My Beautiful Enemy

Jag läste The Hidden Blade, bok 1 i denna duologi och skriven som en prequel till My Beautiful Enemy, och gillade den väldigt mycket. Nu får jag träffa Ying-ying och Leighton igen när de möts i ett viktorianskt London. 

Före det mötet har vi fått läsa om hur Ying-ying (eller Catherine som hon kallar sig) på ett ytterst dramatiskt sätt har räddat livet på en Mrs Chase, ute på däcket på en båt i full storm. Har man läst The Hidden Blade så är man väl lite beredd på hennes sanslösa tekniker i slagsmål, annars kan jag tänka mig det blir en "oj, men...va? men det där går väl inte att göra"-upplevelse. 
Mrs Chase och hennes väninna Mrs Reynolds blir så tacksamma för Catherines hjälp att de mer eller mindre adopterar henne och introducerar henne in i sällskapslivet i London. Bra det, för Catherine har ett hemligt uppdrag där. En av dem hon får träffa är Mrs Chase dotter, som är lyckligt förlovad med en man. Och den mannen är då alltså en viss Leighton. Catherine och Leighton känner omedelbart igen varandra när de träffas - de har nämligen mötts förut, för åtta år sedan, i kinesiska Turkmenistan. Alltså inte det som hände i The Hidden Blade utan efter det. Och i Turkmenistan blev de kära i varandra, men saker hände som gjorde att de skiljdes - och inte bara skiljdes: Catherine tror att hon hade ihjäl Leighton. Men här är han nu, livs levande. Och i London. Och... förlovad med en annan kvinna. 

De låtsas inte som att de känner varandra - men oj, vilken spänning det är mellan dem. Vi får läsa om hur de inte kan låta bli varandra trots allt som hindrar - och varvat med det får vi återblickar till det som hände i Turkmenistan då för åtta år sedan. Hur de träffades då, hur de blev kära och vad det var som hände sen.

Miljöerna är fantastiska även i den här boken. Det är mer romance än i The Hidden Blade, men här är också så mycket annat. Böckerna knyts ihop (och ja, slutet i The Hidden Blade som jag tyckte så illa om var rätt så tvunget för att få den att stämma med det som händer i den här boken och karaktärernas utveckling i åren som gått sedan de blivit vuxna. 

Jag tycker mycket om den, och ska läsa mer av Sherry Thomas. 

Titel: My Beautiful Enemy
Serie: The Heart of Blade Duology #2
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: Berkley

Den tomma tronen

De senaste två böckerna om Uhtred har känts mer trötta än de andra, och ungefär varit likadana (Uhtred gör dumma saker, förvisas, återvänder och räddar saxarna trots att de inte har vett att vara tacksamma), och jag påbörjade den här med viss tvekan. Men! Wow! Den är annorlunda, och den är en av de bästa böckerna hittills i serien! Vilken tur att jag fortsatte!

Till att börja med så är det inte Uhtred som börjar berätta. Visst, den börjar ungefär "mitt namn är Uhtred, min fars namn var också Uhtred, liksom hans far också hette Uhtred.." - men nu är det sonen till den Uhtred vi känner som berättar. Och att läsa om denne unge son (han är i tjugoårsåldern, impulsiv, äregirig och känner sig odödlig) är som att läsa om vår Uhtred när han i bokseriens begynnelse var i samma ålder.

Men vår vanlige Uhtred kommer snart tillbaka och tar över berättandet. Han är ju gammal nu, över 50, och vad värre är: han blev allvarligt sårad i slutet på förra boken, och detta sår plågar honom nu hela tiden. Han fick ett svärd i bröstet, överlevde men några revben spräcktes och en lunga punkterades. En medicinkunnig munk stack tydligen in ett vassrör i lungan "för att få ut det onda", och det kanske var en bra grej - men sen avslutade han det hela med att lägga i en rejäl laddning koskit i såret för att "det onda skulle fortsätta att hålla sig borta". Och nu har då Uhtred ett ständigt varande och värkande sår som luktar förfärligt och gör ont när han går, sitter, står, ligger, skrattar, hostar... och han känner sig väldigt långt från den tappre, odödlige krigarherre han normalt tycker att han är. Men hallå.... kanske sårets dåliga läkning har något med koskiten att göra? Men nej - enda vägen till läkning är självklar för Uhtred och andra kloka i hans omgivning: han måste söka upp det svärd som orsakade skadan. Det svärdet kan häva förbannelsen, menar han. 

