fredag 21 februari 2014

A Game of Thrones



A Game of Thrones, första boken i serien A Song of Ice and Fire, är en fantastisk bok. Men när jag ska beskriva för någon vad den handlar om så får jag problem: ”ja...det handlar om...jo..den är väldigt komplex. Väldigt. Och så är det väldigt många personer. Mycket död. Och sex. Och män som gör Viktiga Saker. Det finns också kvinnor som gör Viktiga Saker (eller i alla fall en) men mest är de bara vackra. Eller i vägen.”

Jag ska försöka ta mig samman och göra en något bättre sammanfattning. Ungefär så här:

Robert Baratheon är kung. Hans barndomskompis Eddard Stark är hans närmaste man. När kungen dör i en jaktolycka blir det fullständigt kaos eftersom alla vill ta makten och bli kung efter kungen. Det krigas, det mördas, det has ihjäl, det sägs elaka saker, huggs med yxor och svärd, det avrättas, förgiftas och has sex. Det alla egentligen borde göra är att lugna ner sig ett par hekto, sluta fred med varandra och tillsammans ge sig norrut, för på andra sidan Muren växer hotet från ett mystiskt ont som verkar helt omöjligt att bekämpa och nog skulle kunna ta över hela världen. Och dessutom borde de inte ha börjat bråka med varandra från första början, för den som borde sitta på tronen enligt alla ärva-tron-regler lever, fast i exil på andra sidan havet. Hon talar med riddare på riddares vis, med hästfurstar på hästfurstars vis men framförallt är hon en riktig fena på det här med drakar. (Och sex.)(Fast inte med drakarna.)(Vad jag vet.)(Sista två böckerna i serien har inte skrivits färdigt än.)

För att kunna få med allt detta krigande och alla dessa intriger, alla dessa namn och heraldiska symboler som rabblas upp, alla dessa dothrakiska seder, urgamla kungalängder, spioner, horhus, fylleraglande kungar och maktgalna tolvåringar på en enda gång utan det känns som att man sitter och läser telefonkatalogen så använder sig George R.R.Martin av ungefär tio olika berättarperspektiv. Olika personer, på olika platser, inblandade i olika intriger gör att man blir en slags allseende läsare som följer allt viktigt som händer överallt utan att det blir kaos utan bara spännande. Jag gillar omväxlingen det ger väldigt mycket. Och så har jag förstås mina favoriter hos berättarperspektiven (och dem som jag tycker mindre om)(hej Catelyn-som-mest-gör-konstiga-saker).

Tyrion är den jag gillar allra mest. Egentligen borde han vara en av the bad guys, eftersom han tillhör familjen Lannister som i princip står bakom allt ont på jorden. Men Tyrion är en total besvikelse för sin iskallt beräknande och maktgalne far, för Tyrion är en dvärg. Ful, dessutom. Hur smart och rappkäftad han än är (för det är han och det är därför jag gillar att läsa så mycket om honom) så kan han aldrig bli en ståtlig riddare i skinande rustning på en enorm stridshäst. Som den andre sonen Lannister är, Jaime. Alltså är Tyrion någon man mest använder som kanonmat (om kanoner hade funnits i den här världen).

Danaerys är en annan favorit. Hon, prinsessan som lever i exil, gifter sig med en storvuxen och mycket manlig hästfurste som i princip kör metoden dra-kvinnan-i-håret-till-lämplig-plats-för-att-sedan-bestiga-henne som bästa förföringsknep. Hon, som i bokens början är en liten darrande trettonåring som låter sin storebror bestämma allt, men som så småningom har ett helt folk som knäböjer inför henne. Det är också i Danaerys kapitel som fantasyinslaget i boken är som störst. (Drakar! Ja men man måste ju bara älska drakar!)

Det är andra gången jag läser A Game of Thrones. Jag påbörjade serien för ett antal år sedan, och läste då de tre första böckerna. När jag då kom till bok tre hade det gått ett tag sedan läsningen av bok två och jag hade väldiga problem med att plocka upp trådarna från läsningen av den – minnas intriger, vem som var osams med vem och vem som ville ta livet av någon annan. När bok fyra ett antal år senare kom ut blev det aldrig av att jag läste den. Nu börjar jag om från början och har köpt hela boxen med de fem böckerna som just nu finns i serien och tänkte mig härlig läsning under hela våren (och sedan ett evigt väntande på att karln ska få tummarna loss och skriva färdigt även de sista två böckerna i serien som utlovats...)

