Nu ska det bokbloggsjerkas - men den här veckan blir mitt svar på Annikas fråga rätt kort, trist och negativt. Hon frågar:
Har du gjort några fynd på bokrean
i år? Om ja, vilken bok är du särskilt sugen på att läsa? Om nej, vad
fällde avgörandet för att du bestämde dig för att avstå?
Jag är en bokläsare. Jag är inte någon bokägare. Jag känner inte det minsta sug efter att vilja ÄGA böckerna jag läser. Vi bo i ett litet och gammalt hus där de flesta väggarna är sneda eller låga och de flesta rummen är helt dysfunktionella pga alla dessa o så charmiga snedtak (men o så svårt att möblera). Vi har alltså inte plats för så många böcker. Den enda bokhyllan vi har är smockfull med alla de klassiker jag en gång kände att jag behövde äga, och så oäkte makens tjocka thrillerserier som han fortfarande känner att han behöver äga. Och det jag vill läsa, det lånar jag på biblioteket - så klart, jag jobbar ju på ett bibliotek och släpar hem oerhörda mängder böcker jag tror att jag ska hinna läsa. Finns de inte där jag jobbar så lånar jag friskt från grannkommunernas bibliotek - det är inga långa avstånd här i sydvästra Skåne...
Visst. Det händer att jag köper enstaka böcker. Typ tjocktjocka fantasyböcker på engelska som nästan inga bibliotek köper in. Men det är inte ofta. Och jag hittar dem med största sannolikhet inte på bokrean.
Så detta får bokrean alltså i reaktion från Carolina: ett halvt ögonbrynslyft.
Har inte kollat några kataloger, har inte kollat på e-bokhandlarna. Har jag läst om någon titel som finns på rean så är det hos mina fellow-bokbloggare. Någon titel som jag redan läst. Kanske någon titel som jag tänkt läsa någon gång i framtiden (men då som lånebok).
Antal böcker jag tänker köpa är alltså: 0
Antal böcker jag tänker tipsa om är: 0
Antal jublande reaktioner efter att någon har läst det här inlägget: 0
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
fredag 28 februari 2014
torsdag 27 februari 2014
Joel spelar innebandy: Första träningen
En börja läsa-bok som handlar om innebandy - gissa om den är välkommen?? Om! Det finns mängder av börja läsa-böcker som är bra. Som är roliga, som är spännande, som handlar om djur, drakar, spöken, vardagsliv....Men det finns konstigt nog inte så många börja läsa-böcker som handlar om sport. Och det finns alltid några barn i varje klass som endast och allena vill läsa om sporter av olika slag. De kanske knappt kan läsa men står ändå och bläddrar längtande i tjocka böcker om NHL-hockey eller tummar på Ludde-böckerna. Klart de får låna dem ändå (och titta på bilderna om inte annat) - men för lästräningen behöver de börja läsa-böcker. Och de har ju läst alla böckerna om Kasper och Mark och de där om hockey redan, säger de.
Hur är den då, Första träningen? Jo - den håller vad den lovar. Ett fåtal textrader per sida. Ofta även pratbubblor i illustrationerna med text i versaler. Boken är precis lagom lättläst. Och den handlar om...ja, om innebandy.
Joel har testat lite andra sporter, men inte trivts. I fotbollen fick han mest sitta på avbytarbänken när det var match. I tennis saknade han att vara en av ett lag, i hockey var det jobbigt att hålla balansen på isen. Men pappa spelade innebandy när han var yngre, så nu får Joel låna hans gamla klubba och vara med på sin första innebandyträning.
Träningen skildras, rakt upp och ner. Det är uppvärmning, det är passningsträning, träning av skott på mål och träningsmatch. Det är ingen rafflande handling, ingen underfundig humor - det är bara precis just det här: en lättläst bok om sport, om innebandy. Bra det - det var precis vad jag väntade mig och ville ha.
Första träningen är den första boken i det som glädjande nog verkar bli en serie, "Joel spelar innebandy" (nästa bok heter Utvisningen). Vad bra! För jag vill ha fler böcker om Joel att sätta i händerna på de där sporttörstande nybörjarläsarna.