Förutom denna mer än usla medicinska hantering av sårskador får vi läsa mer om Uhtreds nu vuxna barn, nämnde Uhtred och också hans dotter Stiorra. Jag gillar bägge mycket! Den tomma tronen i titeln är Mercias tron, för nu har dess förre herre Aethelred dött och intriger sätts igång för vem som ska sitta i tronen. Wessex kung, eller någon krigsherre, eller - det här är ju helt oerhört vid den här tiden som nu är tidigt 900-tal - Aethelreds fru, kung Alfreds dotter Aethelflaed. En kvinna!? Att styra över män? Ja då, en klok kvinna som vill se Mercia fritt från invaderande daner, och som faktiskt gör något åt det. Tidigare (hon har varit med i princip i hela bokserien, först som flicka men nu som medelålders bestämd kvinna med grå hårstrån i sitt blonda hår) har hon fått saker att hända liksom lite från kulisserna, som maka till Mercias herre, men nu träder hon fram och tar plats. Jag gillar henne väldigt mycket, och hon är absolut en av mina favoritkaraktärer i serien. Och det bästa: hon är en verklig, historisk person! Det fanns en lady of Mercia då i början av 900-talet, då när kvinnor verkligen inte hade något att säga till om och bara skulle lyda sin man och i övrigt inte göra något väsen av sig.

Vi får också läsa om en annan, verklig historisk person som här ännu bara är en åttaårig pojke: Aethelstan (ja, det kryllar av folk som heter något med Aeth... vilket är totalt förvirrande). Han är stursk och olydig och Uhtred gillar honom mycket, och försöker fostra honom mot stor självständighet och eget tänkande för han tänker att Aethelstan kommer att bli en stor kung.

Det var rask utläsning av den här boken, och nu ser jag fram emot nästa.

Titel: Den tomma tronen
Serie: Uhtred #8
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Empty Throne
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2016
Förlag: Bazar förlag

Den hedniske krigaren

Sjunde boken om Uhtred, och i den här började jag känna en viss "det här har jag läst förr"-känsla. Uhtred inleder med att göra sig avskydd och ivägkörd från sitt gods i Mercia - jo, för han blir skogstokig när hans äldste son mot Uhtreds vilja har bestämt sig för att bli präst. Så Uhtred anländer till prästvigningen och bär sig allmänt åt som ett svin, råkar ha ihjäl en abbot och frånsäger sig bekantskapen med sin son. Och när han återvänder till sitt gods har det blivit nerbränt. Vad göra? Ta med sig den handfull män som ännu är honom trogna och så äntligen dra iväg för att återta sitt arvegods Bebbanburg som stals från honom när han var barn. Det som är hans livsmål att göra. Nu är han över 50 år, och i denna värld och tid är det gammalt, så om Bebbanburg ska återtas får det banne mig ske nu.

Men.. nope. Det går inte bra. Alls. Så vår gode Uhtred drabbas av livsångest - vad ska han nu göra? Vart ska han ta vägen?

Han återvänder - som i de flesta tidigare böcker i serien - till de saxiska rikena för att återigen hjälpa dem (fast de inte vill ha honom) mot ännu en ondsint dansk härförare som ska kriga och förgöra. Den här gången heter dansken Knut, och han har via lögner och politiska ränker fått Mercia och Wessex att dra iväg och kriga någon annanstans medan han nu tänker sig ett snabbt och listigt övertagande av de saxiska länderna. Tur att Uhtred har lyckats se igenom hans lögner. Synd att Uhtred inte har någon armé och inte har något större hopp om att få hjälp av dem som ska skyddas eftersom de tycker han ska hålla sig borta och vara krigisk någon annanstans.

Inte någon av seriens bättre böcker, detta. Rätt OK, men inte mer.

