väskorna, som kan beställa handsydda klänningar från NKs franska damskrädderi. Och det där tyckte jag var så extra intressant - jag visste inte ens om att det fanns, NKs "franska", med egna mannekänger och en hel hord av sömmerskor. Och att Greta Garbo arbetade som mannekäng där en tid innan hon slog igenom. Kul! 

Vi får alltså följa Märta i det här, och hennes kollegor på NK, men också Ottilia från förra boken och hennes systrar. Torun jobbar nu på Norstedts, Birna har blivit läkare och lillasystern Victoria får äntligen lämna det lilla Rättvik (där inget händer) och flytta till Stockholm för att jobba hon också (för de senaste tio åren har varit såååå orättvisa när hennes systrar bott i Stockholm där ALLT händer och livet har gått henne själv förbi där i eländiga Rättvik). Jag gillar att läsa om dem alla. Och är väldigt nyfiken på om serien Stockholms pärlor får en fortsättning, och vilken byggnad det då ska handla om?

Titel: Väninnorna på Nordiska Kompaniet
Serie: Stockholms pärlor #2
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2024
Förlag: Printz

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Den här boken har lånats väldigt flitigt på biblioteken där jag jobbar - trots att vi har många ex av den har det varit långa reservationsköer på den. Faktiskt är det fortfarande kö på den trots att det nu är två år sedan den kom ut. Så den här motsträviga bibliotekarien jag-brukar-aldrig-gilla-det-andra-gillar fick ju ge sig och testläsa. Och gillade jag, då? Oh, ja! Det tog mig bara några sidor in i boken så var jag helt fast, och jag läste ut den över en helg. Jag tyckte om de här "fenomenala fruntimren" Vilhelmina Skogh, Ottilia och hennes systrar och vänner, jag tyckte mycket om miljön och tidsandan och allt som då (början på 1900-talet) var i förändring, men mest gillade jag det här praktiska. Vad det är som gör de här fruntimren så fenomenala. 

Ta till exempel Vilhelmina Skogh (och ja, så klart jag var tvungen att googla henne och läsa mer) som när boken börjar redan äger och framgångsrikt driver fyra hotell i Sverige. Hon får frågan om hon vill bli chef för Grand Hôtel, vilket ju är en dröm som kommer i uppfyllelse för henne - men hon undersöker hotellets ekonomi, hur det sköts, hur det ser ut, och så kommer hon med ett svar till höga herrarna i styrelsen som frågade henne: jodå, visst kan jag ta över Grand Hôtel, men då måste det byggas om, då måste vi göra så här med ekonomin, då har jag de här och de här kraven... Och när hon så tillträder som chef så får vi följa med på hennes första dag, när hon har möte med nyckelpersonerna i personalen (källarmästare, husfru m fl) och vi förstår ganska snabbt att här kommer det bli förändringar i organisation och skötsel, och "så här har vi alltid gjort förut" är från och med bannlyst. Jag älskar att läsa om det!

Likaså gillar jag att läsa om när Ottilia i Rättvik redan i unga tjugoårsåldern förvisso trivs bra med att jobba som hovmästare på Vilhelmina Skoghs hotell där, men redan känner att hon vill mer, vill utvecklas och lära sig allt om hur hotell funkar, säger det till chefen Vilhelmina och snart får jobb på Grand Hôtel. Hon kastas in i en situation där den manliga personalen precis fått sitt "så här har vi alltid gjort" omkullkastat, och i protest lagt ner arbetet för att visa det där fruntimret som nu är chef att hon inte kan göra hur som helst. Men Ottilia löser den omöjliga situation hon försatts i (att utan medhjälpare och utan guidning på studs ta över hela rumsbetjäningen på Grand Hötel) med snabbtänkthet och effektivitet. Och jag älskar att läsa om det också.