Titel: Första träningen
Serie: Joel spelar innebandy
Författare: Åsa Oxenmyr
Illustrationer: Ingrid Flygare
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6-9 år
Hur är den då, Första träningen? Jo - den håller vad den lovar. Ett fåtal textrader per sida. Ofta även pratbubblor i illustrationerna med text i versaler. Boken är precis lagom lättläst. Och den handlar om...ja, om innebandy.
Joel har testat lite andra sporter, men inte trivts. I fotbollen fick han mest sitta på avbytarbänken när det var match. I tennis saknade han att vara en av ett lag, i hockey var det jobbigt att hålla balansen på isen. Men pappa spelade innebandy när han var yngre, så nu får Joel låna hans gamla klubba och vara med på sin första innebandyträning.
Träningen skildras, rakt upp och ner. Det är uppvärmning, det är passningsträning, träning av skott på mål och träningsmatch. Det är ingen rafflande handling, ingen underfundig humor - det är bara precis just det här: en lättläst bok om sport, om innebandy. Bra det - det var precis vad jag väntade mig och ville ha.
Första träningen är den första boken i det som glädjande nog verkar bli en serie, "Joel spelar innebandy" (nästa bok heter Utvisningen). Vad bra! För jag vill ha fler böcker om Joel att sätta i händerna på de där sporttörstande nybörjarläsarna.
Titel: Första träningen
Serie: Joel spelar innebandy
Författare: Åsa Oxenmyr
Illustrationer: Ingrid Flygare
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 6-9 år
onsdag 26 februari 2014
Biblioteksvardag - Vad en skolbibliotekarie gör om nätterna
Jag träffar väldigt många barn när jag jobbar som skolbibliotekarie, barn i alla storlekar eftersom biblioteket där jag jobbar är både folk- och skolbibliotek. Att jobba med barn, böcker och läsning kan vara en alldeles fantastisk kombination. Visst finns det många stunder när man är frustrerad ("meh, palla läsa den tjocka boken..." eller "meh, palla lämna tillbaka biblioteksböcker...") men de flesta dagar så är det något barn som säger något som gör en så himla glad och lycklig över sitt yrkesval. Eller bara allmänt fnissig.
Det här, till exempel: Ofta, ofta får jag frågan "har du verkligen läst alla böckerna på biblioteket?" Barn ända upp i sjätte klass eller så brukar fråga mig det. "Nä, men jag jobbar på det" brukar jag svara då.
Men de yngre barnen, de som kanske är 5-6-år? De har ännu större tilltro till min allmänna begåvning. De flesta av dem är nämligen fullständigt övertygade om att jag inte bara har läst alla böckerna som står på hyllorna - det är också jag som har gjort dem. "Oj, vad många böcker du har skrivit...".
Absolut. På dagarna är hon bibliotekarie. På nätterna är hon författaren som ser till att bibliotekets bokhyllor ständigt är välfyllda.
Det här, till exempel: Ofta, ofta får jag frågan "har du verkligen läst alla böckerna på biblioteket?" Barn ända upp i sjätte klass eller så brukar fråga mig det. "Nä, men jag jobbar på det" brukar jag svara då.
Men de yngre barnen, de som kanske är 5-6-år? De har ännu större tilltro till min allmänna begåvning. De flesta av dem är nämligen fullständigt övertygade om att jag inte bara har läst alla böckerna som står på hyllorna - det är också jag som har gjort dem. "Oj, vad många böcker du har skrivit...".
Absolut. På dagarna är hon bibliotekarie. På nätterna är hon författaren som ser till att bibliotekets bokhyllor ständigt är välfyllda.
tisdag 25 februari 2014
A Clash of Kings
Det krigas vidare i "A Song of Ice and Fire". Räknar man noga så finns det i A Clash of Kings sex kungar och en drottning som alla tycker att det är de som borde bestämma. En av dem är tretton år och ganska läskig. En av dem har tre drakar lindade kring halsen. En saknar humor och tycker sig orättvist behandlad, en är känslokallare än havet och gör livet surt för sin son, en verkar mest intresserad av att ha snyggaste rustningen, en har en fräck varg som slåss vid sin sida, en verkar ha jättar och mammutar i sitt krigargäng. Fortfarande har ingen av alla dessa (och deras rådgivare och arméer) fattat att de alla borde lugna ner sig och tillsammans bekämpa hotet i norr. Undras hur många böcker det ska ta innan de fattar det? För att inte tala om hur urbota dumt det är att i krigets namn bränna städer, åkrar med gröda, hus, folk, magasin med säd, hästar och kor - när det nu är konstaterat att vintern är på väg? Vintern i den här världen kan vara upp till tio år lång. Det känns lite som att det blir tufft med maten kommande vinter.