Titel: Den hedniske krigaren
Serie: Uhtred #7
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pagan Lord
Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2014
Förlag: Bazar förlag

The Hidden Blade

När jag satt och läste recensioner på Goodreads så stötte jag på någon som skrev som sin nya favoritförfattare Sherry Thomas som hon nu läste allt av. Lite nyfiket klickade jag mig vidare till denna författare och läste att hon ville skriva inom sina egna favoritgenrer som bland annat var romance och fantasy. Som ju alltså råkar vara även mina, och jag blev ännu mer nyfiken och ville testa något Thomas skrivit. Och den här duologin (The Hidden Blade + My Beautiful Enemy) verkade som en helt osannolikt underbar kombination av allt möjligt: en huvudperson i engelsk överklassmiljö och en huvudperson i Kina, bägge under slutet av 1800-talet och så med inslag av martial arts... hur får man ihop det?? Jag läste någonstans nu efteråt att boken lite är som Crouching Tiger Hidden Dragon möter Downton Abbey - och fast jag inte brukar gilla sådana etiketter så stämmer det faktiskt här. Och grejen är: jag tyckte väldigt mycket om den här boken! Hade det inte varit för att jag tycker slutet blir lite väl dramatiskt och med en fruktansvärt onödig förlust så hade jag gett boken 5 i betyg på Goodreads. Så bra är den, och jag ska strax läsa vidare om Leighton och Ying-ying i My Beautiful Enemy. Och sen har jag en mängd böcker av Sherry Thomas att fortsätta med - älskar att hitta en ny författare jag gillar!

Vi får följa två personer: Leighton i England och Ying-ying i Peking. Bägge är i kanske 10-årsåldern när boken börjar men annars har de inget gemensamt - det är verkligen två olika världar. Leighton är uppvuxen på ett stort gods på landet i en rik familj. Hans bästa stunder är när han får vara med om diverse äventyr tillsammans med sin pappa och pappas bäste vän Herb. Men på bara en dag raseras hela hans tillvaro och han hamnar under förmyndarskap av sin farbror som är en riktigt vidrig karaktär. Mer eller mindre i fångenskap hos farbrodern drömmer och planerar Leighton för att kunna rymma och ta sig till Kina där han tror att vännen Herb nu finns. Men... han är ju bara barnet, så hur skulle detta kunna gå till?

Parallellt får vi läsa om Ying-ying som också lever ett privilegierat liv som dotter till en högt ansedd och uppsatt kurtisan i Peking. Hon får veta att hennes riktige far är en av de "utländska djävlarna", en engelsman, och vad ska det nu bli av henne i framtiden? Aldrig kommer ett fördelaktigt äktenskap kunna arrangeras för henne (alla äktenskap är arrangerade i Ying-yings värld, något annat är helt otänkbart). Ungefär samtidigt råkar hon avslöja en person i hushållet som något mer än bara tjänare, och eftersom hon nu vet om dennas hemlighet tvingas hon bli lärjunge och titulera tjänaren "mästare". Och så får hon lära sig att slåss - i största hemlighet. 

Jag tycker mycket om både Leighton och Ying-ying, och hur det hela än verkar spreta vid beskrivningen så får författaren ihop det bra, och jag tycker mycket om att växla mellan de olika miljöerna men allra mest fascineras jag att läsa om livet i Den förbjudna staden i Peking. 

The Hidden Blade skrevs som en prequel till My Beautiful Enemy, och jag gissar att det som händer i slutet på The Hidden Blade var lite tvunget för att allt skulle passa in till händelserna i My Beautiful Enemy som ju redan var skriven. Jag hoppas i alla fall det, annars har jag lite svårt att förlåta författaren det som händer, och som för mig blir så onödigt sorgligt och dumt att jag inte kan ge den här boken det toppbetyg jag annars hade gett den. Nu ska jag läsa fler böcker av min nya författar-bekantskap!