Att göra en omläsning av A Game of Thrones var faktiskt väldigt bra. OK – jag visste vilka som skulle dö (många), och vilka som man inte kunde lita på (ännu fler). Men då kunde jag känna mig som en mycket smart och vis läsare som såg Martins små hintar han lägger ut längs med vägen om vad som faktiskt kommer att hända så småningom. Se här nu, så godtrogen och hederlig den här personen är. Det kan aldrig gå väl. Se här nu, så ogint och elakt det här barnet är – bara tänk hur det skulle kunna bli om hen fick lite ohälsosamt mycket makt. Och jag kunde förstå alla trådar och händelseförlopp bättre – att han säger si eller hon gör så i den här situationen kommer ju att leda till den hämnden eller den katastrofen. Det blir inte nagelbitande spänning, men det blir något annat som också är bra. En annan slags smart njutning under läsresan.

Jag har en lång och trevlig resa kvar framför mig.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 1
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1996
Köp den till exempel här eller här 

torsdag 20 februari 2014

Spejarens lärling 2 - Det övergivna landet

Tur att det är sportlov här och att barnen är lediga. För igår kväll blev det sen sänggång för dem och allt är "Spejarens lärlings" fel. Vi läser den som högläsning (här har jag skrivit om Gorlans ruiner som är första boken i serien) och igår kväll när vi började läsningen så satte The Gigantisk Slutstrid i Det övergivna landet igång. Allt såg hotfullt ut, huvudpersonen Will var tillfångatagen av fienden och...jag fick inte sluta läsa. Barnen satt i princip och piskade mig på låren när jag visade tecken till utmattning och ska-vi-kanske-vänta-med-resten-till-i-morgon-antydningar i rösten. För Det övergivna landet är spännande. Väldigt spännande. Särskilt de sista fyra kapitlen när man börjar ana att "nä, det här kanske ändå inte kommer att lösa sig???"
Så, ja. Jag läste ut boken. Rösten var lite hes på slutet och klockan mycket - men vad gör man inte för sina barn när de BER en läsa högt (och har sportlov...)(och man själv tycker det är himla spännande)?

Så jag fortsätter glatt att propagera för serien "Spejarens lärling" som högläsning. Fast för lite större barn. Det är lite blod och död och monster i den, och en hel del svåra ord - men från nio år och uppåt är perfekt. Givetvis ska den även sättas i händerna på barn som vill ha spännande fantasy och inte alltför komplicerade böcker (som ju fantasy ofta tenderar att vara med många personer och många olika sidointriger).

Det övergivna landet fortsätter i princip där Gorlans ruiner slutade. Den superduper-onde, elake och fule Morgarath (galen är han också konstateras det) bygger upp sina hemska arméer bestående av wargaler som han styr medelst telepati. Araluen ska invaderas! De som besegrade Morgarath för 16 år sedan ska hämnas på! Särskilt den där eländige spejaren Halt ska det hämnas på! Honom har Morgarath tänkt ut något särskilt elakt för...det var nämligen Halts fel att Morgarath förlorade då för 16 år sedan och även om Morgarath i princip hatar allt och alla (utom sig själv) på ett klassiskt ondskefullt sätt så hatar han spejaren Halt över alla andra.

Att spejaren Halt har tagit sig en lärling, Will, har Morgarath ingen aning om. Då hade han hatat Will också, av bara farten. Nu blir det denne spejarlärling Will som tillsammans med Horace och Evanlyn (som dyker upp i början på den här boken) upptäcker att Morgarath håller på att bygga en bro i bergen, för att på så sätt kunna transportera sin wargal-armé in i Araluen och kunna anfalla kungens armé i ryggen. Det är bron som är på framsidan av boken, och som man kan se blir det snart ett väldigt eldande runt den. Och Morgarath får stor anledning att sätta upp även Will på sin vill-döda-lista.

Jag hade vaga planer på att bryta av högläsandet av "Spejarens lärling"-serien med någon annan bok innan vi återvände. Matilda av Roald Dahl, till exempel, som är en fantastiskt rolig bok. Men nu får Matilda garanterat vänta ett par veckor, för ikväll ska det läsas om Will igen. Vi fortsätter förstås med I krigarkungens sal, tredje boken om "Spejarens lärling". Jag vågar inte göra annat. Det övergivna landet slutar nämligen med en av de elakaste cliff-hangers jag stött på i böcker för mellanåldern.

Titel: Det övergivna landet
Serie: Spejarens lärling 2
Orginaltitel: Ranger's Apprentice - The Burning Bridge
Författare: John Flanagan
Översättare: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-15 år, och högläsning från ca 9 år.

