Lost in a Good Book

Lost in a Good Book av Jasper Fforde

Den här boken är en fortsättning på Var är Jane Eyre? (läs här vad jag skrev om den). Det är svårt att skriva om den här boken utan att avslöja för mycket om förra boken, så spoilervarning utfärdas.

Att läsa om Thursday Next som huvudpersonen heter är fortfarande något helt galet. Även när jag läste den här boken fick jag snabbt släppa alla tankar på normaliteter, förnuftigheter och naturlagar och sånt. Allt kan hända, och allt exprimenteras med. (någon gång på de första sidorna förekommer helt plötsligt en fotnot i texten. Kollar man i sidfoten på fotnoten så står det ungefär "Hallå? Thursday Next?" Det är någon som pratar med Thursday - via fotnoter i bokens text! Det återkommer flera gånger och man får förklaringen rätt snabbt.) Tidsresor förekommer, parallella världar finns, utdöda djur har genom genmanipulation återuppstått. (Till exempel är det ett stort folknöje att åka och titta på den årliga mammutvandringen när alla mammutar flyttar söderut till vinterns boplats eller norrut till sommarens. De följer nämligen alltid samma resväg, och en av mammutflockarnas resväg går rätt igenom en stad, där kaos alltså uppstår två gånger om året. Det är det man åker för att titta på...)

Det jag också snabbt kunde glömma var att följa någon spännande handling. Det finns en handling, men den håller bara löst samman en massa galna saker som händer, och det är galenheten och omöjligheterna som tar över. När boken är färdigläst har jag svårt att minnas vad den handlade om, men jag kan lätt räkna upp ett antal saker som jag älskade att läsa om för humorn och smartheten. Fast jag kan nog nästan tycka nu efteråt att det känns lite som att äta för mycket godis - det blir för mycket av det goda. Det blir så mycket galenskaper att det blir lätt överlastat och jag tappade tråden lite för många gånger, la ner boken för att läsa i andra böcker och sedan återkomma.

Det som händer är i princip det att Thursday numera är lyckligt gift med Landen, och dessutom är gravid. Jobbet går bra men det är lite för mycket PR-jobb bara - sedan Jane Eyre-affären har Thursday blivit en kändis och får göra massor av intervjuer, vara med i TV-program och gå med på diverse jippon. Hon är less på det. (och man förstår varför - man får läsa om när hon ska vara med i en pratshow på TV. Med i TV-studion sitter representanter från hemliga polisen och också från det mäktiga företaget Goliath, och de förbjuder Thursday under intervjuns gång att säga nästan någonting om det hon varit med om för det är "hemligt". Nya tagningar får göras hela tiden, programledaren håller på att bli tokig och det hela slutar med att Thursday bara sitter och berättar om sitt husdjur och ingenting om Jane Eyre-affären) Skurkarna från förra boken - Acheron Hades och Jack Schitt - är oskadliggjorda. Hades är död och Schitt sitter fången i Edgar Allan Poes The Raven (ja, i dikten alltså. Läs mitt förra inlägg - inte för att det blir lättare att förstå för det).
När nu Thursday en eftermiddag kommer hem från jobbet så är inte Landen hemma. Han är väck - och då menar jag verkligen väck. Han har försvunnit helt och hållet - ingen minns honom och Thursday bor inte ens i det huset hon bodde i när hon gick till jobbet. Någon har nämligen ändrat på historien och raderat Landen. Denne någon vill att Thursday ska rädda den där Jack Schitt ur The Raven för att hon ska få Landen tillbaka. För att göra det måste hon lära sig att ta sig in i böcker. Och det är ju väldigt fascinerande att läsa om för en bokälskare som jag (till exempel besöker Thursday Förnuft och känsla av Austen). Bokresandets ädla konst är inte lätt, men hon får en lärare: Miss Havisham från Dickens Great Expectations. (som för övrigt visar sig vara fullständigt vårdslös när hon kör bil)

Som sagt - handlingen försvinner bland alla galenskaper, så att det är galenskaperna man minns. Ett bra exempel är när Thursday är kallad till rättegång - och denna rättegång utspelar sig i Processen av Kafka. Samma mardrömslika stämning och omöjliga rättegångsprocedur, herr K har målet precis före Thursday och domaren och rättsmänniskorna är de samma som i Processen.

Jag ska nog läsa fler böcker om Thursday Next, men det får dröja ett bra tag innan jag tar tag i nästa. Måste liksom smälta allt godis först.