Titel: The Hidden Blade
Serie: The Heart of Blade Duology #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: eget

Cytonic

Jag glömde av att läsa tredje boken i Skyward-serien när den kom 2021, trots att jag när jag läst ut andra boken Starsight skrev ungefär "hur ska jag bara kunna vänta på nästa bok?". Och det var dumt, för nu när jag äntligen tog tag i Cytonic så hade jag glömt det mesta som hänt i Spensas värld. Jag läste några summeringar på nätet, men hade liksom tappat känslan...? Tänkte att om jag bara läser vidare så löser det sig.

Men nja. Det blev inte samma. Jag har fått följa med Spensa och (en något reviderad kan man väl säga) M-bot på ett äventyr, men blev faktiskt aldrig så där överdrivet engagerad. Och det i det närmaste otroliga hände: jag tyckte att en bok av Brandon Sanderson bara var "rätt OK men egentligen rätt meh...". Och då kan man undra vart världen är på väg. Eller åtminstone min egen läslivsvärld. 

Spensa har genom en portal hamnat i en annan dimension som kallas the Nowhere och som består av ett antal fragment som svävar runt i någon typ av rymd. Fragementen är alla stora nog att vara en liten värld i sig, med olika miljöer: ett fragment består av en ocean, ett annat av en djungel, ett tredje av stenbumlingar, och så vidare. Målet för Spensa är nu att ta sig till centrum av detta Nowhere och på vägen "läsa av" de minnesfragment som ska finnas, och som kommer berätta för henne sanningen om och bakgrunden till de fruktansvärda delvers som är The Oerhört Hemska Enemies i galaxen. Får hon veta det kanske hon kan rädda nämnda galax. Vilket vore bra. Så hon reser över fragmenten, med M-bot och en annan reskamrat som det är något mystiskt med. Han heter Chet, anländer i historien på en dinosaurie samt bär imponerande mustasch. 

Annan grej om the Nowhere: vistas du för länge här tappar du dina minnen. Om du inte hittar lite "minnesdamm" som kan stoppa processen något. Plus att i the Nowhere finns det pirater.

Det blir lite segt. Jag vill bara att Spensa ska komma fram. Och det blir lite för konstigt. Jag är van att bara släppa logik och sånt där när jag läser fantasy och sci-fi och bara godta (och fascineras över) det som händer. Men här: hjärnan greppar inte annan-dimension-grejen, inte heller the delvers-grejen. Och eftersom dessa är rätt avgörande för hela storyn så blir jag alltså aldrig så där värst engagerad.

Men. Såklart jag kommer läsa fjärde (och vad jag förstår sista) boken i Skyward-serien som jag tror är på gång kanske redan i år. Jag måste få veta, och få allt avslutat, och jag måste få se M-bot som sig själv igen.

Titel: Cytonic
Serie: Skyward #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2021
Förlag: Gollancz

Remember Love

Jag blir lite undrande i början på den här boken eftersom Mary Balogh inleder med ganska (eller väldigt) många sidors beskrivningar. Det är ingående beskrivningar av personerna i familjen Ware, och av godset Ravenswood som de bor på, både av byggnaderna och av trädgården och omgivningarna. Och också av det närliggande godset och familjen Rhys som bor där. Och av den lilla pittoreska byn som "hör till" godset Ravenswood. Och långa beskrivningar av alla lyckliga fester och tilldragelser som är tradition på Ravenswood. Allt är så bra, så bra, och alla är så lyckliga så det känns som att vi redan har hamnat i någons happily ever after. Och de bägge huvudpersonerna, Devlin Ware av Ravenswood och Gwyneth Rhys har känt varandra hela sina liv, varit kära i varandra i hemlighet de senaste åren och deklarar varandra sin kärlek redan direkt efter alla de där sidorna av beskrivningar. 

Hm. Vad gör hon, Mary Balogh? 

Jo. Sen fattar jag. För direkt efter den där kärleksförklaringen mellan de unga tu (han är 22, hon 18) så inträffar katastrofen. Jätteskandalen. Allt det där lyckliga och vackra faller ihop som ett korthus, och Devlin är strax efter på väg mot Napoleonkrigen. Han har sagt upp sig från sin familj och sitt arv och ska nu bli officer. Han har inte för avsikt att återvända. Och Gwyn avskedsord till honom är inte nådiga - hon avskyr honom för att han sticker. 