Spejarens lärling 1 - Gorlans ruiner


Gorlans ruiner är första delen i serien "Spejarens lärling". Det är utmärkt ungdomsfantasy, rapp handling med en hel del humor. När serien kom läste jag de tre första böckerna – hade tänkt läsa hela serien men det kommer hela tiden så många andra böcker som pockar på uppmärksamhet.

Nu började jag om serien från början eftersom barnen därhemma hade eftersökt något som var både spännande och roligt till kvällshögläsningen. Jag kan härmed rapportera att "Spejarens lärling" passar utmärkt till högläsning för lite äldre barn (mina är 12 och 14 men jag tror det funkar kanske från 9 år). De gillade Gorlans ruiner skarpt och vi har nu fortsatt med bok två: Det övergivna landet. (här kan du läsa vad jag skrev om den)

Will är föräldralös. Han har vuxit upp med en grupp andra föräldralösa på slottet Redmont, men nu ska de alla fylla femton vilket för dem innebär att det är dags att välja livsinriktning. Wills enda och största önskan är att bli soldat, att få gå på Redmonts krigarskola. Men – till sin enorma besvikelse kommer han inte in där. Han är för liten till växten. Och inte vill han bli kocklärling eller skrivarlärling eller något sådant – han vill bara bli soldat. Livet är ett elände.

Ända tills det visar sig att spejaren Halt vill ha honom som sin lärling. Will är smidig, duktig på att smyga och att klättra, och smart. Perfekt, tycker Halt. Will vet inte riktigt vad han tycker – han är lite rädd för spejare i allmänhet och Halt i synnerhet. Folk i byn känner liksom inte riktigt till spejarna och tror de är trollkarlar.

Spejarna är inte trollkarlar. På engelska heter serien ”Ranger’s Apprentice”. Spejare är väl inte riktigt samma sak som ”ranger” men kanske ändå bästa svenska motsvarigheten. Spejarna är mycket självständiga kunskapare, spioner, hemliga poliser, viltupptäckare (alltså spåra exempelvis ett vildsvin för att riddarna och adeln sedan ska få ägna sig åt slutfasen i vildsvinsjagandet). De använder sig av pilbåge och kastknivar samt specialtränade hästar som exempelvis inte tar ett steg förrän ryttaren har viskat det rätta lösenordet i deras öra.

Och visst är Halt skrämmande. Men mer på det viset att han är ganska barsk och inte gillar onödiga frågor från snutiga lärlingar. Det visar sig att spejeri-livet passar Will väldigt bra och han går fort fram i sin utbildning. Fast inte tillräckligt fort. Innan boken ens har hunnit halvvägs är Will inblandad i den ena livsfarliga situationen efter den andra. Mördar-vildsvin, skräckinjagande monster som heter kalkaraner och kan få den modigaste riddare att dö i hjärtslag med bara en blick (hej Medusa!), mobbare på krigarskolan (vet inte vilka som är värst av dem eller kalkaranerna faktiskt) och annat.

Fokus i denna första bok i serien ligger på Wills utbildning till spejare. Den innehåller trots det inga stillastående partier och det är roligt att läsa om hur den bistre och till synes humorlöse mästaren Halt och den frågvise och ivrige lärlingen Will lär känna och tycka om varandra. Bra det – vänskapen ska helst bestå i de mer än tio delar som återstår av serien.

(det här inlägget publicerades ursprungligen på LitteraturMagazinet)

Titel: Gorlans ruiner
Serie: Spejarens lärling 1
Orginaltitel: Ranger's Apprentice - The Ruins of Gorlan
Författare: John Flanagan
Översättare: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2007
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-15 år, och högläsning från ca 9 år.

onsdag 19 februari 2014

Jag är tillbaka!

Nämen hej bloggen! Vad trevligt att du finns kvar här! Nu kommer jag hem till dig igen efter min utflykt till LitteraturMagazinet, och tänker stanna hos dig.

Hej alla ni andra! Jag är tillbaka! Här ska skrivas högt och lågt, roligt och ilsket och mycket (för mycket brukar det bli). Men här ska skrivas!

Det som ligger på tur härnäst är min omläsning/läsning av Game of Thrones. Första boken i serien läste jag rätt raskt och skrev om här. Andra boken har liksom tagit lite längre tid...men nu har jag bara några hundra sidor kvar. (jodå, jodå, den är jättebra men den Tar Sån Tid)

Sen väntar läsning av Jonathan Strouds Den skrikande trappan, första boken i nya ungdomsserien Lockwood & Co. Ska bli så spännande att se om han skriver lika bra som han gjorde om demonen Bartimaeus i Bartimaeus-trilogin!