Elsa 12 och han som heter Eddie/Eddie 12 och hon som heter Elsa

Elsa 12 och han som heter Eddie/Eddie 12 och hon som heter Elsa av Thomas Halling

Jag gillar den här bokidén: det är två berättelser som löper parallellt. De börjar i varsin ända på boken, och har varsitt omslag. Från ena hållet läser man Elsa 12 och han som heter Eddie och slutar i mitten, och så vänder man på boken och läser från andra hållet Eddie 12 och hon som heter Elsa. Man läser dem i vilken ordning som helst. De skildrar samma tidsperiod, och slutar exakt samma klockslag (eller, ja, med två minuters mellanrum). Eddie och Elsa träffas egentligen inte mer än ett par gånger under berättelsens gång, men deras liv påverkar varandra, och jag tycker väldigt mycket om att läsa två personers perspektiv på det som händer.

Det är också mycket lättläst fast det är en Hcg bok (9-12 år ungefär). Det finns ett fåtal författare som kan skriva lättläst utan att det blir för avskalat och tråkigt. Mårten Melin är en, och Thomas Halling är definitivt också en sådan författare.
(Faktiskt har han för några år sedan gjort en bilderbok som funkar som den här Eddie/Elsa-boken. Den heter Vilken tur/Vilken otur och kan också läsas från båda hållen. Kul att han tog upp idén igen till en kapitelbok!)

Jag började med Elsas berättelse. Hennes föräldrar är skilda, och nu har hon och mamma flyttat fyrtio mil till en större stad (jag är lite oklar över varför men tror mamman fått ett nytt jobb). Elsa saknar sina kompisar och sitt gamla hem och tycker inte om att hon nu bara får träffa pappa varannan helg. Och till råga på allt blir hon rånad första gången hon går ut på upptäcktsfärd i sin nya stad. Ett killgäng tar hennes nya mobiltelefon. Skitstad! Inte går det bra när hon kommer till den nya skolan heller - hon får snabbt veta att kläderna hon har på sig är helt fel, och att hon själv också är fel på alla sätt och vis.

Eddie är en av dem som går i Elsas nya klass. Att han har problem förstår man redan när man läser Elsas berättelse - men hur stora problemen är fattar man när man läser hans egen berättelse. Hemmet är minst sagt otryggt. Eddie får ta mycket hand om sin lillebror och får fly undan sin pappa ganska ofta när pappan är full. Mat finns ibland, ibland inte. Men Eddies problem är större än så. Hans berättelse börjar med att han "tar över" en ny mobiltelefon som hans kompis sitter och fingrar på, och hamnar i härva där han blir skyldig folk massor av pengar.

Bokbloggsjerka 12-15 april

Äntligen fredag! Och jerka hos Annika! Den här veckan frågar hon efter

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Och det finns väl egentligen hur många böcker som helst som jag genom åren inte kunnat slita mig ifrån. Men för att inte göra någon slags långrandig självbiografisk roman här om Böcker Jag Läst Genom Historien (jag började inte ens föra läsdagbok förrän jag var över 40...) så gör jag det så enkelt för mig som möjligt. Jag skriver helt enkelt upp de första fyra titlarna som poppade upp i huvudet. Sen kommer jag säkert att tugga i skrivbordskanten av frustration över alla de titlar jag därför glömde bort som jag också sträckläste. Sträckläsning och totalt uppgående i böcker är liksom the soundtrack of my life.

Here goes:

Hungerspelen av Suzanne Collins. Den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Andra boken i serien var också bra men inte en lika stor käftsmäll. Tredje boken blev jag nästan besviken på även om den fortfarande är läsvärd. Genre? Tja, ungdomsbok/dystopi/thriller kanske?

Serien The Wheel of Time av Robert Jordan. När jag läste den första gången på 90-talet så minns jag särskilt när jag läste bok fyra till sex i serien. Det var de engelska utgåvorna (jag kunde inte förmå mig att vänta på översättningen), tjocka pocket, och jag bar dem med mig precis överallt. Även på jobbet, för det finns ju kafferaster och sånt som absolut måste utnyttjas för Tokläsande Av Bra Bok. Jag läser ju om serien nu (läs här) och den är fortfarande bra men jag bär inte med mig böckerna i handväskan den här gången. Genre? Fantasy. Så mycket fantasy det kan bli ungefär.

Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde (+ Eremitkräftorna + Vila på gröna ängar). Jag älskade verkligen den här trilogin. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle tycka om att läsa om en grisbondes vardag, eller vad en begravningsentreprenör har för sig på jobbet. Men det gjorde jag. Tjoff, tjoff, tjoff så var böckerna färdiglästa. Genre? Ummm....relationsroman kanske?