Detta är en tid i förändring, och så mycket är annorlunda. Ta bara det här med arbetet, att det är så långa arbetsdagar och nästan inget ledigt, och att man kan bli uppsagd på studs ifall man gör något fel. Eller att chefen kan bestämma att "ja, du sa ju att du ville ha något nytt jobb, så på måndag klockan 8 börjar du jobba på festvåningen. Fråga efter herr Harglömthansnamn så kommer han visa vad du ska göra". 
Ja, vi har såklart hela Stockholm där allt förändras, det byggs, det finns både häst-och-vagn-transporter och bilar, det finns fattigdom, smuts och trängsel samtidigt som det finns modern lyx, det finns massor. Men det är de små detaljerna som får mig att verkligen förstå hur annorlunda vardagen var mot min. 

Och underbart inslag: vi får läsa om när Selma Lagerlöf som första kvinna fick ta emot nobelpriset i litteratur och om att hennes tacktal var så fint (och har du inte läst det så behöver du göra det, du hittar det här /mvh Stort-Lagerlöf-fan).

Titel: De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel
Serie: Stockholms pärlor #1
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2023
Förlag: Printz Publishing

Att fånga en liten gädda

Det är Elina som varje sommar åker upp till östra Lappland för att fånga den lilla gäddan i titeln - och ganska snart när jag började läsa om hennes färd ut i träskmarkerna så undrade jag varför...? För det är ingen trevlig fisketur hon gör. Det är myriader av mygg, det är lerigt, det är otillgängligt, och hon har dessutom en tå som av anledningar jag ännu inte fått veta är sönderslagen och värker infernaliskt. Hon binder om foten, svär och drar på sig gummistövlar, och klafsar ut i en natur som mer eller mindre attackerar henne.

Varför? Jo, för om hon inte fångar just den där gäddan i just den där lilla gölen så kommer hon drabbas av en förbannelse och dö.

Och bara kolla på omslaget! Visst ser det ut som en jättejättestor mygga kånkar iväg med en hel ko? Konstigt, och vad menas egentligen och hur ska bilden tolkas...? Mja, det ska inte tolkas så himla mycket. Det är ju helt enkelt så att det i östra Lappland finns gigantiska myggor som kallas randben, är stora som helikoptrar och mycket väl kan bära iväg med en ko. Det vet väl alla? Det finns vidare jotunar, torvtroll och spejon. Och annat. 

Så ja - redan från första början inser man att i den här boken kan precis vad som helst hända. Men författaren berättar det med en helt vardaglig röst och får all denna magiska realism att kännas som rena diskbänksrealismen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre - jag har aldrig läst något liknande. Språket är alldeles infernaliskt bra - jag skulle bara testläsa lite på första sidan för att kolla vad den här gäddhistorien med myggor och kossor på framsidan kunde handla om - och fastnade direkt. Jag ser allt det där framför mig, och vet snart inte vad som är menat att vara på riktigt och vad som är hittepå. Till exempel måste Elina och andra i boken passera en gränskontroll innan de kör in i Lappland, med en uttråkad gränsvakt som avråder från vidare färd. ("jag vet", säger Elina ungefär, "jag kommer härifrån")

Förutom att Elina då ska fånga den där gäddan (i år går det inte alls bra - linan går av, och så ska den jämra Näcken blanda sig i också) så har vi en polis som strax kommer efter Elina och söker efter henne, eftersom Elina är efterlyst för mord. 

Va? Är hon?? 

Jodå. Men polisen börjar med att fråga efter Elina hos folket i byn, och de ger helst inte ut några upplysningar alls. Möjligen om polisen ställer upp på en gentjänst, och eftersom hennes chef har sagt åt henne innan hon körde upp till Lappland att hon "ska gå med på vad som helst, det blir lättare då" så gör hon det. 
Gentjänsten är att följa med fiskaffärsinnehavaren hem till hans kök och ta med varelsen som stökar runt där ut på en fisketur. Varelsen är ett spejon (nä, jag visste inte heller att de fanns) och har ställt till en enorm oreda. Grus, löv och jord ligger på golvet, allt i köksskåpen är utrivet och diskhon är överfull av makaroner. Och spejonet sitter där på golvet, svart och med svarta ögon. Och den ska polisen Janatuinen alltså ta med ut på älven för att sitta och meta en stund...?

Det gör hon. Och så där håller boken på, och vi får veta varför Elina kommer råka ut för den där förbannelsen, och hur det är att bo i en liten by i Östra Lappland, och en hel del annat.