Det ena som gör att jag gillar att läsa de här böckerna är att precis vad som helst kan hända. Till exempel tvekar inte Martin att ha ihjäl precis vem som helst av karaktärerna. Huvudpersonerna också, utan minsta dystra förebådan eller sorgliga smäktande fiolmusik i bakgrunden som förvarnar om vad som kommer att ske, som i vilken annan bok som helst. Nä nä, han hugger huvudet av dem utan vidare spisning. Eller har ihjäl dem på andra sätt, som till exempel en bra bit in i A Clash of Kings där han medelst svart läskig magi utan förvarning och dessutom på nolltid har ihjäl en hyfsat viktig person. På bara några rader har förutsättningarna för krigandet totalt ändrats.
Det andra är de intressanta karaktärerna som fyller Martins värld. Det finns ingen som är bara god, eller bara ond. Alla är lite allt möjligt - precis som vi människor för det mesta är. Ju längre man läser om karaktärerna desto mer förstår man av drivkrafterna till det de gör. Och även om de gör förfärliga saker eller vettlöst dumma saker - så kan jag som läsare ändå förstå varför de gör dem. Ta bara Cersei, till exempel, drottningen som ligger bakom många människors död och den som är den egentliga regenten bakom trettonårige kung Joffrey (sonen som hon har tillsammans med sin tvillingbror Jaime och inte med den döde kung Robert). Är inte hon alltigenom ond och lömsk? Jo, kanske. Men när hon berättar om hur hon haft det i sitt liv för lilla, naiva Sansa Stark så förstår man henne mer. En stark tjej, som älskade att fäktas och bråka med tvillingbrodern Jaime. De gjorde allt tillsammans, var liksom två halvor av en. Men när de började bli lite större så var det han som fick lära sig hantera vapen på riktigt, som fick en häst, som fick lära sig saker man faktiskt kunde ha någon nytta av. Hon fick sitta och brodera, konversera och till sist bli bortgift med en äldre, fetlagd man med stora alkoholproblem. Kungen, alltså. Hon slogs, på sitt sätt, för att få det liv hon tyckte att hon hade rätt till. Och nu när hon har tre barn, tre brickor i maktkampen, så är det förutom sig själv dem hon slåss för. Ja, hon gör vidriga saker - men jag kan se drivkraften bakom det hon gör.
En annan intressant karaktär är Theon, som får vara med ganska mycket i A Clash of Kings. Han är son till härskaren över Järnöarna, som för tio år sedan var ledare för ett uppror som slogs ner. Theon har sedan dess bott hos familjen Stark på Vinterhed som en slags gisslan. Han har behandlats väl, som en i familjen, men har alltid ändå känt sig utanför. Nu återvänder han till Järnöarna men får definitivt inget varmt välkomnande av sin far som tycker han har förvandlats till en av fienden. För att överbevisa sin far om att han faktiskt är en värdig arvtagare till Järnöarna drar han iväg på en vansinnesfärd i norr, där han i princip ensam attackerar och tar över hela Vinterhed. Han gör fullständigt vansinniga saker och blir snart hatad av precis alla - men drivkraften till allt dumt han gör är ändå tydlig.
Åh, det finns så många som jag gillar att läsa om i den här boken! Men jag får lugna mig lite nu. Måste bara nämna den här mystiske Jaqen H'ghar som Arya träffar. Vem är han? När kommer han tillbaka? Och så syskonen Jojen och Meera Reed som hjälper Bran med hans visioner. Dem vill jag läsa mer om!