Dagen efter av Lionel Shriver. Den här läste jag för något år sen, och jag blir fortfarande glad när jag tänker på den. Den går inte att släppa, eftersom man måste läsa om det som händer först om huvudpersonen väljer att lämna sitt nuvarande förhållande, och sedan om samma händelse om hon väljer att stanna kvar i förhållandet. Man får läsa om två parallella och möjliga utvecklingar i en persons liv beroende på ett avgörande beslut hon tar i bokens början. Och det är så rysansvärt bra! Här kan du läsa mer vad jag skrev om den. Genre? Relationsroman låter bra för den här också. Finns det ens något som heter det som genre? Annars får jag kalla den kärleksroman men det täcker innehållet så dåligt.

Nu ska jag jerka runt och se vilka böcker jag har glömt att ta med...

Till dess din vrede upphör

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Jag har sprungit rätt flitigt den senaste veckan, så det blev rätt snabbt färdiglyssnat på den här boken. Perfekt lyssning till tråkiga långpass - jag var helt och hållet i Kiruna och hade ingen aning om vad benen höll på med eller om jag var trött eller så.

Fast inledningen på boken - ja den är verkligen värd att skriva om. Jag skulle börja lyssna lite på boken när jag körde in till stan för att veckohandla. Men jag blev sittande i bilen på Ica Maxis parkering - för det gick helt enkelt inte att slita sig från inledningen. Jag satt där och fick nästan andnöd själv, och ett stort obehag. Och jag visste att det inte skulle sluta bra. (för dem i boken, alltså - själv kunde jag rätt lätt ta mig samman och ta tag i mathandlandet) För åh, vilken bra vinkling det blir när Larsson låter den mördade Wilma Persson vara berättarjaget! Det är Wilma som inleder, och hon berättar alltså om hur det gick till när hon själv och pojkvännen Simon dog. Och de drunknar - därav min andnöd där i bilen. Katarina Ewerlöf (min favorituppläsare) läser så bra, och jag ÄR DÄR när Wilma och Simon dyker efter ett flygplansvrak i en isbelagd sjö. De dyker - men någon klipper av säkerhetslinan. Och när Wilma ändå lyckas ta sig upp till vaken så har någon lagt en dörr över hålet, så hon kommer inte upp. Hon dör under isen, och Simon dör inne i flygplansvraket. Det är en av de starkaste inledningar på böcker jag läst, tror jag.

Wilma som berättarjag kommer tillbaka genom hela boken. Hon betraktar det som sker, och människorna som är inblandade. Jag gillar det. Det är märkligt, men ger ett ytterligare djup till det som händer tycker jag.

Man får ganska klart reda på vem som har mördat Wilma och Simon redan i början på boken, så det handlar inte om vem. Däremot om varför. Och för att förstå det måste man tillbaka till 1940-talet och tyskarnas närvaro i Sverige under andra världskriget. Dessutom måste man höra om två pojkar, två bröder, som går vilse i skogen på 1950-talet. Och det är ett sorgligt och beklämmande levnadsöde man får läsa om. Vid några tillfällen vill jag så gärna ropa till Hjalmar att "Säg ifrån! Eller flytta! Bryt upp och börja om på nytt!"

Rebecka Martinsson och Anna Maria Mella är förstås med fortfarande. Nu nästan konkurrerar de, eftersom Rebecka som åklagare tar över som förundersökningsledare i Wilma/Simon-fallet. Min favorit är fortfarande Anna Maria som känns så mänsklig med tvätthögarna och säga-nej-treåringen.

Och så hundarna. Jag har sagt det förr när jag skrivit om Åsa Larsson, men hon får mig att vilja skaffa hund varje gång jag läser hennes böcker. Som hon beskriver dem! Riktiga personligheter, men ändå väldigt mycket hundiga. Just nu vill jag nog helst köpa en schäfer, en Tintin. Eller en Vera, som väl är en labrador/border collie-blandning om jag inte minns fel. Fast det förstås - där jag bor är det svårt att hela tiden släppa ut hundarna och låta dem springa fritt och dansa av lycka så som hundarna i Larssons böcker verkar få göra hela tiden.

Bokcirkelhelg

Jag har precis kommit hem från en bokcirkelhelg. Många böcker pratas det om. Och om läsning. Och om livet också. Och om man vill veta vad bokcirklare tar med sig när de åker på bokcirkelhelg, så ser du det på bilden nedan. Och om du vill läsa mer om vad vi hade för oss på bokcirkelhelgen, och se fler bilder, så har jag skrivit mer om den på min andra blogg här!