Även om den här boken fullständigt ballar ur på slutet (kan man inte ens godta att Näcken och spejon är med så ska man nog inte ge sig på den, för det blir värre. Mycket värre.) så älskar jag den. Jag har som sagt aldrig läst något liknande, och det här är så precis min grej, roligt och väldigt bra.

Titel: Att fånga en liten gädda
Författare: Juhani Karila
Originaltitel: Pienen hauen pyydystys
Översättning: Emil Johansson
Utg år: 2024
Förlag: Bookstrap Publishing

The Original

Det här är en kortroman, en novella, som först gavs ut enbart som ljudbok men några år senare även som vanlig bok. Och om jag förstått det hela rätt så utgjordes författarsamarbetet genom att Brandon Sanderson hade idén och handlingen i stora drag, Mary Robinette Kowal skrev utifrån detta ett råmanus och så redigerade de detta tillsammans. Jag kan ha missuppfattat, men jag förvånades alltmer under läsningen över hur jag inte kände igen Sandersons stil, undrade hur samarbetet fördelats, googlade och drog egna slutsatser. För jag var inte helt nöjd - jag älskade själva bokidén, men tyckte inte att jag fick det jag förväntade mig (och slutet blev jag direkt missnöjd med). Idén hade gjort sig bättre som en riktig fullängdsbok, med mer fördjupning i både karaktärer och världsbygge, för här finns så mycket jag hade velat få veta mer om. Men nu blev det alltså en kortroman, lite action-handling, en rätt trist huvudperson som ägnar alldeles för mycket av de få boksidorna åt att tycka synd om sig själv, och så ett abrupt slut där jag inte fått reda på hälften av allt det jag ville.

Vad handlar den om, då? Jo, vi är i framtiden, och människorna kan här med hjälp av teknik själva välja hur de vill se sin värld med hjälp av olika filter och konstgjorda teman. De blir aldrig sjuka, och skadas de får de injektioner som gör att skador läker eller saknade kroppsdelar växer ut igen, och vill man kan man välja evigt liv (och jadå, det går också att uppväcka döda igen). Ingen behöver egentligen längre jobba - maskiner sköter allt. Så därför kan personer tillbringa sina dagar som t ex "apelsinskalsskulptörer" - vilket huvudpersonen gör. Det tog ett tag i boken innan jag begrep att det faktiskt var det hon gjorde... helt knäppt.

Holly vaknar upp i ett sjukhusrum och vet inte alls varför hon kommit dit. Det sista hon minns är att hon var på en fest tillsammans med sin man. Nu ligger hon i en säng, omgiven av människor som frågar henne saker, antecknar och ser bistra ut. Hon får veta att hon egentligen inte alls är Holly. Inte riktiga Holly. Nej, hon är en klon, som skapats utifrån den äkta Holly Winseed. Hon ser precis ut som The Original Holly Winseed, har samma minnen, allt - men också lite tillägg: hon har programmerats till att vara duktig på att slåss och på att hantera vapen, något som den ursprungliga Holly aldrig kunnat. Så hon känner sig väldigt konstig när hon får hålla i ett vapen och det känns helt hemtamt samtidigt som hon ju vet med sig själv att hon aldrig hållit i ett vapen förut någonsin... 

Samma minnen... alltså ända till den där kvällen, den där festen, som är det sista hon minns. Sedan vet hon inget. Men det är det hon har som uppdrag att ta reda på nu. För The Original Holly har tydligen efter den där festen slagit ihjäl sin man, Jonathan. Och Holly har nu en vecka på sig att söka upp The Original Holly och döda henne. Lyckas hon får hon ta platsen som original-Holly och ta över sitt eget liv (igen - allt det här är väldigt förvirrande...). Lyckas hon inte så kommer hon utplånas - hon måste nämligen ta livsuppehållande injektioner ett par gånger om dygnet och efter en vecka så upphör de och hon dör.

Så Holly ger sig, fullständigt lamslagen av sorg (men hallå! hon har precis fått veta att hennes älskade man Jonathan har dött!) och förvirring (och att det var hon själv som hade ihjäl honom) ut i denna märkliga framtidsvärld för att bokstavligen finna sig själv.