Titel: A Clash of Kings
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 2
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1998
Köp den till exempel här eller här
Det ena som gör att jag gillar att läsa de här böckerna är att precis vad som helst kan hända. Till exempel tvekar inte Martin att ha ihjäl precis vem som helst av karaktärerna. Huvudpersonerna också, utan minsta dystra förebådan eller sorgliga smäktande fiolmusik i bakgrunden som förvarnar om vad som kommer att ske, som i vilken annan bok som helst. Nä nä, han hugger huvudet av dem utan vidare spisning. Eller har ihjäl dem på andra sätt, som till exempel en bra bit in i A Clash of Kings där han medelst svart läskig magi utan förvarning och dessutom på nolltid har ihjäl en hyfsat viktig person. På bara några rader har förutsättningarna för krigandet totalt ändrats.
Det andra är de intressanta karaktärerna som fyller Martins värld. Det finns ingen som är bara god, eller bara ond. Alla är lite allt möjligt - precis som vi människor för det mesta är. Ju längre man läser om karaktärerna desto mer förstår man av drivkrafterna till det de gör. Och även om de gör förfärliga saker eller vettlöst dumma saker - så kan jag som läsare ändå förstå varför de gör dem. Ta bara Cersei, till exempel, drottningen som ligger bakom många människors död och den som är den egentliga regenten bakom trettonårige kung Joffrey (sonen som hon har tillsammans med sin tvillingbror Jaime och inte med den döde kung Robert). Är inte hon alltigenom ond och lömsk? Jo, kanske. Men när hon berättar om hur hon haft det i sitt liv för lilla, naiva Sansa Stark så förstår man henne mer. En stark tjej, som älskade att fäktas och bråka med tvillingbrodern Jaime. De gjorde allt tillsammans, var liksom två halvor av en. Men när de började bli lite större så var det han som fick lära sig hantera vapen på riktigt, som fick en häst, som fick lära sig saker man faktiskt kunde ha någon nytta av. Hon fick sitta och brodera, konversera och till sist bli bortgift med en äldre, fetlagd man med stora alkoholproblem. Kungen, alltså. Hon slogs, på sitt sätt, för att få det liv hon tyckte att hon hade rätt till. Och nu när hon har tre barn, tre brickor i maktkampen, så är det förutom sig själv dem hon slåss för. Ja, hon gör vidriga saker - men jag kan se drivkraften bakom det hon gör.
En annan intressant karaktär är Theon, som får vara med ganska mycket i A Clash of Kings. Han är son till härskaren över Järnöarna, som för tio år sedan var ledare för ett uppror som slogs ner. Theon har sedan dess bott hos familjen Stark på Vinterhed som en slags gisslan. Han har behandlats väl, som en i familjen, men har alltid ändå känt sig utanför. Nu återvänder han till Järnöarna men får definitivt inget varmt välkomnande av sin far som tycker han har förvandlats till en av fienden. För att överbevisa sin far om att han faktiskt är en värdig arvtagare till Järnöarna drar han iväg på en vansinnesfärd i norr, där han i princip ensam attackerar och tar över hela Vinterhed. Han gör fullständigt vansinniga saker och blir snart hatad av precis alla - men drivkraften till allt dumt han gör är ändå tydlig.
Åh, det finns så många som jag gillar att läsa om i den här boken! Men jag får lugna mig lite nu. Måste bara nämna den här mystiske Jaqen H'ghar som Arya träffar. Vem är han? När kommer han tillbaka? Och så syskonen Jojen och Meera Reed som hjälper Bran med hans visioner. Dem vill jag läsa mer om!
Titel: A Clash of Kings
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 2
Författare: George R.R. Martin
Utg år: 1998
Köp den till exempel här eller här
söndag 23 februari 2014
Du & jag
Andreas blir inte klok på Alicia. När han har sällskap med henne till skolan
– då är hon en slags Alicia, en man kan prata med om allt. Precis när de kommer
fram till skolan så smiter hon alltid ifrån honom så att ingen ser att de
kommer tillsammans, och så skyndar hon sig in på skolans toa och sminkar sig
lite, och så har hon blivit Skol-Alicia. Skol-Alicia hänger med Ida och Olivia
och behandlar Andreas som luft. Sen finns det en annan Alicia också, hon som är
hemma hos Andreas och pratar med hans föräldrar vid middagsbordet och är artig
och trevlig. Föräldra-Alicia. Och så finns det en osminkad Kompis-Alicia också,
som man kan spela PS3 med. Och en uppklädd-till-tänderna Disco-Alicia. Hon är
duktig på att dansa, hon. Men det Andreas undrar är vilken av alla Aliciorna
som är den riktiga? Och varför hon inte kan vara den personen hela tiden?