Böckerna om Maya och havsfolket

Böckerna om Maya och havsfolket av Anette Skåhlberg

1. Vattenspår
2. Månkraft
3. Blodsband
4. Havsrikets hemlighet
5. En sjöjungfrus tårar
6. Fälthandboken - En fauna över Havsrikets alla invånare

Detta är korta, tunna och lättlästa fantasyböcker som vänder sig till barn ungefär på mellanstadiet. Det behövs verkligen sådana böcker, för det är många barn som lockas av fantasy men som inte riktigt klarar av de tjocka fantasy-böckerna med komplicerad handling och många personer att hålla reda på. Men jag är lite kluven till de här böckerna - tycker både om dem och egentligen inte om dem samtidigt. Det blir ett splittrat inlägg.

Först sagt så kunde jag inte låta bli att läsa hela serien (utom sista boken som mer är en "fakta"-bok) och det borde betyda att jag tycker om handlingen.

Maya, en tolvårig tjej, får nya grannar som redan från början bär sig mystiskt åt. De öppnar inte dörren när Maya och hennes familj knackar på för att hälsa de nya grannarna välkomna, fast Maya ser att det rör sig inne i huset. Den nya familjen verkar ha en rejäl inflyttningsfest och lämnar sen hundratals fiskskelett efter sig längs med stranden där husen ligger. Ganska snart upptäcker Maya att de inte alls är vanliga människor, utan sjöjungfrur. Hon blir vän med Yaz, sjöjungfrukillen som är lika gammal som hon själv. Eller inte bara vän - hon blir ihop med honom. Eller vad man ska säga. Ju längre in i serien man kommer desto mer sammanflätat blir Mayas liv med sjöjungfrurnas liv och med det havsrike som hon mer och mer får upptäcka.
Men fast jag har läst alla böckerna så har jag svårt att redogöra för handlingen mer än så. För ofta handlar det om att jag som läsare får veta mer och mer om havsriket och dess varelser, vilka lagar och förhållanden som råder under vattnet, traditioner i havsriket, egenskaper hos sjöjungfrurna - miljö och förutsättningar mer än gestaltning och handling som drar mig in. Det är intressant och fascinerande, men berör mig aldrig. Även om det ändå blir spännande ganska ofta med alla nya faror som Maya och Yaz utsätts för i parti och minut.

Och lika splittrad känner jag mig vad gäller lättlästheten. Det är en lättläst text, ja. Det är mycket korta meningar och egentligen inga svåra ord. Men världen och varelserna det handlar om blir bara mer och mer komplex och det är mängder av namn och företeelser att hålla reda på, så även om själva texten är lätt så tycker jag inte att böckerna är särskilt lätta ändå.

Men jag vill få lite reaktioner från barnen som lånar dem först innan jag riktigt vet vad jag ska tycka. Min egen dotter snodde böckerna där hemma och läste dem raskt under ett par timmars tid. Hon älskade dem - men hon är absolut inte lässvag utan brukar tvärtom läsa rätt komplicerade böcker (hon är snart tolv). Kanske att böckerna ändå passar sådana som min dotter bäst? Lättlästa snabblästa böcker om sjöjungfrur, med lite kärlek och spännande varelser i havets rike? Inget fel i det - men man ska veta det och inte tro att det är nybörjarläsning bara för att det står "lättläst" på framsidan.

 

Bokbloggsjerka 5-8 april

Fredag och dags för jerka! Den här gången frågar Annika om något jag längtar efter jämt, nämligen:

Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

Och det är lätt att svara på. Det ska bekvämt. Det är det i min läsfåtölj med fotpall och givna tillbehör som fleecepläd och lammskinn. Det ska vara bra belysning. Det ska vara helt tyst - vilket innebär att jag helst ska vara ensam hemma. Annars är det alltid någon skrällande jobbig TV på i närheten, eller en sambo som skäller på datorn, eller en son som också han tycker att de som skapade datorspelen är grunden till all ondska på jorden och ständigt behöver skällas ut. (man kan undra varför de bryr sig om att spela när nu spelen/spelmotståndarna är så dumma och elaka)(men det där var en parentes).

Och så ska jag allra helst (och ja, detta är ju den ultimata lässtunden) inte ha något annat hängande över mig som "borde" göras. Klippa häckar, ringa trista telefonsamtal, ta undan påskpynt eller förhöra läxor...

Det ska också stå en stor skål med ostbågar bredvid mig. Och en liten skål med saltlakrits. Och ett glas med rött vin.

Perfekt!!