Som sagt: jag tyckte väldigt mycket om idén, upplägget och världsbygget, och hade velat ha en riktig, Sanderson-lång roman utifrån detta. Men fick en alldeles för kort och grund story jag läste ut på några timmar och blev helt besviken på.

Titel: The Original
Författare: Brandon Sanderson & Mary Robinette Kowal
Utg år: 2020

In the likely event

Eftersom jag älskade Fourth Wing så mycket fortsätter jag läsa Rebecca Yarros andra böcker, de som absolut inte är fantasy, för att se om jag hittar fler att gilla lika mycket. Det här är en nutids-romance, och den är OK men inte wow. 

Vi följer Nate och Izzy i två parallella berättelser: en i ett "nu" i Afghanistan, där Nate och Izzy möts. Han ska som arméofficer beskydda henne som är där i politiskt ärende. Men man förstår ganska direkt att det inte är första gången de träffas, och att de betyder, och har betytt, mycket för varandra sedan länge. Och så en berättelse i ett "då", för kanske 15 år sedan och framåt, som börjar med att Nate och Izzy träffar varandra första gången. Det är när de får sätena bredvid varandra i ett flygplan och omgående bägge känner att "wow! honom/henne gillar jag!". De pratar med varandra medan planet rullar bort mot start, Izzy är väldigt flygrädd och Nate (som aldrig har flugit förut) försöker lugna henne. Planet lyfter - och störtar ner i en flod efter 90 sekunders flygning. 

Och ja, de överlever såklart - annars hade de ju inte kunnat stå där på flygplatsen utanför Kabul och skälla på varandra som de gör i bokens början. Varför skäller de på varandra? Vad hände med den där omedelbara förälskelsen och hur försvann de där 15 eller nåt åren? Det är det vi får veta nu, samtidigt som vi följer dem i Afghanistan.

Jag brukar inte ha problem med tidshopp, återblickar eller parallella handlingar - men i den här boken stör det mig. Jag får inte flyt i läsningen - jag gillar att läsa om Nate och Izzy i då-berättelsen, men den blir så upphackad att jag aldrig blir riktigt uppslukad. Sedan blir jag, som alltid, irriterad när personer i böcker missförstår varandra och aldrig pratar ut om saken, och så är det här vid flera tillfällen. Så även om dialogen på många ställen är bra och rolig att läsa så blir jag ganska ofta mest irriterad på dem bägge. 

Titel: In the Likely Event
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023

Tale of the Heart Queen

Jag läste de tre första böckerna i den här serien i ett svep förra året, och var rätt road av dem. (läs här vad jag skrev om dem) Fjärde och sista boken i serien hade då inte kommit ut, och det har inte blivit av att läsa den fast den kom i höstas. Men nu var det dags. Och vad tyckte jag då om denna sista del, Tale of the Heart Queen, som ska knyta ihop alla trådar och ge lyckliga slut?

Ganska så aptrist, om jag ska vara ärlig.

Bok 3 slutade i en cliffhanger, eländes elände, död och inget hopp i sikte. När bok 4 tog vid så var det lite jobbigt i någon sida, men sedan ryckte en gud in och löste alltihop. Även om nämnda gud hade lite egna planer och tvingade våra bägge huvudpersoner att göra saker de inte ville göra. Boken var fortfarande rätt lovande, men sen lyckas våra kära Lor och Nadir ta sig loss från gudinnan ifråga, och sedan händer egentligen ingenting alls förrän alldeles i slutet på boken. Vad vi får är sida upp och sida ner med en slags epiloger på det som hände i bok 3. Återföreningar av människor som berättar hur allt (som hände i bok 3) gick till, vad de tyckte om det, och så fyra eller fem omtagningar av hur solkungen Atlas får sitt straff och vad alla tycker om det och vad han själv tycker om det (märk väl att tredje bokens titel är Fate of the Sun King vilket man kunde tycka skulle innebära att vi då var färdiga med hans "fate" i den boken?). Vi får inte veta något nytt om den här världens historia och vad som ledde fram till katastrofen - vi har redan fått veta allt i bok 1-3. Här i bok 4 ska saker och ting bara lösas, och det görs det genom att "hörni - om vi alla bestämmer oss för att vara sams, och så förstör vi de här artefakterna som verkar rätt dumma och farliga? Ja, så gör vi!" Och så gör de det. 