Ofta i Mary Baloghs böcker har någon av huvudpersonerna varit med om någon större skandal eller katastrof, och bär med sig minnena efter det, ofta i kombination med att helt ha tappat kontakten med sin familj. Och så blir det en del av storyn att utöver att hitta kärleken och den enda och rätta också komma tillrätta med sig själv och sin historia och återförenas med sin familj. Det är liksom ett "Balogh-kännetecken", det där upplägget. Vad hon gör här är en annorlunda take: vi får vara med om ursprunget, själva katastrofen och skandalen. Sen hoppar boken sex år framåt i tiden tills när Devlin kommer tillbaka från kriget, bitter och less, och intar Ravenswood som dess nye earl. Inte ett ord har han bytt med sin familj under dessa år. Inga brev har han skrivit, och han vet inget om Gwyn. De var ju i princip bara ihop en natt, och de var väldigt unga och oskyldiga då. Hon har säkert gift sig med någon annan nu, och good riddance, liksom, Devlin tänker ägna resten av sitt liv åt att göra sin plikt som godsherre, men glad kommer han aldrig mer att bli. Ingen lycka för honom, inte. 

Jag gillar upplägget av boken (även om beskrivningarna i början var rätt trista, faktiskt). Dock är detta ändå inte en av Baloghs bättre böcker - det blir lite för mycket ältande andra halvan av boken. Det är så många som är ledsna och bittra och orättvist behandlade och synd om, och jag saknar lite Baloghs vanliga sprudel och glöd. Och jag hade gärna läst lite mer om Devlin när han var ute i kriget.

Men - Balogh har en hög lägstanivå, och det här är ändå en bok jag gillar. Det är första boken i en ny serie, och här finns en hel del karaktärer i faggorna som man anar kommer få egna böcker om sig där de ska hitta sin lycka och sina happily ever after. Nästa bok kommer vara om Devlins syster.

Titel: Remember Love
Serie: Ravenswood #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2022
Förlag: Berkley

Death of Kings

Jag fortsätter i mitt nuvarande stim av böcker jag bara tycker är "OK men rätt meh..." och alltså tillhör tyvärr denna sjätte boken om Uhtred i 800-talets England en av dem. Kanske jag har umgåtts lite för mycket med Uhtred på sistone? Jag vet inte, men för mig blev den här boken bara ett evigt ridande hit och dit och diverse skärmytslingar mellan diverse arméer, och så som vanligt Uhtred i centrum missnöjd med tingens tillvaro. Jo, för om de som bestämde bara lyssnade på Uhtred och gjorde som han föreslog? Då hade allt blivit bättre. Nu envisas de med att tycka att de själva vet bäst, och så går allt åt fanders. 

Den kung som nu dör är Alfred den store, den kung som Uhtred varit edsvuren till under så många år och som tvingat honom att vara kvar i Wessex och slåss för saxarna. Uhtreds livsmål är ju annars att ta sig norrut och äntligen återta sitt arvegods Bebbanburgh från den farbror som orättvist tog det när Uhtred var ett barn. Och nu när Alfred dör borde väl eden äntligen lösas? 

Nej! Genom sina sista lister och planer och i princip med sitt sista andetag lyckas Alfred få Uhtred att ge en ed till blivande kung Edward, Alfreds son. Ska Edward kunna freda Wessex och få det att växa mot framtidsmålet "ett enat England" så behöver han Uhtred vid sin sida, det vet Alfred. Så Uhtred blir kvar i Wessex. Men lyssnar då Edward på vad Uhtred har att säga? Nope. Han lyssnar på prästerna. Och på sin mamma. Och så gör han dumma saker. Och Uhtred gnisslar tänder och försöker rädda vad som räddas kan. Det är ju så att death of kings leder till oro - här finns många som tycker de vore bättre kungar än just Edward. 

Även om jag tyckte att den här boken bara var rätt OK - så kommer jag ändå att läsa vidare om Uhtred. Karln börjar ju enligt den tidens mått bli gammal nu. När ska han få bege sig norrut och återta sitt arv?

Titel: Death of Kings
Serie: Uhtred #6
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2011
Förlag: HarperCollins