Själv är han bara Andreas. Samma hemma som i skolan. Duktig i matte, kan alltid svaren på frökens frågor, kallad Professorn av övriga i klassen och ganska ofta utsatt för knuffar och skuffar och elakheter. Fast han är duktig på att rita. Det är en rätt OK egenskap, mycket bättre än att vara duktig på matte.
Pappa är pappa och mamma är mamma och de har det ganska bra. Ända tills Andreas upptäcker att pappa definitivt inte är den han trodde. För det första leder den upptäckten till att Andreas i resten av boken slutar kalla honom för pappa och istället benämner honom ”personen Christer”. För det andra leder den till att hela Andreas liv förändras. Vem är han själv, egentligen? Snäll-professor-Andreas som blir retad? Eller cool-Andreas som målar graffiti och säger elaka saker?
Katarina von Bredow har tidigare mest skrivit böcker för ungdomar, men Du & jag är mer tänkt till barn på mellanstadiet. Andreas och Alicia går i femte klass. Jag kan tycka att de ibland känns nästan väl mogna för sin ålder (för att inte tala om de sjundeklassare som så småningom dyker upp i boken – de känns nästan som gråhårsvuxna med stor livserfarenhet) och att det ställs höga krav på Andreas för att bara vara femte klass (plugga flera dagar inför ett matteprov – när han dessutom redan är duktig på matte..?). Men det är nog den enda lilla invändningen jag har mot den här boken, för oj vad mycket jag gillade den.
Det är så mycket som är bra. Spelet i klassen är fångat på pricken, med rangordning och roller, elaka gliringar om fel slags stövlar och suckar och ögonhimlande i klassrummet när fel person säger något eller när proven delas ut. Hemmalivet hos Andreas som först är så tryggt med gemensamma middagar och frukostar och lycka och sedan totalkrasch, olycka och sorg. Andreas funderingar om vem man ska vara, vill vara och att även vuxna kan vara osäkra på sig själva. Kevin, klassens värsting som också visar sig ha helt andra sidor än Andreas förväntar sig. Och så språket! Katarina von Bredows språk som drar in läsaren i berättelsen och vägrar släppa tag.
Det är mycket jobbigt som händer i boken (Andreas tycker att katastroferna fullständigt flockas kring hans huvud) men också en hel del som är bra och pirrigt och roligt att läsa om. Och jag blir så glad av att läsa Du & jag.
Titel: Du & jag
Författare: Katarina von Bredow
Förlag: Rabén & Sjögren
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-14 år
(det här inlägget publicerades ursprungligen i LitteraturMagazinet)
Själv är han bara Andreas. Samma hemma som i skolan. Duktig i matte, kan alltid svaren på frökens frågor, kallad Professorn av övriga i klassen och ganska ofta utsatt för knuffar och skuffar och elakheter. Fast han är duktig på att rita. Det är en rätt OK egenskap, mycket bättre än att vara duktig på matte.
Pappa är pappa och mamma är mamma och de har det ganska bra. Ända tills Andreas upptäcker att pappa definitivt inte är den han trodde. För det första leder den upptäckten till att Andreas i resten av boken slutar kalla honom för pappa och istället benämner honom ”personen Christer”. För det andra leder den till att hela Andreas liv förändras. Vem är han själv, egentligen? Snäll-professor-Andreas som blir retad? Eller cool-Andreas som målar graffiti och säger elaka saker?