Och sen i slutet på boken, då? När det börjar hända grejer igen, och Lor och Nadir ska konfrontera den person/gud som var Ondskefulla Kraften Bakom Allt? Ja, då sker det i en slags tävling, som i stort är en kopia på Hungerspelen från Collins böcker, inklusive "tv-publik". Det är hysteriskt fånigt. Och sen lever alla lyckliga i alla sina dagar. Utom de onda och dumma som får sina straff. 

OK - läs bok 1-3 om du vill ha underhållande romantasy. Men den här boken kan du strunta i.

Titel: Tale of the Heart Queen
Serie: Artefacts of Ouranos #4
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2024
Förlag: Forever

Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum

De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J

Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper

The House in the Cerulean Sea

Linus Baker lever det alldagligaste av liv: han lever ensam i sitt lilla grå radhus i en rad av hundratals likadana hus, han tar bussen varje dag till jobbet på ett kontor. Han lever ensam, om man inte räknar katten som bestämde sig för att flytta in hos honom för några år sedan, och som bäst tydligen kan beskrivas som ett ting av ondska. Hans granne är utsökt otrevlig, arbetstempot på kontoret är högt och rasterna är få och extremt klockade, det regnar jämt, han har problem med både vikt och blodtryck och har väl egentligen för mycket att göra på jobbet. 

Fast det han jobbar med är definitivt inte alldagligt: han är inspektör av barnhem för barn med magiska förmågor. Och nu blir han, helt utan förvarning, uppkallad till Extremely Upper Management, det vill säga de chefer som är så höga att de nästan känns mytologiska. Och dessa chefer ger honom ett uppdrag som är så hemligt att han inte får andas om det till någon: han ska under en månads tid på plats inspektera det barnhem som heter Marsyas Island Orphanage, som i sig är så hemligt att Linus aldrig har hört talas om det förut. 

Han reser dit med tåg, och resan tar många timmar. Och under tiden blir världen allt mer i färg och det slutar regna, och när han kommer fram har han kommit till havet, the Cerulean Sea. Här ligger då barnhemmet på en ö, och där bor bara sex barn. Men vilka barn...! Ett av dem är ett klassiskt slemmigt tentakelmonster som gärna vistas under sängar, men som nu fått veta att han inte behöver bli det alla förväntar sig. Han skulle t ex kunna bli springpojke på hotell, det vi väl kallar piccolo men som här benämns bellhop. Och han tränar nu så ofta han kan på att bära väskor, tvätta kläder och be om dricks. Ett annat av barnen är Antikrist, och jadå, han kan ryta ut domedagshotelser om allas död och få röda ögon och vara allmänt läskig - men gillar också 50-talsrock på klassiska vinylskivor. 

Det är väldigt speciella barn. Och föreståndaren på barnhemmet, en Arthur Parnassus, har ett tålamod som är oändligt samt en särdeles pedagogisk begåvning. Vår Linus ägnar de första dagarna på barnhemmet åt att vara rädd för allt och alla (men hallå... antikrist liksom, tänk Damien och Exorcisten och alltihop) men lugnar snart ner sig och gör det inspektörer på Department in Charge of Magical Youth aldrig får göra: blir känslomässigt engagerad. I barnen, i havet, i huset, i alltihop men alldeles särskilt i barnhemsföreståndaren.

En bok med mycket humor men framför allt med en underbar miljö och stämning - jag skulle vilja bo på det där barnhemmet, med det där havet utanför. Och jag har nog aldrig läst någon liknande bok - det är lite som feel-good fast med magi, eller som en fantasy-internatskole-roman, eller relationsroman med både svärta och Monty Python... 
Och författaren T.J. Klune har skrivit fler böcker, som det verkar alltid i gränsland fantasy/sf/romantik och alltid med gay- eller HBTQ-karaktärer. Jag ska läsa fler!

Titel: The House in the Cerulean Sea
Författare: T.J. Klune
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books