Välkomna tillbaka hit! Vi ses!

Game of Thrones! Boxed set! Lycka, lycka, lycka!!

För några veckor sedan skrev jag det här inlägget på LitteraturMagazinet:


Kolla! Kolla! Se vad jag har köpt och precis packat upp!! Hela boxen med alla fem Game of Thrones!! *dansar en liten lyckodans på köksgolvet*

- Men Carolina! Är du egentligen riktigt frisk? NÄR har du tänkt att läsa allt det här? Fatta att varje pocket är löjligt tjock och har löjligt liten text?

- Men...det finns ju långa nätter?

- Då borde du som alla andra ligga och sova. Inte läsa fantasy. Kan du inte helt enkelt bara se TV-serien i stället? Den sammanfattar ju handlingen rätt bra, och så är det smaskiga sexscener?

- Äsch. Jag försökte. Men jag kom någonstans till mitten av säsong 1, sen tröttnade jag och oäkte maken fick se resten själv. Även om det är aldrig så bra fantasy så är TV-formatet inget för mig. Jag måste skapa mina egna bilder.

- Och...jag råkar veta att du ju redan har läst en stor del av serien? Varför nu lägga ner löjligt många timmar på något du redan läst??

- För att det är så utomordentligt bra fantasy! Och, visst, jag läste de tre första böckerna i serien när de kom. Men jag fick problem. Game of Thrones är väldigt bra, men väldigt komplexa. Det är miljoner människor och intriger att hålla reda på. Jag hade stora svårigheter när jag satte igång med läsningen av tredje boken och det hade gått ganska lång tid sedan jag avslutade bok två. Jag kom inte in i handlingen och hade glömt bort vilka de flesta var. Fjärde boken blev liksom aldrig av att jag läste. För att inte tala om femte. Men jag ville ju! Och enda sättet (tyckte jag) var ju att köpa hela serien på en gång och sedan börja om från början. Och det ska jag göra nu! Jubel!!

Det där skrev jag alltså i början på januari. Hur går det då, det där GoT-läsandet? Ja. Jo. Det är fortfarande fantastisk läsning. Men det ÄR tjocka böcker. Och jag har verkligen haft ont om lästid den senaste tiden. Så, ja, jag har väl alldeles snart läst ut bok två. Pengarna jag gav för GoT-boxen ger långvarig underhållning för pengarna. Bra ekonomi!


söndag 26 januari 2014

Jag skriver på LitteraturMagazinet

Hej, hej!

Ibland tittar jag in på min gamla blogg bara för att kolla om den lever och trivs och inte har fått för sig att byta ut några bilder eller så.

Och nu tyckte jag att det kändes som att inlägget som ska ligga överst och vara det senaste ska vara en liten påminnelse om att:

Jättekul att du har hittat hit och hoppas du har hittat många boktips i mitt arkiv!
Men om du vill läsa det senaste jag har skrivit - klicka dig då till min blogg på LitteraturMagazinet där jag skriver om böcker och läsning sedan oktober förra året.

Och gilla väldigt gärna min bloggsida på Facebook - varje gilla-markering jag får där får vintermörkret att kännas lite mindre jobbigt och mitt liv som lite roligare. Wow, någon som vill läsa det jag skriver!

Carolina Landin - litteraturblogg på LitteraturMagazinet


måndag 9 december 2013

Nämen hoppsan - vad har hänt här??

Alltså - här ser man vad som händer om man inte går in och hälsar på sin gamla blogg då och då. Ni vet, jag hänger ju numera hos LitteraturMagazinet men låter min gamla bokblogg vara kvar här som ett fint arkiv som man kan använda.

Men - nu när jag själv skulle gå in och läsa ett av mina gamla inlägg så ser jag att mängder och åter mängder av mina inlagda bilder på bokframsidor har bytts ut?! Why, o why??

Och det är inga småändringar heller - t ex pryds mitt inlägg om Patient 67 av Dennis Lehane med en bokframsida som heter Skydd för uppfinning och utveckling - immaterialrätt och inlägget om Legend av Marie Lu illustreras av Psykologi i fickformat.

Jag fattar ingenting. Kanske det har med att jag aldrig sparat ner bilderna utan bara länkat till bilderna på AdLibris och de nu har gjort någon gigantisk omändring? Någon annan som har liknande problem?

Jag har lite jobb framför mig nu med att ändra tillbaka alla bilderna till de rätta. Så här kan vi inte ha det. Men om ni (inte nu direkt...) ser något inlägg med en bild som är uppenbart tokfel - kommentera gärna nedan så att jag hittar dem alla.

*mutter mutter*