Katarina von Bredow har tidigare mest skrivit böcker för ungdomar, men Du & jag är mer tänkt till barn på mellanstadiet. Andreas och Alicia går i femte klass. Jag kan tycka att de ibland känns nästan väl mogna för sin ålder (för att inte tala om de sjundeklassare som så småningom dyker upp i boken – de känns nästan som gråhårsvuxna med stor livserfarenhet) och att det ställs höga krav på Andreas för att bara vara femte klass (plugga flera dagar inför ett matteprov – när han dessutom redan är duktig på matte..?). Men det är nog den enda lilla invändningen jag har mot den här boken, för oj vad mycket jag gillade den.
Det är så mycket som är bra. Spelet i klassen är fångat på pricken, med rangordning och roller, elaka gliringar om fel slags stövlar och suckar och ögonhimlande i klassrummet när fel person säger något eller när proven delas ut. Hemmalivet hos Andreas som först är så tryggt med gemensamma middagar och frukostar och lycka och sedan totalkrasch, olycka och sorg. Andreas funderingar om vem man ska vara, vill vara och att även vuxna kan vara osäkra på sig själva. Kevin, klassens värsting som också visar sig ha helt andra sidor än Andreas förväntar sig. Och så språket! Katarina von Bredows språk som drar in läsaren i berättelsen och vägrar släppa tag.
Det är mycket jobbigt som händer i boken (Andreas tycker att katastroferna fullständigt flockas kring hans huvud) men också en hel del som är bra och pirrigt och roligt att läsa om. Och jag blir så glad av att läsa Du & jag.
Titel: Du & jag
Författare: Katarina von Bredow
Förlag: Rabén & Sjögren
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-14 år
(det här inlägget publicerades ursprungligen i LitteraturMagazinet)
lördag 22 februari 2014
Fasanjägarna
På mitt högstadium satt det på något av klassrummens väggar uppsatt ett antal filmfoton från kultfilmen A Clockwork Orange. Jag vet inte riktigt varför men jag kände alltid ett stort obehag inför de där bilderna – jag hade ännu inte sett filmen men något i mig sa ”otäckt! otäckt!”. Senare i livet såg jag filmen och gillade den en hel del – fast fortfarande kröp det i mig av olust så fort huvudpersonen talade. Det var så läskigt, det där våldet för våldets egen skull. Att nu läsa Fasanjägarna får mig att minnas den där olusten och det där otäcka – för Fasanjägarna handlar om när ett litet gäng ungdomar gör precis som personerna i A Clockwork Orange. De slåss för att de gillar att slåss. De misshandlar och dödar andra människor eftersom de själva blir sexuellt upphetsade av det. De till och med ser på filmen A Clockwork Orange som ett slags perverst förspel till sina misshandelsorgier. Det är vedervärdigt otäckt.
Och inte nog med det – förutom att skurkarna i boken är ovanligt otäcka så är dessutom huvudpersonen, polisen Carl Mörck, en riktigt vresig typ. Han är för det mesta otrevlig mot sina två stackars medarbetare, han gör sig till fiende med resten av personalen i polishuset, han gör sig omöjlig både här och där. Han älskar att göra sånt som att röka under ett möte bara för han vet att den han har möte med avskyr cigarettrök. Han verkar ha de flesta fördomar man kan tänka sig, han vill egentligen allra helst sitta tillbakalutad i skrivbordsfåtöljen och sova sig igenom sina arbetsdagar och han har aldrig vett att säga tack till dem som gör honom tjänster. En riktig antihjälte, alltså.
Ändå slukar jag boken. Och ändå gillar jag Carl Mörck. För att inte tala om hur mycket jag gillar Assad och Rose, Carls stackars medarbetare på avdelning Q i polishusets dunkla och trista källarkorridorer. Varför? Jo, för att det är så infernaliskt roligt att läsa. Givetvis är det inte det minsta kul att läsa om de där vedervärdiga fasanjägarna och deras perversiteter – men när det är Carl och Assad och Rose som tar itu med dem så blir det hela en fantastisk mix. Det otäcka med själva brotten blandas med de roliga dialogerna mellan dessa tre Q-medarbetare, och med Carls sätt att ta sig an världen. Det är en rå och respektlös humor som får mig att sitta och läsa med något slags snett leende på läpparna. Säkert borde man inte sitta och fnissa åt Carl när han först kallar en delegation poliser från Norge för ”fjällapor” och senare ”lutfiskshejker” och ”töntar från mesostlandet” men jag kan inte låta bli. Inte heller kan jag låta bli att fnissa åt Assads krumbukter med språket och definitivt inte när Rose och Carl gnabbas om de nödvändiga beställningarna av fler kontorsmöbler.
Avdelning Q är en nystartad avdelning hos Köpenhamnspolisen för så kallade ”cold cases”, alltså nedlagda fall som inte lösts. Första boken i serien (Kvinnan i rummet, läs vad jag skrev om den här) handlar om när Carl Mörck startar avdelning Q, får Assad på halsen och tvingas ta tag i det gamla Merete Lynggard-fallet. I den här boken börjar också Rose som avdelning Qs assistent efter att mer eller mindre ha blivit utsparkad från en annan avdelning på polisen där de inte stod ut med henne.
Assad och Carl har börjat läsa rapporten om ett tjugo år gammalt fall med ett dubbelmord av två ungdomar som hittades misshandlade till döds i en sommarstuga, men där mördaren nio år senare angav sig själv och nu nästan har avtjänat hela fängelsestraffet. Det konstiga är att rapporten ens har hamnat på avdelning Q eftersom fallet är uppklarat. Assad vet inte hur den hamnade på hans skrivbord. Inte Carl heller. Men det är den här rapporten som leder till de där vedervärdiga Clockwork Orange-typerna som får mig att rysa i hela kroppen.
Böckerna om avdelning Q är riktigt bra. Och jag har många kvar!
Titel: Fasanjägarna
Serie: Avdelning Q bok 2
Orginaltitel: Fasandraeberne
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här
fredag 21 februari 2014
En bok. EN bok...?!
Det är evigheter och jättelänge sedan jag var med i Annikas bokbloggsjerka. Nyhemflyttad till "Carolina läser..." är det med ett jubel jag hänger med på den idag!
Men vilken svår fråga hon ställer:
Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Oj. Bara EN bok. Om och om igen. Då går ju min mesta omläsningsbok Sagan om ringen bort ganska snabbt, för skulle man bara läsa den och ingenting annat så hade man nog tröttnat redan efter sextiosjunde omläsningen eller så. Och alla mina älskade barnbokspärlor måste också gå bort pga för korta (hej då, Tonje...).
Men det finns några böcker (som jag till och med har i bokhyllan hemma) som jag har tänkt läsa någon gång när jag har sanslöst mycket tid (hej pensionering!) både för läsning och för läsförståelse och läsfunderingar. Joyce Odysseus är en. En annan, och den jag nu väljer, är Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Det är förvisso sju böcker - men de är ändå sju delar i ett verk så det räknas som EN. (bestämmer jag)
Jag har läst ungefär halva första boken. Det kändes som att jag fick stanna upp efter varje stycke, varje mening, och fundera över det som stod, över språket, över allting. Jag gillade det - men hade inte tid att försjunka i den. Då.
På spaning efter den tid som flytt, alltså. Den hade räckt länge, länge.
Men vilken svår fråga hon ställer:
Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Oj. Bara EN bok. Om och om igen. Då går ju min mesta omläsningsbok Sagan om ringen bort ganska snabbt, för skulle man bara läsa den och ingenting annat så hade man nog tröttnat redan efter sextiosjunde omläsningen eller så. Och alla mina älskade barnbokspärlor måste också gå bort pga för korta (hej då, Tonje...).
Men det finns några böcker (som jag till och med har i bokhyllan hemma) som jag har tänkt läsa någon gång när jag har sanslöst mycket tid (hej pensionering!) både för läsning och för läsförståelse och läsfunderingar. Joyce Odysseus är en. En annan, och den jag nu väljer, är Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Det är förvisso sju böcker - men de är ändå sju delar i ett verk så det räknas som EN. (bestämmer jag)
Jag har läst ungefär halva första boken. Det kändes som att jag fick stanna upp efter varje stycke, varje mening, och fundera över det som stod, över språket, över allting. Jag gillade det - men hade inte tid att försjunka i den. Då.
På spaning efter den tid som flytt, alltså. Den hade räckt länge, länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








